5.4.1873 LM–Alexandra Mechelin
Finsk text
Berliini 5. huhtikuuta 1873.
Oma, kaivattu Alexandra!
Sain tänään kahvipöytään 1. huhtikuuta kirjoittamasi kirjeen. Olin toivonutkin sitä ja kysellyt postia jo aiemmin aamulla. Ja koska kirjasto suljetaan lauantaisin kello 1, riensin heti kotiin vastaamaan kirjeeseesi, jossa esität tärkeän kysymyksen, pitäisikö Wienin-matka peruuttaa.
Tiedäthän, tyttöseni, että alkaen siitä aamusta Puotilassa, kun ensimmäisen kerran ehdotin, että tulisit Wieniin; tapaamisemme siellä ja kävelymme kaiken suurenmoisen keskellä, jota siellä voi nähdä, on leijunut mielessäni valopilkkuna tämän vuoden monien vaivojen ja tylsyyden keskellä. Ja erityisesti minua on ilahduttanut ajatus, että siellä saisit nauttia todellisesta virkistyksestä ja ajanvietteestä. Olet niin palavan kiinnostunut taiteesta ja teollisuudesta, pidät siitä että saat vapaasti ja pakottomasti liikkua vieraissa oloissa, – ja kaikkea tätä olisi sinulle tarjolla mitä suurimmassa määrin. Kaiket päivät olen kuvitelmissani ajatellut yhdessäoloamme Wienissä ja sitä kuinka minua piristäisi nähdä sinut iloisena ja onnellisena. Ja uskon, että sinäkin olet usein ja mielelläsi ajatellut tätä suunnitelmaa. – Nyt näytät kuitenkin alkaneen epäillä, olisiko sittenkin järkevämpää unohtaa koko matkasuunnitelma. Ystävä kiltti, tunnistan siitä tämän kauniin luonteenpiirteesi, ettei saa antaa periksi mielihaluille ja päähänpistoille, ellei niitä voi täysin hyväksyä järkevän pohdinnan jälkeen, – ja tämän taipumuksesi luopua omasta osastasi, jonka olen kovin usein havainnut ja joka osoittaa, kuinka vierasta sinulle on itsekkyys kaikissa muodoissaan. Voit olla varma, että arvostan syvästi näitä sinun ominaisuuksiasi ja olen usein pyrkinyt pitämään sinua siinä esikuvanani, – vaikken olekaan suoraan puhunut siitä.
Mutta nyt kysymykseesi. Huomaat jo edellä olevasta, etten voi pahoittaa siitä mieltäni – miksi ylimalkaan luulet niin? – –
Minun on kuitenkin mahdotonta antaa kysymykseesi varmaa vastausta jo nyt. Ennen kuin olen ehtinyt kunnolla kysyä neuvoa Gneistilta tai Holtzendorffilta, joka palaa matkaltaan minä päivänä hyvänsä, en osaa varmasti arvioida, onko minun tarpeen käydä Wienissä vai ei. Voi hyvinkin käydä niin, että ostamalla vielä muutaman kirjan saan sen verran opastusta itävaltalaisiin oloihin kuin minulle on tarpeen. Ja siinä tapauksessa Wienin-matkan tärkein tarkoitus olisi se, että saisit kerrankin pitkiin aikoihin pitää kunnolla hauskaa. Enkä omalta osaltani pidä sitä suinkaan sivuseikkana vaan sangen tärkeänä asiana yhtä lailla kuin katson, että sinulla on täysi oikeus toteuttaa tämä toiveesi. Matkan kustannukset eivät liioin tuottaisi meille taloudellisia vaikeuksia. En tosin voi, ennen kuin Jernström kertoo asiasta tarkemmin, arvioida, missä määrin Puotilan rakennustyöt kallistuvat lautojen hinnan mukana, mutta summa ei voi mitenkään olla merkittävä, ja olen varmuuden vuoksi myös valmistautunut siihen.
Mitä sitten Wienin kalliisiin hintoihin tulee, en ole kuullut täällä mitään siitä, mutta olen kyllä täkäläisistä sanomalehdistä huomannut Wienin näyttelykomitean antaneen julkisesti tiedoksi, että pelot liian kalliista hinnoista ovat perusteettomat ja että hintojen päinvastoin ei todennäköisesti odoteta nousevan niin paljon normaalia korkeammiksi. Kirjoitan kuitenkin päivän postin mukana Spårelle Wieniin ja pyydän häntä heti ilmoittamaan varman tiedon, paljonko vaatimaton mutta kunnollinen majapaikka maksaa, sekä siedettävistä aterioista vallitsevat hinnat. Jos hänen tietonsa osoittaisivat, että hinnat ovat hyvin kalliita, – jos niin ikään päätyisin täällä siihen tulokseen, ettei Wienin matkasta olisi todellista hyötyä tieteellisille päämäärilleni, – siinä tapauksessa vastaisin kysymykseesi niin, että olisi järkevämpää jättää kaunis ja iloinen suunnitelmamme toteuttamatta. – Minulle henkilökohtaisesti se ei merkitsisi suurta luopumista, mutta sinun vuoksesi, se minun on pakko myöntää, sydäntäni kirjaimellisesti raastaisi, jos Wienin-matka peruuntuisi. Mutta minähän en toimisi vilpittömästi, jos minä, siinäkin tapauksessa, että minun ei opintojeni vuoksi tarvitse käydä Wienissä, ilmoittaisin silti tieteellisen tarkoituksen matkan pääsyyksi!
Näin ollen voit vasta muutaman päivän päästä saada varmemman vastauksen. Mutta jo nyt voin sanoa, että jos Wienin-matka odotusten vastaisesti täytyisi peruuttaa, lähtisin Berliinistä jo noin kahden viikon kuluttua, ja toivoisin ehdottomasti, että saapuisit samaan aikaan kanssani Pietariin, missä voisimme majailla yhdessä muutaman päivän, tutustua Eremitaašiin, käydä retkillä huvilinnoissa ja iloita siitä, että olemme yhdessä ja pääsemme suunniteltua aiemmin taas Puotilaan jatkamaan hiljaista ja kodikasta elämäämme, jonka tämä matka keskeytti. – Et kai luopuisi tästä tapaamisesta? – – Minun täytyy vielä lisätä selitys siihen, miksi voin kuvitella pystyväni lopettamaan työt täällä niin pian. Viittasinkin jo eräässä aiemmassa kirjeessä siihen, ettei työ suju kovin hyvin. Ja päädyn yhä vahvemmin siihen päätelmään, että matkani tärkeimmäksi tulokseksi jää mukana tuomani kirjakokoelma. Vasta kotona todellinen kirjoitustyö voi päästä käyntiin. Siellä en kyennyt selvittämään, mitä kaikkea valtiounioneista on julkaistu ja näin ollen pitää opiskella. Siltä osin pääsen kyllä täällä kohtalaiseen tulokseen. Mutta tämän aineiston hyödyntämisen, – hiljaisen ajatustyön, jonka on määrä kehittää omia itsenäisiä teorioitani, – sen täytyy tapahtua kotona, jossa hyvät henkeni ympäröivät minua. – – Ja missä tämä tympeys ja yksinäisyys eivät enää nakerra sielun toimintaa. – – Tarjoudut tulemaan tänne jo pikapuoliin, jos niin haluaisin. Niin, on kyllä totta, että minulle olisi äärettömän rakasta että olisit täällä! Mutta nyt tätä on jo kestänyt niin kauan, ettei minun pitäisi ajatella sitä. Meidänhän piti joka tapauksessa tavata viimeistään kolmen viikon kuluttua joko Wienissä – tai Pietarissa! – Kenties meidän täytyisi viipyä siellä viikko (Pietarissa nimittäin), jotta voisin sikäläisessä kirjastossa ottaa selvää yhdestä jos toisestakin asiasta. Mutta minun ei tarvitsisi silti jättää sinua yksin kuin pariksi tunniksi päivässä. – –
On vaikeaa pohdiskella kirjallisesti sellaisia kysymyksiä, joita nyt nostit esiin. Toivon kuitenkin, että olet nyt selvillä lähtökohdista, joita voin tässä asiassa seurata. – Mutta mitä sanoa Maria Idestamille, jos sinusta tulee ”seuran pettäjä”? – Tietenkään meidän ei tarvitse muuttaa toimintaamme hänen mukaansa. Olisi kuitenkin mielenkiintoista tietää, pitäytyykö hän suunnitelmassaan. Odottelen minä päivänä hyvänsä Idestamilta kirjettä, ja ehkä saan siinä tietää tästäkin. Ehkä hänen täytyy lykätä matkaansa sen verran, että hän voi ottaa Marian mukaansa.
Kiltti ystävä, pyydän sinua vastaamaan viipymättä tähän kirjeeseen ja aivan rehellisesti ilmoittamaan minulle, mikäli, siinäkin tapauksessa että voisin luopua Wienin-matkasta, päätät mieluummin toteuttaa ensimmäistä suunnitelmaamme; ja pyydän sinua olemaan varma siitä, että mielestäni sinulla on täysi oikeus tähän retkeen, eikä sinun tarvitse tässä tapauksessa seurata vain sitä mitä pidät järkevämpänä. Itse asiassa olet kyllä itsekin joutunut kärsimään huolta minun vuokseni, ja sitä on luvassa vielä muutaman kuukauden ajan, – pieni virkistävä ulkomaanmatka tekisi siksi sinulle niin hyvää, että soisin sen sinulle koko sydämestäni. – Joten, jos minun ei ole pakko matkustaa Wieniin ja tästä tulisi näin ollen sinunkin matkasi tarkoitus, toivoisin, että sinun tahdostasi tulisi ratkaiseva. Toistan vain, että jos tosiaankin haluaisit järkisyistä luopua Wienin-matkasta, sinun ei siinä tapauksessa pitäisi vastustaa pientä varasuunnitelmaani – tapaamista Pietarissa! Minkä jälkeen pääsisimme ehkä jo juhlimaan vappua kotona.
Huomaan nyt, etten ole kertonut sinulle mitään. Mutta eipä täällä ole liioin mitään erityistä kerrottavaakaan. Jokainen päivä on toisensa kaltainen. Kipitän pitkin Taubenstrassea, Friedrichstrassea ja Unter den Lindeniä kirjastoon ja Puttkammer et Mühlbrechtin kirjakauppaan; ja sitten samaa tietä takaisin.
Eilen lähdin kuitenkin liikkeelle ja kävin ensimmäistä kertaa oopperassa, jossa esitettiin ”Fidelio” (Beethovenin). Olin tyytyväinen iltaani, sillä esitys oli kaikin tavoin erinomainen, niin että se viritti sielun sopusointuun.
Terveys on hyvä, ruokahalu samoin, minulle alkaa tosiaan nyt – kello ½ 4, – tulla niin kova nälkä, että minun pitää lopettaa. Aamukahvista ei tule kovin kylläiseksi – enkä ole nauttinut aamiaista. Niinpä riennän nyt postiin, joka on naapurustossa, ja sieltä Zennigin ravintolaan.
Jutusteltuani nyt kanssasi runsaan tunnin mieli on taas parempi. Halaan sinua ajatuksissani niin että käsivarsien lihaksen nykivät – ja vastaan koko sydämestäni ystävällisiin ajatuksiin, jota olet minulle suonut aamuin illoin. Hyvästi herttainen, pieni, järkevä, sydämellinen ja kunnollinen tyttöseni! – Kerro pikku Celylle niin lämpimät terveiset kuin voit. Isi kirjoittaa taas pian sydänkäpyselleen.
Ja kirjoita taas pian, toivoo
Leo.
Post Scriptum. Haluaisitko tehdä minulle palveluksen? Haluaisin, että huolehdit siitä, että äitini haudalle toimitetaan 18. huhtikuuta koristeeksi ikikukista tai myös muista kukista solmittu seppele. Vaikka et itse menisikään kaupungille, voisit ehkä toimittaa asian Charlotten välityksellä. Minulle olisi mieleisintä, etteivät Mili ja Alma saisi tietää tästä ennalta.
Kerro terveisiä Jernströmille ja palvelusväellemme.
Kaavailemani toinen kirje Dagbladetille valmistunee vasta huomenna, en ole saanut jäsennellyksi ajatuksiani. Myös ensimmäinen saattaa vaikuttaa pitkästyttävältä, jäsentelyn puutteesta!
Kirjeystäväsi.
Original (transkription)
Berlin den 5 April 1873.
Min egen, saknade Alexandra!
Idag vid kaffebordet erhöll jag
ditt bref af den 1 April. Jag hade också
hoppats derpå och redan tidigare i morgse
frågat efter posten. Och då biblioteket om
lördagarne stängs kl. 1, skyndade jag strax
hem för att besvara ditt bref, der du upp-
ställer den vigtiga frågan om icke Wiener-
resan borde inhiberas.
Vet du min pia, att alltsen den morgonen
på Botby, då jag först föreslog att du skulle
komma till Wien, har vårt möte der och
våra vandringar bland allt det storartade
som der blir att skåda, föresväfvat mig så-
som en ljuspunkt bland detta års många
mödor och tråk. Och jag har specielt fägnat
mig åt tanken, att du skulle njuta der en
verklig vederqvickelse och förströelse. Du är så
lifligt intresserad af konst och industri, du
tycker om att fritt och utan tvång få röra
dig i fremmande förhållanden, – och allt detta
skulle i högsta grad der stå tillbuds. Alla
dagar har min fantasi sysslat med vår
samvaro i Wien och huru jag skulle lifvas
af att der få se dig glad och belåten. Och
jag tror att också du ofta och gerna tänkt
på denna plan. – Nu tycks du emellertid
|2|
ha begynt att tvifla på, om ej det vara
förståndigare att slå hela denna reseplan
ur hågen. Min snälla vän, jag igenkänner
derpå denna vackra sida i din karakter,
att icke gifva vika för lust och infall, om
de ej kunna af förnuftig pröfning fullt
godkännas, – och denna din benägenhet att
försaka för egen del, som jag så ofta varsnat,
och som vittnar om huru fremmande du
är för all egoism. Var viss derpå, att dessa
dina egenskaper af mig djupt senteras, och att
jag ofta bemödat mig att deri taga dig till
förebild, – om jag också icke uttryckligen talat
derom.
Men nu till din fråga. Du finner af det
föregående redan, att jag icke kan bli ledsen
der öfver – hvarföre skulle du alls tro det? – –
Att redan nu bestämdt besvara din fråga,
är mig docktillagt omöjligt. Innan jag ordentligen får
rådgöra med Gneist, eller med Holtzendorff
hvilken endera dagen här återvända från sin
resa, kan jag ej med säkerhet bedöma om
det blir för mig nödvändigt att besöka Wien,
eller icke. Det kan lätt hända, att jag genom
att köpa några böcker till, kan få om de
österrikiska förhållandena så mycken väg-
ledning som jag behöfver. Och i sådant fall
vore hufvudändamålet med Wienerresan
det, att du engång igen efter lång tid skulle
få riktigt roligt. Och jag för min del betrak-
tar icke detta såsom en bisak, utan såsom en
ganska vigtig omständighet, liksom jag anser
|3|
dig fullt berättigad att tillfredsställa denna
önskan. Icke heller skulle kostnaden för denna
resa bereda oss några ekonomiska svårig-
heter. Jag kan väl icke, förrän Jernström
meddelar mig det närmare, beräkna huru
mycket brädprisen fördyra byggnadsarbetet
på Botby, men betydligt kan det ej gerna
bli, och jag har för säkerhets skuld gjort mig
beredd derpå.
Hvad nu dyrheten i Wien angår, så
har jag ej här hört något derom, men
väl har jag af härvarande tidningar sett
att expositionskomitén i Wien offentligen
tillkännagifvit, att farhågorna för den
alltför stora dyrheten äro ogrundade, och
att tvertom prisen sannolikt icke skola
mycket öfverstiga det vanliga. Emellertid
skrifver jag med dagens post till Spåre
i Wien och ber honom genast meddela
mig bestämd uppgift på prisen för tarfligt
men anständigt logis samt de gällande
prisen för drägliga måltider.
Om hans uppgifter skulle utvisa, att
prisen äro mycket dryga, – om jag vidare
här skulle komma till det resultat, att ett
besök i Wien icke vore af verkligt gagn
för mitt vetenskapliga ändamål, – då skulle
jag besvara din fråga sålunda, att det vore
förståndigare att icke verkställa vår vackra
och glada plan. – För mig personligen
|4|
skulle sådant icke kännas såsom en för-
sakelse, men för din skuld, det måste jag
tillstå, skulle det formligen svida i mitt
hjerta, om Wienerresen blefve inhiberad.
Men jag skulle ju icke handla uppriktigt
om jag, ifall jag för mitt studium i Wienstruket
icke behöfde besöka Wien, ändå skulle uppge
det vetenskapliga ändamålet såsom hufvudorsak
till ditresan!
Du kan således först om några dagar
få ett bestämdare svar. Men redan nu
kan jag säga, att ifall, emot förmodan, Wie-
nerresan borde inhiberas, så skulle jag redan
efter ungefär två veckor lemna Berlin,
och ovilkorligen önska, att du skulle sam-
tidigt med mig inträffa i Petersburg, der
vi då skulle kampera tillsammans några
dagar, besöka Eremitaget, göra utfärder till lust-
slotten, och gläda oss öfver att vara tillsam-
mans och att tidigare än beräknadt var, få
åter [...]oläslig/saknad text vidtaga med detta stilla, hemtrefliga
lif på Botby, som min resa afbröt. – Detta
möte skulle du väl icke afstå? – – Jag bör
ännu tillägga en förklaring öfver, huru jag kan
tro mig så snart kunna sluta med arbetena
här. Jag har redan i ett föregående bref an-
tydt, huruledes det icke går rätt bra med
arbetet. Och jag kommer mer och mer till den
slutsatsen, att hufvudresultatet af min resa
blir den samling böcker jag medför. Det är i
hemmet, som det verkliga författandet kan
vidtaga. Hvad jag der icke kunde utreda, var
hvad allt som i frågan om statsunioner
|5|
är utkommet och således bör studeras.
I detta afseende kommer jag dock till ett
drägligt resultat. Men begagnandet af
detta material, – det stilla tankearbetet
som skall utveckla mina egna sjelfstän-
diga teorier, – det måste försiggå i hem-
met, der mina goda genier omgifva
mig. – – och der ej denna otrefnad och
enslighet mera nagga på själens verk-
samhet. – – Du erbjuder dig att komma
hit redan snart, om jag så skulle önska.
Ja, väl är det sannt, att det vore mig oän-
dligen kärt att ha dig här! Men det har
nu redan lidit så långt på tiden, att jag
icke bör tänka derpå. Vi skulle ju i alla
fall sisttillagt om tre veckor träffas antingen i Wien
– eller i Petersburg! – Måhända skulle
vi måsta dröja der en vecka (i PburgSankt Petersburg nem-
ligen), så att jag skulle på dervarande bibliotek
taga reda på ett och annat. Men jag skulle
dock icke behöfva lemna dig allena mera
än par timmar om dagen. – –
Det är svårt att skriftligen öfverlägga
om sådana frågor som dem du nu uppkastat.
Jag hoppas emellertid, att du nu har klart
för dig de synpunkter som jag i saken kan
följa. – Men hvad säga Maria Idestam
om du blir ”seuran pettäjä”? – Natur-
ligtvis behöfver vi ej rätta vårt handlings-
sätt efter henne. Men det vore dock af
intresse att veta, om hon vidblir sin plan.
|6|
Jag väntar endera dagen bref af Idestam,
kanske får jag då höra äfven derom. Må-
hända måste han uppskjuta sin resa
så mycket, att han kan taga Maria
med sig.
Min snälla vän, jag ber dig att utan
dröjsmål besvara detta bref, och alldeles
uppriktigt meddela mig om du icke,
äfven ifall Wienerresan vore för mig
umbärlig, föredrager att fullfölja vår
första plan; och jag ber dig vara öfver-
tygad derom, att jag anser dig vara
fullt berättigad till denna utflygt, och
icke i detta fall behöfva endast följa
hvad du anser förståndigare. Du har
i sjelfva verket nog också fått genomgå
oro för min skuld, och sådan förestår
ännu några månader, – en liten
uppfriskande utrikestur skulle derföre
vara dig så välgörande, att jag af hjertat
skulle unna den åt dig. – Således,
ifall jag icketillagt skulle nödgas resa till Wien
och detta sålunda blefve motivet äfven
för din resa, så önskar jag, att din vilja
blefve den afgörande. Jag upprepar blott
att om du verkligen skulle vilja af för-
nuftskäl afstå från Wienerresan, du
då icke bör motsätta dig min lilla reserv-
plan, ett möte i PburgSankt Petersburg! – hvarefter vi kanske
redan skulle fira 1 Maj i hemmet.
Jag finner nu, att jag icke berättat dig
någonting. Men det är ej heller något
synnerligt att omtala. Den ena dagen är
den andra lik. Jag löper längsmed Tau-
benstrasse och Friedrichstrasse och
Unter den Linden till biblioteket och till
bokhandlaren Puttkammer et Mühl-
brecht; och så samma väg tillbaka.
Igår slog jag mig dock lös och begaf
mig för första gången på operan, der
Fidelio (af Bethoven) utfördes. Jag var
nöjd med min afton, ty utförandet
var i alla afseenden utmärkt, så att
det stämde själen till harmoni.
Helsan är bra, och aptiten också,
jag börjar verkligen nu – kl. ½ 4, – kän-
na mig så hungrig att jag måste sluta.
Morgonkaffet lemnar ej mycken
mättnad – och jag har ej frukosterat.
Således löper jag nu till posten, som
är i mitt granskap och derifrån
till Zennigs restaurant.
Sedan jag nu språkat med dig en
rund timme, är humöret åter bättre.
Jag kramar dig i tankarne så att musk-
lerna rycka i mina armar – och jag
besvarar af fullaste hjerta de vänliga
tankar som du har för mig morgon och
qväll. Faväl min rara, lilla, förståndiga
|7|
hjertliga och präktiga pia! – Helsa lilla
Cely så varmt som du kan. Pappa skall
snart igen skrifva till sin ögonsten.
Och skrif rätt snart till din
Leo.
P. S.Post Scriptum Vill du göra mig en god tjenst?
Jag ville be dig att sörja för, att min mors
graf till den 18 April blir prydd med en
krans af eterneller eller ock andra blommor.
Om du också icke sjelf skulle fara till staden
så kan du ju kanske genom Charlotte låte
uträtta detta. Jag önskade helst att Mili och
Alma icke veta af det på förhand.
Helsa Jernström och vårt tjenstefolk.
Mitt tillämnade andra Dagbladsbref
lär ej bli färdigt förrän imorgon, jag
har icke varit disponerad. Äfven det första
lär förefalla tråkigt, af brist på dispo-
sition!
Din skrifvän.
Berlin den 5 April 1873.
Min egen, saknade Alexandra!
Idag vid kaffebordet erhöll jag ditt bref af den 1 April. Jag hade också hoppats derpå och redan tidigare i morgse frågat efter posten. Och då biblioteket om lördagarne stängs kl. 1, skyndade jag strax hem för att besvara ditt bref, der du uppställer den vigtiga frågan om icke Wienerresan borde inhiberas.
Vet du min pia, att alltsen den morgonen på Botby, då jag först föreslog att du skulle komma till Wien, har vårt möte der och våra vandringar bland allt det storartade som der blir att skåda, föresväfvat mig såsom en ljuspunkt bland detta års många mödor och tråk. Och jag har specielt fägnat mig åt tanken, att du skulle njuta der en verklig vederqvickelse och förströelse. Du är så lifligt intresserad af konst och industri, du tycker om att fritt och utan tvång få röra dig i fremmande förhållanden, – och allt detta skulle i högsta grad der stå tillbuds. Alla dagar har min fantasi sysslat med vår samvaro i Wien och huru jag skulle lifvas af att der få se dig glad och belåten. Och jag tror att också du ofta och gerna tänkt på denna plan. – Nu tycks du emellertid|2| ha begynt att tvifla på, om ej det vara förståndigare att slå hela denna reseplan ur hågen. Min snälla vän, jag igenkänner derpå denna vackra sida i din karakter, att icke gifva vika för lust och infall, om de ej kunna af förnuftig pröfning fullt godkännas, – och denna din benägenhet att försaka för egen del, som jag så ofta varsnat, och som vittnar om huru fremmande du är för all egoism. Var viss derpå, att dessa dina egenskaper af mig djupt senteras, och att jag ofta bemödat mig att deri taga dig till förebild, – om jag också icke uttryckligen talat derom.
Men nu till din fråga. Du finner af det föregående redan, att jag icke kan bli ledsen der öfver – hvarföre skulle du alls tro det? – –
Att redan nu bestämdt besvara din fråga, är mig dock omöjligt. Innan jag ordentligen får rådgöra med Gneist, eller med Holtzendorff hvilken endera dagen här återvända från sin resa, kan jag ej med säkerhet bedöma om det blir för mig nödvändigt att besöka Wien, eller icke. Det kan lätt hända, att jag genom att köpa några böcker till, kan få om de österrikiska förhållandena så mycken vägledning som jag behöfver. Och i sådant fall vore hufvudändamålet med Wienerresan det, att du engång igen efter lång tid skulle få riktigt roligt. Och jag för min del betraktar icke detta såsom en bisak, utan såsom en ganska vigtig omständighet, liksom jag anser|3| dig fullt berättigad att tillfredsställa denna önskan. Icke heller skulle kostnaden för denna resa bereda oss några ekonomiska svårigheter. Jag kan väl icke, förrän Jernström meddelar mig det närmare, beräkna huru mycket brädprisen fördyra byggnadsarbetet på Botby, men betydligt kan det ej gerna bli, och jag har för säkerhets skuld gjort mig beredd derpå.
Hvad nu dyrheten i Wien angår, så har jag ej här hört något derom, men väl har jag af härvarande tidningar sett att expositionskomitén i Wien offentligen tillkännagifvit, att farhågorna för den alltför stora dyrheten äro ogrundade, och att tvertom prisen sannolikt icke skola mycket öfverstiga det vanliga. Emellertid skrifver jag med dagens post till Spåre i Wien och ber honom genast meddela mig bestämd uppgift på prisen för tarfligt men anständigt logis samt de gällande prisen för drägliga måltider. Om hans uppgifter skulle utvisa, att prisen äro mycket dryga, – om jag vidare här skulle komma till det resultat, att ett besök i Wien icke vore af verkligt gagn för mitt vetenskapliga ändamål, – då skulle jag besvara din fråga sålunda, att det vore förståndigare att icke verkställa vår vackra och glada plan. – För mig personligen|4| skulle sådant icke kännas såsom en försakelse, men för din skuld, det måste jag tillstå, skulle det formligen svida i mitt hjerta, om Wienerresen blefve inhiberad. Men jag skulle ju icke handla uppriktigt om jag, ifall jag för mitt studium icke behöfde besöka Wien, ändå skulle uppge det vetenskapliga ändamålet såsom hufvudorsak till ditresan!
Du kan således först om några dagar få ett bestämdare svar. Men redan nu kan jag säga, att ifall, emot förmodan, Wienerresan borde inhiberas, så skulle jag redan efter ungefär två veckor lemna Berlin, och ovilkorligen önska, att du skulle samtidigt med mig inträffa i Petersburg, der vi då skulle kampera tillsammans några dagar, besöka Eremitaget, göra utfärder till lustslotten, och gläda oss öfver att vara tillsammans och att tidigare än beräknadt var, få åter vidtaga med detta stilla, hemtrefliga lif på Botby, som min resa afbröt. – Detta möte skulle du väl icke afstå? – – Jag bör ännu tillägga en förklaring öfver, huru jag kan tro mig så snart kunna sluta med arbetena här. Jag har redan i ett föregående bref antydt, huruledes det icke går rätt bra med arbetet. Och jag kommer mer och mer till den slutsatsen, att hufvudresultatet af min resa blir den samling böcker jag medför. Det är i hemmet, som det verkliga författandet kan vidtaga. Hvad jag der icke kunde utreda, var hvad allt som i frågan om statsunioner|5| är utkommet och således bör studeras. I detta afseende kommer jag dock till ett drägligt resultat. Men begagnandet af detta material, – det stilla tankearbetet som skall utveckla mina egna sjelfständiga teorier, – det måste försiggå i hemmet, der mina goda genier omgifva mig. – – och der ej denna otrefnad och enslighet mera nagga på själens verksamhet. – – Du erbjuder dig att komma hit redan snart, om jag så skulle önska. Ja, väl är det sannt, att det vore mig oändligen kärt att ha dig här! Men det har nu redan lidit så långt på tiden, att jag icke bör tänka derpå. Vi skulle ju i alla fall sist om tre veckor träffas antingen i Wien – eller i Petersburg! – Måhända skulle vi måsta dröja der en vecka (i PburgSankt Petersburg nemligen), så att jag skulle på dervarande bibliotek taga reda på ett och annat. Men jag skulle dock icke behöfva lemna dig allena mera än par timmar om dagen. – –
Det är svårt att skriftligen öfverlägga om sådana frågor som dem du nu uppkastat. Jag hoppas emellertid, att du nu har klart för dig de synpunkter som jag i saken kan följa. – Men hvad säga Maria Idestam om du blir ”seuran pettäjä”? – Naturligtvis behöfver vi ej rätta vårt handlingssätt efter henne. Men det vore dock af intresse att veta, om hon vidblir sin plan.|6| Jag väntar endera dagen bref af Idestam, kanske får jag då höra äfven derom. Måhända måste han uppskjuta sin resa så mycket, att han kan taga Maria med sig.
Min snälla vän, jag ber dig att utan dröjsmål besvara detta bref, och alldeles uppriktigt meddela mig om du icke, äfven ifall Wienerresan vore för mig umbärlig, föredrager att fullfölja vår första plan; och jag ber dig vara öfvertygad derom, att jag anser dig vara fullt berättigad till denna utflygt, och icke i detta fall behöfva endast följa hvad du anser förståndigare. Du har i sjelfva verket nog också fått genomgå oro för min skuld, och sådan förestår ännu några månader, – en liten uppfriskande utrikestur skulle derföre vara dig så välgörande, att jag af hjertat skulle unna den åt dig. – Således, ifall jag icke skulle nödgas resa till Wien och detta sålunda blefve motivet äfven för din resa, så önskar jag, att din vilja blefve den afgörande. Jag upprepar blott att om du verkligen skulle vilja af förnuftskäl afstå från Wienerresan, du då icke bör motsätta dig min lilla reservplan, ett möte i PburgSankt Petersburg! – hvarefter vi kanske redan skulle fira 1 Maj i hemmet.
|6|Jag finner nu, att jag icke berättat dig någonting. Men det är ej heller något synnerligt att omtala. Den ena dagen är den andra lik. Jag löper längsmed Taubenstrasse och Friedrichstrasse och Unter den Linden till biblioteket och till bokhandlaren Puttkammer et Mühlbrecht; och så samma väg tillbaka.
Igår slog jag mig dock lös och begaf mig för första gången på operan, der Fidelio (af Bethoven) utfördes. Jag var nöjd med min afton, ty utförandet var i alla afseenden utmärkt, så att det stämde själen till harmoni.
Helsan är bra, och aptiten också, jag börjar verkligen nu – kl. ½ 4, – känna mig så hungrig att jag måste sluta. Morgonkaffet lemnar ej mycken mättnad – och jag har ej frukosterat. Således löper jag nu till posten, som är i mitt granskap och derifrån till Zennigs restaurant.
Sedan jag nu språkat med dig en rund timme, är humöret åter bättre. Jag kramar dig i tankarne så att musklerna rycka i mina armar – och jag besvarar af fullaste hjerta de vänliga tankar som du har för mig morgon och qväll. Faväl min rara, lilla, förståndiga|7| hjertliga och präktiga pia! – Helsa lilla Cely så varmt som du kan. Pappa skall snart igen skrifva till sin ögonsten.
Och skrif rätt snart till din
Leo.
P. S.Post Scriptum Vill du göra mig en god tjenst? Jag ville be dig att sörja för, att min mors graf till den 18 April blir prydd med en krans af eterneller eller ock andra blommor. Om du också icke sjelf skulle fara till staden så kan du ju kanske genom Charlotte låte uträtta detta. Jag önskade helst att Mili och Alma icke veta af det på förhand.
Helsa Jernström och vårt tjenstefolk.
Mitt tillämnade andra Dagbladsbref lär ej bli färdigt förrän imorgon, jag har icke varit disponerad. Äfven det första lär förefalla tråkigt, af brist på disposition!
Din skrifvän.