12.5.1879 Karl Fogelholm–LM

Något missförstånd
måste egt rum rörande mitt Univer-
sitetslån, ithy att jag erhållit hotan-
de påminnelser i anledning af uteblifven
räntebetalning. Det har dock ej fallit
mig in att tänka på hela lånet, se-
dan Du var god och lofvade att i
sinom tid inbetala detsamma. För
att nu ej genom härvarande guvernörs-
embete erhålla lånets uppsägning på
grund af försummad räntebetalning
har jag telegraferet till Dig om saken
och är säker på, att Du ställer allt till
rätta. För den händelse, att telegram-
met ej skulle träffa Dig i HforsHelsingfors, har
jag skrifvit till min syster, genom hvil-
ken Lagus sändt bud till mig om
den försummade räntan, och berättat
om saken samt bedt henne ställa La-
gus till freds, men förbjudit henne att
|2| nämna Ditt namn. Är Du nu ej i
HforsHelsingfors, måste de ge sig till tåls någon
tid och låta bli att skrifva officiella
dumheter till myndigheterna hit. I
sinom tid får jag wäl genomtillagt Dig höra
huru saken arrangerats. Kanske Du
i samma bref nämner några ord
om, huru det lyckats med Ditt och
Torstens ko-experiment, hvilket myc-
ket intresserar mig. Länge och wäl
har jag tänkt skrifva till Torsten
och återupptaga vår för mig så trefli-
ga korrespondens, men jag har dessa
tider varit upptagen lika obarmhertigt
som en general under brinnande fält-
tåg. Mina motståndare ha varit i
hufvudsak Fennomanernas ”förtrupper”
och stridsfältet kommunens angelägenheter
eller än speciellare den kommunala be-
skattningen. Ortens radikalaste fennoman-
partie, ledt af chefer sådana som en
|3| Mela och Kivekäs vunno seger vid sedna-
ste taxeringsmannaval och besynnerligt
nog fanns äfven jag till min stora för-
argelse på deras lista och blef wald
icke blott till taxeringsman utan hela
nämndens ordförande. I denna befattning
har jag nu i 4 månaders tid käm-
pat jemna strider med mina medtaxe-
ringsmän, som till god del utgöras af
en samling missledda dårar i taxerings-
väg. De ha gjort af vår taxering en
soppa, som smakar ingen wäl och åt-
minstone ej är kryddad med rätt och
billighet. Som bäst pågår Pröfningsnämn-
dens sammanträden och jag hade oturen
äfven der bli ordfordförande. Striden fortgår således
och uppslukar tillsvidare nästan all min
lediga tid. Jag viker ej en hårsmån,
men kan, understödd af blott en ringa
minoritet, just intet uträtta. Saken torde
nog komma att dragas längre.

Med Furuhjelm, både herrn och frun, har
jag numera alldeles brutit, eller rättare
de med mig och oss. Hufvudortillagtsaken är mitt
ogillande af hans sätt att så vårdslöst
sköta sin redaktörsbefattning. Attstruket Efter att
många gånger enskildt och hyggligt ha före-
hållit honom – utan verkan, gjorde jag
det en gång offentligen i hans egen
tidning, hvilket grep honom så svårt,
att vi numera äro temligen främmande
för hvarandra. Emellertid verkade det
kraftigt uttalade offentliga ordet så
mycket, att tidningen sedan dess blifvit
bättre. Engång gjorde han t. o. m. ett
försök att i sin tidning nedsätta en direk-
tion (Utskänkningsbolagets), hvars ordf.ordförande och hufvud
jag var, men detta lyckades så illa, att
han råkade beskylla direktionen för egen-
nytta (att vilja ha för rundlig aflöning),
hvilket var så malplaceradt, att t. ex. jag
månadtal före denna beskyllnings offentlig-
görande skänkt hela min aflöning, huru
stor eller liten denna än blefve till under-
hållandet just af hans tidning och Pohjois Suomitillagt. – Nu farväl
för denna gång! Många helsningar till alla bekanta ifrån Din gamle vän