Suomenkielinen teksti
Tekstiä ei ole, ks. kuva tai transkriptio.
Presslagsfrågan vid 1867 års landtdag.
Vi tro oss hafva funnit, att allmänheten redan glömt bort tillgången vid 1867 års landtdag, då ansträngningen för den vid vårt statsskicks pånyttfödelse åstundade till en början halfvägs medgifna tryckfriheten utan framgång försöktes från ständernas sida. Mången har derföre, efter hvad det tyckes, stått något villrådig gentemot de af oss redan citerade beskyllningar, som af Morgonbladet och hr J. V. S. utkastats mot nämnda års ständermöte – och särskildt det ”liberala partiet” för det de skulle tillbakavisat en dyrbar gåfva af frihet, som då erbjöds nationen. Redan förut ha vi påvisat några af de faktiska oriktigheter, som hr J. V. S. härutinnan, likasom i sina öfriga andraganden, låtit komma sig till last. Men på det icke nämnda obehöriga insinuationer må vinna insteg hos allmänheten anse vi det vara skäl att ur ständerförhandlingarne rörande sagde ärende framställa hufvudmomenten af denna frågas gång och behandling. De skola för en hvar tydligt nog utvisa, hvad som då erbjöds ständerna.
Den proposition, som af H. K. M:t förelades 1867 års landtdag, inleddes af följande förklaring:
Med afseende derå att den tid, hvarunder Nådiga Förordningen af den 18 Juli 1865, angående tryckfrihet i Finland och om vilkoren för dess begagnande, länder till efterrättelse, snart tilländagör, och ehuru Hans Kejserliga Majestät förbehållit sig att, då sagde Förordning upphör att vara gällande, åter inträda i full utöfning af sin rätt att rörande pressens ordnande och öfvervakande ensam besluta, är Hans Majestät, lifvad af önskan att lemna sina trogna undersåtare ett nytt bevis på sitt förtroende och att gå deras önskningar, såvidt de låta förena sig med Hans Majestäts höghetsrättigheter, till mötes, samt derjemte uppskattande de fördelar en fri press medför, så länge densamma, på ett tillbörligt sätt, sanningsenligt och samvetsgrannt, med hofsamhet meddelar styrelsen och allmänheten upplysningar rörande landets tillstånd och vidtagna administrativa åtgärder, benägen att tillåta det den nuvarande tryckfriheten i Finland må än vidare fortfara, samt att för sådant ändamål utfärdas en ny förordning, hvartill förslag härmed till landets Ständer öfverlemnas.
Detta förslag är uppgjordt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den nu gällande författningen; men emedan några i denna förekommande stadganden befunnits dels bristfälliga, dels mindre tydliga, och tidningspressen i följd häraf, tvifvelsutan snarare af oeftertänksamhet än med afsigt, någongång tillåtit sig afsteg från hvad densamma tillkommer, har Hans Kejserliga Majestät ansett nödigt att låta i förslaget införa några ändringar och vissa förklaringar, tjenande till förtydligande af de åsigter hvilka Hans Kejserliga Majestät redan härförinnan hyst i denna fråga, men stundom, genom otydlighet uti författningen, erhållit en tolkning, som icke är med Hans Majestäts afsigter öfverensstämmande.
Hans Kejserliga Majestät emotser att de nu ifrågavarande rättelserna i författningen, hvilka funnits erforderlig dels för att närmare bestämma den ställning den periodiska pressen bör intaga vid bedömmandet ej mindre af frågor som röra Finland, än af förhållandena inom Kejsaredömet, dels ändamål att för domstolarne underlätta stäfjandet af pressens missbruk, skola af alla upplysta och sansade samhällsmedlemmar erkännas vara nödvändiga och derföre af landets Ständer antagas. Och har Hans Kejserliga Majestät för afsigt att till en början på försök låta den nya tryckfrihetslagen, från den dag då den nuvarande upphör att gälla, lända till efterrättelse intill den 1 Januari 1869, hvarefter det kommer att bero på pressens egen hållning huruvida Hans Kejserliga Majestät vill låta författningen än vidare fortfara, eller om Hans Majestät då finner godt att åter inträda i full utöfning af dess rätt att ensam rörande pressens ordnande och öfvervakande besluta, och af hvilken rätt Hans Kejserliga Majestät jemväl kommer att sig begagna i fall det ifrågavarande nya författningsförslaget af Ständerna icke antages.
Den i nämnda förklaring uttalade tanken om en landtdagslagstiftning för pressen ”blott på försök”, bestämd att återtagas, ifall regeringen icke vore belåten med den periodiska pressens hållning och uttalanden, hade i sjelfva lagförslaget fått sitt uttryck uti dess § 70, som hade följande lydelse:
Denna Förordning träder i verksamhet dagen näst efter den, då nu påstående landtdag i Finland afslutas, och gäller intill den 1 Januari 1869; dock är Hans Kejserliga Majestät förbehållet att, om Hans Majestät finner Förordningen uppfylla det dermed afsedda ändamål, än derutöfver utsträcka tiden för dess gällande kraft. Så länge denna Förordning länder till efterrättelse upphör all verkan af Kongl. Förordningen och Påbudet den 26 April 1774, Kongl. Kungörelsen den 7 December 1787 samt Kejserliga Förordningen den 2 (14) Oktober 1829, äfvensom andra öfverhetliga stadganden, som strida emot hvad nu är föreskrifvet.
Innehållet af de ”rättelser” i föregående, äfvenledes ”på försök” intill 1867 års landtdags utgång antagna pressförfattningen, hvilka ofvananförda förklaring, samtidigt med nyssnämnda anordning framhåller, synes bäst ur ständernas Lagutskotts deröfver afgifna betänkande, hvilket är ett hufvudaktstycke i denna fråga.
Propositionen till ständerna hade tillkommit på ett från andra dylikas tillkomst afvikande sätt, i det Kejs. Senaten icke satts i tillfälle att öfverlägga och uttala sig om densamma. – Denna anmärkningsvärda omständighet framhålles först i betänkandet i följande ordalag:
Denna nådiga proposition hafva landets samtliga Ständer hänskjutit till granskning af Lagutskottet. I följd häraf och då den förberedande handläggning af alla Hans Kejserlig Majestäts nådiga propositioner, som enligt 42 § i 1772 års Regeringsform bör föregå dessas öfverlemnande till Ständerna och hvilken tillförene ålegat Riksrådet, numera efter Finlands förändrade statsskick, i likhet med hvad såväl vid denna som sisthållne landtdag och särskildt beträffande det då till Ständerne afgifna nådiga förslag i samma ämne egt rum, ankommer på Kejserliga Senaten, har lagutskottet uti särskild skrifvelse hos Senaten anhållit att utbekomma de vid beredningen af nu ifrågavarande lagförslag derstädes förda protokoll, men till svar erhållit, att ärendet icke blifvit i Kejserliga Senaten förberedt och ej heller dess tankar deri infordrade, hvarföre något sådant protokoll, som i utskottets skrifvelse åsyftats, icke kunnat utskottet meddelas.
Derpå lemnar Lagutskottet en framställning af presslagsfrågans utveckling vid föregående landtdag samt dess dåvarande ställning. Då det vid sisthållne landtdag till Ständerne aflåtne och i de flesta delar med nu förevarande nådiga proposition öfverensstämmande lagförslag om tryckfrihet i Finland underkastats granskning af det utaf Ständerne vid sagde landtdag tillsatte Lagutskott, hafva vid den behandling som i anledning deraf egt rum, särskilda stadganden anmärkts vara förtjenta af det största erkännande och såsom sådane framhållits, bland andre, den uti 1 § uttalade grundsatsen att hvarje finsk medborgare skulle ega rätt att, utan några af den offentliga makten i förväg lagda hinder, i tryck yttra och inför allmänheten framlägga sina tankar i alla ämnen, som kunna vara föremål för menskligt vetande, samt den härmed öfverensstämmande föreskriften i 3 §, att tryckfrihetslagen ej finge tillämpas på tryckalster och skådespel, innan det förra blifvit utgifvet och skådespelet uppfördt; de i 33 § intagne bestämmelserne om ansvarighet för icke periodiska skrifter; den i 57 § meddelade föreskriften om skriftlig stämning och stämningstid uti tryckfrihetsmål, och det i 61 § förekommande förbudet för domare att sträcka sina forskningar efter bevis utöfver utredande af det i stämningen angifna förhållande; m. fl.
Af de utaf Lagutskottet emot samma förslag då framställde, af Ständerne godkände anmärkningar hafva icke få rönt Hans Kejserliga Majestäts nödiga bifall och fått i nu gällande presslag af den 18 Juli 1865 inflyta, hvaremot vid några andra nådigt afseende icke fästats. Sistberörde anmärkningar hafva varit riktade emot den i 13 § utgifvare af periodisk tidskrift ålagda skyldigheten att till säkerhet för böter och ersättningar ställa viss summa i penningar eller värdepapper, såsom innebärande en med ett ordnadt rättstillstånd oförenlig prevention, och den i samma syftning uti 40 § intagne föreskriften för boktryckare att af utkommande mindre broschyrer och periodiska skrifter, vid äfventyr af dryga böter, tillställa vederbörande ombudsman ett exemplar, af de förra minst tolf timmar och af de senare minst en timme före deras utlemnande från tryckeriet; emot den i 39 § Pressöfverstyrelsen tillagde domsrätt i fråga om särskilda förbrytelser emot tryckfrihetslagen; emot den i 67 § intagne, med allmänna lagens stadganden icke öfverensstämmande föreskrift om uttagande och förvandling af böter, till hvilka utgifvare af periodisk tidskrift fälles; och slutligen emot de särdeles höga böter, hvilka vore emot pressförbrytelser utsatte uti 18, 31 och 32 §§ med flere andra ställen. Lagutskottet hade också uti sitt till Ständerne afgifna betänkande i ämnet yttrat sig anse den föreslagna tryckfrihetslagen, oaktadt de anmärkningar, som emot den kunde göras, likväl ega företräde framför då gällande preventiva pressförfattningar, och förty tillstyrkt dess antagande i oförändradt skick, för den händelse att Hans Kejserliga Majestät icke villa godkänna de ändringar och tillägg i densamma, hvilka likväl såsom önskningsmål borde framställas; till hvilken tillstyrkan utskottet hemtat skäl äfven deraf, att Hans Kejserliga Majestät i nåder förklarat: ”att den föreslagna författningen, i händelse densamma i oförändradt skick antages eller de förändringar och tillägg deri, hvilka af Ständerne tilläfventyrs kunde föreslås, af Hans Kejserliga Majeståt till alla delar godkändes, skulle blifva gällande intill nästinfallande landtdags slut till den kraft, som tillkommer öfrig af Monark och Ständer stiftad allmän lag;” hvarigenom den af Ständerne i oförändradt skick antagne tryckfrihetslagen alltså skulle komma att anses efter bestämningarne i 40 § af 1772 års Regeringsform, och följaktligen det betydelsefulla målet vinnas, att lagstiftningen om tryckfriheten i landet, åtminstone på de begge för nationens utveckling vigtigaste språken, blefve beroende af båda statsmakterne.
Sedermera förklarades af Ständerne uti deras till Hans Kejserliga Majestät afgifna underdåniga svar å den gjorda propositionen i ärendet, ”att Ständerne, ställda i valet emellan det nådiga lagförslaget och då gällande pressförfattningar, funnit sig föranlåtne att i oförändradt skick antaga den af Hans Kejserliga Majestät i nåder föreslagne förordningen”, hvarjemte Ständerne anhållit och samtyckt dertill att åtskillige af Ständerne föreslagne ändringar och tillägg måtte i den blifvande författningen intagas samt de öfver måttan höga bötesbeloppen i någon mån nedsättas.
I inledningen till den 1 följd häraf utkomna nådiga förordningen af den 18 Juli 1865, hvilken enligt dess 70 § skulle träda i verksamhet den 1 Januari 1866 och gälla intill nu påstående landtdags slut, har Hans Kejserliga Majestät likväl i nåder förbehållit sig att, ifall omständigheterne påkallade, efter utgången af den tid hvarunder förordningen vore bestämd att lända till efterrättelse, inträda i full utöfning af rättigheten att rörande pressens ordnande och öfvervakande ensam besluta.
Oaktadt omförmälde nådiga förbehåll har den af Lagutskottet vid senaste landtdag uttalade förhoppningen att lagstiftningen om tryckfriheten i landet framdeles finge bero af båda statsmakterne, icke blifvit aviken, då Hans Kejserliga Majestät, uppskattande de fördelar en fri tryckpress ej mindre för landet i dess helhet, än för styrelsemyndigheterna särskildt medförde, i nåder velat gå landets enhälliga önskan till mötes samt ej allenast tillåta det den nuvarande tryckfriheten i Finland finge fortfara, utan ock för detta ändamål till Ständerne öfverlemnat nu ifrågavarande proposition.
Af utskottsbetänkandets granskning af det förelagda lagförslagets detaljbestämningar är nedanstående det vigtigaste.
Då utskottet nu går att redogöra för den af utskottet vidtagne granskning af föreliggande förslag, är det för utskottet angenämt att kunna omnämna, att ofvanuppräknade stadganden och bestämningar, hvilka redan gifvit anledning till ett fullkomligt erkännande, i detsamma återfinnas. Lika glädjande hade det varit om uti förslaget de af Ständerne vid senaste landtdag framställda anmärkningar emot 13, 39, 40 och 67 §§, och isynnerhet emot de i författningen intagne särdeles höga bötesbeloppen lyckats tillvinna sig nådigt afseende. Ehuru utskottet icke annat kan finna, än att förändringar i redan antydt syfte af nämnde stadganden eller åtminstone en nedsättning af minimibeloppen af bötesbestämningarne skulle, mera än som nu är fallet, bragt författningen i närmare öfverensstämmelse med rättsåsigterne i landet och gällande lagstiftning, har utskottet likväl trott sig beträffande sagde ämnen icke böra tillstyrka några förändringar uti de om desamma intagna bestämmelser, utan hos Ständerna vördsamt föreslå deras antagande oförändrade. Ej heller kan utskottet, i anseende till det ringa afseende Ständernas förut, såsom önskningsmål, härutinnan gjorda framställningar fått röna, förorda ett upprepande af dem, helst utskottet icke vågar hoppas att de denna gång kunna med större framgång göra sig gällande.
Emedan ifrågavarande förslag, på sätt redan nämndt är, befinnes i de flesta delar vara uppgjordt i öfverensstämmelse med nu gällande, af Ständerna godkända tryckfrihetsförordning, om hvars verkningar något på tillförlitlig erfarenhet grundadt omdöme, med afseende å den korta tid, hvarunder den tjenat till efterrättelse, ännu icke kan fällas, har utskottet, jemte egnad uppmärksamhet åt hvarje del af förslaget, ansett den närmare granskningen deraf företrädesvis böra omfatta deri införda ändringar i nämnde förordning.
Uti 13 § af förslaget är det i motsvarande § af förordningen intagne 13 moment utlemnadt, såsom berörande periodiska skrifter, som före 1866 utgifvits, och hvilket moment numera icke eger någon tillämplighet.
(Forts.)