14.1.1888 Tal till Z. Topelius

Svensk text

|1|

Tal af L. Mechelin vid festen i Helsingfors för Z. TOPELIUS den 14 Januari 1888.

Mina damer och herrar!

Vid ett af de trånga vatten, som mellan holmar och skär leda finska vikens böljor dämpade och stilla fram till fastlandets strand, ligger en landtlig bostad. Det är så fridfullt i detta hem på den vackra, af höga björkar krönta udden. Hufvudstaden är nog långt att dess buller och gny ej tränga störande dit ut, – men så nära ändå att pulsslagen af dess inre lif låta sig der förnimma.

Det är denna plats som Zachris Topelius valde till sin vistelseort när tiden var inne att lemna offentliga värf.

Här iakttager han de ständigt återkommande och dock ständigt nya vexlingarna i naturens verld. Han njuter af sommarns blida solljus med blomsterfägring och alstringskraft på fält och mark. Han lyssnar till vindarnes sus uti höstens vemodiga skymning. Han rädes ej för vinterdrifvan som gnistrar i kölden. Han fröjdas när våren åter nalkas med ungdomslust och svällande knoppar, med jublande fågelsång och frigjorda böljors lek.

Och omsluten af kärleksfull, om ock glesnad familjekrets skådar han med den gamles lugn, men med den hjerte|2|varma skaldens känsla tillika, på de skiftande företeelserna i fäderneslandets samhällslif, och glädes åt framstegen på det godas och rättas väg och låter ej hoppet på ljusning sjunka om ock mången dag synes mulen och mörk.

Han sökte lugnet, men icke hvilan. Andens skapande kraft har fortsatt sitt arbete. Änn qvälla de fram med friskhet och lif, de fängslande berättelserna från långt förgångna tider, – änn klingar välljud från skaldens lyra.

Hvem skulle ej unna Topelius hans stilla tillbakadragenhet. Den hindrar ju ej att från fosterlandets vida bygder tacksamma läsares tysta helsning ilar dit till honom, så ofta, ofta, då hjertat värmts och tanken höjts af hans ord.

Men i dag ha vi ryckt den blide poeten bort från hans landtliga frid. Vi måste få hysa honom i vår midt på denna dag. Vi måste få med handslag och ord, med sång och musik, betyga honom huru lifligt vi glädjas att Zachris Topelius vid fylda sjuttio år bevarat ungdomsvåren i sitt bröst och ännu kan få njuta af lifvets högsta goda: att i kärlek verka för sitt land. Ja, du har sett det redan, vördade gäst, huru hjertligt välkommen du är till denna enkla, uppriktiga hyllningsfest.

Om våra blickar kunde öfverfara i dag de skilda trakterna i vårt land, der det nu ligger slutet i vinterns omfamning, så skulle vi skåda öfverallt huru Zachris Topelius’ födelsedag festligt begås i stad och på landet, i samqväm och i hemmen, och huru man gemensamt glädes liksom vi, att i dag få hedra honom, som skänkt så rika gåfvor ur diktens skattkammare åt sitt folk. Och vi hade fått se huru uti hundrade och åter hundrade skolsalar barnskarorna andäktigt lyssnat till hvad läraren eller lärarinnan talat för dem om dagens betydelse och hvad allt han verkat, den man, som skrifvit för barnen Naturens bok och de vackra sagorna och annat mer. Och hvad de små förnummit i dag, det skola de aldrig förgäta.

|3|

Mer än femtio år ha förgått sedan Topelius begynte odla diktens höga konst. Hvad han sjöng i de tidiga ynglingaåren var icke lärospån blott, dömda att snart förintas. Nej, än i dag kunna vi tjusas af den ideala stämningen och den sköna formen hos dessa qväden från 1830 och början af 1840 talen.

Hur annorlunda, än nu, voro ej förhållandena i vårt land den tiden! Allmänandan, som nu likt en mäktig drifkraft ger fart och nerv åt samhällets och de enskildes verksamhet, den låg i dvala på den tid då Topelius vid högskolan idkade lärda och vittra studier och mognade till sjelfständigt arbete. Landet styrdes, lagarna skipades, ordning rådde; – men till hvilket mål man sträfvade, om en utveckling skulle ske, och i hvilken riktning, det var för de styrda en okänd sak. Der fanns ej någon idéernas vexelverkan till samhällslifvets befruktande. Literatur och vetenskap hade sin verld för sig och berörde blott sällan samtidens spörsmål och eget lands angelägenheter.

Sålunda var det ej endast ungdomsårens bristande erfarenhet af det verkliga lifvets uppgifter och strider, som orsakade, att Topelii diktning i dess första skede framför allt återspeglade inåtvända betraktelser, allmänna intryck af naturen eller den drömmande känslans verld.

Men det dröjde ej länge innan Ljungblommornas skald riktade sin tanke på frågor af djupare halt, på ämnen af fosterländsk betydelse. Redan på 1840-talet uppstodo väckelser till en kraftigare, mera sjelfmedveten anda i vårt land. Lönnrot hade samlat nationalsångens skatter, Castrén utforskade de finska stammarnas forntid, Nordström tolkade det finska statslifvets lagar, Snellman höjde sin manande stämma i Saima, Cygnaeus tände hänförelsens gnistor genom sitt storslagna tal i maj 1848 – och Runeberg diktade Fänrik Ståls sägner.

Topelius upptog i sin lyrik de fosterländska sträfvandena, de upphöjda idealen. I dikter, sådana som ”Våren 1848”, susa den nya tidens vingslag. ”Finlands namn” är ett ode till fosterjorden. I den högstämda sången från 1852 ”I mörka tider” frambryter harmen öfver åtgärder, som|4| riktats mot universitetet. Den manligt stolta studentvisan, från samma år ”Vi äro andens fria folk”, manar att ställa målet högt och kämpa derför med mod och kraft. – De sköna sångerna vid Nervanders, Castréns och Wallins grafvar vittnade, att Topelius förmådde gifva gestalt åt nationens ädlaste känslor.

Och så har det fortgått alltsedan. Ur dikten om Saimakanal talar fast förtröstan på en framtid för det folk, som fullbordat detta storverk. I ”Veteranerna” framhålles på ett gripande sätt den länge förgätna, då femtioåriga tacksamhetsskulden till de qvarlefvande kämparne från 1808-års krig.

De vekare ackorden tystnade dock ej, de funno i ”Sylvias visor” sin fulländning, dessa skära visor, väfda af morgondagg och solglimt, af glädjens jubel och vemodets tår, af aftonrodnad och kärlekslängtan i den finska sommarns korta, men ljufva fägring.

Men det var ej blott den närvarande tidens vaknande rörelser, som jemte vår härliga natur och familjelifvets innerlighet gåfvo stoff åt den mognade skaldens fantasi. Han hade redan tidigt begynt att forska i de framfarna tidernas lif, i fäderneslandets historia.

Känn dig sjelf! Denna gyllene regel, inom vårt folk länge blott föga beaktad, måste komma till heders. Den rikhaltiga texten till ”Finland, framstäldt i teckningar”, var det första, Topelius i detta syfte författade. – Det är erkändt, att han isynnerhet genom sina universitetsföreläsningar med ära och gagn fört den finska häfdeforskningens talan.

Det skall dock ej beklagas, att han ej odeladt egnat sig åt den historiska vetenskapen. Hvilken förlust hade det ej medfört för vårt lands poetiska literatur! I sjelfva verket har ju Topelius äfven genom poetiska verk spridt historisk kunskap. Fältskärns berättelser äro ej endast ett antal framstående noveller, som genom sin mästerliga skildring af intressanta händelser blifvit en älsklingsläsning säväl i Finland som i de skandinaviska länderna. De äro derjemte tidstaflor, som låta tidehvarf efter tidehvarf från 30-åriga kriget allt intill tredje Gustafs dagar med historisk sanning träda fram. Der det gällt de olika tidernas och de hi|5|storiska personernas skaplynne, der har skaldens teckning sammanfallit med historieskrifvarens vitsord. Men derutöfver har diktarens fantasi uppfyllt bilderna med händelser och personer, med strider och lidanden, om hvilka historien tiger, men i hvilka vi se, huru de enskildes öden i slott och i koja, i krig och i fred gestaltat sig, allt medan historiens hjul rullat fram. Och det är vårt eget land, som bildar bakgrunden för dessa liffulla skildringar.

Ej blott i berättelsens form, men ock i dramats har Topelius gifvit lif åt de bilder han sett i historiens skrift. Må en framtida granskning afgöra om vi ha rätt att betrakta ”Regina von Emmeritz” såsom höjdpunkten af hans diktning. Visst är, att en känsla af ädel hänförelse genomträngt åskådarena hvarje gång detta skådespel, med värdig återgifvare af den store Gustaf Adolfs roll, gått öfver våra tiljor.

Tidigare hade Topelius stält fram ett annat sceneri från de historiska minnenas verld, den gången dock ej ensam, han gaf blott libretton, Pacius diktade den sköna musiken till ”Kung Carls jagt”. Det gick ett skimmer öfver vår unga hufvudstad den vår då denna opera blef öfvad och uppförd här af amatörer. Man njöt af tonerna och dikten, bröstet vidgades, ty hela den tjusande skapelsen var inhemskt verk. Man såg en högre ljusning randas för konstlifvet i vårt land.

Topelii ord och Pacii musik ha sedan dess mången gång förenats. Sånger af ovansklig skönhet lefva qvar från den minnesvärda qväll då Nya teatern blef invigd med sagospelet ”Princessan af Cypern”.

Och icke blott Pacius, alla våra finska tonsättare, Collan och Schantz och Moring och andra som ännu lefva, ha diktat musik till Topelii sånger.

Rastlöst har Topelii arbete fortgått inom literaturens olika grenar. Må vi minnas att han utöfvat äfven publicistens mödosamma kall i nära tjugu år, såsom redaktör för Helsingfors tidningar.

Derjemte har vårt Helsingforsska samhälle rönt så mycket godt af hans personliga medverkan i olika sträfvanden. Hans varma håg tillät honom ej att stå utanför detta|6| lif, han deltog deri vare sig att det gälde välgörenhetens grannlaga värf eller de konstnärliga intressenas befrämjande. Och detta allt jemsides med en embetsverksamhet, som slutligen i det akademiska rektoratet lade på hans skuldror universitetets vidlyftiga förvaltning.

Dock, jag har ej rätt att med denna så bristfälliga återblick längre pröfva tålamodet hos vår vördade hedersgäst och den ärade församlingen, inom hvilken en hvar uti kär hågkomst sluter mer af Topelii verk än jag här ens kunde nämna. Jag ber blott att få hålla fram ännu en länk i den krans af diktens blommor, med hvilken Topelius bundit vid sig sina landsmäns tillgifvenhet. Jag syftar på ”Läsning för barn”. Det är ju en hel literatur för sig, visor och ballader, sagor och noveller, dramer och lustspel, – en literatur som bär prägeln af skaldens friska tanke att ”de kära barnen böra få växa upp med deras glada tro på lifvet, deras lyckliga endrägt med naturen och med sig sjelf”. –De som bäst förmå uppskatta den djupa betydelsen af Topelii skrifter för barn, mödrarna, de ha i dag hemburit barnavännen sin särskilda tack. Jag tillägger derför blott, att äfven om Topelii genius ej hade alstrat annat än läsningen för barn – och det är dock blott en bråkdel af hans verk – så skulle vi i denna stund stå slutna kring honom som vi nu det göra, med hjertan varma af den lifligaste tacksamhet.

Jemte dessa rika minnen står äfven framtiden för vår syn. Vi prisa dig lycklig, vördade skald, att kunna lemna så mycket skönt i arf åt kommande slägten. Din skaldegåfva har stått i de sedliga makternas tjenst. Oskuld och barnatro, renhet i tanke och vandel, hjertegodhet och upp höjdt sinne klinga fram ur din lyras toner, tala ur dina sägners och sagors blad. Det är ett språk som ej skall förstummas, det är en skatt som ej rost förtär.

Och du har tänkt stort om ditt folk och dess framtid. Ej så, som ville du se detta folk växa ut till en sådan maktens storhet som söker sin äras glans i krossande våld mot andra. Nej, du vill se det stort i kärlek till sanning och|7| ljus, uti idoghet och försakelse, i trohet mot furste och lag, stort i frihetens bruk till framsteg i odling och rätt.

Skall sådan framtid nås?

Ja, ty grunden finnes.

Ja, den skall nås, om hvarje kraft och hvar förmåga hängifvet egnar sig åt arbete för fädernelandets väl.

Vi prisa dig lycklig att vara en bland dem, som med ingifvelsens ord bringat näring åt fosterlandskärlekens eld – denna heliga eld som skall lysa och värma vårt finska folk, på dess väg bland nationernas tal, fram genom kommande sekler.

Lefve Zachris Topelius!

Finsk text

”Ahtaan lahdelman rannalla – yksi tämä niistä monista, jotka saarien ja karien välitse johtavat Suomenlahden laineita masennettuina ja rauhaisina mannermaan rantaan – sijaitsee maalais-asunto. On niin rauhaisaa tässä kodissa kauniilla korkeitten koivujen piirittämällä niemellä. Pääkaupunki on kyllin etäällä, jotta sen pauhu ja melske ei tunkeudu häiritsevänä sinne, – mutta kumminkin niin lähellä, että sen sisällisen elämän valtasuonen sykkimistä sielläkin voidaan huomata.

Tämä on se paikka, jonka Sakari Topelius valitsi tyyssiakseen ajan tullessa, jolloin hän yleiset toimet heitti.

Täällä hän tarkastelee ijäti palaavia ja kumminkin aina uusia vaihteluja luonnon maailmassa. Hän nauttii kesän hempeästä auringonvalosta ja kukkien ihanuudesta ja kasvamisvoimasta mailla mantereilla. Hän kuuntelee tuulosten huminaa ja ihailee syksyn surumielistä hämyä. Hän ei pelkää talven kinoksia, jotka pakkasessa kimaltelevat. Hän riemuitsee, kun kevät jälleen saapuu nuoruuden voimalla ja uhkuvin urvuin, lintujen riemuisalla laululla ja vapautettujen laineitten leikillä.

Rakkaan joskin harventuneen perheen ympäröimänä silmäilee hän vanhuksen tyyneydellä, mutta samassa runoilijan lampimällä tunteella, vaihtelevia ilmiöitä isänmaan yhteiskuntaelämässä, iloiten hyvän ja oikean edistymisestä, eikä epäile valon voitosta, joskin moni päivä on pilvinen ja synkkä.

Hän etsii tyyntä vaan ei lepoa. Hengen luova voima on työtään jatkanut. Vielä uhkuvat esiin tuoreina ja elävinä nuo viehättävät kertomukset menneiltä ajoilta – vielä runoilijan kantele sointuu.

Ken ei soisi Topeliukselle hänen rauhaisaa yksinäisyyttään. Sehän ei estä kiitollisia lukijoita isänmaan laajoilla aloilla lähettämästä hiljaista tervehdystään hänelle niin usein, usein, kun hänen sanansa sydäntä lämmittävät, ajatusta ylentävät.

Mutta tänään olemme riistäneet lempeän runoilijan maaseudun rauhallisuudesta. Meidän täytyy saada nähdä häntä tänäpäivänä keskellämme. Käden lyönnillä ja sanoilla, laululla ja soitolla täytyy meidän saada osottaa hänelle kuinka hartaasti me iloitsemme siitä että Sakari Topelius seitsemänkym mentä vuotta täytettyään on säilyttänyt nuoruuden lämmön rinnassansa ja voi vielä nauttia elämän korkeinta hyvää: työskennellä rakkaudessa isänmaansa hyväksi. Niin, sinä olet nähnyt sen, kunnioitettu vieras, kuinka sydämmellisesti tervetullut sä olet tähän yksinkertaiseen kunnioitusjuhlaan.

Jos voisimme luoda silmämme talven sylissä lepäävän maamme eri seutuihin, niin näkisimme kaikkialla Sakari Topeliuksen syntymäpäivää juhlallisesti vietettävän sekä maalla että kaupungissa, seuroissa ja kodeissa, ja miten yhteisesti iloitaan, kuten mekin nyt saadessamme tänään kunnioittaa häntä, joka niin runsaita lahjoja laulujen aarreaitasta kansallensa on lahjoittanut. Ja olisimme nähneet, miten sadoissa koulusaleissa lapsilaumat hartaudella ovat kuunnelleet mitä opettaja ja opettajatar on heille puhunut päivän merkityksestä ja mitä kaikkia hän on toimeen saanut, tuo mies, joka lapsille on kirjoittanut luonnon kirjan ja ihanat sadut ja muuta vielä. Ja mitä pienokaiset kuulevat tänään, sitä eivät he koskaan unhota.

Enemmän kuin viisikymmentä vuotta on kulunut siitä kuin Topelius alkoi viljellä runoilijan korkeaa taidetta. Mitä hän lauloi nuoruutensa alkuaikoina ei ollut vaan oppikokeita, määrätyt katoamaan kohta. Ei, vielä tänään voi meitä lumota idealinen mieliala laulelmissa vuodelta 1830–1840.

Kuinka toisellaiset olivatkaan olot maassamme silloin kuin nyt! Yleishenki, joka nyt mahtavana voimana johtaa sekä yhteiskunnan että yksityisen toimintaa, oli silloin lamassa kun Topelius yliopistossa harjoitti tieteellisiä ja kaunokirjallisia opintoja ja kypsyi itsenäiseen työhön. Maata hallittiin, lakeja käytettiin, järjestys vallitsi; – mutta mille perille pyrittiin, oliko edistys tapahtuva, ja mihinkä suuntaan, se oli hallituille tuntematon asia. Ei ollut mitään aatteiden vuorovaikutusta yhteiskunnallisen elämän hedelmöittämiseksi. Kirjallisuudella ja tieteellä oli oma erityinen maailmansa ja ne vaan harvoin kajosivat ajan kysymyksiin ja oman maan asioihin.

Ei siis ainoastaan nuoruuden ijän puuttuva kokemus todellisen elämän tehtävistä ja taisteluista ollut syynä siihen, että Topeliuksen runous ensimmäisessä jaksossaan etupäässä kuvasti sisällisiä mietteitä, yleisiä luonnon vaikutuksia tahi uinailevien tunteiden maailmaa.

Mutta ei kauvan viipynyt kunnes Kanervankukkien runoilija käänsi ajatuksen syvemmänlaatuisiin asioihinsa, isänmallisiin aineisin. Jo 1840 luvulla syntyi herätyksiä voimakkaampaan, itsetajuisempaan henkeen meidän maassa. Lönnrot oli koonnut kansallisrunouden aarteet, Castrén tutki suomalaisten heimojen muinaisuutta, Nordström tulkitsi valtioelämän sääntöjä, Snellman koäoitti kehoittavan äänensä Saimassa, Cygnaeus sytytti innostuksen kipinöitä mahtavalla puheellansa Toukokuulla 1848 – ja Runeberg loi Vänrikki Stoolin tarinat.

Topelius otti runojensa aineeksi isänmaalliset harrastukset, jalot ihanteet. Runoelmissa sellaisissa kuin ”Kevät 1848” kuuluu uuden ajan siipien suhina. ”Suomen nimi” on isänmaan ylistyslaulu. Tuossa ylevässä runoelmassa vuodelta 1852 ”Synkkinä aikoina” puhkee ilmi harmi niistä toimista, joihin oli ryhdytty yliopistoa vastaan. Tuo uljas ylioppilaslaulu samalta vuodelta ”Me hengen kansaa vapaata” kehoittaa asettamaan tarkoitusperää korkealle ja taistelemaan sen edestä miehuullisesti ja voimakkaasti. Nuo kauniit runoelmat Nervanderin, Castrénin ja Wallinin haudoilla todistivat että Topelius osasi sanoihin pukea kansan jaloimmat tunteet.

Ja niin on hän sittemmin jatkanut Runoelmassa Saimaan kanavasta ilmautuu vakaa luottamus sen kansan tulevaisuuteen, joka oli suorittanut sen suuren työn. ”Sotavanhuksissa” tehokkaalla tavalla huomautetaan kauan unhotetusta, silloin viisikymmenvuotisesta kiitollisuudenvelasta vielä hengissä oleville 1808 vuoden sodan sotureille.

Hennommat soinnut eivät kumminkaan vaienneet, täydellisiksi saivat ne ”Sylvian lauluissa”, noissa heleissä lauluissa sommitellut aamunkoitosta ja auringon säteistä, ilon riemusta ja kurjuuden kyynelistä, iltaruskosta ja lemmen ikävästä viileän suven, lyhvässä mutta armaasse ihanuudessa.

Mutta ei ainoastaan nykyajan herää vät riennot yhteydessä kolkon luontomme ja perhe-elämän hellyyden kanssa luoneet ainetta kypsyneen runoilijan mielikuvitukselle. Hän oli jo varhain alkanut tutkia menneitten aikojen elämää isänmaanhistoriassa.

Tunne itsesi! Tämän kultaisen säännön, jolle kansamme kauan kyllä vaan vähän on arvoa antanut, täytyi arvoonsa päästä.

Rikasaineinen teksti teokseen ”Kuvaelmia Suomen maakunnista” oli Topeliuksen ensimmäinen tuote tähän suuntaan. Tunnettu on, että hän erittäinkin yliopistoluennoissaan menestyksellä on edistänyt Suomen historian tutkimista.

Ei ole kuitenkaan valitettava että hän ei yksinomaan antautunut historian tutkimiseen. Onhan itse teossa Topelius runoteoksillaankin levittänyt historian tuntemista. Välskärin kertomukset eivät ainoastaan ole jakso eteviä novellia, jotka tärkeiden tapausten mestarillisella kuvailulla ovat tulleet mieluisaksi lukemiseksi sekä Suomessa että Skandinavian maissa. Ne ovat sen ohessa ajankuvauksia, jotka lumoavat esiin aikakausia aikakausien perästä 30-vuotisesta sodasta aina kolmannen Kustaan päiviin historiallisella totuudella. Missä on ollut kysymyksessä eri aikojen ja historiallisten henkilöiden luonne, siinä on runoilijan kuvaus tullut samaksi kuin historiankirjoittajan arvolause. Mutta sitä paitsi on runoilijan mielikuvitus täyttänyt kuvat tapauksilla ja henkilöillä, taisteluilla ja kärsimyksillä, joista historia vaikenee, mutta joissa me näemme kuinka yksityisten vaiheet linnassa ja mökissä, sodassa ja rauhassa ovat kehittyneet historian pyörän vieriessä eteenpäin. Ja se on meidän oma maamme, mikä muodostaa kertomuksen pohjakuvan.

Ei ainoastaan kertomuksen muodossa, vaan myöskin näytelmän, on Topelius luonut eloa niihin kuviin mitä hän on nähnyt historian kirjassa. Ratkaiskoon vastainen arvostelu onko meillä oikeus pitää, ”Regina von Emmeritziä” hänen runoutensa korkeimpana kohtana. Varmaa on että jalon innostuksen tunne on täyttänyt katsojat joka kerta kuin tämä näytelmä, suuren Kustaa Aadolfin tekojen arvollinen kuvailija, on meidän näyttämöillämme esitetty.

Aikaisemmin oli Topelius antanut meille toisen näytekuvan historiallisten muistojen maailmasta, sillä kertaa ei kuitenkaan yksinään, hän sepitti ainostaan sanat, Pacius sävelsi tuon kauniin musikin operaan ”Kung Carls jagt”. Nousi hohde yli meidän nuoren pääkaupunkimme sinä kevännä kun tämän operan täällä taiteen harrastajat avasivat ja näyttelivät. Nautittiin säveleistä ja runoista, rinta nousi, sillä koko lumoava tuote oli kotimaista tekoa; nähtiin korkeampi aamunkoitto sarastavan maamme taide-elämälle.

Eikä ainoastaan Pacius, kaikki meidän suomalaiset säveltäjät, Collan ja Schantz ja Moring sekä muut, jotka vielä elävät, ovat sepittäneet musikia Topeliuksen lauluihin.

Väsymättä on Topeliuksen työtä kestänyt kirjallisuuden eri aloilla. Muistakaamme että hän on harjoittanut myöskin sanomalehtimiehen vaivaloista tointa lähemmä kaksikymmentä vuotta, ollessaan Helsingfors Tidningar nimisen lehden toimittajana.

Sen ohessa on meidän Helsingin kunta nauttinut niin paljo hyvää hänen persoonallisesta osan-otostaan eri pyrinnöissä. Hänen hellä mielensä ei sallinut hänen seisoa ulkopuolella tätä elämää, hän otti siihen osaa, koski asia sitten hyväntekeväisyyden arkaluontoista tointa tai taideharrastusten edistämistä. Ja kaikki tämä rinnattain virkatoiminnan kanssa, joka vihdoin yliopiston rehtorinvirassa pani hänen hartioilleen yliopiston laajaperäisen hallinnon.

Mutta, minulla ei ole oikeutta tällä niin puutteellisella takaisinkatsauksella enempää panna koetukselle meidän kunnioitetun juhlavieraame kärsivällisyyttä, arvoisa yleisöllä, jossa jokainen rakkaassa muistossa säilyttää enemmän Topeliuksen toimista kuin mitä minä tässä edes taisin mainita. Pyydän vaan saada huomauttaa vielä yhdestä renkaasta siinä runouden kukkasketjussa, jolla Topelius on sitonut itsensä kiinni kansalaistensa kiitollisuuteen. Tarkoitan ”Lukemisia lapsille”. Sehän on kokonainen kirjallisuus itsessään, lauluja ja balladeja, satuja ja novelleja, dramoja ja huvinäytelmiä, – kirjallisuus, joka tässä kuvastaa runoilijan reippaat ajatukset että ”armaiden lapsien pitää saada kasvaa iloisessa luottamuksessansa elämään, onnellisessa sopisoinnussaan luonnon ja itsensä kanssa”. – Ne, jotka parhaiten voivat käsittää sen syvän merkityksen, mikä Topeliuksen kirjoilla on lapsille, äidit, ne ovat tuoneet tänään lasten-ystävälle erityisen kiitoksensa. Minä lisään senvuoksi vaan, että sittenkin vaikka Topeliuksen runotar ei olisi tuottanut muuta kuin lukemisia lapsille – ja ne ovat kumminkin pieni osa hänen teoksistaan – niin tulisimme me tänä hetkenä seisomaan taajassa parvessa hänen ympärillään niinkuin me nytkin olemme sydämet lämpiminä innokkaimmasta kiitollisuudesta.

Paitsi näitä rikkaita muistoja on myöskin tulevaisuus meidän katseidemme edessä. Me ylistämme sinua onnelliseksi, kunnioitettu runoilija, että voit jättää niin paljo kaunista perinnöksi tuleville polville. Sinun runolahjasi ovat olleet siveellisten voimain palveluksessa. Viattomuus ja lapsen-usko, puhtaus ajatuksissa ja töissä, sydämen hyvyys ja ylevä mieli kaikuvat kantelosi kielistä, puhuvat tarinaisi ja satujesi lehdiltä. Se on kieltä, joka ei ole mykistyvä, se on aarre, jota ei ruoste raiskaa.

Ja sinä olet ajatellut suurta kansastasi ja sen tulevaisuudesta. Ei siinä ymmärteessä että sinä tahtoisit nähdä taman kansan kasvavan semmoiseen voiman suuruuteen, joka etsii kunniansa loistoa musertavassa väkivallassa toisia vastaan. Ei, sinä tahdot nähdä sen suurena rakkaudessa totuuteen ja valoon, uutteruudessa ja kieltäytymisessä, uskollisuudessa esivaltaa ja lakia kohtaan, suurena vapauden käyttämisessä edistykseksi sivistyksessä ja oikeudessa.

Saavutetaanko sellainen tulevaisuus?

Saavutetaan, jos jokainen voima ja jokainen kyky innokkaasti antautuu työhön isänmaan hyväksi.

Me ylistämme sinua onnelliseksi ettäs olet yksi niitä, jotka hengenjohdatuksen sanoilla olet tuottanut sytykettä isänmaan-rakkauden tulelle, tälle pyhälle tulelle, joka tulee valaisemaan ja lämmittämään meidän Suomen kansaa sen matkalla kansakuntain joukossa eteenpäin tulevien vuosisatojen läpi. Eläköön Sakari Topelius!”

Original (transkription)

Ingen transkription, se faksimil.

Dokumentet i faksimil