Titelblad

Inledning

1.1.1873 Torsten & Jenny Costiander–LM

1870-talet och militärfrågan

av Elisabeth Stubb

I december 1877 samlades lantdagen efter nio månaders kommittéförberedelser för att behandla kejsarens lagförslag om att införa allmän värnplikt i Finland. Lantdagsmännen var medvetna om att de stod inför ett beslut i den enskilt viktigaste frågan de haft att ta ställning till sedan kejsaren på nytt hade börjat sammankalla lantdagen 1863.

Den nio månader långa förberedelsetiden hade präglats av det rysk-turkiska kriget som vid samma tid pågick på Balkan och i Kaukasus. Från Finland deltog på ryska sidan landets enda truppenhet, Finska gardet, som bestod av värvat manskap. Friherre Viktor Magnus von Born, som var först med att be om ordet i adelsståndet, uttryckte en förhoppning om att lantdagsmännen inte skulle låta sitt omdöme ryckas med av krigsrapporteringen och den upplivade krigsstämningen. I adelsståndet stod det i ett tidigt skede klart att det skett en klar uppslutning kring behovet av ett militärt försvar. Frågan gällde inte längre om Finland även i fortsättningen skulle vara befriad från militärtjänst, som det varit i över ett halvt sekel sedan anslutningen till Ryssland. Debatten koncentrerades i stället kring formen för det militära försvaret. I Ryssland hade allmän värnplikt införts 1874 och det var också det system som kejsaren på senatens beredning ville införa i Finland.

Vart och ett av de fyra stånden behandlade lagförslaget i sina respektive kamrar. I ordningen som Finland ärvt från tiden som en del av Sverige representerades folket av de fyra stånden – adel, präster, borgare och bönder. Under svenska tiden hade ständernas sammankomster kallats riksdag. Ifall samlingen inte skedde i Stockholm eller endast samlade representanter i ett skilt område kunde sammankomsterna också benämnas lantdag. När ständerna i Finland under 1808–1809 års krig samlades i Borgå för att svära trohet till den ryska kejsaren användes på svenska benämningen ”lantdag” och på finska ”herredag” (herrainpäivät). Därefter sammankallade de ryska kejsarna inte ständerna förrän 1863, varefter de regelbundet började sammankomma först vart femte år och sedan vart tredje år. På svenska fortsatte man fram till självständigheten att kalla mötena för lantdagar. På finska etablerades i takt med den växande politiska medvetenheten i Finland uttrycket ”valtiopäivät”. På svenska har uttrycket sin motsvarighet i ”riksdag”, men den bokstavliga betydelsen ”statsdag” bär på en nyansskillnad. På 1870-talet tillämpades ”rike” på antingen en enskild självständig stat eller på en sammanslagen grupp av statsformationer med en gemensam regent. Uttrycket ”stat” kunde därutöver användas för de enskilda statsformationerna som ingick i en statssammanslutning. Senare blev det vanligare att specificera arten på statsformationerna som delstat, halvstat, autonom stat och dylikt.

I 1877–1878 års lantdag hade Leo Mechelin för första gången rätt att delta som medlem av adelsståndet. Föregående lantdag hade han blivit vald till ledamot i borgarståndet, och före det hade han deltagit i lantdagarna som utskottssekreterare. År 1876 hade kejsar Alexander II adlat Mechelin, till följd av att denne i egenskap av ordförande för Helsingfors stadsfullmäktige ansvarat för Finlands första konst- och industriutställning. Därefter hade han som huvudman för sin släkt rätt att delta i adelsståndet på lantdagarna.

Bakgrund till Mechelins ställningstagande i militärfrågan

En blick på Leo Mechelins bakgrund ger ingen klar fingervisning om vilken ställning han skulle inta i militärfrågan. Vissa faktorer ger grund för att han skulle stöda tanken på ett militärt försvar, medan andra talar för en annan hållning.

Mechelin var en av de få i Finland med erfarenhet av en militär miljö, uppvuxen som han var på Finska kadettkåren i Fredrikshamn. Hans familj hade bott i en av flygelbyggnaderna på kadettkåren, där fadern Gustaf Mechelin arbetade som lärare. Kadettkåren var den enda militära utbildningsanstalten i Finland. Utexaminerade officerare hade samma rättigheter och möjligheter att göra karriär i Ryssland som de som utbildats i ryska militärskolor. Mechelins halvbröder, Robert och Torsten Costiander, hade fått sin utbildning på kadettkåren.

Under Krimkriget 1854–1855, när brittiska och franska krigsfartyg även gjorde räder längs finska kusten, värvades finländska trupper för första gången sedan Finlands anslutning till Ryssland. Värvningen skedde enligt principerna från indelningsverket, vilket var det system som Finland ärvt från svenska tiden. Totalt uppsattes nio indelta skarpskyttebataljoner, som förlades till Vasa, Åbo, Uleåborg, Kuopio, S:t Michel, Tavastehus, Björneborg, Nyland och Viborg. Efter Krimkriget fortsatte bataljonerna, men med kraftigt förminskat manskap. År 1861 utsågs Robert Costiander till chef för 6:e indelta skarpskyttebataljonen i Tavastehus, medan Torsten Costiander 1863 blev chef för 9:e indelta skarpskyttebataljonen i Nyland. När bataljonerna slutligen drogs in 1867 växlade halvbröderna så småningom om till lantbruk. Robert Costiander införskaffade gården Voipala och Torsten Costiander Notsjö gård.

Den militära miljön var under uppväxten vardag för Mechelin och för en tid erbjöd den levebröd åt hans halvbröder. Under studietiden och framför allt i samband med att Mechelin 1874 utnämndes till professor i kameral- och politilagfarenhet samt statsrätt koncentrerades tyngden och intresset för hans del allt klarare till politikens rättsliga aspekter. I och med att Finland vid den tiden saknade ett försvar hade finländarna mycket begränsade möjligheter att göra sig gällande med maktmedel. Rörelseutrymmet var större på det rättsliga området. Visserligen utrustade lagarna från svenska tiden kejsaren med omfattande befogenheter medan lantdagens och senatens (ursprungligen riksdagens och riksrådets) rättigheter hade kringskurits i samband med Gustav III:s regering i slutet på 1700-talet.

Den forskning som Mechelin utförde för att meritera sig för professuren var till ämnesvalet spretigt. Troligen på grund av att han kort efter magistersstudierna hösten 1864 hade åkt till Stockholm för att i arkiven leta material till en avhandling som inte blev av, valde han knappt ett decennium senare ett ämne som tangerade de tidigare planerna när han skrev sin avhandling för doktorsgraden. I Öfversigt af Svenska Riksrådets statsrättsliga ställning från Gustaf I till 1634 granskade Mechelin hur befogenheterna hade skiftat för den institution som i de dåtida förhållandena närmast motsvarades av senaten.

När Mechelin drygt ett halvt år senare skulle lägga fram ett specimen, en meriteringsavhandling för professuren, hade han övergått till att studera olika slag av statssammanslutningar. Han hade gjort en studieresa till Wien och Berlin för att bekanta sig med den nybildade unionen Österrike-Ungern och den ännu nyare ombildningen av det tyska statsförbundet till förbundsstaten tyska riket. Avhandlingen Om statsförbund och statsunioner lade grunden för att även definiera Finlands ställning och förhållande till Ryssland. På grund av tidsbrist kom Mechelin aldrig så långt i avhandlingen, och den utlovade fortsättningen publicerades aldrig. Däremot behandlade han Finlands och Rysslands förhållande i sina föreläsningar i folkrätt våren 1878 och även i föreläsningarna i Finlands statsrätt hösten 1874 och hösten 1878. Hans slutsats var att Finlands förening med Ryssland skulle ses som en statsunion, en förening mellan två stater som delade samma regent.

Beträffande statsföreningars betydelse i allmänhet betonade Mechelin att de medförde att antalet folkrättsliga aktörer minskade, vilket antogs leda till även en minskning av internationella konflikter. Permanenta statssammanslutningar gav större stabilitet än tillfälliga allianser. Vid disputationsakten för professuren den 17 september 1873 ägnade han sin lectio præcursoria mera specifikt åt fredstematiken genom att tala under rubriken Om en internationel domstol. En anledning till att han i det inledande föredraget avvek från avhandlingsämnet var att vid samma tid var flera av samtidens främsta rättslärda samlade till en kongress i Gent i Belgien för att diskutera möjligheterna att åstadkomma en domstol som dömde i internationella tvister. Kongressen hade samlats till följd av att brittiska parlamentet ett par månader tidigare uttalat sig för att införa ett allmänt och permanent system för fredlig lösning på tvister mellan stater.

Mechelin följde på ett internationellt plan med de riktningar och samhällsströmningar som verkade för att med rättsliga medel motverka behovet av att ta till maktmedel för att lösa konflikter. Som professor undervisade han alla blivande tjänstemän om hur alla samhällsinstitutioner var uppbyggda och reglerade genom rättskällor, och möjliggjorde en fungerande förvaltning av samhället.

Lantdagsdebatten

Leo Mechelin föregick lantdagens behandling av militärlagstiftningen genom att i septembernumret för Finsk Tidskrift 1877 publicera artikeln Synpunkter i värnepligtsfrågan. Där inledde han med att hänvisa till planerna på ett internationellt skiljedomssystem och andra fredssträvanden. Även om den pågående internationella maktkampen stämde till pessimism såg han det inte som omöjligt att man någon gång i framtiden skulle lyckas upprätta en internationell domstol. Det innebar emellertid inte att en allmän och fullständig nedrustning var möjlig. Han påpekade att även om en dom fälldes, innebar det inte att den blev verkställd. Det behövdes en tvingande makt som såg till att en dömd stat rättade sig efter domen. Mechelin ansåg att denna tvångsmakt måste utövas gemensamt av de övriga stater som förbundit sig att upprätthålla den stora internationella rättsordningen. Det gav honom anledning att framhålla staternas behov av att upprätthålla en arméinstitution, vilket förde honom in på värnpliktsfrågan.

I artikeln och i en efterföljande svarsskrift i Helsingfors Dagblad tangerade Mechelin de aspekter som även under behandlingen i adelsståndet orsakade mest diskussion och debatt. Inrättandet och upprätthållandet av ett eget försvar innebar en betydande utgiftspost i Finlands finanser. I diskussionerna om vilket tjänstgöringssystem som var det lämpligaste intog de ekonomiska aspekterna en beaktansvärd roll. De ökade kostnaderna erbjöd ett argument för att inte över huvud taget godkänna planerna på ett försvar, utan i stället fortsätta som tidigare och låta ryska trupper sköta den militära närvaron och försvaret även i Finland. Det var emellertid ett argument som de flesta inte stannade vid. Däremot framställdes argumentet att en fortsättning och utveckling av det gamla indelningsverket och rotesystemet skulle vara mest kostnadseffektivt eftersom man kunde bygga vidare på existerande strukturer. Rotesystemet gick ut på att ett antal gårdar bildade en rote på vars ansvar det låg att anskaffa och underhålla en soldat. Ekonomin spelade också in när lantdagen övervägde olika former av en liten värvad och fullt utbildad kärntrupp eller kader som kompletterades av en milis. Milisen skulle under fredstid samlas ett antal veckor i året till militärövningar men under resten av året fortsätta med sin civila sysselsättning.

Mechelin hävdade att eftersom man 1867 gjorde (det enligt honom okloka) beslutet att dra in de indelta skarpskyttebataljonerna skulle man ekonomiskt inte vinna något på att inrätta de institutioner, anstalter och system som behövdes för att på nytt aktivera indelningsverket. Han förespråkade värnplikt och en fullt utbildad armé. Till skillnad från en värvad kärntrupp skulle värnplikt bidra till att de tjänstgörande motiverades av fosterländskhet snarare än av egen vinning eller egna intressen. Visserligen skulle det i fredstid kosta mera att upprätthålla militärförläggningar åt en betydligt större grupp aktiva tjänstgörare än om de gick in för en kaderhär bestående av en aktiv liten kärntrupp och en milis att kalla in vid behov. Det de skulle vinna på en värnpliktsarmé var att de hade fullt utbildade soldater att sända i strid, vilket var till fördel inte bara för försvaret utan också för den enskilde soldaten. Dessutom skulle landet ha inte bara en fullt utbildad aktiv armé, utan också en fullt utbildad reserv. Enligt det förslag som värnpliktskommittén utarbetat skulle den värnpliktige efter tre års aktiv tjänstgöring i åtta år kvarstå i reserven och vid behov kallas in. Ifall å andra sidan den nödtorftigt utbildade milisen kallades in vid krig, saknade de ändå en reserv. I en sådan situation bedömde Mechelin att det varken fanns tid eller resurser att kalla in och utbilda reservtrupper.

En annan beaktansvärd aspekt lyftes i adelsståndet kanske klarast fram av Viktor Magnus von Born. I det inledande anförandet kunde han medge att det var medborgarens moraliska plikt att försvara sitt land. Detta borde emellertid med utgång i den egna fria viljan och den enskildes ”anlag, skaplynne och sträfvanden” ta sig uttryck i att den ene tog svärdet i hand, medan den andre med plogen och kroppsarbete skaffade medel för att bekosta landets arméer och den tredje med pennan och tanken kämpade för samma mål. Det han ifrågasatte var att statsmakten genom värnplikt lade ett kroppsligt och andligt tvång på individen som möjligtvis fordrade att denna uppoffrade sin övertygelse om det rätta när denna tvingades att öva och förbereda sig för väpnad strid.

Individen och dennas fri- och rättigheter, samt skyldigheter, var en aspekt som ofta poängterades i liberala kretsar och förknippades med liberala tankegångar. Leo Mechelin skulle ett par år senare, i december 1880, vara en av huvudförfattarna bakom ett liberalt partiprogram, det första partiprogrammet i Finland. I föreläsningarna i Finlands statsrätt avslutade han både våren 1875 och våren 1879 genomgången av landets samhällsinstitutioner och -funktioner med att gå igenom medborgarnas fri- och rättigheter, samt plikter. I den senare föreläsningsserien gjorde han ett tillägg före genomgången av medborgarens rättigheter. Våren 1879 ägnade han fyra föreläsningar åt Finlands försvarsväsende.

På von Borns inlägg när adelsståndet behandlade värnpliktsfrågan svarade Mechelin att förintelsen av individen utan tvivel hörde till de förfärligaste konsekvenser statens tvångsmakt kunde leda till. En ännu sorgligare konsekvens vore ändå om staten förintades. Individuell frihet, möjlighet till en ”civiliserad tillvaro och en allsidig utveckling” var beroende av staten och statens möjlighet att upprätthålla och försvara sig. I detta fall prioriterade Mechelin statens existens framför individens samvetsfrihet. Förslaget till värnpliktslag erbjöd nämligen en möjlighet att stärka Finlands statsställning. I lantdagsdebatten upprepade flera talare att betecknande för en stat var att den kunde försvara sitt område och sina invånare. Ett eget försvar skulle därför förse dem med ytterligare ett argument för att Finland kunde definieras som stat.

I det lagförslag som lantdagen tog ställning till ingick det emellertid att de värnpliktiga inte endast var förpliktade att delta i Finlands, utan i hela ryska rikets försvar. Med farhågor såg lantdagsmännen det som möjligt att finska soldater skulle sändas till strider som på inget vis var riktade mot eller berörde Finland. Saken hjälptes inte upp av att Finland saknade både plats och representation bland kejsarens militära rådgivare. Mechelin förespråkade och understödde att lantdagen skulle justera lagförslaget så att de värnpliktiga endast var förpliktade att försvara Finlands område, inte hela riket. En sådan lösning skulle dessutom stärka Finlands separata och statliga ställning.

Allmän värnplikt

I det justerade lagförslag som lantdagen gemensamt godkände och som kejsar Alexander II stadfäste 1878 stod det i första paragrafen ”För tronens och fäderneslandets försvar är varje finsk medborgare värnpliktig”. Uttrycket ”fäderneslandets försvar” hade ersatt ”rikets försvar” i det ursprungliga förslaget, och på åtminstone finskt håll tolkades fäderneslandet som Finlands område. De värnpliktiga skulle vara finska medborgare, liksom befälen, medan generalguvernören som kejsarens representant utövade den högsta översynen. Kommandospråket var ryska.

Värnplikten ansågs allmän i och med att manliga medborgare kallades vid 21 års ålder till uppbåd, där det genom lottning avgjordes vilka som utsågs att genomgå en treårig militärtjänst för att sedan i två år kvarstå i reserven. Alla övriga skulle under tre år delta i sammanlagt 90 dagars övning, men var i övrigt fria att ägna sig åt civil sysselsättning. Ur ett jämställdhetsperspektiv ansågs lottning det rättvisaste sättet att utse vem som valdes till tjänstgöring, i och med att lotten inte tog hänsyn till samhällsställning och personliga förutsättningar. Värnplikten var inte enbart avsedd att ge militära färdigheter utan också ha en medborgerligt fostrande verkan.

Från början av år 1881 inleddes verksamheten för åtta skarpskyttebataljoner länsvis. Kaserner med en manskapsstyrka på 400 soldater uppfördes i Helsingfors, Åbo, Vasa, Uleåborg, Kuopio, S:t Michel, Tavastehus och Viborg. Skarpskyttar var lätt beväpnade infanterister, med andra ord fotsoldater. År 1889 bildades Finska dragonregementet i Villmanstrand. Dragonerna rörde sig med häst men stred på marken.

Systemet och lagstiftningen tillämpades resten av århundradet. År 1899 kallade kejsar Nikolaj II ständerna till en extra, urtima, lantdag för att de skulle ta ställning till en ny militärlagstiftning. Den märkbaraste ändringen i det nya lagförslaget var att de värnpliktiga inte enbart skulle förbereda sig för att försvara fäderneslandet utan riket som helhet.

Källor

Av Leo Mechelin:

Övriga dokument: