24.1.1876 Finanslära
Finsk text
Ingen text, se faksimil eller transkription.
Original (transkription)
|1|
V. T.Vårterminen 1876.
Finanslära.
V. T.Vårterminen 1876.
1a Föreläsn.Föreläsningen
24 Jan.januari
Gången af min framställning under HT.Höstterminen i korthet följande:
Finansläran den vetenskap som har till uppgift att
utreda och framställa de rätta grundsatserna, de bästa
reglerna för statens hushållning. Den undersöker statsbe-
hofverna ur, men framförallt utvägarna för tilltfredsställande. – Hjelpv.Hjälpvetenskap nat. ekonnationalekonomin,
statistik.
För individens tillvaro och högre utveckling staten oumbärlig.
Staten, vare sig betraktad ss.såsom ändamål i sig eller med hän-
syn till sina uppgifter gentemot de enskildas väl, behöfver
göra utgifter. – Medlen dertill på olika sätt. – Fordom, sär-
skildt i medeltiden, då furste och stat voro ett, var det do-
mänerna som hufvudkällan. Äfven skatter samlade g.genom
kigsbyte liksom i antiken. – Dock kräfdes äfven bidrag
af medborgarna, såväl in natura och personl.personlig tjenst, som
i kontant. – I individens ställning till staten ligger grunden
för statens rätt att kräfva skatt. – Anslag med bolagstillskott.
Statens finanshöghet. Härom egentl.egentligen i statsrätten, som
ock har att utreda, hvarföre det är rätt och nödvändigt
att sjelfbeskattningsrätt och pröfning af utgifterna.
Här deremot gäller det att i fråga om uppfattningen
af statsbehofven och sättet för deras bestridande
söka det ekonomiskt riktiga, så att vid sjelfva tillämp-
ningen af grundsatsen om statens finanshöghet, den
antydda harmonien mellan det allmännas och de en-
skildas intresse icke rubbas eller kränkas.
1o) Utgiften. 2) Inkomsten, inclu.inklusive uppbörden – 3o) statsräkenskapen och kontrollen.
Statens hushållning, liksom de enskildes, omfattar tvenne
sidor, som betinga hvarandra inbördes, och som det gäller
att hålla i möjligaste jemvigt – utgifter och inkomster.
En del financierer ansett statsutgifterna icke tillhöra finanslära.
Skäl dfördärför, att vid deras bestämmande den finansiella synpunkter
icke den afgörande alltid. Dock orätt. Väl blir inkomstsidan, sättet
för beredandet af tillgången hufvudsaken. Men en statshushållnings-
lära ofullständig, om icke utgifter tagas i betraktande. Och hvilka ända-
mål det än gäller tillgodose; resurserna, den finansiella principen
får ej åsidosättas. Olikhet med enskilda: Utgifterna bestämmas först sedan skaffas medlen.tillagt i marginalen – Jag gaf derföre en framställning af de olika
|2|
slagen af statsbehof eller utgifter, som allmänt förekomma.
Indelning.tillagt Nödvändiga, – nyttiga, – lyxutgifter. Permanenta,
tillfälliga. – Giltig grundsats: Alla de utgifter, som
nödvändigtvis måste göras för upprätthållandet och
betryggandet af statens tillvaro, måste af nationen be-
stridas. Beredandet af tillgångar härtill skall ega rum
äfven om kännes betungande. Men för alla sådana
statsbehof som endast äro nyttiga, gäller regeln: sträng
sparsamhet, noggrannt afvägande huruvida icke
nationens beskattningsförmåga derigenom för mycket
anstränges. – – Ordet budget, i dess n.v.nuvarande betydelse af
engelskt ursprung. Men lär härstamma från gamla
franska bougette, som ännu i Normandiet nyttjas för
läderbörs, läderpung. I Engl.England gafs namnet åt den lädersäck
eller portfölj, hvari handl.handlingar ang.angående statens utgifter och inkomster,
uppfördes till parlamentet. Från att beteckna omslaget, gick
det äfven på innehållet. Statsbudgeten blef så tekniska uttrycket för
den statsakt genom hvilken fastställdes hvilka utgifter staten får
göra under närmaste finansperiod och hvilka medela dertill få
uppbäras, d. ä.det är Statshushållningspslanen. Hos oss Statsförslag.
Utgifterna vanligen efter ministerier eller departement, hvaraf
gaf en öfversigt jemte granskning från finansiel syn-
punkt.
Uppläs ”sammanfattningen” frfrån 7de Föreläsn.Föreläsningen H. T.Höstterminen
|3|Statsinkomsterna. 1o) Från statens egendom – eller genom
ngnnågon näringsverksamhet som af staten bedrifves, – i allmänhet
sådan inkomst som staten på enahanda sätt som enskilda.
2o) Beskattningen, – och afgifter för anlitandet af vissa
myndigheter. – 3o) Statskrediten.
I. Hvad allt för egendom ha staterna? uppräkna.
a) sådan, som direkte anvisad till begagnande för vissa stats-
ändamål – publik bra, inventarier. Icke finanskälla, snarare blott
utgiftsfråga.
b) sådan från hvilka stater sökastruket erhålla eller söka er-
hålla inkomst, som sedan ingår i budgeten.
Beskrifva båda. Den senare. 1o) domäner = staten till
hörande, inkomstgifvande egendom af fastighetsnatur.
Gård, skogar, fiskerier, bergverk, fabrikertillagt. – Förvaltning. – Arrende –
Försäljning. – 2o) Kommunikationsanstalter: när staten anlägger
dem, är det icke för att göra vinster, utan för att skapa kommunikations-
anstalter – 3o) Placerade kapitaler.
II. Näringsverksamhet – affärs- – 1o) Bankväsendet.
Redogjort för hufvuddragen af bankernas historia – och huruledes
bolagen tagit lofven af staten. Särskilt framhöll sedelunionen.tillagt Nästan blott i de nordiska
länderna Statsbanker – måste här förbigå det närmare: Det
principiella: Helst privatinstitut, emedan bankförrättningar
fordra det affärssinne, som icke med säkerhet hos statsembetsmän
att förväntas. Men skall det vara, så är det rätt såsom
i Sverige och Finland. Sedelmonopol eller fri sedelutgifnings-
rätt? Omtvistadt. Kan bero på förhdnförhållanden i olika länder. Förnämsta
stödet för det förra, kontrollen större säkerhet. Man bör ock vara
sträng deri. Framhåll fullt monopol.tillagt Nära monopolet står Engl.England, Preussen, Finland – efterse
icke enahanda lag för alla bankers sedelutgsedelutgivning. – Vidare Statsbanker
bör icke vara en gren af finansförvalt.finansförvaltningen – och är ingen sådan
så bör den icke låta sig för mycket bindas . Statsverket bör
handlas sssåsom andra kunder. –
Finanslära.
V. T.Vårterminen 1876.
1a Föreläsn.Föreläsningen
24 Jan.januari
Gången af min framställning under HT.Höstterminen i korthet följande:
Finansläran den vetenskap som har till uppgift att utreda och framställa de rätta grundsatserna, de bästa reglerna för statens hushållning. Den undersöker statsbehofverna ur, men framförallt utvägarna för tilltfredsställande. – Hjelpv.Hjälpvetenskap nat. ekonnationalekonomin, statistik.
För individens tillvaro och högre utveckling staten oumbärlig. Staten, vare sig betraktad ss.såsom ändamål i sig eller med hänsyn till sina uppgifter gentemot de enskildas väl, behöfver göra utgifter. – Medlen dertill på olika sätt. – Fordom, särskildt i medeltiden, då furste och stat voro ett, var det domänerna som hufvudkällan. Äfven skatter samlade g.genom kigsbyte liksom i antiken. – Dock kräfdes äfven bidrag af medborgarna, såväl in natura och personl.personlig tjenst, som i kontant. – I individens ställning till staten ligger grunden för statens rätt att kräfva skatt. – Anslag med bolagstillskott. Statens finanshöghet. Härom egentl.egentligen i statsrätten, som ock har att utreda, hvarföre det är rätt och nödvändigt att sjelfbeskattningsrätt och pröfning af utgifterna. Här deremot gäller det att i fråga om uppfattningen af statsbehofven och sättet för deras bestridande söka det ekonomiskt riktiga, så att vid sjelfva tillämpningen af grundsatsen om statens finanshöghet, den antydda harmonien mellan det allmännas och de enskildas intresse icke rubbas eller kränkas.
1o) Utgiften. 2) Inkomsten, inclu.inklusive uppbörden – 3o) statsräkenskapen och kontrollen.
Statens hushållning, liksom de enskildes, omfattar tvenne sidor, som betinga hvarandra inbördes, och som det gäller att hålla i möjligaste jemvigt – utgifter och inkomster. En del financierer ansett statsutgifterna icke tillhöra finanslära. Skäl dfördärför, att vid deras bestämmande den finansiella synpunkter icke den afgörande alltid. Dock orätt. Väl blir inkomstsidan, sättet för beredandet af tillgången hufvudsaken. Men en statshushållningslära ofullständig, om icke utgifter tagas i betraktande. Och hvilka ändamål det än gäller tillgodose; resurserna, den finansiella principen får ej åsidosättas. Olikhet med enskilda: Utgifterna bestämmas först sedan skaffas medlen.tillagt i marginalen – Jag gaf derföre en framställning af de olika|2| slagen af statsbehof eller utgifter, som allmänt förekomma.
Indelning. Nödvändiga, – nyttiga, – lyxutgifter. Permanenta, tillfälliga. – Giltig grundsats: Alla de utgifter, som nödvändigtvis måste göras för upprätthållandet och betryggandet af statens tillvaro, måste af nationen bestridas. Beredandet af tillgångar härtill skall ega rum äfven om kännes betungande. Men för alla sådana statsbehof som endast äro nyttiga, gäller regeln: sträng sparsamhet, noggrannt afvägande huruvida icke nationens beskattningsförmåga derigenom för mycket anstränges. – – Ordet budget, i dess n.v.nuvarande betydelse af engelskt ursprung. Men lär härstamma från gamla franska bougette, som ännu i Normandiet nyttjas för läderbörs, läderpung. I Engl.England gafs namnet åt den lädersäck eller portfölj, hvari handl.handlingar ang.angående statens utgifter och inkomster, uppfördes till parlamentet. Från att beteckna omslaget, gick det äfven på innehållet. Statsbudgeten blef så tekniska uttrycket för den statsakt genom hvilken fastställdes hvilka utgifter staten får göra under närmaste finansperiod och hvilka medela dertill få uppbäras, d. ä.det är Statshushållningspslanen. Hos oss Statsförslag.
Utgifterna vanligen efter ministerier eller departement, hvaraf gaf en öfversigt jemte granskning från finansiel synpunkt.
Uppläs ”sammanfattningen” frfrån 7de Föreläsn.Föreläsningen H. T.Höstterminen
|3|Statsinkomsterna. 1o) Från statens egendom – eller genom ngnnågon näringsverksamhet som af staten bedrifves, – i allmänhet sådan inkomst som staten på enahanda sätt som enskilda.
2o) Beskattningen, – och afgifter för anlitandet af vissa myndigheter. – 3o) Statskrediten.
I. Hvad allt för egendom ha staterna? uppräkna.
a) sådan, som direkte anvisad till begagnande för vissa statsändamål – publik bra, inventarier. Icke finanskälla, snarare blott utgiftsfråga.
b) sådan från hvilka stater erhålla eller söka erhålla inkomst, som sedan ingår i budgeten.
Beskrifva båda. Den senare. 1o) domäner = staten till hörande, inkomstgifvande egendom af fastighetsnatur. Gård, skogar, fiskerier, bergverk, fabriker. – Förvaltning. – Arrende – Försäljning. – 2o) Kommunikationsanstalter: när staten anlägger dem, är det icke för att göra vinster, utan för att skapa kommunikationsanstalter – 3o) Placerade kapitaler.
II. Näringsverksamhet – affärs- – 1o) Bankväsendet. Redogjort för hufvuddragen af bankernas historia – och huruledes bolagen tagit lofven af staten. Särskilt framhöll sedelunionen. Nästan blott i de nordiska länderna Statsbanker – måste här förbigå det närmare: Det principiella: Helst privatinstitut, emedan bankförrättningar fordra det affärssinne, som icke med säkerhet hos statsembetsmän att förväntas. Men skall det vara, så är det rätt såsom i Sverige och Finland. Sedelmonopol eller fri sedelutgifningsrätt? Omtvistadt. Kan bero på förhdnförhållanden i olika länder. Förnämsta stödet för det förra, kontrollen större säkerhet. Man bör ock vara sträng deri. Framhåll fullt monopol. Nära monopolet står Engl.England, Preussen, Finland – efterse icke enahanda lag för alla bankers sedelutgsedelutgivning. – Vidare Statsbanker bör icke vara en gren af finansförvalt.finansförvaltningen – och är ingen sådan så bör den icke låta sig för mycket bindas. Statsverket bör handlas sssåsom andra kunder. –