30.7.1876 LM–Jenny Costiander
Ruotsinkielinen teksti
|1|
Botby 30 Juli 1876.
Goda saknade vänner, Mamma och Jenny!
Huru många gånger har jag icke redan velat fatta pennan för att helsa på Eder derborta i den tyska badorten! Det har dock ständigt åter blifvit uppskjutet, emedan jag i sjelfva verket varit mycket upptagen alltsen hemkomsten från min skandinaviska resa. Men idag är det en sådan der Botby-söndag som ni känner af gammalt, – då man ”tar sig ledighet” till en viss grad, äfven om arbete nog förefunnes. Och då jag i tankarne beräknat, att ett bref, som nu skrifves, kan hinna fram till Eder till de tvenne betydelsefulla årsdagarna den 4 och 5 augusti, med hvilka för vår familj så många kära minnen äro förenade, – så kan jag ej motstå lusten, att för en stund|2| lemna tant Edla på tumanhand med fröken Maisonette, för att få äfven för min del uttala hjertliga välönskningar till Mamma och Jenny på dessa årsdagar. Mera åtskiljda än vanligt, skola dock familjens alla medlemmar äfven i år mötas i känslan och medvetandet af den innerliga tillgifvenhet som förena oss alla med hvarandra. Men främst ila tankarna till Eder derborta! – Ni har säkerligen att utstå mycken ledsnad och kanske äfven hemlängtan. Måtte tålamod och förtröstan icke svika! Då skall nog resans vigtiga mål, helsans återvinnande, med säkerhet ernås.
Ett beslut ber jag att få meddela, som idag blifvit definitivt fattadt och som jag hoppas att icke skall ogillas af Jenny: nämligen, att Alexandra åtföljd af Cely och lilla Alma i början af September skall bege sig af till Montreux för att tillbringa hösten med Eder. – Redan i Kristiania, då|3| jag erhöll underrättelse derom, att Jenny helst borde tillbringa äfven vintern i södern, fick jag den idén att det kunde lända till nytta och trefnad om den lilla kolonin blefve förstärkt med min lilla gumma till dess att Torsten kunde komma ut. – Sedan har det flera gånger varit fråga om saken, och visst hafva äfven några svårigheter och betänkligheter dervid velat göra sig gällande. Men nu äro vi på det klara dermed. Att Alexandra hjertligt gerna vill göra denna resa, behöfver jag ej försäkra. Och att jag för min del icke blott gått in derpå, utan ock skingrat Alexandras tvekan, ber jag Er vara öfvertygade om. Jag vet af snart elfvaårig erfarenhet, hvilken förmåga hon har att sprida trefnad och lugn. Huru skulle jag då ej önska, att hon må egna sig en tid åt syster och mor under det trevliga enformiga lifvet i Schweiz. Dessutom tror jag att det för|4| Alexandra sjelf skall vara nyttigt att göra denna resa. Hon kan, bland annat, skaffa sig öfning i fransyskan. Och promenaderna i bergstrakten torde bli en mycket lämplig kur mot de blodsvallningar, hvaraf hon stundom besväras. – I andanom ser jag redan huru de tre små flickorna skola muntra Er alla genom sina lekar och fröjder. – Alltså ber jag nu blott att Ni med det snaraste låter oss veta hvilken tid Ni far till Schweiz, och om det bestämdt blir till Montreux. Då Ni troligen kommer dit tidigare än Alexandra, ber jag att Ni vid anskaffandet af bostad ville beräkna ett rum till för hennes räkning.
Då Alexandra i sina långa bref troligen berättat om allt som kan vara af intresse från den lifliga tid som senast förflutit, inskränker jag mig till att korteligen meddela ett|5| och annat som möjligtvis icke blifvit af henne omnämndt.
Min resa till Kristiania har jag allt skäl att vara nöjd med. Arbetet gick bra undan, och menniskorna voro särdeles vänliga och förekommande. Det är annars en alvarsam stad, Norges vackra hufvudstad. Det såkallade ”värdshuslifvet”, som i Stockholm florerar, är i Kristiania nästan okändt. I allmänhet saknas der också offentliga nöjen. Menniskorna lefva inom familjen, men äro der gästfria på enkelt, trefligt sätt. –
Uppfriskande var det dock att sedan tillbringa några dagar i Stockholm med de trefliga vänner som jag har der.
Efter hemkomsten gällde det att taga ihop med förberedelserna till kejsarbesöket. Stadsfullmäktige hade under min frånvaro utsett en festbe |6|styrelse med mig såsom ordförande, men ingenting var ännu gjordt förrän jag kom hem. Det var ett bråk och ett tråk sådant jag sällan upplefvat. Jag fick lof att vara nästan oafbrutet i staden, medan de herrliga sommardagarna dock skulle ha lockat mig till Botby. – Lyckligtvis aflopp allt sedan ganska bra, de kejserliga tycktes medföra goda intryck härifrån och detta kan ju möjligen vara af gagn för vårt land. Man bör alltså icke för mycket regrettera den tid som sålunda gått förlorad för landtlif och vetenskapligt arbete.
Att jag blifvit hugnad med en extraordinär belöning, lärer Torsten redan ha berättat. Lika gerna hade jag varit adelskapet förutan. Men om det nödvändigt skulle vankas en belöning, så var denna visst mycket hyggligare än orden eller titel.|7| Ännu har dock ingen officiel skrifvelse i saken kommit, ehuru det nog allmänt lärer talas derom i staden.
På landet har höbergningen nu bedrifvits med ifver. Tyvärr är resultatet dock klenare än det på länge varit. Den långvariga torkan under försommaren hade hämmat gräsvexten. På Westerkulla lärer det ha erhållits blott hälften så mycket hö som i fjol. På Botby är ännu icke allt inkördt, men jag kan redan beräkna att vi icke få mycket öfver 800 lass, emot 1100 i fjol. Hö blir nu en mäkta dyr artikel. Öfriga vexter stå dock ganska bra, både på Botby och Laitiala. Och Notsjö tyckes äfven i år få temligen god skörd efter hvad jag kan sluta af Torstens senaste bref.
Det vigtigast arbete, som för närvarande åligger mig, är såsom leda |8|mot i komitén rörande införande af guldmyntfot i landet. Vi hafva haft åtskilliga sammanträden i frågan, och skola omkring 1 September åter samlas för att slutföra vårt uppdrag. Det gäller att finna på den klokaste lösning af denna svåra fråga. Att införa guldmynt i stället för silfver är i och för sig ganska lätt. Men att bestämma i hvilket förhållande det nya myntet skall stå till alla förbindelser som lyda på silfver mark, är en ytterst kinkig sak.
I morgon underrättar jag Torsten om vårt beslut att Alexandra skall resa. Jag vet att han skall mycket glädja sig deråt, hindrad som han är, att förr än på senhösten ila till sin älskade Jenny.
Cely, som högeligen fägnar sig åt att få komma till Eder, ber mig tillägga hennes hjertliga helsningar, likaså Alexandra, som för öfrigt har ett mycket långt bref på stapeln till nästa post. – Äfven Mili och gumman Edla be helsa Eder alla. –
Måtte vi snart få underrättelser, och goda underrättelser från Eder, önskar Eder varmt tillgifvne
Leo.
Alkuperäinen (transkriptio)
|1|
Konv. 9tillagt senare
leverans 1949tillagt senare
Ank den 3dje augustitillagt senare
Botby 30 Juli 1876.
Goda saknade vänner, Mam-
ma och Jenny!
Huru många gånger har
jag icke redan velat fatta pennan
för att helsa på Eder derborta i
den tyska badorten! Det har dock
ständigt åter blifvit uppskjutet, eme-
dan jag i sjelfva verket varit mycket
upptagen alltsen hemkomsten från
min skandinaviska resa. Men idag
är det en sådan der Botby-söndag
som ni känner af gammalt, – då
man ”tar sig ledighet” till en viss grad,
äfven om arbete nog förefunnes. Och
då jag i tankarne beräknat, att ett
bref, som nu skrifves, kan hinna fram
till Eder till de tvenne betydelsefulla
årsdagarna den 4 och 5 augusti 4 augusti Torsten Costianders o Jennys (Henriette Lindroos’)
bröllopsdag. 5 aug. Cecilia Lindroos’ (född Meyer 1812) födelsedag.tillagt senare, med
hvilka för vår familj så många
kära minnen äro förenade, – så
kan jag ej motstå lusten, att för en stund
|2|
lemna tant Edla Edla Gadelli, småkusin på mödernet till Cecilia Lindroos.tillagt senare på tumanhand med
fröken Maisonette fröken Maisonnette, fransk guvernante
för brevskrivarens dotter Celytillagt senare, för att få äfven för
min del uttala hjertliga välönskningar
till Mamma och Jenny på dessa års-
dagar. Mera åtskiljda än vanligt, skola
dock familjens alla medlemmar äfven
i år mötas i känslan och medvetandet
af den innerliga tillgifvenhet som förena
oss alla med hvarandra. Men främst
ila tankarna till Eder derborta! – Ni
har säkerligen att utstå mycken ledsnad
och kanske äfven hemlängtan. Måtte
tålamod och förtröstan icke svika! Då
skall nog resans vigtiga mål, helsans
återvinnande, med säkerhet ernås.
Ett beslut ber jag att få meddela,
som idag blifvit definitivt fattadt
och som jag hoppas att icke skall ogil-
las af Jenny: nämligen, att Alexandra
åtföljd af Cely och lilla Alma i bör-
jan af September skall bege sig af
till Montreux för att tillbringa hösten
med Eder. – Redan i Kristiania, då
|3|
jag erhöll underrättelse derom, att Jenny
helst borde tillbringa äfven vintern
i södern, fick jag den idén att det
kunde lända till nytta och trefnad
om den lilla kolonin blefve förstärkt
med min lilla gumma till dess att
Torsten kunde komma ut. – Sedan
har det flera gånger varit fråga om
saken, och visst hafva äfven några
svårigheter och betänkligheter dervid
velat göra sig gällande. Men nu äro
vi på det klara dermed. Att Alexandra
hjertligt gerna vill göra denna resa,
behöfver jag ej försäkra. Och att jag för
min del icke blott gått in derpå, utan
ock skingrat Alexandras tvekan, ber
jag Er vara öfvertygade om. Jag vet af
snart elfvaårig erfarenhet, hvilken
förmåga hon har att sprida trefnad
och lugn. Huru skulle jag då ej önska,
att hon må egna sig en tid åt syster och
mor under det trevliga enformiga lifvet
i Schweiz. Dessutom tror jag att det för
|4|
Alexandra sjelf skall vara nyttigt att
göra denna resa. Hon kan, bland annat,
skaffa sig öfning i fransyskan. Och
promenaderna i bergstrakten torde
bli en mycket lämplig kur mot
de blodsvallningar, hvaraf hon
stundom besväras. – I andanom
ser jag redan huru de tre små flickorna
skola muntra Er alla genom sina
lekar och fröjder. – Alltså ber jag
nu blott att Ni med det snaraste
låter oss veta hvilken tid Ni far till
Schweiz, och om det bestämdt blir till
Montreux. Då Ni troligen kommer
dit tidigare än Alexandra, ber jag att
Ni vid anskaffandet af bostad ville
beräkna ett rum till för hennes räkning.
Då Alexandra i sina långa bref
troligen berättat om allt som kan
vara af intresse från den lifliga tid
som senast förflutit, inskränker
jag mig till att korteligen meddela ett
|5|
och annat som möjligtvis icke blif-
vit af henne omnämndt.
Min resa till Kristiania har jag
allt skäl att vara nöjd med. Arbe-
tet gick bra undan, och menniskorna
voro särdeles vänliga och förekom-
mande. Det är annars en alvarsam
stad, Norges vackra hufvudstad. Det
såkallade ”värdshuslifvet”, som i
Stockholm florerar, är i Kristiania
nästan okändt. I allmänhet saknas
der också offentliga nöjen. Menniskorna
lefva inom familjen, men äro der
gästfria på enkelt, trefligt sätt. –
Uppfriskande var det dock att sedan
tillbringa några dagar i Stockholm
med de trefliga vänner som jag har
der.
Efter hemkomsten gällde det att
taga ihop med förberedelserna till
kejsarbesöket. Stadsfullmäktige hade
under min frånvaro utsett en festbe-
|6|styrelse med mig såsom ordförande,
men ingenting var ännu gjordt förr-
än jag kom hem. Det var ett bråk
och ett tråk sådant jag sällan upplefvat.
Jag fick lof att vara nästan oaf-
brutet i staden, medan de herrliga
sommardagarna dock skulle ha lockat
mig till Botby. – Lyckligtvis aflopp
allt sedan ganska bra, de kejserliga
tycktes medföra goda intryck härifrån
och detta kan ju möjligen vara af
gagn för vårt land. Man bör alltså
icke för mycket regrettera den tid som
sålunda gått förlorad för landtlif
och vetenskapligt arbete.
Att jag blifvit hugnad med en
extraordinär belöning, lärer Torsten
redan ha berättat. Lika gerna hade
jag varit adelskapet förutan. Men
om det nödvändigt skulle vankas
en belöning, så var denna visst
mycket hyggligare än orden eller titel.
|7|
Ännu har dock ingen officiel skrif-
velse i saken kommit, ehuru det
nog allmänt lärer talas derom i
staden.
På landet har höbergningen nu
bedrifvits med ifver. Tyvärr är resulta-
tet dock klenare än det på länge varit.
Den långvariga torkan under försommaren
hade hämmat gräsvexten. På Wester-
kulla lärer det ha erhållits blott hälften
så mycket hö som i fjol. På Botby
är ännu icke allt inkördt, men jag kan
redan beräkna att vi icke få mycket
öfver 800 lass, emot 1100 i fjol. Hö
blir nu en mäkta dyr artikel. Öfriga
vexter stå dock ganska bra, både
på Botby och Laitiala. Och Notsjö
tyckes äfven i år få temligen god
skörd efter hvad jag kan sluta af
Torstens senaste bref.
Det vigtigast arbete, som för när-
varande åligger mig, är såsom leda-
|8|mot i komitén rörande införande
af guldmyntfot i landet. Vi hafva
haft åtskilliga sammanträden i frågan,
och skola omkring 1 September åter
samlas för att slutföra vårt uppdrag.
Det gäller att finna på den klokaste
lösning af denna svåra fråga. Att in-
föra guldmynt i stället för silfver är
i och för sig ganska lätt. Men att be-
stämma i hvilket förhållande det nya
myntet skall stå till alla förbindelser
som lyda på silfver mark, är en
ytterst kinkig sak.
I morgon underrättar jag Torsten
om vårt beslut att Alexandra skall
resa. Jag vet att han skall mycket
glädja sig deråt, hindrad som han är,
att förr än på senhösten ila till sin
älskade Jenny.
Cely, som högeligen fägnar sig åt att
få komma till Eder, ber mig tillägga
hennes hjertliga helsningar, likaså Alexand-
ra, som för öfrigt har ett mycket långt
bref på stapeln till nästa post. – Äfven
Mili och gumman Edla be helsa Eder alla. –
Måtte vi snart få underrättelser, och
goda underrättelser från Eder, önskar Eder varmt tillgifvne
Leo.
Puotinkylä 30. heinäkuuta 1876.
Hyvät kaivatut ystävät, äiti ja Jenny!
Kuinka monesti olenkaan jo aikonut tarttua kynään ja tervehtiä teitä siellä kaukana Saksassa kylpylässä! Se on kuitenkin aina siirtynyt, sillä tosiasiassa minulla on ollut paljon kiireitä Skandinavian matkalta palattuani. Mutta tänään on sellainen Puotinkylän sunnuntai, jonka vanhastaan tiedätte – kun ”otetaan vähän vapaata”, vaikka olisikin töitä. Ajatuksissani olen laskeskellut, että tämä kirjoittamani kirje voi ehtiä teille kahdeksi tärkeäksi merkkipäiväksi, elokuun 4. ja 5. päiväksi, joihin meidän perheellä liittyy monia rakkaita muistoja, – joten en voi olla jättämättä Edla-tätiä hetkeksi kahden neiti Maisonetten (palvelustytön) kanssa, voidakseni omastakin puolestani onnitella sydämellisesti äitiä ja Jennyä näinä merkkipäivinä. Vaikka olemme tavallista kauempana toisistamme, me kaikki perheenjäsenet kohtaamme tänäkin vuonna tunteissamme ja tietoisina meitä kaikkia yhdistävästä kiintymyksestä. Mutta ensinnä kiitävät ajatukset teidän luoksenne sinne kauas! – Joudutte varmasti kestämään paljon surua ja ehkä myös koti-ikävää. Riittäköön teillä kärsivällisyyttä ja lohtua! Silloin saavutetaan varmasti matkan tärkeä tavoite, tervehtyminen.
Pyydän saada ilmoittaa, että olemme tänään vakaasti päättäneet yhdestä asiasta, ja toivon, että Jenny suostuu siihen: nimittäin että Alexandra tulee Celyn ja pikku-Alman kanssa syyskuun alussa Montreux’hön teidän luoksenne syksyksi. – Kuultuani, että Jennyn pitäisi mieluiten jäädä vielä talveksi etelään, keksin jo Kristianiassa, että olisi hyödyllistä ja mukavaa, jos pikku vaimoni tulisi pienen siirtokunnan vahvistukseksi siihen saakka, kunnes Torsten pääsee lähtemään. – Sen jälkeen asiasta on ollut puhetta useita kertoja, ja tietysti on tullut mieleen myös vaikeuksia ja arveluttavia seikkoja. Mutta nyt se on selvä. Eikä minun tarvitse vakuutella, etteikö Alexandra haluaisi koko sydämestään tehdä tämän matkan. Ja minä puolestani olen paitsi suostunut siihen, myös hälventänyt Alexandran epäröintiä, sen vakuutan teille. Tiedän jo kohta 11 vuoden kokemuksesta, miten hän kykenee levittämään ympärilleen viihtyisyyttä ja rauhaa. Joten miksi en siis toivoisi, että hän voi jonkin aikaa omistautua sisarelleen ja äidilleen Sveitsin mukavassa yksitoikkoisessa elämässä. Alexandralle itselleenkin on varmasti hyödyllistä tehdä tämä matka. Kaiken muun ohessa hän saa harjoitusta ranskan kielessä. Ja vuoristoseudulla käveleminen on varmasti erittäin sopivaa hoitoa häntä ajoittain vaivaaviin verenkuohahduksiin. – Mielikuvituksessani näen jo nyt, miten kolme pikkutyttöä piristävät teitä kaikkia leikeillään ja huvituksillaan. – Joten ilmoittakaa pikimmiten, milloin lähdette Sveitsiin ja menettekö varmasti Montreux’hön. Koska varmaan ehditte sinne ennen Alexandraa, varatkaa asuntoa hankkiessanne yksi huone hänelle.
Alexandra on varmasti pitkissä kirjeissään selostanut kaiken mielenkiintoisen viimeksi kuluneelta tapahtumarikkaalta ajalta, joten kerron tässä vain lyhyesti yhtä ja toista sellaista, mitä hän ei ehkä ole maininnut.
Kristianian matkaan voin täydestä syystä olla tyytyväinen. Työ eteni hyvin, ja ihmiset olivat tavattoman ystävällisiä ja hyväntahtoisia. Muuten se on vakava kaupunki, tämä Norjan kaunis pääkaupunki. Tukholmassa kukoistava niin kutsuttu ”ravintolaelämä” on Kristianiassa jokseenkin tuntematonta. Yleensä sieltä puuttuvat myös julkiset huvit. Ihmiset elävät perhepiirissään, mutta he ovat vieraanvaraisia mukavan mutkattomalla tavalla.
Oli silti piristävää viettää sen jälkeen muutama päivä Tukholmassa sikäläisten mukavien ystävien kanssa.
Kotiin palattua oli ryhdyttävä valmistelemaan keisarin vierailua. Kaupunginvaltuusto oli poissa ollessani valinnut juhlatoimikunnan ja minut sen puheenjohtajaksi, mutta mitään ei vielä ollut tehty ennen minun kotiin paluutani. Vaivaa ja puuhaa riitti siinä määrin, että olen moista harvoin nähnyt. Jouduin olemaan kaupungissa miltei jatkuvasti, vaikka ihanat kesäpäivät olisivat houkutelleet Puotinkylään. – Onneksi kaikki sujui melko hyvin, keisarin seurue tuntui saavan myönteisiä vaikutelmia, ja sehän voi olla maallemme hyödyksi. Ei kannata aina murehtia liikaa sitä aikaa, joka on näin jäänyt käyttämättä maalaiselämään ja tieteelliseen työhön.
Torsten lienee jo kertonut, että minua on muistettu poikkeuksellisella palkinnolla. Ihan suosiolla olisin voinut olla ilman aatelisarvoa. Mutta jos on välttämättä saatava palkinto, onhan tämä paljon mukavampaa kuin kunniamerkki tai arvonimi. Virallista ilmoitusta ei ole vielä tullut, vaikka asia on kaupungissa yleisenä puheenaiheena.
Maalla on korjattu innokkaasti heinää. Valitettavasti sato jää niukemmaksi kuin aikoihin. Alkukesän pitkä kuivuus on hidastanut heinän kasvua. Westerkullassa on kuulemma saatu vain puolet viime vuoden heinästä. Puotinkylässa ei ole vielä ajettu kaikkea latoon, mutta voin jo nyt arvioida, ettei saada paljon yli 800 kuorman, kun viime vuonna saatiin 1 100. Heinästä tulee nyt hyvin kallista. Muut kasvit ovat kasvaneet melko hyvin, sekä Puotinkylässä että Laitialassa. Ja Torstenin viime kirjeestä päätellen Nuutajärvellä ilmeisesti saadaan tänäkin vuonna melko hyvä sato.
Tärkein työ minulla on tällä hetkellä jäsenenä komiteassa, joka valmistelee kultakannan käyttöönottoa Suomessa. Asiasta on pidetty useita kokouksia, ja syyskuun 1. päivän tienoilla meidän pitäisi taas kokoontua saattamaan tehtävämme loppuun. Tähän vaikeaan kysymykseen on löydettävä viisain ratkaisu. Kultakannan käyttöönotto hopeakannan sijaan on sinänsä aika helppoa. Mutta on tavattoman hankalaa päättää, missä suhteessa uusi raha on kaikkiin hopeamarkkaan liittyviin sitoumuksiin.
Ilmoitan huomenna Torstenille päätöksestämme, että Alexandra lähtee matkalle. Tiedän, että hän ilahtuu siitä kovasti, koska ei pääse rakkaan Jennynsä luokse ennen kuin myöhään syksyllä.
Cely on hyvin iloinen siitä, että saa tulla teille, ja pyytää minua kertoman sydämelliset terveisensä, samoin Alexandra, jolta muuten on tulossa pitkä kirje seuraavassa postissa. – Myös Mili ja Edla-muori lähettävät terveisiä teille kaikille.– Kunpa saisimme pian uutisia ja hyviä uutisia teiltä, toivoo lämpimästi teidän uskollinen
Leo