27.1.1876 Hallinto-oikeus
Ruotsinkielinen teksti
|1|
V. T.Vårterminen 1876.
Förvaltningsrätt.
V. T.Vårterminen 1876.
1a Föreläsn.Föreläsningen
27 Jan.januari
Återblick. Att gå tillbaka i ststället för framåt, föga roligt.
Då nu gårsvårtytt fortsätta de sista termin påbörjade föreläsningarna i förvaltningsrätt kunde en kort rekapitulation möjligen vara af nytta helst icke alla åhörare samma. Måste dock afslå dfråndärifrån, enär rikedom på detaljer, skulle bli tidsförlust. Upptar dföredärför blott vissa moment.
Med statsförvaltning förstås, i allmänhet, den verksamhet, som för statsändamålens förverkligande utöfvas af de i sdntsådant afseende tillsatta myndigheter. Närmare. Regering och representation, – delvis regeringen ensam, – pröfvar hvilka ändamål staten skall fullfölja. De sätta härför lagar och påbud. Inom gränserna af dessa rör sig förvaltande myndigheternas verksamhet.
Förv. rättenFörvaltningsrätten framställer den rättsordning, som för dessa myndigheter i och för sagda verksamhet är gällande. Allm.Allmän och positiv. FörhdetFörhållandet = allm.allmän och pos.positiv statsrätt. 2ra hufvudafdeln.huvudavdelningen 1o) den formella förv. rättenförvaltningsrätten, som har till föremål de förvaltande myndighnasmyndigheternas organisation (s. k adminstr.administrativ rätt) – 2o) den materiella, som framställer innehållet af de särskilda lagar och förordn.förordningar, enlenligt hvilka myndigheternas förvaltande verksamhet skall försiggå. (Politii, Kameral, – ekon.ekonomi – kyrkolagfkyrkolagfarenhet.)
Det är den formella delen som varit vårt föremål. – Dervid framställde sig strax frågan om gränsen mellan statsrätt och förvaltn rättförvaltningsrätt. Äfven i statsrätten behandlades embetsverks eller myndigheternas organisation. Dock endast de högsta, – styrelseverkenas, de som deltaga i regeringsverkshetregeringsverksamhet. – Hvad är då skilnaden mellan regering och förvaltning?
I sjelfva verket dessa begrepp icke fullt noga bestämda. Ordet förvaltning ofta begagnadt, då bordt heta regering. Dock icke tvärtom. Om vi, på sätt sker i andra länder, med lag beteckna alla från regering och representation utgående beslut, så har regering till uppgift att, med högsta afgöranderätt, bestämma huru, på hvart sätt, genom|2| hvilka medel lagarna skola verkställas eller lagarnas syftemål förverkligas. Derutöfver, inom gränsen för sin kompetens sjelf förordna, föreskrifva hvad för statens väl skall göras, huru dess rätt och intresse skola värnas gentemot möjligt intrång utifrån eller inifrån.
Förvaltning, i trängre mening, är då verksamheten att i enlighet med de af högsta makten gifna bestämningar arbeta för statsändamålens förverkligande. – Men derföre icke blott sjelfständig verkställighet.
Exempel: beslut om jernvägsbyggnad, på kredit, = lag. – Lånets upptagande, direktionens instruerande och utnämnande = regeringsåtgärder. – Direktionens verksamhet för banbyggnadens utförande = förvaltning.
Man kan kalla det allt förvaltnförvaltnings ärende, men då är det i aldra vidsträcktaste mening.tillagt i marginalen
Emellertid begynte med att redogöra äfven för Styrelseverken, regeringsorganerna, = Min. statssekret.Ministerstatssekreteraren, G GGeneralguvernören, Senaten ehuru redan i statsrätten. – Af skäl, att i alla länder ministären äfven förvaltar. – Kollegium, som voro förv. myndheterförvaltningsmyndigheter, uppgått i Senaten jemte det den är konselj.
Hänvisn.Hänvisning att finna förffförfattningarna, Ignatii handbok.tillagt i marginalen
Efter redogörelsen härför öfvergick till centrala embetsverken. Dessa äro sådana, som hvart för sig handhafva en särskild förvaltningsgren, handlägga blott ett visst slag af ärenden, men gemensamt för hela staten. Af hvarje sådant embetsverk finnes blott ett för hela landet; hvilket förhållande bestämmas, icke af lokalens begränsning, ty verkets sfer är hela landet, utan af ärendenas beskaffenhet. – Sammansättningen af dessa verk är dels sådansvårtytt, att vissa embetsmän inom verket gemensamt både öfverlägga och besluta, kollegial form, – dels så att chefen ensam har beslutande rätt. – Också enstaka funktionärer.
Göromålens formella beskaffenhet. 1o) verkställa hvad genom lag är embetsverket föreskrifvet och hvad som kan bli en följd af Regeringens eller domaremaktens beslut. 2o) att sjelft anordna nödiga åtgärder, hvilka skola af|3| underlydande verkställas, hvarföre dessa embetsverk ega en allmän tillsyn öfver de dem underordnade myndigheter och tjenstemän. 3o) att pröfva och afgöra om lagligheten och lämpligheten af underordnades åtgärder, 4o) att antingen sjelfmant eller på vederbörlig befallning afgifve utlåtanden, berättelser, förslag m. m. 5o) att förvalta pengar; 6o) att upprätta förslag till tjenster, och understundom utnämna till sådana. 7o) utöfva disciplinär myndighet öfver vissa verket tillhörande tjenstemän och betjenter.
Göromålens materiella beskaffenhet. I afseende härå gäller, att den i allmänhet betingas af arten af den förvaltningsgren hvartill verket hör, och särskildt af de instruktioner och reglementen, som kunna vara för dessas verksamhet utfärdade.
Fördelade under Senatens expeditioner. – Utom dem Univ.Universitetet – Banken.
Då de centrala verkens tillgörande stäcka sig till hvarje del af staten, så måste der finnas ett efter ärendenas talrikhet och beskaffenhet afpassadt antal myndigheter och tjenstemän för att handlägga och utföra de till hvarje förv. grenförvaltningsgren hörande ärenden. För att medhinna hvad sålunda åligger hvarje funktionär, måste hans verksamhet vara inskränkt till blott ett visst område af landet, hvars omfång bestämmas efter arten och mängden af ifrågavdeifrågavarande ärender. På sdntsådant sätt uppstår nödvändigheten af en lokal förvaltning, i motsats till den centrala som omfattar hela landet. – I begreppet af lokal förv.förvaltning ligger dess inskränkning till ett visst område. Deraf följer att landet med afseende å de lokala myndigheternas och tjenstemännens verksamhet skall vara deladt i vissa områden, af hvilka för hvarje myndighet och tjenstemän ett anvisas, som hans verksamhet skall omfatta.– Häraf administrativ indelning – indelning med afseende å förvaltningar – 8 län, 51 fög|4|derier, 252 länsmansdistrikt, 35 städer. – Tulldistrikt – lotsfördelningar – forststatens inspektionsdistrikt och revir. – Provinsial läkaredistrikt (numera nästan = häradsvårtytt) – 3 stift, 40 prosterier, 266 pastorat, 485 församl.församlingar –3 hofrätter 59 domsagor.
Redogjorde för länsstyrelsen etcetcetera.
Anthoni
Boisman
Jägersköld
Hackzelltillagt i marginalen
Jag har sålunda lemnat en öfversigt af statsförvaltningens organisation. Men dermed ämnet icke uttömdt; det finnas ock sådan förvaltning inom staten som icke bedrifves medelst statsorganer, hvilkas verksamhet icke bero på centrala ordres men dock är offentlig hör till förvaltningsrätten. I större eller mindre grad är uti alla stater en del af förvaltningen öfverlemnad åt medborgarna sjelfva.
Också hos oss, på det kommunala, – kyrkliga – gebitet delaktighet i skolförvaltning, hvarutom fria associationer jemväl handha förvaltningsuppgifter.
Detta gebit skall nu handläggas. Men derförinnan af nöden att betrakta vissa begrepp och närmare ange desamma.
Centralisation och administrativt förmyndarskap ofta förvexlade.
Likaså decentralisation och sjelfstyrelse.
Definiera.
Centralisation, – när icke blott alla staten i dess helhet rörande ärenden, eller angelägenheter af allmänt intresse för hela landet sammanlöpa i hufvudstaden, – utan ock de lokala. – Uniformitet följden häraf. – Decentralisation, när tvärtom alla ärenden eller de flesta som blott röra provinsen, kommunen, derstädes afgöras, så att de blott i fall af besvär, icke genom underställning, komma till centrala. – I hvarje stat förekomma såväl centr.centralisation som decentrdecentralisation. Det är måttet, som bestämma hvilkendera epitet tillkommer förvaltn. systemetförvaltningssystemet. Decentralisation icke otänkbar utan sjelfstyrelse. (Mäktiga ståthållare och prefekter, olika lagar.) Vanligen dock förbunden med sjelfstyrelse, och central.centralisation med förmyndarskap. – Uniformitet, – federalism. – Hvilka olika sferer kräfva centralisation, hvilka icke.
Centralisation kan sammanstå med liberal statsförfattning, men vansklig.tillagt i marginalen
Sjelfstyrelsens begrepp och idé. – Det konstitutionellatillagt av utgivaren representativa systemets tillämpning på kommun och provins.
Intet kan åstadkommas utan uppoffring och kostnad. Staten fattar kommunernas ställning och allm.allmänna uppgift. Sina särskilda ändamål för att sjelfva bestämma.tillagt i marginalen
|5|Det engelska selfgovernment utgör den organiska föreningen mellan stat och samhälle. Skilnaden mellan dessa begrepp: Statslifvet – det sociala lifvet.
Sjelfstyrelse är icke det att staten skulle säga: gör huru ni vill, ordna era angelägenheter efter behag, utan staten säger: dessa är de former, den ordning som skall gälla. Men inom dem, med iakttagande af dem och statens lagar i öfrigt, eger kommun att sjelf fatta, bestämma sina ändamål, bevilja medlen derför, besluta om förvaltningens gång. – Besvärsväg öppen, men dock begränsad. – Underställning endast för undantagsfrågor, för att hindra sådan utvexlas som kunde komma i motsägelse till det allmänna intresset.
Men det kräfva en helt annan anda detta system, än det då statsembetsmän ordna allt. Vana vid friheten genom påtagande och utöfning af dess pligter. Sålunda grundvalen för det parlamentariska systemet.
Alkuperäinen (transkriptio)
|1|
V. T.Vårterminen 1876.
Förvaltningsrätt.
V. T.Vårterminen 1876.
1a Föreläsn.Föreläsningen
27 Jan.januari
Återblick. Att gå tillbaka i
ststället för framåt, föga roligt.tillagt
Då nu gårsvårtytt fortsätta de sista termin påbörjade föreläs-
ningarna i förvaltningsrätt kunde en kort rekapitulation
möjligen vara af nytta helst icke alla åhörare sammatillagt. Måste dock afslå dfråndärifrån, enär rike-
dom på detljerstruket detaljer, skulle bli tidsförlust. Upptar dföredärför blott
vissa moment.
Med statsförvaltning förstås, i allmänhet, den verk-
samhet, som för statsändamålens förverkligande ut-
öfvas af de i sdntsådant afseende tillsatta myndigheter. Närmare.
Regering och representation, – delvis regeringen ensam, –
pröfvar hvilka ändamål staten skall fullfölja. De
sätta härför lagartillagt och påbud. Inom gränserna af dessa
rör sig förvaltande myndigheternas verksamhet.
Förv. rättenFörvaltningsrätten framställer den rättsordning, som för dessa
myndigheter i och för sagda verksamhet är gällande.
Allm.Allmän och positiv. FörhdetFörhållandet = allm.allmän och pos.positiv statsrätt.
2ra hufvudafdeln.huvudavdelningen 1o) den formella förv. rättenförvaltningsrätten, som har
till föremål de förvaltande myndighnasmyndigheternas organisation
(s. k adminstr.administrativ rätt) – 2o) den materiella, som framställer
innehållet af de särskilda lagar och förordn.förordningar, enlenligt hvilka
myndigheternas förvaltande verksamhet skall försiggå. (Politii,
Kameral, – ekon.ekonomi – kyrkolagfkyrkolagfarenhet.)
Det är den formella delen som varit vårt föremål. – Dervid
framställde sig strax frågan om skilnadstruket gränsentillagt mellan statsrätt och
förvaltn rättförvaltningsrätt. Äfven i statsrätten behandlades embetsverks eller
myndigheternas organisation. Dock endast de högsta, – styrelse-
verkenas, de som deltaga i regeringsverkshetregeringsverksamhet. – Hvad är då skil-
naden mellan regering och förvaltning?
I sjelfva verket dessa begrepp icke fullt noga bestämda. Ordet
förvaltning ofta begagnadt, då bordt heta regering. Dock icke tvärtom.
Om vi, på sätt sker i andra länder, med lag beteckna alla från regering
och representation utgående beslut, så har regering till uppgift
att, med högsta afgöranderätt, bestämma huru, på hvart sätt, genom
|2|
hvilka medel lagarna skola verkställas eller lagarnas
syftemål förverkligas. Derutöfver, [...]oläslig/saknad text inomtillagt vissastruket gränsen för sin kompetenstillagt
sjelf förordna, föreskrifva hvad för statens väl skall
göras, huru dess rätt och intresse skola värnas gentemot
möjligt intrång utifrån eller inifrån.
Förvaltning, i trängre mening, är då verksamheten att
i enlighet med de af högsta makten gifna bestämningar
arbeta för statsändamålens förverkligande. – Men derföre icke blott sjelfständig
verkställighet.tillagt
Exempel: beslut om jernvägsbyggnad, på kredit, = lag. – Lånets
upptagande, direktionens instruerande och utnämnande = rege-
ringsåtgärder. – Direktionens verksamhet för banbyggnadens
utförande = förvaltning.
Man kan kalla det
allt förvaltnförvaltnings ärende,
men då är det i aldra
vidsträcktaste mening.tillagt i marginalen
Emellertid begynte med att redogöra äfven för Styrelse-
verken, regeringsorganerna, = Min. statssekret.tillagtMinisterstatssekreteraren, G GtillagtGeneralguvernören, Senaten ehuru redan i statsrättentillagt. – Af
skäl, att i alla länder ministären äfven förvaltar. – Kollegium,
som voro förv. myndheterförvaltningsmyndigheter, uppgått i Senaten jemte det
den är konselj.
Hänvisn.Hänvisning att finna förffförfattningarna,
Ignatii handbok.tillagt i marginalen
Efter redogörelsen härför öfvergick till centrala embets-
verken. Dessa äro sådana, som hvart för sig hand-
hafva en särskild förvaltningsgren, handlägga blotttillagt ett visst slag
af ärenden, men gemensamt för hela staten. Af hvarje
sådant embetsverk finnes blott ett för hela landet; hvilket för-
hållande bestämmas, icke af lokalens begränsning, ty verkets
sfer är hela landet, utan af ärendenas beskaffenhet. – Sam-
mansättningen af dessa verk är delstillagt sådansvårtytt, att vissa embetsmän
inom verket gemensamt både öfverlägga och besluta, kollegial formtillagt, – dels
så att attstruket chefen ensam har beslutande rätt. – Också enstaka
funktionärer.
Göromålens formella beskaffenhet. 1o) verkställa hvad
genom lag är embetsverket föreskrifvet och hvad som kan
bli en följd af Regeringens eller domaremaktens beslut. 2o)
att sjelft anordna nödiga åtgärder, hvilka skola af
|3|
underlydande verkställas, hvarföre dessa embetsverk
ega en allmän tillsyn öfver de dem underordnade
myndigheter och tjenstemän. 3o) att pröfva och afgöra
om lagligheten och lämpligheten af underordnades åtgärder,
4o) att antingen sjelfmant eller på vederbörlig befallning
afgifve utlåtanden, berättelser, förslag m. m. 5o) att förvalta
pengar; 6o) att upprätta förslag till tjenster, och understundom
utnämna till sådana. 7o) utöfva disciplinär myndighet
öfver vissa verket tillhörande tjenstemän och betjenter.
Göromålens materiella beskaffenhet. I afseende härå
gäller, att den i allmänhet betingas af arten af den
förvaltningsgren hvartill verket hör, och särskildt af
de instruktioner och reglementen, som kunna vara för dessas
verksamhet utfärdade.
Fördelade under Senatens expeditioner. – Utom dem
Univ.Universitetet – Banken.
Då de centrala verkens tillgörande stäcka sig till hvarje del
af staten, så måste der finnas ett efter ärendenas talrikhet
och beskaffenhet afpassadt antal myndigheter och tjenstemän
för att handlägga och utföra de till hvarje förv. grenförvaltningsgren hörande
ärenden. För att medhinna hvad sålunda åligger hvarje funktio-
när, måste hans verksamhet vara inskränkt till blott ett
visst område af landet, hvars omfång bestämmas efter arten och
mängden af ifrågavdeifrågavarande ärender. På sdntsådant sätt uppstår nödvändig-
heten af en lokal förvaltning, i motsats till den centrala som
omfattar hela landet. – I begreppet af lokal förv.förvaltning ligger
dess inskränkning till ett visst område. Deraf följer att landet
med afseende å de lokala myndigheternas och tjenstemännens verk-
samhet skall vara deladt i vissa områden, af hvilka för hvarje
myndighet och tjenstemän ett anvisas, som hans verksamhet
skall omfatta.– Häraf administrativ indelning
– indelning med afseende å förvaltningar – 8 län, 51 fög-
|4|
derier, 252 länsmansdistrikt, 35 städer. – Tulldistrikt
– lotsfördelningar – forststatens inspektionsdistrikt
och revir. – Provinsial läkaredistrikt (numera nästan = häradsvårtytt)
– 3 stift, 40 prosterier, 266 pastorat, 485 församl.församlingar –3 hofrätter
59 domsagor.
Redogjorde för länsstyrelsen etcetcetera.
Anthoni
Boisman
Jägersköld
Hackzelltillagt i marginalen
Jag har sålunda lemnat en öfversigt af statsförvaltningens
organisation. Men dermed ämnet icke uttömdt; det
finnas ock sådan förvaltning inom staten som icke be-
drifves medelst statsorganer, hvilkas verksamhet icke bero på centrala ordrestillagt men dock är offentligtillagt hör till förvalt-
ningsrätten. I större eller mindre grad är uti alla
stater en del af förvaltningen öfverlemnad åt medbor-
garna sjelfva.
Också hos oss, på det kommunala, – kyrkliga – gebitet delaktighet i skolförvaltningtillagt,
hvarutom fria associationer jemväl handha förvaltnings-
uppgifter.
Detta gebit skall nu handläggas. Men derförinnan
af nöden att betrakta vissa begrepp och närmare ange
desamma.
Centralisation och administrativt förmyndarskap ofta för-
vexlade.
Likaså decentralisation och sjelfstyrelse.
Definiera.
Centralisation, – när icke blott alla staten i dess helhet rörande
ärenden, eller angelägenheter af allmänt intresse för hela landet samman-
löpa i hufvudstaden, – utan ock de lokala. – I hvastruket Unifor-
mitet följden häraf. – Decentralisation, när tvärtom alla ärenden
eller de flesta som blotttillagt röra provinsen, kommunen, derstädes afgöras,
så att de blott i fall af besvär, icke genom underställning,tillagt komma till centrala. – I hvarje
stat förekomma såväl centr.centralisation som decentrdecentralisation. Det är måttet, som
bestämma hvilkendera epitet tillkommer förvaltn. systemetförvaltningssystemet. Decentra-
lisation icke otänkbar utan sjelfstyrelse. (Mäktiga ståthållare och
prefekter, olika lagar.) Vanligen dock förbunden med sjelfstyrelse, och central.centralisation
med förmyndarskap. – Uniformitet, – federalism. – Hvilka
olika sferer kräfva centralisation, hvilka icke.
Centralisation kan
sammanstå med liberal
statsförfattning, men vansklig.tillagt i marginalen
Sjelfstyrelsens begrepp och idé. – Det konstitutionel representativa systemets tillämpning
på kommun och provins.
Intet kan åstadkommas
utan uppoffring och kostnad.
Staten fattar kommunernas
ställning och allm.allmänna uppgift.
Sina särskilda ändamål
för att sjelfva bestämma.tillagt i marginalen
Det engelska selfgovernment utgör den organiska
föreningen mellan stat och samhälle. Skilnaden
mellan dessa begrepp: Statslifvet – det sociala lifvet.
Sjelfstyrelse är icke det att staten skulle säga: gör
huru ni vill, ordna era angelägenheter efter behag,
utan staten säger: dessa är de former, den ordning
som skall gälla. Men inom dem, ochstruket med iakttagande
af dem och statens lagar i öfrigt, eger kommun att sjelf
fatta, bestämma sina ändamål, bevilja medlen derför,
besluta om förvaltningens gång. – Besvärsväg öppen, men
dock begränsad. – Underställning endast för undantags-
frågor, för att hindra sådan utvexlas som kunde komma
i motsägelse till det allmänna intresset.
Men det kräfva en helt annan anda detta system,
än det då statsembetsmän ordna allt. Vana vid
friheten genom påtagande och utöfning af dess pligter.
Sålunda grundvalen för det parlamentariska systemet.
Hallinto-oikeus
Kevätlukukausi 1876
1. luento 27. tammikuuta
Kertaus. Palaaminen taaksepäin ei ole kovin hauskaa eteenpäinmenoon verrattuna.
Kun nyt jatkamme viime lukukaudella aloitettuja luentoja hallinto-oikeudesta, voisi kuitenkin lyhyt kertaus olla mahdollisesti hyödyksi, varsinkin kun kaikki kuulijat eivät ole samoja. Siitä minun on kuitenkin luovuttava, koska runsaiden yksityiskohtien toistaminen olisi ajanhukkaa. Otan sen vuoksi esiin vain tiettyjä asioita.
Valtionhallintoa harjoittavat yleensä, siis sitä toimintaa, joka tähtää valtion tavoitteiden toteuttamiseen, siihen tarkoitukseen valitut viranomaiset. Lähemmin. Hallitus ja edustajisto, – osittain hallitus yksin, – tutkivat, mitä tarkoituksia valtion tulee toteuttaa. Sitä varten he säätävät lakeja ja määräyksiä. Näiden rajojen puitteissa hallinnoivien viranomaisten toiminta liikkuu.
Hallinto-oikeus kuvaa sitä oikeusjärjestystä, joka koskee näitä viranomaisia, kun he harjoittavat sanottua toimintaa. Yleinen ja positiivinen asiaintila = yleinen ja positiivinen valtio-oikeus. 2. pääosasto. 1) muodollinen hallinto-oikeus, jonka kohteena on hallintoa harjoittavien viranomaisten organisaatio (nk. hallinnollinen oikeus) – 2) materiaalinen hallinto-oikeus, joka kuva niiden erityislakien ja asetusten sisältöä, joiden mukaan viranomaisten hallintotyöskentelyn tulee tapahtua. (poliittinen lainsäädäntö, kameraali, – talous, – kirkkolainsäädäntö).
Kohteenamme on ollut muodollinen osa. – Siinä tuli heti esiin kysymys valtio-oikeuden ja hallinto-oikeuden välisestä rajasta. Valtio-oikeudessakin käsiteltiin virastolaitoksen tai viranomaisten organisaatiota. Kuitenkin vain korkeimpia, – hallituslaitoksia, niitä, jotka osallistuvat hallitsemistoimintaan. Mikä sitten on hallituksen ja hallinnon välinen ero?
Itse asiassa näitä käsitteitä ei ole täysin tarkkaan määritelty. Sanaa hallinto käytetään usein, kun pitäisi puhua hallituksesta. Ei kuitenkaan päinvastoin. Jos me muiden maiden käytännön tavoin nimitämme laeiksi kaikkia hallitukselta ja edustajistolta tulevia päätöksiä, niin hallituksen tehtävä on määrätä korkeimmalla ratkaisuoikeudellaan, miten, millä tavoin, minkä välineiden avulla lait on laadittava tai lakien tavoitteet toteutettava. Sen lisäksi hallituksen on toimivaltansa rajoissa itse säädettävä, määrättävä, mitä valtion hyväksi on tehtävä, miten sen oikeutta ja etuja on puolustettava mahdollista ulkopuolelta tai sisäpuolelta tulevaa tunkeutumista vastaan.
Hallinto on silloin suppeammassa merkityksessään toimintaa, jossa tehdään työtä korkeimman vallan antamien määräysten mukaisesti valtion tavoitteiden toteuttamiseksi. – Mutta silloin se ei ole pelkästään itsenäistä toimintaa.
Esimerkki: päätös rautatien rakentamisesta, luotolla, = laki. – Lainan ottaminen, johtajien ohjaaminen ja nimittäminen = hallituksen toimenpiteitä. – Johtokunnan toiminta radanrakentamisen toteuttamiseksi = hallintoa.
Sitä kaikkea voidaan nimittää hallintoasiaksi, mutta silloin käsitettä käytetään kaikkein laajimmassa merkityksessä.tillagt i marginalen
Aloitimme kuitenkin ottamalla selvää myös hallituslaitoksista, hallituselimistä = ministerivaltiosihteeri, kenraalikuvernööri, Senaatti, vaikkakin jo valtio-oikeudessa. – Syystä, että kaikissa maissa ministerit myös hallinnoivat. – Kollegio, joka oli hallintoviranomainen, on kohonnut Senaatiksi, joskin se on samalla konselji.
Viittaus: lain voi löytää Ignatiuksen käsikirjasta.tillagt i marginalen
Tämän selvityksen jälkeen siirryimme keskusvirastoihin. Ne ovat sellaisia, joilla kullakin on hoidettavanaan erityinen hallinnonala, ne käsittelevät vain tietynlaisia asioita, mutta tekevät sen koko valtion alueella yhteisesti. Jokaisesta tällaisesta virastosta on vain yksi koko maata varten; tätä asiaintilaa eivät määrää paikalliset rajat, sillä toiminta-alueena on koko maa, vaan asioiden luonne. Näiden laitosten koostumus on osittain sellainen, että laitoksen sisällä tietyt virkamiehet sekä pohtivat että päättävät yhdessä kollegiaalisesti, – osittain taas siten, että päälliköllä yksin on päätäntäoikeus. – myös yksittäisiä virkamiehiä.
Tehtävien muodollinen luonne. 1) Sen toteuttaminen, mitä laissa on virastolle määrätty, ja mikä voi olla seurausta hallituksen tai tuomiovallan päätöksestä. 2) Sellaisten tarpeellisten toimenpiteiden määrääminen itse, jotka alaisten on toteutettava, minkä vuoksi näillä virastoilla on alaisinaan toimivien viranomaisten ja virkamiesten yleinen valvontavelvollisuus. 3) Alaistensa toimenpiteiden laillisuuden ja sopivuuden tutkiminen ja ratkaiseminen, 4) Lausuntojen, kertomusten, ehdotusten ym. antaminen joko oma-aloitteisesti tai asianomaisen tahon käskystä. 5) rahojen hallinnoiminen; 6) ehdotusten antaminen virkojen täyttämisestä ja välillä alempiin virkoihin nimittämisestä. 7) kurinpitoviranomaisena toimiminen virkamiehille ja toimenhaltijoille kuuluvien tehtävien vuoksi.
Tehtävien materiaalinen luonne. Tätä koskee se, että sitä yleensä edellytetään senlaatuiselta hallinnonalalta, johon laitos kuuluu, ja erityisesti niiltä ohjeilta ja ohjesäännöltä, jotka voivat olla sen toimintaa varten laadittuja.
Senaatin toimituskunnille jaettuja. – Yliopistoa ja Suomen Pankkia lukuun ottamatta.
Kun kerran keskusvirastojen toiminta ulottuu maan jokaiseen osaan, niin niissä täytyy olla asioiden monilukuisuuden ja laadun mukaisesti sovitettu määrä viranomaisia ja virkamiehiä käsittelemään ja hoitamaan kaikille hallinnonaloille kuuluvat asiat. Jotta jokainen virkailija ehtisi hoitaa hänelle näin annetut tehtävät, hänen toimintansa on oltava rajattu vain määrättyyn osaan maata, ja tämän alueen laajuus määräytyy kyseisten asioiden laadun ja määrän mukaan. Tällä tavoin syntyy paikallisen hallinnon välttämättömyys vastakohtana keskushallinnolle, joka kattaa koko maan. – Paikallishallinnon käsitteeseen sisältyy sen rajaaminen tietylle alueelle. Siitä seuraa, että maan on oltava jaettu tiettyihin alueisiin paikallisten viranomaisten ja virkamiesten toiminnan varmistamiseksi, ja näistä alueista osoitetaan viranomaiselle ja virkamiehille yksi, jonka rajojen sisälle hänen toimintansa ulottuu. Tästä johtuu hallinnollinen jako – jako hallinnon kannalta – 8 lääniin, 51 voutikuntaan, 252 nimismiespiiriin, 35 kaupunkiin. – Tullipiirit – luotsipiirijaot – metsähallituksen tarkastuspiirit ja reviirit. – Maakunnallinen lääkäripiiri (nykyään melkein sama kuin kihlakunta – 3 hiippakuntaa, 40 rovastikuntaa, 266 pastoraattia, 485 seurakuntaa – 3 hovioikeutta, 59 tuomiokuntaa.
Selvitä lääninhallitus jne.
Anthoni
Boisman
Jägersköld
Hackzelltillagt i marginalen
Näin olen antanut yleiskatsauksen valtionhallinnon organisaatiosta. Mutta tällä ei asiaa ole käsitelty loppuun; valtiossa on myös sellaista hallintoa, jota ei hoideta valtioelinten avulla, ja jonka toiminta ei riipu keskusvirastoista mutta on kuitenkin julkista ja kuuluu hallinto-oikeuteen. Kaikissa valtioissa on osa hallinnosta jätetty suuremmassa tai vähemmässä määrin kansalaisille itselleen.
Samoin myös meillä, kunnallisella, – kirkollisella – alueella sitä on osallistuminen kouluhallintoonkin, minkä lisäksi myös vapaat yhdistykset hoitavat hallintotehtäviä.
Tätä aluetta käsitellään seuraavaksi. Mutta sitä ennen on tarpeen tarkastella tiettyjä käsitteitä ja selittää niitä lähemmin.
Keskittäminen ja hallinnollinen holhoaminen sotketaan usein toisiinsa.
Samoin hajauttaminen ja itsehallinto.
Määrittele.
Keskittäminen – kun ei pelkästään kaikkia valtiota kokonaisuudessaan koskevia asioita tai koko maan yleisen kiinnostuksen kohteina olevia asioita vaan myös paikalliset asiat kurotaan yhteen pääkaupungissa. – Siitä seuraa yhdenmuotoisuus. – Hajauttaminen – kun päinvastoin kaikki asiat tai useimmat niistä, jotka koskevat vain maakuntaa, kuntaa, ratkaistaan myös siellä siten, että ne tulevat vain valitusten kautta keskushallinnon tietoon, eivät alistamisen vuoksi. – Jokaisessa valtiossa on sekä keskittämistä että hajauttamista. Nimenomaan määrä määrittelee, minkä epiteetin hallintojärjestelmä saa. Hajauttaminen ei ole ajateltavissa ilman itsehallintoa. (mahtavat käskynhaltijat, prefektit, erilaiset lait.) Tavallisesti se kuitenkin liitetään itsehallintoon ja keskittäminen holhoamiseen. – Yhdenmukaisuus, – federalismi. – Mitkä eri yhteiskunnan alueet vaativat keskittämistä, mitkä eivät.
Keskittäminen voi seistä rinnakkain liberaalin valtiokäsityksen kanssa, mutta on ongelmallinen.tillagt i marginalen
Itsehallinnon käsite ja idea. Perustuslaillisen edustamisjärjestelmän soveltaminen kuntiin ja maakuntiin.
Mitään ei voi syntyä ilman uhrauksia ja kustannuksia. Valtio ymmärtää kuntien aseman ja yleisen tehtävän, sen erityistavoitteet saada itse määrätä.tillagt i marginalen
Englannin selfgovernment muodostaa orgaanisen yhteyden valtion ja yhteiskunnan välille. Näiden käsitteiden ero: valtiollinen elämä – sosiaalinen elämä.
Itsehallinto ei tarkoita, että valtio sanoisi: Tehkää mitä tahdotte, järjestäkää asianne mielenne mukaan, vaan valtio sanoo: Nämä ovat ne muodot, se järjestys, jonka on oltava voimassa. Mutta kun kunta niiden puitteissa ottaa ne huomioon ja valtion lait yleensäkin, sillä on oikeus itse päättää, määritellä tavoitteensa, myöntää niille varoja, päättää hallinnon kulusta. – Valitustie on avoinna, mutta kuitenkin rajattu. – Alistaminen vain poikkeuskysymyksissä sellaisen vaihtamisen estämiseksi, joka voisi muodostua yleisen edun vastaiseksi.
Mutta se vaatii aivan toisenlaisen hengen, tämä järjestelmä, kuin se, jossa valtion virkamiehet järjestävät kaiken. Tottumusta vapauteen hyväksymällä velvollisuutensa ja noudattamalla niitä. Se on siten parlamentaarisen järjestelmän perusta.