Katsaus puoluejakoon
2. Ruotsalainen puolue
Maamme n. s. viikinkiainesten liittymistä yhteen erilliseksi aktiiviseksi puolueeksi voidaan pitää johdonmukaisena seurauksena ”liberaalin ohjelman” julkistamisesta (syksyllä 1880) – ja yhtenä tämän paljon parjatun ohjelman hyvistä seurauksista. Kyseisestä ohjelmasta tuli niin sanoaksemme erokirje näiden kahden ryhmittymän välille, jotka siihen saakka olivat tasapainoilleet yhdessä fennomaaneja vastaan pitämättä tarkkaa lukua keskinäisistä eroavaisuuksistaan. Eroa on sittemmin kuultu puolin ja toisin pahoiteltavan ”valitettavana” tapahtumana, mutta niin valitettavaa kuin kaikki hajaannus onkin etenkin kaltaisemme pienen kansan piirissä, yleinen kokemus näyttää toisaalta osoittavan, ettei poliittinen elämä kykene hengittämään muulla tavoin kuin siten, että eri näkemykset irtautuvat toisistaan, ryhmittyvät ja taistelevat toisiaan vastaan. Ja olihan edellä mainitun ohjelman julkistaminen muille selvä osoitus siitä, että mielipide-erot olivat kasvaneet niin suuriksi ja tietoiseksi, että oli mahdotonta jatkaa yhdessä.
Heti sen jälkeen, kun liberaalit olivat näin esittäneet tiivistelmän periaatteistaan ja päämääristään, viikinkien edustama aatesuunta lienee ryhtynyt luomaan yhtenäistä kiinteää puolueorganisaatiota. Organisaatio oli heille sitäkin tärkeämpi, koska tämäkin aatesuuntaus jakautui itse asiassa useampiin ryhmittymiin, jotka toisinaan taistelivat jopa molemminpuolisesti toisiaan vastaan – kaikessa hiljaisuudessa mutta myös julkisuudessa. Näin ollen puolue tarvitsi ennen kaikkea keskeisen pää-äänenkannattajan pääkaupungista, ja Nya Pressenistä tuli sellainen. Jo aiemmin muutamat pienemmät lehdet olivat tuoneet esiin puolueessa vallitsevia näkemyksiä, ja sittemmin yksi tehokkaimmista keinoista puolueorganisaation edistämiseksi näyttää ollut omien äänenkannattajien perustaminen maaseudulle. Muutenkin täytyy tunnustaa, että puolue on järjestäytynyt tarmokkaasti ja harkiten m. m. hyödyntämällä asiamiehiä ja kiertokirjeitä (tästä muistunee mieleen esimerkiksi meidän sattuneesta syystä asiamiehille välittämämme kiertokirje, joka koski tilaajien hankkimista N. Pr:lle.)
Nykytilanne on siivittänyt tämän uutteran toiminnan menestystä. Ne toimet, joihin oli ryhdytty, jotta suomalainen väestö saisi samat ihmisoikeudet, jotka ruotsalaisille oli kuulunut jo vanhastaan, alkoivat kantaa hedelmää yhä näkyvämmin, kun suomenkielinen kirjallisuus nousi kukoistukseen, uudet suomalaiset koulut valmistivat yhä suurempia määriä ylioppilaita j. n. e., ja monet kelpo ihmiset, jotka teoriassa olivat olleet valmiita osoittamaan ”oikeudenmukaisuutta suomalaisväestölle”, menivätkin nyt tolaltaan nähdessään käytännössä, mitä tästä välttämättömästä oikeudenmukaisuudesta väistämättä seurasi. Sitten vielä tapahtui jotain niinkin ennen kuulumatonta, että myös suomalainen puolue, joka oli saanut valtiopäivillä taakseen kaksi neljästä säädystä, sai muutaman edustajansa hallitukseen, mukaan lukien tunnustetun johtajansa. Tämä kaikki, ja viimein kaiken kukkuraksi yleisesti ottaen epätyydyttävästi toteutunut kieliasetus, sai monet antautumaan radikalismin vietäväksi, varsinkaan kuin fennomaanien menettely asiassa ei ollut suoranaisesti omiaan rauhoittamaan tuntoja.
Samaan aikaan kun suomalaisen puolueen jakautuminen ryhmiin alkoi näkyä ulospäin ja liberaalipuolue oli ajautunut kriisiin, (josta enemmän käsiteltäessä kyseistä puoluetta), viikinki- eli ruotsalainen puolue pääsi kasvamaan niin sisäisesti kuin ulkoisestikin, ja kaikkien näiden seikkojen yhteisvaikutuksesta puolueen merkitys kasvoi viime valtiopäivien aikana suuremmaksi kuin sen suuntauksen perusteella olisi muutoin voinut olettaa, vaikka ottaisikin huomioon vahvan organisaation. Ja katsomatta siihen, onko puolue näin saavuttanut jo lakipisteensä, juuri nyt puolue on poliittisessa elämässämme vakavasti otettava voimatekijä.
Siksi onkin otettava selvää siitä, mitä puolue oikeastaan tahtoo eli millainen on sen ”ohjelma”. Tämä ei ole niin helppoa kuin luulisi, sillä puolueen äänenkannattajat ovat siitäkin huolimatta, että niitä on kehotettu m. m. esiintymään ”määrätietoisesti”, keskittyneet enemmänkin puhumaan epämääräisin ja korkealentoisin sanankääntein ruotsalaisen kulttuurin säilyttämisestä j. n. e. kuin esittämään konkreettisia poliittisia tavoitteita. Jos kuitenkin pyritään kokoamaan yhteen tässä mielessä selkeimmät ja tärkeimmät lausunnot, havaitaan, että julistaessaan ”molemmille kotimaisille kielille yhtäläiset oikeudet” viikinki- eli ruotsalainen puolue on asettanut tavoitteekseen:
”että jokaisen suomen kielelle myönnetyn oikeuden kohdalla huolehditaan siitä, ettei samaan aikaan loukata mitään toista oikeutta”;
”että omistamme voimamme jakamattomasti vanhan ruotsalaisen viljelymme ylläpitämiseen”, – johon liittyy pikemminkin välineenä kuin erillisenä ohjelmakohtana:
”että työskennellään maamme ruotsinkielisen väestön, niin sivistyneistön kuin rahvaankin, kansallistunteen sekä äidinkieltä kohtaan tunteman rakkauden ylläpitämiseksi, herättämiseksi ja elävöittämiseksi”;
”että pyritään mahdollisuuksien mukaan estämään fennomanian kannattajia saamasta jalansijaa kansanedustuslaitoksesta ja ylimalkaan kaikesta mihin sisältyy poliittista vaikutusvaltaa” Viimeisessä kohdassa puolue on nimenomaisesti tuonut julki tehtävänsä ”poliittisena puolueena”.
Kaikki nämä sitaatit ovat Nya Pressenistä ja sen kiistakirjoituksista, jotka oli suunnattu liberaaleja vastaan porvarissäädyn vaalien alla, aivan kuten edellisen artikkelin lainaukset suomalaisista puolueista olivat sellaisia, joita puolueiden äänenkannattajat olivat itse tuoneet julki valtiopäivien yhteydessä. Kaikki nämä puheenvuorot viittaavat näin ollen kulloiseenkin tilanteeseen. Yhteenveto on meidän laatimamme, ja asianosaiset itse muotoilisivat sen kohdat kenties eri tavalla, jos tekisivät oman tiivistelmän ohjelmastaan. Uskomme kuitenkin, että puolueen toiminnan ydinkohdat tiivistyvät edellä lainattuihin lausuntoihin, mutta seuraavassa tulee silti ottaa huomioon muutkin samalta taholta sanomalehdissä ja lehtisissä annetut lausunnot.
Jos nyt tarkastellaan, mitä yhtymäkohtia yhteistä työtä varten edellä mainittu ohjelma saattaisi sisältää, ensimmäisestä kohdasta olemmekin jo edellä mainitussa kiistassa muistuttaneet, että sikäli kuin tekstinkohdalla tarkoitetaan sitä, ettei kieliuudistusten lähtökohtana pidä olla ruotsin kielen sulkeminen pois joltain valtion toiminnan alueelta vaan että kumpikin kieli asetetaan samaan asemaan kaikilla alueilla, se edustaa myös liberaalin puolueen kantaa tässä asiassa nyt ja tulevaisuudessa.
Toinen ja siihen liittyvä kolmas kohta ovat moniselitteisiä. Ruotsalaisen viljelyn säilyttämiseen oikein ymmärrettynä voisi jopa oikeaoppinen fennomaanikin yhtyä, ja ruotsalaisväestön herättämistä ja innostamista sekä sen äidinkielenrakkauden ylläpitämistä jokaisen tämän väestön pojan tulisi pitää velvollisuutenaan. Kukaan, elleivät sitten radikaaleimmat fennomaanit, ei kuitenkaan voi olla viikinkien kanssa yhtä mieltä heidän erikoisesta näkemyksestään ”viljelyn” tai ”kulttuurin” käsitteestä. Kukaan asiaan perehtynyt isänmaan ystävä ei voi toivoa sitä, että pieni kansamme, joka on vuosisatojen ajan muodostanut yhden kokonaisuuden, muodostaisi kaksi pysyvää rinnakkaista ”kulttuuria”, ”suomalais-ugrilaisen” ja indo-germaanisen eli ”ruotsalaisen.” Ja vaikka sellaista haluaisikin, se ei onnistuisi, koska koko ajatus on mieletön. Kansan kulttuuri ei ole, vaikka viikingit niin kaikkien tosiasioiden vastaisesti olettavatkin, yksinomaan tai pääasiassa kielessä ilmenevän ja vastavuoroisesti kielen muovaaman kansanluonteen tuotetta, vaan siihen vaikuttavat yhtä paljon muutkin tekijät: maantieteelliset ja ilmastolliset olosuhteet, historian vaiheet, poliittinen asema, uskonto j. n. e. Ja koska nämä tekijät ovat satojen vuosien ajan olleet yhteiset maamme molemmille väestöryhmille, niiden vaikutuksesta on syntynyt yhteinen kulttuuri, jonka olemme tähän mennessä ennättäneet saavuttaa. Me kutsumme sitä ”ruotsalaiseksi”, koska sen pääasiallinen aines on saatu yhteydestämme Ruotsiin ja sen aikana; mutta meillä on, jo tämän liiton aikaan ja sitäkin suuremmassa määrin sen jälkeen, kun meistä tuli erillinen valtio, muokanneet tätä ainesta itsenäisesti, ja kaikki olosuhteemme ovat lyöneet leimansa tähän kulttuuriin, jota siksi voitaisiin yhtä olennaisesti kutsua ”suomalaiseksi” (tai, jos viikingit ymmärtävät tätä paremmin, ”suomenmaalaiseksi”); Tämä omaleimaisuus noussee esiin entistäkin selvemmin, kun nyt myös suomalaisväestön osuus siinä kasvaa entistä suuremmaksi, mutta aivan kuten ennenkin tämä kulttuuri on yhtenäinen ja yhteinen tulos kummankin väestönosan yhteistyöstä jakamattomana kansana, ja aivan kuten tähänkin asti se saa lukuisia virikkeitä ja vaikutteita sekä lähinnä skandinaavisesta että muusta eurooppalaisesta kulttuurista, – sitä voi kutsua sitten miksi haluaa. Ja tähän kehitykseen, vanhalle ruotsalaiselle pohjalle, perustuu myös ”ruotsalaisen kulttuurin” ylläpitäminen. Mutta rummuttamalla kotimaisille väestöryhmillemme, että ne kumpikin muodostavat erillisen ”kansakunnan”, joiden on luotava erilliset ”kulttuurinsa”, aivan kuten niillä on erilliset kielensä, voidaan saada paljon pahaa aikaan. Rahvaan miehellä tai monella sosiaalisesti hänen yläpuolelleen sijoittuvallakaan ei ole tällaisten erottelujen tajua, hänen ymmärryksensä on karkeampi ja äkkinäisempi, ja hän ymmärtää asian siten, että vastakkain on nyt kaksi rotua, jotka taistelevat olemassaolostaan. Juuri tämä on vaarallista viikinkien erillisissä kansallisuuspyrkimyksissä.
Miten puolueen nuoret sitten ymmärtävät kehotuksen työskennellä ”jakamattomasti” ruotsalaisen viljelyn puolesta, näkyy seuraavasta lainauksesta, joka on otettu näiden nuorten levittämästä lehtisestä: ”se mitä ruotsalainen (ruotsinkielinen suomalainen) nykyään tekee täällä Suomessa suomalaisten puolesta, on vain varastamista siitä minkä hän on velkaa omalle kansalleen (!), eikä siitä ole juuri iloa suomalaisillekaan, koska heidän vieras ruotsalainen sivistyksensä, ainakin suomalaisten tarkastelutavan mukaan, vaikuttaa suomalaiseen henkeen vain turmelevasti.” Tästä näkee, että sen, mikä edellä mainituissa toisessa ja kolmannessa kohdassa voi olla järkevää ja yleispätevää, ei tarvitse jäädä vain puolueiden pyrkimysten kohteeksi, ja sitä mikä taas menee siitä yli, on joko mahdotonta toteuttaa tai vaarallista yrittää.
Puolueen puhtaasti poliittisen toiminnan tavoite on ilmaistu neljännessä ja viimeisessä kohdassa: estää fennomaaneja saamasta lainkaan poliittista vaikutusvaltaa. Tästä riittää lyhyt kommentti. On luonnollista, että jokainen puolue pyrkii pitämään poliittiset vastustajansa poissa vallasta, ja se on myös luvallista yrittämällä vaikuttaa yleiseen mielipiteeseen, kansanedustajien valintaan j. n. e. Mutta onneksi on harvinaisempaa, että jokin puolue pyrkii säätämään itse lakeja näistä lähtökohdista, ja yleensä vain silloin kun konservatiivinen tai taantumuksellinen puolue on odottamatta päässyt valtaan. Muun muassa suurta kohua herättäneessä kysymyksessä porvarissäädyn vaalioikeudesta tämä oli kuitenkin, puolueen omien äänenkannattajien tunnustuksen mukaan, ruotsalaispuolueen taktiikan keskeinen periaate. Sellaisella on väistämättömät seurauksensa. Edellisen kaltaista tavoitetta on mahdotonta toteuttaa pysäyttämättä tai taannuttamatta kaikkea mikä liittyy kansan itsehallintoon ja sen osallistumiseen lainsäädäntötyöhön. Sillä jos kansanvaltaisuuden sallitaan edistyä, uudet kansankerrokset saavat mahdollisuuden osallistua hallintoon. Sen torjumiseksi ei ole muuta keinoa kuin takertua tiukasti konservatiivisuuden hätäankkuriin!
Tällaisen politiikan väistämättömät seuraukset ovatkin näyttäytyneet puolueelle pikemmin kuin olisi osannut aavistaakaan. Puolue halusi heti vaientaa heti valtiopäivien jälkeen uudelleen puheeksi nousseen kysymyksen valtiopäiväuudistuksesta*)Sen johdosta, että myös nimimerkki ”Nemo” tunnetussa lehtisessään, tosin aivan eri syistä kuin N. Pr., ilmoittaa vastustavansa pyrkimystä ottaa kysymys valtiopäiväuudistuksesta puheeksi ennen valtiopäiviä, haluamme muistuttaa, että liberaalipuolueessa otimme tässä kysymyksessä tavoitteeksemme, että kysymyksestä pyrittäisiin käymään julkista keskustelua ”ja sitten kun asiasta ehtisi muodostua varma mielipide, esittää valtiopäivillä ehdotus uudistuksesta”. Kysymyksestä ei kuitenkaan voi muodostua yleistä mielipidettä, ellei siitä keskustella lehdistössä paljon aiemmin ja monesta näkökulmasta, ja viime valtiopäivät antoivat kiistatta entistä vahvemmin aihetta ottaa kysymys uudelleen puheeksi.. Ja niin tässä kuin Pietarin komiteaakin koskevassa kysymyksessä puolueen äänenkannattajat ovat viimeisenä perustelunaan lausuneet: älkäämme ajatelko mitään uutta, pitäkäämme kiinni siitä mitä on. Konservatiivien argumenttina naulan kantaan! ”Ollaan vanhoilla vaan, kyllä se on parasta”. Jotta asetelma tulisi täysin selväksi, ”ruotsalaisen puolueen” ei näin ollen auta kuin julistautua rehellisesti (aristokraattiseksi) konservatiivipuolueeksi myös politiikassaan.
Viitteet
*)Sen johdosta, että myös nimimerkki ”Nemo” tunnetussa lehtisessään, tosin aivan eri syistä kuin N. Pr., ilmoittaa vastustavansa pyrkimystä ottaa kysymys valtiopäiväuudistuksesta puheeksi ennen valtiopäiviä, haluamme muistuttaa, että liberaalipuolueessa otimme tässä kysymyksessä tavoitteeksemme, että kysymyksestä pyrittäisiin käymään julkista keskustelua ”ja sitten kun asiasta ehtisi muodostua varma mielipide, esittää valtiopäivillä ehdotus uudistuksesta”. Kysymyksestä ei kuitenkaan voi muodostua yleistä mielipidettä, ellei siitä keskustella lehdistössä paljon aiemmin ja monesta näkökulmasta, ja viime valtiopäivät antoivat kiistatta entistä vahvemmin aihetta ottaa kysymys uudelleen puheeksi.
En blick på partiställningen.
2. Det svenska partiet.
Att de s. k. vikingaelementen i landet sammanslöto sig till ett särskildt för sig opererande, aktivt parti, var en konseqvent följd af det ”liberala programmets” framträdande (1880 om hösten) – och en af de goda följderna af detta så mycket häcklade program. Nämnda program blef så att säga ett skiljobref mellan de två fraktioner, som dittills, utan att så noga och medvetet skilja mellan sina inre differenser, hade sin gemensamhet i att balansera mot fennomanin. Man har än från ena än från andra sidan hört denna skiljomessa beklagas såsom en ”ledsam” händelse, men hur ledsam än all splittring är, och synnerligast inom ett litet folk som vårt, tyckes det dock å andra sidan vara en allmän erfarenhet, att det politiska lifvet icke kan i annan form pulsera än sålunda att åsigterna särskilja sig, gruppera sig och kämpa med hvarandra. Och sjelfva det nämnda programmets framträdande var ju för resten ett tydligt tecken på, att de inre meningsskiljaktigheterna blifvit så stora och medvetna, att man icke mera kunde sammangå.
Omedelbart efter det de liberala sålunda framlagt en sammanfattning af sina grundsatser och syften, torde arbetet ha påbörjats för att gifva den meningsriktnig, som representerades af vikingarne, en sammanhållande fast partiorganisation. Och en sådan organisation var för dem så mycket nödvändigare som äfven denna meningsrigtning i sjelfva verket sönderföll i flere fraktioner, som någon gång till och med ömsesidigt bekämpade hvarandra – i tysthet, men äfven offentligen. Hvad partiet således främst behöfde, var ett centralt större organ i hufvudstaden, och detta fick detsamma i Nya Pressen. Redan förut förde några mindre blad de inom partiet rådande åsigternas talan, och ett af de verksammaste medel för befrämjande af partiorganisationen synes äfven sedermera uppsättandet af egna organ i landsorten hafva varit. Äfven i öfrigt måste det erkännas att partiorganisationen bedrifvits med energi och omtanke, genom förmedling af agenter, cirkulär o. s. v. (man torde t. ex. påminna sig ett af oss, på gifven anledning, för par år sedan meddeladt cirkulär till agenterna, rörande anskaffandet af prenumeranter åt N. Pr.)
Framgången af denna ifriga verksamhet understöddes af tidsförhållandena. De åtgärder, hvilka vidtagits för den finska befolkningens i landet insättande i samma menskliga rättigheter, som den svenska sedan ålder åtnjöt, började nu tydligare visa sina frukter i en uppblomstrande litteratur på finska språket, i den mängd alumner de nya finska skolorna sände till universitetet o. s. v., och åtskilligt godt folk, som nog i teori varit med om att göra ”rättvisa åt den finska befolkningen”, tappade hufvudet, när de nu fingo i praxis se förverkligade denna nödvändiga rättvisas sjelfskrifna följder. Kom så härtill det hittills oerbörda, att äfven det finska partiet, som vid landtdagarna beherskade två af de fyra stånden, fick in några representanter i regeringen, deribland sin erkände chef. Detta allt, äfvensom slutligen den sista, ej i allo så lyckligt affattade språkförordningens emanerande, har så mycket hellre kommit mången att kasta sig i radikalismens armar, som det förfaringssätt fennomanin emellanåt användt icke precist varit egnadt att lugna sinnena.
Samtidigt med att det finska partiets delning i fraktioner blef i yttre måtto synbart samt det liberala partiet hade att genomgå en kris, (hvarom mera, när frågan blir om detta parti), hade vikinga- eller svenska partiet sålunda vuxit till i både inre och yttre afseende, och till följd af alla dessa sammanträffande omständigheter fick partiet under loppet af senaste landtdag en betydelse, större än dess tendenser, ens i förening med dess organisation, eljes skulle förmått gifva detsamma. Och oafsedt frågan, huruvida icke partiet med detsamma också redan uppnått sin kulminationspunkt, är detta parti för närvarande en faktor i vårt politiska lif, som bör tagas särskildt med i beräkningen.
Man har då att göra sig reda för hvad partiet egentligen vill, m. a. o.med andra ord hvilket dess ”program” är. Detta är icke så lätt som man skulle tro, emedan partiets organer, oaktadt sin fordran på ”bestämdt” uppträdande. m. m., i det hela mera hållit sig till obestämda och högtflygande talesätt om den svenska kulturens bevarande o. s. v. än till framställandet af positiva politiska mål. Söka vi emellertid sammanställa de i detta afseende tydligaste och vigtigaste uttalanden, så finna vi att vikinga- eller svenska partiet, proklamerande ”de båda inhemska språkens lika berättigande”, såsom mål för sig uppstält:
”att för hvarje rättighet, som inrymmes det finska språket, tillika söka se till att icke en annan rättighet samtidigt blir kränkt”;
”att odeladt egna sina krafter åt upprätthållandet af vår gamla svenska odling”, – hvartill snarare såsom medel än såsom ett skildt moment ansluter sig:
”att arbeta på att hos den svenska talande befolkningen i landet, såväl den bildade som den obildade, upprätthålla, väcka och lifva känslan af dess nationalitet samt kärleken till dess modersmål”;
”att så vidt möjligt söka undantränga fenomanins anhängare från att få insteg vid representationen och öfver allt der det gäller politiskt inflytande” I detta sista har partiet uttryckligen tillkännagifvit sin uppgift ”såsom politiskt parti”.
Alla dessa citat äro ur Nya Pressen och från dess polemik mot de liberala under valen till borgareståndet, på samma sätt som våra anföranden om de finska partierna, i föregående artikel voro sådana som dessa partiers organer sjelfva uttalat i närmaste sammanhang med landtdagen. De ena som de andra uttalandena hänföra sig sålunda till den närvarande situationen. Sammanställningen är vår, och skulle måhända formuleras annorlunda af vederbörande sjelfva, om de sammanfattade sitt program. Vi tro emellertid att kärnpunkterna för partiets verksamhet finnes sammanfattade i ofvanciterade uttalanden, men skola dock i det följande taga hänsyn äfven till andra uttalanden från samma håll i tidningar och broschyrer.
Se vi nu till, hvilka anknytningspunkter för ett gemensamt arbete föregående program kan innehålla, så ha vi beträffande första punkten redan under nyss nämnda polemik påmint, att såvida denna punkt vill uttrycka att språkreformerna böra gå ut på, icke att utestänga svenskan från något område i staten, utan endast att på alla områden likställa båda språken, densamma uttalar äfven hvad det liberala partiets uppgift i detta afseende varit, är och alltid måste vara.
Den andra och den dermed sammanhängande tredje punkten äro mångtydiga. Om den svenska odlingens upprätthållande borde, rätt förstådt, till och med en rättrogen fennoman kunna förena sig, och att väcka och lifva den svenska befolkningen samt hos densamma upprätthålla kärleken till dess modersmål bör hvarje son af denna befolkning anse för sin pligt. Men ingen, om ej möjligen de radikalaste fennomanerna, kan blifva ense med vikingarne om deras kända och egendomliga uppfattning af begreppet ”odling” eller ”kultur”. Ingen fosterlandsvän, som tänkt sig in saken, kan önska inom vårt lilla folk, som under århundraden bildat ett helt, sida vid sida etablera två permanenta ”kulturer”, en ”finsk-ugrisk” och en indo-germansk, resp. ”svensk.” Och om man äfven önskade det, så kan man det ej derför att hela tanken är absurd. Ett folks kultur är ej, såsom vikingarne mot alla fakta antaga, en produkt ensamt eller hufvudsakligen af den i språket uttryckta och af språket åter påverkade ursprungliga nationalkaraktären, utan lika mycket af andra factorer: geografiska och klimatologiska förhållanden, historiska öden, politisk ställning, religionsform o. s. v. Och som dessa faktorer under flere hundrade år varit gemensamma för vårt lands båda befolkningar har under deras påverkan den gemensamma kultur uppstått, till hvilken vårt folk hittills hunnit. Vi kalla densamma ”svensk”, emedan vi fått dess hufvudsakliga element genom och under förbindelsen med Sverige; men vi ha, redan under denna förening och än mer sedan vi blefvo en skild stat, omsatt dessa element sjelfständigt, och alla våra förhållanden ha tryckt sin prägel på denna kultur, som derför lika egentligt kunde kallas ”finsk” (eller, om vikingarne förstå detta bättre ”finländsk”); Denna egendomliga prägel kommer väl att än mera framträda, sedan numera äfven den finska befolkningens anpart deri kommer att blifva större än förut, men likasom hittills kommer denna kultur att vara den ena och gemensamma frukten af båda befolkningarnas samarbete såsom ett odeladt folk, och likasom hittills kommer densamma att emottaga talrika impulser och inflytanden såväl närmast från den skandinaviska som från den öfriga europeiska kulturen, – man må sedan kalla den huru man vill. Och arbetet på en sådan utveckling, på den gamla svenska grunden, ligger också upprätthållandet af ”den svenska kulturen.” Men genom att trumma för våra inhemska befolkningar, att de hvardera utgöra en skild ”nation”, hvilken måste skapa sig sin skilda ”kultur”, så visst som de hafva sitt skilda språk, kan man komma mycket ondt åstad. Allmogemannen och mången, som står i socialt afseende öfver honom, har icke sinne för sådana distinktioner, hans föreställning gestaltade sig mera groft och drastiskt, och han fattar saken så, att här numer stå mot hvarandra två racer, som kämpa om existensen. Detta är det farliga i vikingarnes separata nationalitets-sträfvanden.
Huru de unga inom partiet uppfatta uppmaningen att ”odeladt” arbeta för den svenska odlingen, synes af följande citat ur en bland denna ungdom spridd broschyr: ”hvad en svensk (svensktaland finne) här i Finland numera gör för finnarne, är ej blott en stöld från hvad han är skyldig sitt eget folk (!), utan bringar äfven finnarne föga båtnad, såvida deras främmandartade svenska bildning, åtminstone efter finnarnes betraktelsesätt, ej gör annat än verkar förderfvande på den finska anden.” Man ser således, att hvad som i ofvan nämnda andra och tredje punkt kan vara förnuftigt och allmänt giltigt, icke behöfver vara föremål för partisträfvanden, och hvad som åter är deröfver är antagen omöjligt att genomföra eller farligt att försöka.
Målet för partiets rent politiska aktion är uttryckt i den fjerde och sista punkten: att utestänga fennomanerna från allt politiskt inflytande. Härom kunna vi fatta oss kort. Det är naturligt att hvarje parti söker afhålla sina politiska motståndare från makten, och det är lofligt att göra detta genom att söka inverka på allmänna meningen, på valet af folkrepresentanter o. s. v. Men lyckligtvis förekemmer det mera sällan att ett parti söker gestalta sjelfva lagstiftningen efter detta ögonmärke, och vanligtvis blott när ett konservativt eller reaktionärt parti oförmodadt kommit till makten. Vid bl. a. den ryktbara frågan om valrätten i borgareståndet var emellertid detta, enligt bekännelser af partiets egna organer, den ledande principen för det svenska partiets taktik. Sådant har sina oundvikliga konseqvenser. Man kan omöjligen fullfölja ett sådant mål som det nämnda på annat sätt än att i allt hvad som rör folkets sjelfstyrelse och dess deltagande i lagstiftningen hålla på stillastående eller återgång. Ty tillåter man häri ett framsteg, så öppnar man med detsamma en möjlighet för nya lager af folket att få andel i styrelsen. För att hålla emot har man ingen annan utväg än att bita sig fast i konservatismens nödankare!
Och hastigare än man kunnat ana ha de för partiet obevekliga konseqvenserna af en sådan politik visat sig. Den strax efter landtdagen återupptagna frågan om representationsreform har partiet genast velat nedtysta*)Med anledning deraf att äfven pseudonymen ”Nemo” i sin bekanta broschyr, ehuru på helt andra grunder än N. Pr., uttalar sig mot att nu söka få frågan om representationsreform före vid landtdagen, erinra vi att det liberala partiets program som mål i detta afseende uppstälde att söka få denna fråga offentligen diskuterad ”och sedan en bestämd opinion hunnit bilda sig väcka reformförslag vid landtdagen”. Men en opinion i denna fråga kan ej bilda sig, om ej saken länge förut och mångsidigt diskuteras i pressen, och obestridligt är att senaste landtdag gaf starkare anledning än vanligt att återupptaga frågan.. Och i denna fråga såväl som i frågan om komitén i Petersburg har det sista argument från partiets organ varit: låtom oss icke tänka på något nytt, låtom oss hålla fast vid det vi hafva. Konservatismens argument på spiken! ”Ollaan vanhoilla vaan, kyllä se on parasta”. För att ställningen skall bilfva fullt klar, återstår för ”det svenska partiet” således endast att rent ut proklamera sig som ett (aristokratiskt) konservativt parti, äfven i politiskt afseende.
Noter
*)Med anledning deraf att äfven pseudonymen ”Nemo” i sin bekanta broschyr, ehuru på helt andra grunder än N. Pr., uttalar sig mot att nu söka få frågan om representationsreform före vid landtdagen, erinra vi att det liberala partiets program som mål i detta afseende uppstälde att söka få denna fråga offentligen diskuterad ”och sedan en bestämd opinion hunnit bilda sig väcka reformförslag vid landtdagen”. Men en opinion i denna fråga kan ej bilda sig, om ej saken länge förut och mångsidigt diskuteras i pressen, och obestridligt är att senaste landtdag gaf starkare anledning än vanligt att återupptaga frågan.