20.2.1875 Felix Mechelin–LM

Med känslor af blygsel, ånger och smärta, – den
första öfver min långa tystnad, den andra öfver allt
fruktlöst omak och skrifveri midt under Dina oer-
hörda mödor och brådskor åt flere håll, samt den
tredje en följd af den sorgliga och rörande underrät-
telsen om den stackars unge mannen Adus snara
slut i sin ensliga ställning, – är det, som jag nu
åter skrifver till Dig, för att åtminstone sent omsi-
der tacka Dig för Ditt myckna, om än fruktlösa
besväretstruket med min förut afhandlade, men tyvärr
ohjelpliga framtidsfundering, och för att tolka
vårt varma deltagande i Dina sorgebetraktelser
i anledning af det oväntade dödsfallet: – ja,
käre vän, så olika falla försynens domar och
skickelser i hvad oss svage dödlige angår! – måt-
te dock den plötsliga sorgen i Ditt eget varma och
djupt träffade hjerta ej verka alltför menligt på
Ditt eget,struket redan derförutan nog hårdt pröfvade
sinne, så att åtminstone Du kunde med heder
och framgång utföra allt hvad både hufvudsta-
den och hela fosterlandet samt isynnerhet Dina
närmaste och många andra varma vänner så
lifligt hoppas för folk och land af de stora löften,
Dina antecedentier innebära! – Men bra tunga
måste i sanning Dina så mångfaldiga och ansvars-
fulla pligters kraf kännas under dessa tider, då
|2| Dina krafter redan af förrigt torde varit nog myc-
ket medtagna. – Gud låte Dig dock utan fara
genomgå den svåra skärseld, hvari Du nu vån-
das, så att Du snart åter förmådde bringa både
själ och kropp i nödig harmoni och jemnvigt för
en lång och lycklig framtid! –

Om jag ej sjelf varit nästan lika trött och utvakad
af idel tjenstebråk, som Du, under de senaste vec-
korna, skulle jag genast besvarat Ditt näst[...]oläslig/saknad text
angående Palméns svar å den på mina vägnar
gjorda frågan; men när det ej kunde ske strax, och
min tid fortfarande varit på det strängaste upptagen,
stundom ända till sent på nätterna, så hoppas jag än-
nu på Ditt benägna öfverseende med min långa
paus i saken, såsom allaredan förlorad. Då jag lik-
väl i dag åter erfor, att min oväntade rival K^russvårtytt
numera skulle, i följd af Palméns hållning i frågan,
hafva mindre eller föga hopp om framgång, – så
månne jag ännu vågade be Dig snart vidtala
Adolf att med möjligaste skyndsamhet låta mig
veta, om och hvad han tilläfventyrs i saken
tillgjort samt huru densamma för närvarande
avancerat och hvem den lycklige bland de många
aspiranterne slutligen månde blifva ? – ? – ? –
Väl kan denna min nyfikenhet synas nog onödig
och kanske lika fåfäng, som ogrannlaga mot Dig,
men möjligen ändock ännu förlåta mig under
alla de många bekymmer, hvilka föranledt vår
brefvexling i det för mig maktpåliggande ämnet. –
|3| Ty under sådana uttråkande och föga tillfredsstäl-
lande eller tilltalande förhållanden, som våra nu
för tiden äro och för framtiden här hägra, önskade
vi gerna ochstruket lifligt att så snart utbyta dem mot
andra och bättre derborta bland hufvudstadens
bildningsskatter och i flere hänseenden själfullare
umgänge samt vidare verksamhetsområden.
Hvarom icke, så är det småningom för alltid för-
[...]oläslig/saknad text med våra förhoppningar och illusioner derhän! –
Reflexionerna göra för resten sig sjelfva, – i
all synnerhet för den, hvilken, såsom Du, helt nyss
genom Dina glödande och hänförande festtal
om HforsHelsingfors synes väckt allmänhetens sympathier
att på det lifligaste upplåga för allt hvad der
finns för finska hjertan dyrbart!

Ach huru skralt är ej dermed här bestäldt samt
huru lätt förklarlig således vår längtan dit! –
Men nog nu derom. –

De hjertligaste helsningar från de mina till Eder
alla och särskildt till Celi från Dagmar, genom