Helsingissä 30. elokuuta
Kerroimme hiljattain ”Novoje Vremjassa” julkaistusta otteesta, joka sisälsi valitusvirsiä Suomen itsenäisyydestä ja venäläisten asemasta maassamme.
Kyseinen lehti ja sen hengenheimolaiset Venäjän lehdistössä eivät ole säästelleet vaatimuksia ja väitteitä, joiden lähtökohtana on milloin kiistää Suomen poliittisten oikeuksien olemassaolo, milloin vaatia näiden kirottujen oikeuksien kumoamista ja hävittämistä.
Kerta toisensa jälkeen niiden vääristynyt käsitys Suomen asemasta on kumottu autenttisin todistein. Ne eivät ole kiinnittäneet siihen mitään huomiota. Mitäpä totuus ja oikeus merkitsevät sen huvin rinnalla, kun pääsee höpöttämään šovinismin huumassa!
On myös kuvaavaa, etteivät kyseiset lehdet ole koskaan edes yrittäneet osoittaa, että Venäjän keisarikunnalle olisi koitunut koskaan mitään haittaa Suomen asemasta valtakuntarakennelmassa tai että Venäjän oikeiksi todetut ja todelliset edut olisivat vaatineet asiaan muutosta. Itse asiassa sellaista on mahdotonta todistaa, koska jokaiselle ajattelevalle poliitikolle on päivänselvää, että juuri tämä Suomen vuoden 1809 sopimuksella saavuttama asema on paitsi Suomelle itselleen myös Venäjälle edullisin ja luonnollisin. Hyökkäykset sitä vastaan osoittavatkin siksi paitsi oikeudentajun myös arvostelukyvyn puutetta.
Emme aio tässä käsitellä sen tarkemmin aiheen pääasiaa, Suomen ja Venäjän liiton oikeudellista olemusta. Venäläisten šovinistien tapa tarkastella aihetta on omatekoinen kyhäelmä, jossa ei ole käytetty lainkaan alkuperäisiä aineksia ja jota he varmaankin, vastatodisteista piittaamatta, yrittävät kaupitella niin pitkään kun uskovat sillä olevan jotain vaikutusta.
Mutta jos ”Nov. Wr:n” toimitus kenties uskoo Suomen-kirjeenvaihtajansa (– edellä mainittu artikkeli on laadittu Suomesta lähetetyn kirjeen muotoon –) puhuvan totta mainitsemistaan yksityiskohdista, katsoimme tarpeelliseksi julkaista tässä pienen näytepalan.
”On totisinta totta”, kirjeenvaihtaja toteaa, ”ettei Suomen valtiopäivillä ole Venäjän etujen edustajia, eli maan 50 tuhannella ortodoksisella asukkaalla ei ole yhtään edustajaa.” Mutta tosiasiassa vaalikelpoisuus valtiopäiville ei edellytä luterilaista uskontunnustusta ja että kaikilla valtiopäivillämme vuoden 1869 jälkeen, jolloin uusi valtiopäiväjärjestys astui voimaan, porvaris- ja talonpoikaissäädyllä on ollut kreikkalais-venäläiseen kirkkoon kuuluvia edustajia. He eivät tosin ole edustaneet ”Venäjän etuja”, sillä heidän valitsijamiehensä ovat suomalaisia, vaikka tunnustavatkin kreikkalais-venäläistä uskoa ja vaikka jotkut heistä ovat maahan muuttaneiden venäläisten jälkeläisiä.
”On totisinta totta”, väittää kirjeenvaihtaja, että pappimme ”ovat Länsi-Suomen luterilaisen konsistorin alaisia ja tottelevat luterilaista arkkipiispaa.”
Mutta tosiasiassa Suomen venäläistä papistoa johtaa Viipurissa toimiva ”Kreikkalais-venäläinen hengellinen hallitus”, joka puolestaan toimii Pietarin Pyhän synodin alaisuudessa, eikä Suomen luterilaisilla piispoilla ole mitään toimivaltaa venäläisen kirkon asioissa.
”On totisinta totta, että suomalaisilla ortodokseilla ei ole maassa täysiä kansalaisoikeuksia.” Mutta tosiasiassa heillä on nykyään kaikin tavoin yhtäläiset oikeudet. Vuonna 1827 annetulla lailla kreikkalais-venäläistä uskoa tunnustavilla Suomen kansalaisilla on oikeus toimia valtion viroissa. Valtiopäiväjärjestyksessä heille on myönnetty vaalioikeus ja vaalikelpoisuus. Kuntalaeissa ei tehdä eroa luterilaisten ja kreikkalaisten välille. – Kun suomalaisvirkamiehistä voimme mainita esimerkkeinä Margunoffin, Kisileffin, Sehklävinin ja Dunajeffin, lääkäreistä Beläjeffin, Feodoroffin ja Smirnoffin, itse kukin huomaa, että edellä mainittua oikeutta on myös hyödynnetty.
Kirjeenvaihtaja väittää Viipurin läänin venäläisväestön suomalaistuvan. Mutta tosiasiassa se on ollut kautta aikojen suomalaista. Hän väittää, että suomalaiset ovat ostaneet kaikki venäläistilat ja -huvilat Venäjän rajalle saakka. On totta, että Suomen valtio on lunastanut entiset venäläiset lahjoitustilat saattaakseen niiden talonpojat normaaliin oikeusasemaan.
Mutta paljon lahjoitusherroja suuremmalle määrälle venäläisiä on edelleen myönnetty lupa ostaa Viipurin läänistä kiinteistöjä, tiloja ja huvilatontteja.
Hän väittää, että kreivi Wainjeff on lahjoittanut Suomelle 300 000 desjatinaa Venäjän kruunun maata, joka on otettu vuorihallitukselta. – Mutta tosiasiassa Suomen valtio maksoi tässä mainitusta lahjoitustilasta (Salmessa ja Suojärvellä) vaaditun kauppahinnan, joka oli useita miljoonia.
Kirjeenvaihtaja väittää muun muassa, että pelkkä Siestarjoen tulliraja tuottaa Suomen valtiolle miljoonien voitot. Väite on helppo todeta naurettavaksi, koska lähes kaikkia venäläisiä tuotteita saa tuoda Suomeen tullivapaasti.
Hän esittää myös eriskummallisen väitteen, että verot täällä ovat suunnattoman suuret, etenkin ne joita on langetettu venäläisille kauppiaille. Jos Suomessa tosiaan vallitsisi niin ankara verotus, ainakaan sen ei pitäisi herättää kateutta.
Mutta venäläisiä kauppiaita – joilla kirjeenvaihtaja tarkoittanee venäläissyntyisiä kauppiaita – verotetaan täysin samojen normien mukaisesti kuin maan muitakin kauppiaita, ja tämä on yksinkertainen totuus, josta kirjoittajan ei olisi ollut vaikea ottaa selvää. Muuten he tuskin viihtyisivätkään täällä niin hyvin kuin kirjeenvaihtaja aiemmin samassa kirjeessä seikkaperäisesti kuvailee.
Vielä paksumpaa humpuukia kuin ne monet valheet, joista edellä esitimme muutaman esimerkin, ovat kirjeenvaihtajan vihjailut siitä, että suomalaisten kielentutkijoiden Koillis-Venäjän alueella hajallaan elävien suomensukuisten heimojen pariin tekemillä tutkimusmatkoilla olisi ollut salainen poliittinen päämäärä: maaperän valmisteleminen suurelle suomalaiselle tulevaisuuden valtakunnalle! Siinä mennään oikein kunnolla sensaatiojournalismin puolelle.”Novoje Wremjan” lukijat älkööt suotta huolestuko. Tseremissit, mordvalaiset ja votjakit saavat kyllä elää rauhassa Suomen politiikalta. Suuret lingvistimme M. A. Castrén ja Aug. Ahlqvist ovat tutkimusmatkoillaan ajatelleet poliittisia alueliitoksia yhtä vähän kuin esimerkiksi Tanskassa meneillään olevan Amerikan tutkijoiden kongressin jäsenet Amerikan menneisyyttä valaistessaan Pohjois-Amerikan Yhdysvaltojen liittämistä Tanskaan. – Nämä kirjeenvaihtajan kuvitelmat olisivat pelkästään naurettavia, ellei hän pyrkisi vailla omantunnon häivääkään saattamaan suomalaisten uskollisuutta epäilyttävään valoon.
Kirjeenvaihtajan tarkoitushakuiset valheet eivät kuitenkaan jääneet täysin vaille vaikutusta, mikä näkyy siinä, että ”Novoje Wremja” julkaisi pian kyseisen artikkelin jälkeen toisen otsikolla: Sinäkin Brutus!, jonka oli allekirjoittanut ”venäläinen”, ja artikkelissa kysytään jonkinlaisen murheellisen hämmästyksen vallassa, onko asian laita Suomessa todellakin niin kuin kirjeenvaihtaja kertoo – ja mistä tämä suomalaisten ”synkkä kiittämättömyys” mahtaa johtua. Tämä kirj. päättää vuodatuksensa seuraaviin sanoihin:
”Tärkeintä on se seikka, mikäli kirje Suomesta nyt pitää paikkansa, että tämä kansa, jonka on puolesta hyvinvoinnistaan kiittäminen Venäjän avosydämisyyttä ja hyvyyttä, alkaa suhtautua Venäjään vuosi vuodelta vastahakoisemmin ja jopa halveksuen. Silti meillä näyttäisi olevan keinot saada heidät, jollei rakastamaan Venäjää ainakin kunnioittamaan hallitsijaansa ja ennen kaikkea toimimaan avoimesti ja rehellisesti. Kahden toisiaan kunnioittavan kansakunnan välillä se on velvollisuus.”
Kirj. on aivan oikeassa siinä, että kahden toisiaan kunnioittavan kansakunnan tulisi pitää velvollisuutenaan noudattaa avoimia ja rehellisiä toimintatapoja. Kun hänelle valkenee, että kirje Suomesta ei vastaa lainkaan totuutta, hän toivonee meidän laillamme, että ”Novoje Wremja” kumppaneineen, jotka esiintymisessään Suomea vastaan loukkaavat lakkaamatta edellä mainittua periaatetta, oppisivat vähitellen ymmärtämään, että samaisen periaatteen tulisi toimia ohjenuorana myös lehdistölle.
Helsingfors den 30 Augusti.
Vi meddelade nyligen utdrag ur en artikel i ”Novoje Vremja”, innehållande klagovisor öfver Finlands sjelfständighet och öfver ryssarnes ställning i detta land.
Nämnda tidning och dess meningsfränder i den ryska pressen ha icke sparat på yrkanden och påståenden gående ut på, än att bestrida tillvaron af Finlands politiska rättigheter, än att dessa besvurna rättigheter borde upphäfvas och förintas.
Gång på gång har deras skefva uppfattning af Finlands ställning blifvit med autentiska bevis vederlagd. De ha icke dervid fästat något afseende. Hvad betyder väl sanning och rätt i jemförelse med nöjet att få radotera i chauvinismens smak!
Karakteristiskt är ock att sagde pressorganer aldrig ens försökt bevisa, att kejsardömet Ryssland skulle ha något mehn af den ställning Finland intager i rikskomplexen, eller att Rysslands rättförstådda och verkliga intressen skulle kräfva någon förändring härutinnan. Det är i sjelfva verket så, att en dylik bevisning är omöjlig, enär det för hvarje tänkande politiker är klart att just den ställning, Finland på grund af 1809 års uppgörelse intager, är icke blott för Finland sjelft, utan ock för Ryssland den förmånligaste och naturligaste. Angreppen mot densamma vittna derför ej endast om bristande rättskänsla utan ock om bristande omdöme.
Vi erna ej här till ytterligare utredning upptaga hufvudpunkten i detta ämne, den om den rättsliga beskaffenheten af Finlands förening med Ryssland. De ryske chauvinisternes betraktelsesätt i detta ämne är af originaltillverkning utan användning af det faktiska materialet och de lära väl, oberoende af all motbevisning, fortfara att föra denna vara till torgs så länge de tro sig dermed kunna göra någon effekt.
Men då redaktionen för ”Nov. Wr.” möjligen tror att dess korrespondent i Finland (– förberörda artikel utgöres af ett bref från Finland –) talar sanning i de detaljer han omtalar, anse vi oss böra framlägga en liten profkarta härpå.
”Det är sant”, säger korrespondenten, ”att på den finska landtdagen icke finnas representanter för de ryska intressena, d. ä.det är inga deputerade för de 50 tusen orthodoxe innevånarne i landet.” Men sanningen är, att valbarhet till landtdagen icke är bunden vid den lutherska konfessionen och att vid alla våra landtdagar efter 1869, då den nya landtdagsordningen utfärdades, inom borgare- och bondestånden funnits deputerade tillhörande den grekisk-ryska kyrkan. Men visserligen ha de icke utgjort någon representation för ”ryska intressen”, ty deras valmän äro finnar, om ock af grekisk-ryska tron och om än ett fåtal af dem härstammar från inflyttade ryssar.
”Det är sant”, säger korrespondenten, att våra prester ”äro underkastade lutherska konsistoriet i vestra Finland och bero af den lutherske öfverbiskopen.”
Men verkliga förhållandet är, att ryska presterskapet i Finland styres af ”Grekisk-ryska andliga styrelsen” i Wiborg, som åter underlyder den Heliga synoden i Petersburg, och att finska lutherska biskoparne icke ha någon befattning med den ryska kyrkans angelägenheter.
”Det är sant, att de orthodoxa finnarne icke åtnjuta alla medborgerliga rättigheter i landet.” Men sanningen är, att de numera i allt åtnjuta lika rätt. En författning af 1827 har inrymt finska medborgare af grekisk-ryska tron rättighet att bekläda statstjenster. Landtdagsordningen har gifvit dem valrätt och valbarhet. Kommunalförfattningarne göra ingen skilnad emellan lutheran och grek. – Då vi exempelvis bland finska embetsmän nämna Margunoff, Kisileff Sehklävin, Dunajeff, bland läkare Beläjeff, Feodoroff, Smirnoff, så kunna vederbörande se, att ofvansagda rättighet ock blifvit begagnad.
Korrespondenten säger, att den ryska befolkningen i Wiborgs län förfinskas. Men faktum är, att den varit finsk i alla tider. Han säger, att finnarne köpt alla ryska egendomar och villor ända till ryska gränsen. Sant är, att finska staten inlöst de forna ryska donationsgodsen för att försätta bönderne å desamma i en normal och rättslig ställning.
Men ett vida större antal ryssar, än donationsherrarne utgjorde, har fortfarande tillåtits att inom Wiborgs län inköpa egendomar, hemman och villalotter.
Han påstår, att grefve Wainjeff skänkt åt Finland 300 000 desjatiner rysk kronojord, tagen från bergsstyrelsen. – Men sanningen är, att finska staten för det donationsgods, som här åsyftas (Salmis och Suojärvi) utbetalt den köpeskilling som fordrades och som uppgick till millioner.
Korrespondenten påstår bland annat, att ensamt tullgränsen vid Systerbäck ger finska staten millioners vinst. Huru lösligt detta påstående är, inses lätt, då nästan alla ryska varor få tullfritt inkomma till Finland.
Han fäller ock det besynnerliga yttrandet, att skatterna här äro ofantliga, i synnerhet de som hvila på de ryska köpmännen. Om Finland verkligen vore så hårdt beskattadt, så borde detta åtminstone icke utgöra en anledning till afund.
Men att de ryska köpmännen – hvarmed korrespondenten torde mena köpmän af rysk härkomst – äro beskattade efter fullkomligt samma normer, som öfriga köpmän i landet, är en enkel sanning, som korr. icke skulle haft svårt att få reda på. De skulle väl annars icke heller trifvas här så bra, som korr. tidigare i samma bref utförligt beskrifver.
Ännu gröfre humbug, än de många osanningar, på hvilka vi ofvan anfört några exempel, är korrespondentens insinuation, att de vetenskapliga expeditioner, som finska språkforskare företagit till de på Rysslands nordöstra område spridda finska stammarne, egentligen skulle haft ett doldt politiskt syftemål: förberedandet af ett stort finskt framtidsrike! Detta är då riktigt i den sensationella genren. Må ”Novoje Wremjas” läsare dock icke oroas. Nog skola tscheremisser, mordwiner och wotjäker få vara i fred för den finska politiken. Våra store lingvister M. A. Castrén och Aug. Ahlqvist ha under sina forskningsfärder lika litet tänkt på politisk anslutning, som t. ex. den för närvarande i Danmark pågående amerikanistkongressen under sina sträfvanden att belysa Amerikas forntid tänka på att annektera Nordamerikas Förenta Stater. – Dessa korrespondentens fantasier vore helt enkelt löjliga, om de icke, genom att söka göra finnarnes lojalitet misstänkt, tillika vore samvetslösa.
Att korrespondentens tendentiösa osanningar icke förfela allt intryck, visar sig deri, att ”Novoje Wremja” kort efter förberörda artikel publicerade en annan under rubriken: Äfven du Brutus!, undertecknad af ”en rysse”, hvari med ett slags sorgsen häpnad frågas, om det verkligen så förhåller sig i Finland, som korr. omförmält – och hvaraf denna ”svarta otacksamhet” från finnarnes sida må härleda sig. Denne förf. slutar sin utgjutelse med följande ord:
”Vigtigast är den omständighet, om brefvet från Finland är sanningsenligt, att detta folk, hvilket för sitt välstånd till hälften har att tacka rysk storsinthet och godhet, för hvarje år blir allt mer ovilligt och till och med föraktfullt mot Ryssland. Emellertid finnes det medel, synes det oss, att förmå dem, om icke att älska Ryssland, så åtminstone att akta sin suverän och framför allt att handla öppet och hederligt. Mellan två hvarandra aktande nationer är detta en pligt.”
Förf. har alldeles rätt deri, att tvenne nationer, som akta hvarandra, böra anse för en pligt att ömsesides iakttaga ett öppet och ärligt handlingssätt. Upplyst derom, att brefvet från Finland alldeles icke är sanningsenligt, torde han i likhet med oss finna önskligt, att ”Novoje Wremja” et consortes, som i sitt uppträdande mot Finland oupphörligt kränkt sagde princip, omsider må lära sig inse, att densamma bör tjena äfven pressen till efterrättelse.