20.3.1889 Robert Montgomery–LM

Svensk text

|1|

Gamle vän,

Just som jag, nyss uppstigen från en i följd af katarrh orolig natt, skulle sätta mig ned att redogöra för mitt besök hos Osten-Sacken i går, kom man in med ditt bref af d. 18. Och ehuru det alltid är mig kärt att få en rad från Dig måste jag säga att denna gång dina meddelanden endast bidrogo att föröka min missstämning. Till en början ledsnaden öfver Hs inskridande i promulgationsfrågan och sedan till lök på laxen att jag skulle godkänt den formulering, för hvilken Kejsarordet obetänksamt utverkats. Detta är så litet sant att H. icke ens nämnde för mig några verba formalialat. uttryckliga ord eller att Kejs.Kejsaren fastställt några sådana, då jag för en annan ange|2|lägenhet (Raivola saken) besökte honom, utan blott berättade om HMtsHans Majestäts förfrågan och önskan att locutionen ”bifall och samtycke” skulle ersättas, hvartill jag, just som Du antagit, genmälde att orden visserligen voro sakenliga och i öfverensstämmelse med grundlagarne, men att de nog kunde ersättas med andra lika sakenliga. Först när jag samma förmiddag kom upp i Statssekretariatet fick jag höra att formeln numera skulle blifva: på FinlsFinlands St.Ständers underd.underdåniga framst.framställning samt att allt var klappadt och klart. Det var derefter jag enkom för denna angelägenhets skull gick till E. för att få honom på bättre tankar och förekomma semiofficiela meddelandet till Bergelund – med hvilket resultat I kännen. Jag är derföre – jemväl post factum – fri från hvarje responsabilitéfra. ansvar för bévunav fra. ’bévue’ – tabbe, misstag liksom det|3| varit mig omöjligt att densamma förekomma. Heidens påstående skulle verkligen gräma mig ifall icke hans misstag om hvad menskor sagt och icke sagt vore så allom bekanta. Emellertid är jag Dig tacksam för din sjelfmant gjorda rectification och hoppas att Du, om det behöfs, ville låta äfven andra, för hvilka H. möjligen kan åberopa min uppfattning, veta rätta förhållandet. –

Nu kommer det andra ledsamma. Jag var i går hos Osten-Sacken, sedan jag på morgonen fått höra att skrifvelsen från Statssekretariatet rörande konventionen om varumärkesskyddet afgått, men att skrifvelsen om arfskonventionen ännu berodde på expedition sedan E. förklarat sig vilja omredigera den af JG. derom uppsatta skrifvelsen, men icke hunnit göra det före sin afresa till Standertskjöldska guldbröl|4|lopet i går. För att emellertid icke komma till något slags fait accompli i den förra frågan gick jag till O. S. i går. Här utspann sig nu ett lifligt meningsskifte i två timmar som under den artigaste och vänligaste yttre form likväl bragte oss teml.tämligen hårdt i hop. O. S. förklarade genast att arfskonventionen var definitift fastställd, att han icke kunnat invänta Senatens bref och att hvad detsamma än innehölle, det ej komme att inverka på åtgärden. Förut hette det att konventionen redan var signéefra. underskriven men detta modifierades sedan. Dock var han intraitablefra. oresonlig, åberopande blott konventionen med Frankrike, Tyskland och Italien, att man särskildt just med Sverige Norge icke kunde göra något undantag, som ställde Finland i annan ställning till Kejsaredömet än i de|5| föregående konventionerna egt rum. Finland hade särskildt nämnts förut blott i handels- och sjöfarts konventionen m. m. – Jag erinrade om konventionen ang.angående förbrytare 1860 o. a.och annat sade att i frågor, som berörde allmän lags tillämpning, det vore konstitutionelt af än större vigt att den finska lagstiftningens kraf, hvarom HMtHans Majestät i egenskap af finsk storfurste och på sina finska rådgifvares framställning egde afgöra, iakttages. Nej det var som att tala till väggen och skälen voro så klena från hans sida att jag genast fann det något motif fanns bakom som var bestämmande, men ej kunde komma fram. Och detta motif är ingenting annat – än fruktan för skriket i tidningarna och utom dem. Det kom oupphörligt fram att Finlands anspråk och hållning gentemot Kejsaredömet engång måste leda till en konflikt|6| att man icke kunde uppvisa någon positif grund för sina yrkanden, att det vore omöjligt komma till något modus vivendi med de finska myndigheterna. Efter utvikningarna till ställningen i allmänhet återkom jag flera gånger till arfsfrågan, bad honom slutligen dock läsa Senatens skäl, föreslog att få lemna honom kopia af Senatens senaste bref under afvaktan på Ministerstatssekreterarens skrifvelse. Nej, jag föredrager att numera ej alls se skälen. De kunna ingenting ändra. Senaten må klaga på oss, men hos hvem, hvem har att afgöra vid en konflikt af detta slag, utropade han. Naturligtvis ingen annan än HMtHans Majestät sjelf, svarade jag, men här är nu icke frågan om klagomål. Kommer konventionen till stånd utan att Storfurstendömet|7| afses blir följden att Finland står utom, att den hos oss betraktas såsom ett Aktstycke i den internationela privaträtten liksom de med Frankrike etc. afslutade konventionerna i ämnet, hvars principer såvidt de ej strida mot positift lagbud kunna vinna afseende, men utan tvifvel skola både i Sverige och Finland myndig- heterna råka i tvifvelsmål om konventionens kraft och verkan beträffande Finland. Såsom sagdt fortgick samtalet utan att den ringaste terräng vanns – påtagligen emedan Ministeriets beslut var fattadt. Under samtalet framgick att Utrikesministeriet klandrats för föregående tillmötesgående, för att Finland haft en plenipotentiär 1887 i Spanien (hvilket h. o. h.helt och hållet varit O. Ss verk) för denna traktat, ”som nog ännu komme att ledsamma” sviter m. m. Hvad sistnämnda punkt vidkom sökte|8| jag få närmare upplysning om det som befarades, men man vore förbehållsam.

Alltnog – non possumuslat. vi kan inte. Deremellan mycken personlig älskvärdhet och äfven intresse för landet, erkännande af att man ej hade något intresse af att tyrannisera och trakassera oss, men upprepadt framhållande af garanternas bräklighet, nödvändigheten att undvika rifningar, att icke gifva anledning till konflikter och framkalla skrik etc. etc. Hela uppträdandet gaf vid handen att något, oberoende af de föreliggande frågorna, inträffat som gjorde hvarje medgifvande åt oss för tillfället olämpligt. Sannerligen är det icke Herr Ordin som går i kring här öfverallt och sår draktänder. –

Ang.Angående varumärksskyddet afböjdes diskussionen, emedan O. S. förmälte sig ej hafva emottagit Minister Statsekreterarens bref. (Det var sannolikt ännu under Kansliets behandling). Jag skall med anledning af en upplysning som han af mig begärde ännu en gång besöka O. S. och då bringa sistnämnda konventionsfråga på tal. Att genom Vlangali eller Giers få någon ändring är icke tänkbart, ty O. S. handlar nog enligt öfverenskommelse. –

Farväl, för denna gång. Mera snart. Jag måste upp å Statssekretariatet i dag. C & jag helsa Eder begge och hoppas att Alexandras obefinnande är öfvergående.

Din tillgifne

RM.

Helsa Werner och andra.

Finsk text

Ingen text, se faksimil eller transkription.

Original (transkription)

|1|

Gamle vän,

Just som jag, nyss uppstigen från en
i följd af katarrh orolig natt, skulle
sätta mig ned att redogöra för mitt
besök hos Osten-Sacken i går, kom
man in med ditt bref af d. 18. Och
ehuru det alltid är mig kärt att få
en rad från Dig måste jag säga att
denna gång dina meddelanden endast
bidrogo att föröka min missstämning.
Till en början ledsnaden öfver Hs
inskridande i promulgationsfrågan och
sedan till lök på laxen att jag
skulle godkänt den formulering, för hvilken
Kejsarordet obetänksamt utverkats.
Detta är sanstruket så litet sant att H. icke
ens nämnde för mig några verba
formalia eller att Kejs.Kejsaren fastställt några
sådana, då jag för en annan ange-
|2| lägenhet (Raivola saken) besökte honom,
utan blott berättade om HMtsHans Majestäts förfrågan
och önskan att locutionen ”bifall och sam-
tycke” skulle ersättas, hvartill jag, just som
Du antagit, genmälde atttillagt orden visserligen
voro sakenliga och i öfverensstämmelse
med grundlagarne, men att de nog kunde
ersättas med andra lika sakenliga. Först
när jag samma förmiddag kom upp
i Statssekretariatet fick jag höra att
formeln numera skulle blifva: på FinlsFinlands
St.Ständers underd.underdåniga framst.framställning samt att allt var
klappadt och klart. Det var derefter jag
enkom för denna angelägenhets skull gick
till E. för att få honom på bättre tan-
kar och förekomma semiofficiela med-
delandet till Bergelund – med hvilket
resultat I kännen. Jag är derföre –
jemväl post factum – fri från hvarje
responsabilitétstruket för bévun liksom det
|3| varit mig omöjligt att densamma förekom-
ma. Heidens påstående skulle verkligen
gräma mig ifall icketillagt hans misstag icke vorestruket om hvadtillagt
menskor sagt och icke sagt vore så allom
bekanta. Emellertid är jag Dig tacksam
för din sjelfmant gjorda rectification
och hoppas att Du, om det behöfs, ville
låta äfven andra, för hvilka H. möjligen
kan åberopa min uppfattning, veta rätta förhållandet. –

Nu kommer det andra ledsamma. Jag
var i går hos Osten-Sacken, sedan jag
på morgonen fått höra att skrifvelsen från
Statssekretariatet rörande konventionen om
varumärkesskyddet afgått, men att skrifvelsen
om arfskonventionen ännu berodde på
expedition sedan E. förklarat sig vilja
omredigera den af JG. derom uppsatta
skrifvelsen, men icke hunnit göra det före
sin afresa till Standertskjöldska guldbröl-
|4| lopet i går. För att emellertid icke kom-
ma till något slags fait accompli i
den förra frågan gick jag till O. S. i
går. Här utspann sig nu ett lifligt
meningsskifte i två timmar som under
den artigaste och vänligaste yttre form
likväl bragte oss teml.tämligen hårdt i hop.
O. S. förklarade genast att arfskonventionen
vartstruket var definitift fastställd, att han icke
kunnat invänta Senatens bref och att
hvad detsamma än innehölle, det ej komme
att inverka på åtgärden. Förut hette
det att konventionen redan var signée
men detta modifierades sedan. Dock
var han intraitable, åberopande blott
konventionen med Frankrike, Tyskland
och Italien, att man särskildt just med
Sverige Norge icke kunde göra något
undantag, som ställde Finland i annan
ställning till Kejsaredömet än i de
|5| föregående konventionerna egt rum. Finland
hade särskildt nämnts förut blott i
handels- och sjöfarts konventionen m. m. –
Jag erinrade om konventionen ang.angående förbrytare
1860 o. a.och annat sade att i frågor, som berörde all-
män lags tillämpning, det vore konstitutionelt
af än större vigt att den finska lag-
stiftningens kraf, hvarom HMtHans Majestät i egenskap
af finsk storfurste och på sina finska
rådgifvares framställning egde afgöra,
iakttages. Nej det var som att tala
till väggen och skälen voro så klena
från hans sida att jag genast fann
det något motif fanns bakom som
var bestämmande, men ej kunde
komma fram. Och detta motif är
ingenting annat – än fruktan för
skriket i tidningarna och utom dem. Det
kom oupphörligt fram att Finlands
anspråk och hållning gentemot Kejsaredömet
engång måste leda till en konflikt
|6| att man icke kunde uppvisa någon positif
grund för sina yrkanden, att det vore
omöjligt komma till något modus vi-
vendi med de finska myndigheterna.
Efter utvikningarna till ställningen i
allmänhet återkom jag flera gånger
till arfsfrågan, bad honom slutligen
dock läsa Senatens skäl, föreslog
att få lemna honom kopia af
Senatens senastetillagt bref under afvaktan på
Ministerstatssekreterarens skrifvelse.
Nej, jag föredrager att numera ej alls
se skälen. De kunna ingenting ändra.
Senaten må klaga på oss, men hos
hvem, hvem har att afgöra vid en kon-
flikt af detta slag, utropade han. Na-
turligtvis ingen annan än HMtHans Majestät sjelf,
svarade jag, men här är nu icke frågan
om klagomål. Kommer konfestruket konven-
tionen till stånd utan att Storfurstendömet
|7| afses blir föjstruket följden att Finland står
utom, att den hos osstillagt betraktas såsom ett Akt-
stycke i den internationela privaträtten
liksom de med Frankrike etc. afslutade
konventionerna i ämnet, hvars principer
såvidt de ej strida mot positift lagbud
kunna vinna afseende, men utan tvifvel
skola både i Sverige och Finland myndig- heterna råka i tvifvelsmål om konventio-
nens kraft och verkan beträffande Fin-
land. Såsom sagdt fortgick samtalet
utan att den ringaste terräng vanns – på-
tagligen emedan Ministeriets beslut var
fattadt. Under samtalet framgick att Ut-
rikesministeriet klandrats för föregående till-
mötesgående, för att Finland haft en pleni-
potentiär 1887 i Spanien (hvilket h. o. h.helt och hållet varit
O. Ss verk) för denna traktat, ”som nog
ännu komme att ledsamma” sviter m. m.
Hvad sistnämnda punkt vidkom sökte
|8| jag få närmare upplysning om det som befa-
rades, men man vore förbehållsam.

Alltnog – non possumus. Deremellan
mycken personlig älskvärdhet och äfven in-
tresse för landet, erkännande af att man
ej hade något intresse af att tyranni-
sera och trakassera oss, men upprepadt
attstruket framhållande af garanternas bräklig-
het, nödvändigheten att undvika rifnin-
gar, att icketillagt gifva anledning till konflikter och
framkalla skrik etc. etc. Hela uppträdandet
gaf vid handen att något, oberoende af
de föreliggande frågorna, inträffat som
gjorde hvarje medgifvande åt oss för till-
fället olämpligt. Sannerligen är det icke
Herr Ordin som går i kring här öfver-
allt och sår draktänder. –

Ang.Angående varumärksskyddet afböjdes diskus-
sionen, emedan O. S. förmälte sig ej hafva
emottagit Minister Statsekreterarens bref. (Det
var sannolikt ännu under Kansliets behand-
ling). Jag skall med anledning af en upp-
lysning som han af mig begärde ännu en gång besöka O. S. och
då bringa sistnämnda konventionsfråga på tal. Att genom
Vlangali eller Giers få någon ändring är icke tänkbart, ty
O. S. handlar nog enligt öfverenskommelse. –

Farväl, för denna gång. Mera snart. Jag måste upp å
Statssekretariatet i dag. C & jag helsa Eder begge och hoppas
att Alexandras obefinnande är öfvergående.

Din tillgifne

RM.

Helsa Werner och andra.

Dokumentet i faksimil