9.4.1887 LM–Herman Molander

Det var en svår oro jag
hade att utstå under väntan
på svaret å mitt långa tele-
gram af senaste söndag d.den 3 d^nesdennes,
hvilket svar jag hoppats erhålla
måndag e. meftermiddag. Då det icke kom-
mit på måndagen, förestälde jag
mig att frågan ansetts erfordra
öfverläggning i Senaten och att
sammanträde ej kunnat fås till
stånd förr än på tisdagen. Då ej
heller på tisdagen och onsdagen
någon depesch anlände, begynte
jag befara att Bror Molander
var sjuk eller bortrest, eller att
mitt telegram blifvit så felak-
tigt återgifvet att det framkallat
|2| betänkligheter, eller att det blifvit
öfverhöfvan fördröjdt under vägen.

Slutligen kunde jag ej annat
göra, än att söka skaffa mig
någon upplysning i saken och
afsände derför i onsdags kl.klockan 11 på
aftonen följande depech:

”Beder telegrafera hvarför
mitt söndags telegram till
finanschefen icke kunnat
besvaras.”

Till min stora glädje emottog
jag redan kl.klockan ½ 1 torsdag middag
Brors svar:

”Svars-telegram expedierats
härifrån måndagen, din fram-
ställning i allo bifallen.”

Jag lät på e. m.eftermiddag genom lega-
tionen ånyotillagt efterhöra huruvida verkligen
icketillagt något telegram till mig ickestruket anländt
|3| på måndagen eller tisdagen.

Innan jag erhållit upplysning
i saken – bekräftande att felet
ej låg hos härvarande telegraf –
emottog jag igår f. m.förmiddag ytterligare
från Bror följande:

”Söndagens telegram besvarats
måndagen med bifall, men synes
ej framkommit. Beder telegrafera
om mottagit gårdagens telegram
så lydande: svarstelegram – (se ofvan) –
– i allo bifallen.”

Tacksam för denna ytterligare
bekräftelse skyndade jag telegrafera:

”Gårdagens och dagens despescher
ordentligen anländt. Telegrafverket
Helsingfors borde efterforska
hvart måndagens telegram
försvunnit.”

Onsdagen den 30^de hade Moret
såväl officielt vid konferensen,
|4| som ock på qvällen enskildt till
mig (vid en middagsbjudning hos
engelska ministern Ford) uttryck-
ligen förklarat att han förutsåg
sig kunna disponera måndagen
och tisdagen d. 4 och 5 April tiden
mellan 2 och 6 samt önskade att
vi då skulle slutföra öfverläggningarna
i sak. Med stöd häraf, och då
Aguerra och jag träget diskuterade
d. 31 Mars samt 1 och 2 April jemte
en adjungerad embetsman samt dels
under kommunikation med finans-
ministèren dels med chefen för
tulldepartementet såsom tredje man,
– då vi vidare dervid kommit
till de resultat, mitt söndags
telegram meddelat, och utrikes-
ministerium genast på lördags-
qvällen skref och begärde finans-
ministerns officielatillagt utlåtande, – då
slutligen finansministern Puygcerver
|5| redan några dagar förut hade
yttrat till mig att han på
förhand är ense om att god-
känna hvad Moret finner
lämpligt, – så kunde jag ej
annat tro, än att konferensen
skulle ega rum senast på tisdagen.

Men deraf vardt intet!

Punktlighet och konseqvens
höra ej till vanorna på denna
ort. Nu hade man det formella
skälet, att svaret från finans-
ministern icke anländt, –
hvilket torde bero derpå att Moret
icke hade, såsom han lofvat, besökt
Puygcerver på söndagen eller måndagen.

Så kommo de heliga dagarne
och vi stå derför nu på samma
punkt som då jag telegraferade
i söndags.

Någon praktisk olägenhet
|6| har således icke uppstått deraf
att jag fick vänta på bifall
till min framställning. – En
annan sak är, attstruket huruvidatillagt den mig med-
delade föreskriften att hvarje eftergift
utöfver 10 % tullrabat å direkt im-
porteradt fatvin i förening med
50 % rabatt i salt, skall underställas
Senatens pröfning, verkligen må
vara praktiskt lämplig, eller ens
principielt nödvändig, då ett
maximum i hvarje fall är af
Hans M^tMajestät faststäldt och bedömandet
under hvilka förhållanden man
kan vara nödsakad gå ända till
maximum, måste falla sig
mycket svårare för Senaten
än för mig. Med bästa vilja
kan jag icke i telegram lemna
en fullständig bild af alla de
|7| omständigheter som måste tagas
i betraktande vid pröfningen af
det stricte erforderliga måttet af
eftergift. Det kan endast ske
här under pågående negocia-
tion. Men negociatörens händer
äro bundna! – Det är möjligt
att vi vore ett steg längre om
jag redan i utskottet skulle
kunnat utlofva 15 % rabatt på
fatvin .... Men, det af
loflig försigtighet tillkomna
protokollet af 3 Januari kan ju
ej mera ändras. Jag kan försöka
att lotsa mig fram till slutet
inom den ram som är för mig
utstakad och som genom bifallet
till min senaste framställning blifvit
så långt vidgad som det f. n.för närvarande
syntes vara nödigt. –

Vi ha i förrgår (d. ä.det är Gortchacow
|8| och jag) påmint om nödvändigheten
af snart sammanträde. –

Med verklig grämelse har jag
idag af Palmroths bref inhemtat
huru betydande tillskott befunnits
nödiga till fullbordande af huset
för konsten och konstindustrin.

Då jag i December höll samman-
träde med Bestyrelsen, förelades
mig detaljerade redogörelser och kal-
kyler, enligt hvilka kostnads-
förslaget ej komma är öfverskridas
med mer än utgiften för sådana
arbeten som vid förslagets uppgörande
ej voro förutsedda eller påräknade
(som platsens höjande) – in alles
enligt hvad jag vill minnas 40 000
mark. – Jag fattar ej hvad som
nu vållat den enorma stegringen
derest man ej åsidosatt min upp-
maning att begränsa utgifterna
för dekorering till ett minimum.

För hvarje dag växer min
längtan att få återvända till
trägen verksamhet i hemlandet.
Men nog räcker det veckor ännu.

Väl är det sant att angenäma
underrättelser från Finland på
senare tiden hört till undantagen.
Särskildt är jag idagtillagt under det bekym-
merväckande intrycket af det
i tidningarne för 2 och 3 April
ingående meddelandet om språk-
frågans slutliga afgörande på
ett sätt som vittnar om att
frågans beskaffenhet icke blifvit
på ettstruket objektivt sättstruket för H M^tHans Majestät
utredd. – Men icke förty
vore jag hellre på min post
i Senaten än på denna mission,
hvilken i högsta grad pröfvar
tålamodet, om ock ett skäligen
godt resultat deraf kan emotses.
|10| Mitt senaste bref till Bror
afgick den 4^de dennes och
torde väl behörigen anlända.