18.9.1882 LM–Robert Lagerborg

Det har förunnats mig
att få här på landet något
nytta af den herrliga eftersom-
marn. Icke utan att ej, efter
ett så pass bråksamt år, en
liten paus fjerran från politiken,
i landtluft och landtliga värf,
kunde vara af nöden. Om ock min
goda fysik synes tåla vid
nästan hvad som helst, så kan
dock sinnets spänstighet gå för-
lorad om ej något andrum
mellan ansvarsfulla förrättningar
förekommer.

Här har jag nu gått omkring
och agronomiserat, – gjort ritning
till svinstior och bestämt kompost
|2| högarnes sammansättning, – mätt
säden i logen och gifvit medicin
åt sjuka kräk, med ett ord prak-
ticerat såsom förvaltare-vikarie,
dock tillika tagande mig rättighet
att lyssna till de s. k.så kallade anderösterna
i skogens sus och att från min
balkong i långa stunder dröm-
mande blicka ut öfver det sol-
belysta landskapet .....

Jag var i början ensam här
sedan kom Alexandra; en saknad
är dock att icke ha vår endaste
dotter härute.

En annan saknad har varit
den efter dig samt Montgomery
och Castrén. Just med er tre
hade jag så ofta under dessa
tider velat språka.

En vändpunkt har inträffat
det kan ej bestridas. Verksamheten
|3| såsom styrelsemedlem är en annan
än den man med det offentliga
ordet, i pressen, från katedern,
eller från tribunen utöfvar. I
hvardera fallet gäller det visserligen
en kamp för idéer och principer,
i detta hänseende medför inträdet
till styrelsen ingen förändring.
Men huru olika är icke arenan!
Och likaså handlingsmedlen. –
Att med bevingade ord bereda
sina idéer insteg och spridning
är en verksamhet som för personer,
sådana som vi, måste vara vida
mera hugnesam och lifvande, än
att under sekert eller halfsekret
öfverläggning i kollegium med
delvis olika tänkande jemka och
lotsa fram ett bråkdel i sender
af det man vill hafva förverkli-
gadt; – dervid hållande god min
|4| äfven gentemot sådant motstånd,
som icke blott af sakliga skäl
riktas emot förlsagen ....

Hvad stöd kunna vi d. ä.det är R. M. och L. M.tillagt vänta
af Dagbladet? Se der [...]oläslig/saknad text en af detillagt saker
hvarom jag här skulle velat öfverlägga.
Jag kan nu blott meddela min
uppfattning, i största korthet:

Det är bäst att min ekonomiska
delaktighet i Dagbladet upphör,
men deraf följa ej att den andliga
gemenskapen behöfde taga slut.
Tvärtom är jag villig, att när
helst du det påkallar, rådpläga
i frågor som skola behandlas.
Senaten är icke en partistyrelse,
den kan bli föremål för klander
och understöd ömsom, utan att
deraf något skeft förhållande
för Dagbladet uppstår. – Och
om mitt intima förhållande
|5| till Dagbladets ledande män
fortfar, så låter detta fullt
förena sig med min embets-
ställning, hvilken jag naturligtvis
skall konsiderera derhän, att
rådsbordets hemligheter icke
yppas genom mig. Men jag stöder
mig i förberörda hänseende
främst på det faktum, att, så
långt minnet går tillbaka, våra
öfverläggningar om den hållning
Dagbladet i den ena och den
andra situationen borde intaga,
aldrig varit behäftade af
någon personpolitiks bitankar,
aldrig haft annat syftemål
än landets bästa. Medvetandet
härom i förening med kännedom
om det system af moderat
taktfull och på realiteten
grundade uppskattning af de
|6| förekommande spörsmålen,
som du med så säker blick
gjort gällande i Dagbladet, –
bestämma mig för att ingalunda
afböja en liten plats äfven
i Din rådkammare, när
Du kan finna önskligt att
inhemta min tanke i ett
eller annat, – liksom jag
å andra sidan påräknar
att få ditt goda råd i
sådana fall då jag, i min sfer,
tvekar om rätta lösningen.

Slutligen ville jag anmäla
att, om jag ock icke kan qvarstå
såsom medarbetare i Dagbladet,
jag dock ämnar nu och då
begära plats för uppsatser
i ekonomiska ämnen, – hvilka
jag helst önskade få intagna
|7| utan signatur, såsom vore de
redaktionens.

Korteligen: jag hoppas att
sålunda få fortlefva i samband
med det bevingade ordets män.

Detta är för mig, äfven ur
privat synpunkt, ett absolut
själsbehof. Vid vår ålder knyter
man ej mera nya vänskapsband,
aldraminst i en officiel ställning
som ålägger stor varsamhet
gentemot alla som man icke
känner i grund.

Ja, käre vän, vi börja
bli gamla! Den hör redan till
en förfluten tid, den lefnadsperiod
då vänkretsen esomoftast sam-
mankom till lifvande samspråk.
Tankar och ord bestego djerft hvarje
höjd och hvarje djup, frisinnad
|8| i ordets fullaste mening var andan,
och fritt och gladt yrde skämtet
fram, utan men för idéernas
alvar. Ett eget slägte har denna
krets varit: oaflåtligt intresserad
för och verksam i politiken och dock
aldrig ledd af personlig äre- eller
maktlystnad, – segrare i det stora
hela, – ty den liberala omgestaltningen
af vårt samhälle sedan 1861 har dock
väsentligen verkats af vår krets, –
och dock icke för sig sjelf exploiterande
denna seger vare sig ”uppåt eller
nedåt”. Detta är icke just öfverens-
stämmande med det modernaste
slägtets beräknande realism eller
egoism.

Nåväl, låt de nya handla
på sitt sätt, – vi skola förbli
sådana vi varit. Rinner ock
skämtets och glädjens källa
|9| mindre ymnigt än förr, så skall
grundstämningen hos de liberala
dock aldrig försina.

Hvad mig vidkommer ser jag fram-
tiden an utan att göra mig några illu-
sioner. Jag har uppgjort min fälttågs-
plan och skall söka med all energi,
som kan stå mig till buds, genomföra
densamma. Snabbt kan det icke gå,
blott steg för steg. Utan seghet och
tålamod kan ett sådant program
som mitt icke förverkligas. Men om
krafterna icke svika, skall målet
slutligen nås, och den glädje deraf
vinnas som är pligtuppfyllelsens.
– Du känner så temligen detta
program. Hvad jag ber dig om
är icke blott råd och dåd, utan
äfven – tålamod om Du tycker
att det går för långsamt.

Addio! – Om några dagar är
jag åter i staden.