Koulu-uudistus
Ensimmäiset koulukysymyksen ratkaisusta saamamme tiedot eivät onneksi osoittautuneet täysin tarkoiksi. Senaatin asiaa koskevaa esitystä on kylläkin muutettu parantamalla venäjän asemaa reaalioppikouluissa siten, että kyseiselle kielelle on myönnetty enemmän oppitunteja kuin senaatti olisi halunnut sille osoittaa; muttei silti läheskään siinä määrin kuin kenraalikuvernööri oli ehdottanut. Itse asiassa ensiksi mainittuun esitykseen oli tehty ainoastaan sellainen muutos, että venäjä, jonka opiskelu oli esityksen mukaan määrä aloittaa kolmannella luokalla, aloitetaankin kahdella viikkotunnilla (kenraalikuvernööri oli ehdottanut kahdeksaa) jo toisella luokalla, ei kuitenkaan kaksiluokkaisissa kouluissa. Vaikka tästä koituukin hankaluuksia, se ei kuitenkaan liiaksi estäne saavuttamasta niitä etuja, joita rajatummalla ohjelmalla oli vielä mahdollista saavuttaa. Sen lisäksi koulukysymyksestä annettiin korkeimmalta taholta päätös, jolla vuoden 1881 lopulla hylättiin senaatin aiemmin laatima ensimmäinen esitys ja vaadittiin laatimaan uusi, ja siinä tunnetusti varoitettiin tekemästä liian ”kokonaisvaltaisia” muutoksia.
Ennen kaikkea tässä tulee panna merkille: viime vuosikymmenen aikana yhä huutavampina ilmenneiden tarpeiden tyydyttäminen lisäämättä suomea opetuskielenä käyttävien koulujen ja lyseoiden määrää. Tässä asiassa nyt laadittu koululaki saattaa päätökseen sen mikä aloitettiin jo 22. elok. viime vuonna annetulla tiedoksiannolla. Vastedes maan kaikissa osissa tulee olla tarjolla suomenkielisiä oppikouluja suomea äidinkielenään puhuville lapsille, jotka pyrkivät hankkimaan ylempää koulutusta.
Päätöstä odotellessa asia on ehtinyt herättää huolta ja kiihtymystä, jolle ei enää ole pätevää syytä, ja sen onkin syytä toivoa vähitellen lakkaavan. Tässä ei tarvinne laajemmin selvittää, että kyse on sosiaalisista oloista, poliittisesta näkökulmasta tarkasteltuna. On ollut epäoikeudenmukaista, että suomenkielisen väestön valtiollisten koulutuslaitosten tarvetta ei ole tyydytetty yhtä hyvin kuin ruotsinkielisen. Ja vaikka tulevaisuudessa toivotaan ja odotetaankin toisenlaista kuin yksinomaan valtion oppikouluihin perustuvaa koulujärjestelmää, oli silti vain paikallaan, että suomenkielisen väestön tarpeet tyydytettäisiin ensin olemassa olevassa järjestelmässä, ennen kuin voitiin harkita siirtymistä toiseen. Nyt säädyt ja hallitus ovat yhteistyössä huomioineet riidat ja kiistat, joita kyseinen asia on yhteiskunnallisessa elämässämme aiheuttanut, ja käynnistynyttä koulu-uudistusta tulisi siltä osin pitää pysyvänä ratkaisuna, jota tulee kunnioittaa, ei ainoastaan siksi, että se on poistanut kiistojen aiheen, vaan myös siksi, että hallituksen toimilla on kansanedustuslaitoksen täysi tuki.
Ja toteutuneen koulu-uudistuksen kyseisellä osalla pitäisi olla sitäkin suurempi rauhoittava vaikutus, koska sen vuoksi ei toisaalla uhrattu väestön ruotsinkieliselle osalle varattuja koulutusvaroja. Tervettä koulutuspolitiikkaa maassamme on vain sellainen, joka tarjoaa sivistyksen aarteita yhä suuremmalle osalle kansakunnasta vaarantamatta samalla sitä sivistysmuotoa, josta myös alati voimistuva suomenkielinen kulttuuri parhaimmillaan juontaa juurensa.
Uudistuksen edellä käsiteltyyn osaan liittyy läheisesti kaikkien koulujen opetussuunnitelmaan tehty muutos, jonka tarkoitus on kehittää oppilaiden toisen kotimaisen kielen taitoa.
Kukaan ei voi perustellusti kiistää, että kutakuinkin jokaiselle, joka maassamme haluaa astua valtion virkaan tai myös yksittäisenä kansalaisena vaikuttaa lähipiirinsä ulkopuolella, on tarpeellista osata sekä ruotsia että suomea. Tätä vaatimusta koulut eivät ole tähän saakka kyenneet asiaankuuluvasti täyttämään. Pedagogien taholta on tosin vastustettu niin kovien vaatimusten asettamista koululle, ja onkin myönnettävä, ettei vaatimusta ole kovin helppo täyttää, varsinkaan jos oppilaille asetetuista muista vaatimuksista ei voi lainkaan tinkiä. Kysymyksessä on kuitenkin mitä merkittävin yhteiskunnallinen vaatimus, jonka vuoksi tulisi voittaa huomattaviakin vaikeuksia, kunhan sen voi toteuttaa opetusta organisoimalla sekä opettajien tarmolla ja hyvällä tahdolla. Verraten ahtaat rajat, joissa uudistus on jouduttu toteuttamaan sen jälkeen, kun ”kokonaisvaltaisina” pidetyt muutokset oli aiemmin torjuttu, ovat vain lisänneet vaikeuksia. Mutta nyt on tehty se, mitä aikoinaan asetettujen rajojen sisällä saattoi kohtuullisesti yrittää; toivomme että pedagogit kokevat tärkeäksi täyttää oman tehtävänsä asian hyväksi, jotta luotaisiin hyvät edellytykset isänmaan puolesta tehtävälle sopusointuiselle yhteistyölle molemmista kansanosista tulevien sivistyneiden miesten kesken.
Mielestämme on ymmärrettävää, että latina, kun useampaan otteeseen mainittu kielto suorittaa ”kokonaisvaltaisia muutoksia” kerran esti toteuttamasta edellä mainittuja sosiaalisia vaatimuksia puuttumalla sen opetukseen, on saanut pääosin säilyttää perinteisen tehtävänsä klassisten koulujen n. s. perustavana kielenä. Silti oli vielä sitäkin tarpeellisempaa, että yhä voimakkaampana esiintynyt näkemys latinan korvattavuudesta on saanut osakseen ainakin sen verran tunnustusta, että maahan on perustettu useita uusia reaalilyseoita, joilla on oikeus myöntää ylioppilastutkinto. Näin uusille näkemyksille annetaan mahdollisuus saada kokemuksen pohjalta tukevampi jalansija ja enemmän vaikutusvaltaa.
Yksi tähän saakka vallinneen koululain puutteista on ollut koulunkäynnin alusta asti vedetty tiukka raja klassisen linjan ja reaalilinjan välillä, joka on määrännyt oppilaan liian varhaisessa vaiheessa jommallekummalle puolelle ja siitä seuraavalle elämänuralle. Tätä epäkohtaa oli mahdotonta täysin poistaa siirtämättä latinaa eteenpäin ja perustamatta jonkinlaista kaikille yhteistä perustavaa koulua. Tätä puutetta on kuitenkin nyt voimaan tulevassa koululaissa korjattu joltain osin määräyksellä, että oppilas voisi siirtyä klassisesta oppikoulusta reaalioppikouluun tai päinvastoin suorittamatta erillisiä tenttejä muissa aineissa kuin niissä, jotka eroavat toisistaan kyseisten oppikoulujen vastaavilla luokilla. – Uuden koululain ansioihin tulee myös laskea koulujen opettajien palkkauksen parantaminen.
Säätyjen kouluanomuksen vaatimukset, jotka esitettiin vuosien 1877–1878 valtiopäivillä ja jotka sittemmin ovat olleet yhtä lailla julkisen elämämme asialistalla, on näin ollen mahdollisuuksien mukaan pääosin toteutettu: suomea opetuskielenä käyttävien koulujen määrää on lisätty, ja mahdollisimman täydellistä tietämystä opetetaan nyt maan molemmilla kielillä.
Tässä mielessä pitääkin vain toivoa, että laki osoittautuu merkittäväksi edistysaskeleeksi. Senaatin ja koululaitoksen ylihallituksen tehtävänä on nyt toteuttaa uudistus koko tarmollaan; maan opettajien tehtävänä toimia omistautuneesti nuorison parhaaksi määrättyjen opetussuunnitelmien mukaan, vaikka moni onkin suhtautunut muutoksiin vastahakoisesti.
Mutta vaikka tämä koulu-uudistus sellaisenaan merkitseekin pitkällisten vaatimusten, valmistelujen ja esitysten päätepistettä, jäljellä on vielä, kuten sanottu, paljon tehtävää. Olemme jo useaan otteeseen, täydennyksenä sille, korostaneet, kuinka maahamme perustettaville oppikouluille on järjestettävä tulevaisuudessa tukea, jota tulee myös laajentaa. Ja tämän tärkeän asian ratkaisemiseksi näyttäisi olevan keinot tarjolla, sillä senaatin kerrotaan saaneen tehtäväkseen laatia ehdotuksia perusteista, joiden mukaan yksittäisille oppikouluille voidaan jakaa valtion tukea.
Kaikkein lähimpänä odottaa kuitenkin sitä ennen uudistuksen ulottaminen myös tyttökouluihin, niin suomenkielisten oppikoulujen määrän kuin myös maan molemmilla kielillä annettavan opetuksen osalta. Tähänkin tärkeään kysymykseen toivotaan varmasti yleisesti ja kiihkeästi mahdollisimman nopeaa ratkaisua. Ja koska mielestämme on syytä olettaa, että erityisesti tällä osa-alueella pitäisi jättää runsaasti tilaa tuetuille yksityiskouluille, emme usko, että asia herättää mainittavasti yleistä vastustusta.
Skolreformen.
Den första underrättelse, vi erhöllo om skolfrågans lösning, visar sig lyckligtvis icke hafva varit fullt exakt. Senatens förslag i ämnet har visserligen i afseende å ryskans ställning å realläroverken undergått den modifikation, att nämnda språk erhållit ett större antal timmar, än senaten velat anvisa detsamma; men dock icke på långt när i den grad, generalguvernören föreslagit. I sjelfva verket har endast den förändring i förstnämnda förslag blifvit vidtagen, att ryskan, hvars undervisning enligt detsamma skulle begynna å tredje klassen, påbjudits att med två veckotimmar (generalguvernören hade föreslagit åtta), inträda redan å andra klassen, dock icke i de tvåklassiga skolorna. Om ock medförande olägenheter, torde detta likväl icke i alltför väsendtlig mån ligga hinder i vägen för uppnåendet af de fördelar, som ännu voro möjliga att vinna inom det inskränktare program, hvartill skolfrågan blef begränsad genom det bekanta afgörande å högsta ort, som i slutet af år 1881 förkastade senatens tidigare uppgjorda första förslag och påbjöd utarbetandet af ett nytt, utan förändringar af för mycket ”genomgripande” art.
I främsta rummet är härvid att märkas: tillfredsställandet af det behof utan ökadt antal skolor och lyceer med finskt undervisningsspråk, hvilket under förloppet af det senaste årtiondet framträdt med allt större eftertryck. I detta aseende har den nu vidtagna skolförfattningen slutfört hvad som redan kungörelsen af den 22 aug. sistlidet år påbegyntes. Hädanefter skola finskspråkiga läroanstalter i alla delar af landet stå till buds för barn med finskt modersmål, hvilka vilja sträfva efter högre bildning.
Den oro och agitation, som under förväntan härpå gjort sig gällande, skall numera sakna giltig grund, och det bör derföre vara att hoppas, att den småningom skall upphöra. Och att detta är sociala förhållandena, som ur politisk synpunkt, behöfver icke här vidare utläggas. Det hade varit en orättvisa att icke tillgodose den finska talande befolkningens behof af statsbildningsanstalter, lika väl som den svenska talandes. Och äfven om man för framtiden önskar och emotser ett annat skolsystem, än uteslutande statsläroverk, så var det dock endast i sin ordning att äfven den finska talande befolkningen först skulle tillgodoses efter det bestående systemet, innan man kunde tänka på en öfvergång till ett annat. Nu har ständernas och regeringens samverkan bragt hänsyn till de strider och tvister förevarande fråga framkallat i vårt samhällslif bör den nu vidtagande skolreformen i denna del kunna anses som en slutlig lösning, hvilken bör respekteras, icke blott derföre att den undanröjt tvisternas orsak, utan ock emedan regeringens tillgörande i fullt mått har stödet af folkrepresentationens mening.
Och denna pacificerande betydelse bör ifrågavarande del af den skedda skolreformen hafva i så mycket högre grad, som den å andra sidan icke bygts på någon uppoffring af bildningsmedlen för befolkningens svensktalande element. Endast der är en sund skolpolitik för vårt land som erbjuda bildningens skatter åt allt vidarekretsar af nationen, utan att derföre rubba fortbeståndetaf den bildningsform, hvari äfven den alltmera tillväxande kulturen på det finska språket har sina bästa rötter.
I nära samband med ofvan berörda del af reformen står den förändring i samtliga skolors läroplaner, som åsyftar att göra eleverne väl förtrogna med det andra inhemska språket.
Ingen kan med fog bestrida nödvändigheten deraf, att snart sagdt en hvar, som i vårt land vill inträda i statens tjenst eller ock såsom enskild medborgare verka utöfver en trängre sfer, må känna såväl svenska som finska språket. Detta kraf hafva skolorna hitintills icke tillbörligen tillgodosett. Från pedagogiskt håll har man visserligen motsatt sig uppställandet af så stora anspråk på skolan, och det må medgifvas, att anspråket icke är så lätt att fylla, isynnerhet om inga andra fordringar på eleverne anses tåla någon jemkning. Men här är fråga om ett samhällskraf af den största betydelse, för hvars skull äfven stora svårigheter måste öfvervinnas, så långt sådant kan ske genom undervisningens organisation samt lärarenes goda vilja och energi. Den jemförelsevis trånga ram, inom hvilken reformen inneslutits genom tillbakavisandet af de som ”genomgripande” ansedda förändringarne har härutinnan gjort svårigheterna ännu större. Men hvad som inom den en gång utstakade begränsningen rimligtvis kunde försökas, har dock nu gjorts; vi hoppas att pedagogerne skola låta sig angeläget vara att väl fylla sin uppgift i detta hänseende, på det att god grund må läggas för harmonisk samverkan för fäderneslandet emellan de bildade männen från båda folkelementen.
Att latinet, då det oftanämnda förbudet mot ”genomgripande förändringar” en gång lade hinder för omställning i dess undervisning till förmän för nyss omförmälda sociala kraf, i hufvudsak fått qvarstå i sin häfdvunna roll af s. k. grundläggande språk i de klassiska skolorna, finna vi förklarligt. Men så mycket mera nödvändigt var det, att åt den allt starkare framträdande åsigten om latinets umbärlighet inrymma åtminstone det mått af erkännande, som visar sig uti inrättandet af ett antal nya reallyceer med dimissionsrätt till universitetet. Sålunda beredas möjlighet för de nya åsigterna att på erfarenhetens pröfvosten vinna stadigare fotfäste och ökadt inflytande.
En bland bristerna i vår härtills gällande skolförfattning har varit den skarpa gränsen emellan den klassiska och den reela linien alltifrån skolgångens första början, tvingande till en alltför tidig predestination af eleven åt det ena eller andra hållet och deraf betingad lefnadsbana. Utan latinets framflyttande och införandet af en gemensam bottenskola af ett eller annat slag var det omöjligt att fullt upphäfva denna olägenhet. I någon mån har dock denna brist i den nu inträdande skolförfattningen blifvit afhjelpt genom bestämningen, att elev kan öfvergå ifrån klassiskt till real-läroverk, eller tvärtom, utan afläggande af skilda examina i andra ämnen, än de vari undervisningen i hvardera läroverkets motsvarande klasser skilja sig. – Till den nya skolförfattningens förtjensttulla sidor må äfven räknas förbättrandet af skollärarenes lönevilkor.
De yrkanden, som framstäldes ständernas skolpetition vid 1877–1878 års landtdag och hvilka sedan dess med oförminskad giltighet stått på dagordningen i vårt offentliga lif, varda sålunda, så långt sig låtit göra, i hufvudsak förverkligade: ökadt antal skolor med finskt undervisningsspråk å ena sidan, samt bibringande af möjligast fullständiga kunskap i landets begge språk.
Och i dessa afseenden böra vi hoppas att den skall visa sig vara ett betydligt framsteg. På senaten och öfverstyrelsen för skolväsendet ankommer det nu, att med all energi genomföra reformen; på landets skollärare att enligt de faststälda läroplanerna verka med hängifven omsorg om ungdomens bästa, äfven om mången endast ogerna sett förändringarne vidtagas.
Men om än denna skolreform, sådan den är, utgör slutpunkten på en lång serie af yrkanden, förberedelser och förslag, så återstår dock, som sagdt, ännu mycket. Vi ha redan flerfaldiga gånger, såsom en komplettering till densamma, påpekat ordnandet och utvidgningen för framtiden af uppstående privata läroverks subventionering. Och till lösningen af denna vigtiga angelägenhet tyckes ett uppslag kunna komma att lemnas uti det uppdrag, senaten säges fått, att upprätta förslag till de grunder, efter hvilka statsbidrag framdeles skola varda tilldelade enskilda läroverk.
Men närmast af allt står dock härutinnan reformens utsträckande äfven till fruntimmersskolorna, såväl hvad angår antalet finskspråkiga läroverk, som beredande af kunskap i landets begge språk. Det är helt visst en allmänt och lifligt närd önskan, att äfven denna vigtiga angelägenhet med minsta möjliga dröjsmål må vinna sin lösning. Och då vi för vår del härvid tro oss böra framhålla, att särskildt på detta område strax från början ett stort utrymme bör lemnas åt subventionerade privata skolor, så torde vi här icke möta alltför mycken motsägelse från allmänhetens sida.