21.9.1875 Finanslära
Finsk text
Ingen text, se faksimil eller transkription.
Original (transkription)
|1|
H. T.Höstterminen 1875.
Finanslära
H. T.Höstterminen 1875.
2a Förels.Föreläsningen
21 Sept.september
SsSåsom allm.allmän definition af finansläran angaf jag igår att
är den vetenskap som har till uppgift att utreda och fram-
ställa de rätta grundsatserna, de bästa reglerna för statens
hushållning. – Detta blott kort och ungefärligt. Det när-
mare framgår g.genom sjelfva ämnets vidare utverkling. Namnet finans: finis = betaln.betalnings termin. Medeltids finatio, financia.tillagt
Antydde attstruket igår om den intressenas harmoni, den öfverensstäm-
melse i statens och de ensk.enskilda medbgrnesmedborgarnes intressen som bör råda.
Men huru skall det vara harmoniskt intresse mellan staten som
för sina behof tager skatten, och medbgrnmedborgaren, som ur sin ficka måste
betala skatten?
Riklig uppfattning af staten och dess betydelse förklara detta. Den enskilda
menniskans kan ej uppfattas utan i entillagt gemenskap med andra, i ett samhälle.
Utan ordnadt samhälle utan stattillagt ingen högre, civiliserad mensklig existens tänk-
bar. Ställd utan staten måste individen duka under ej allenast
för andra enskilda utan ock i brist på allt det som endast staten
i alla riktningar kan erbjuda hvar för bevarandet af hans
andliga och fysiska existens. Å ena sidan utgörstruket Men dåtillagt således statens
tillvaro och verksamhet utgörtillagt en absolut förutsättning för hvarje staten
tillhörande individ i alla hans fhållandenförhållanden så måstestrukettillagt. Å andra sidan åter
måstestruket ock hvarje individ i staten, hvarje statsmedlem inse det sssåsom sitt
intresse och erkänna ss.såsom sin pligt att attstruket af sina medel afstå de
tillgångar som för statens tillvaro och verkshetverksamhet erfodras, och utan
hvilka dess verkshetverksamhet vore förlorad. HrjeHvarje individ i statentillagt för sig, och
alla gemensamt behöfva, att de gemensamma angelägenheter, hvilkas
omvårdnad tillhör staten, behörigen handhafvas. Alltså måste
de gemensamma intressena representeras, statsmakten ega ovilkorlig
rätt att af statsmedlemmen kräfva och få de nödiga medlen.
Den i det anförda liggande grundsats pläga man benämna statens
finansrätt eller finanshöghet. – Den vidare rättsliga utveckling
af denna grundsats, särskildt hvad angår befogenheten att bedöma
statsbehofven och afgöra om beloppet af statsmedlemmarnas bidrag
till det allmänna, tillhör statsrätten. – Här deremot gäller
det att i fråga om uppfattningen af statsbehofven och sättet för deras
bestridande söka det ekonomiskt riktiga, så att vid sjelfvatillagt tillämpningen
af grundsatsen och statens finanshöghet, den antydda harmonin mellan
det allmämnas och de enskildas intresse icke rubbas elle kränkes.
Och härvid framstår då en synpunkt som jemväl har sin rol
i nyss antydda fhållandeförhållande mellan staten och dess enskenskilda medborgare. Staten
|2|
är ju icke blott ett abstrakt begrepp, bestå ej heller blott i rege-
ringen och vissa statsinstutionstatsinstitutioner. ”L’état c’est moi” har aldrig
varit annat än en paradox eller en ensidighet. Staten har ingen
verklig tillvaro utan sina medborgare. Folket, dess lif, dess
sträfvande, desstillagt behof, dess verksamhet, är äfven innehålletstruket den verkliga
statens innehåll, föremålet för dess funktioner. – Ju mera
upplysta, rika, handlingskraftiga medbgnemedborgarne äro, desto mera
är sjelfva staten mäktig, upplyst och rik. Det är dförederföre sjelffallet
statens intresse att i hvad på den beror, verka för medborgarns
andliga, fysiska och ekonomiska väl. – Hvarje förlust som
drabbar enskild förmögenhet, minska statens ekonomiska krafter,
ty skolastruket deraf bero på summan af enskild tillgång. Och hvarje
förlust staten lider i sin ekonomi, är ock en förlust för
de enskilda, ty af dem måste der fyllas. – Eller i positiv
form: ju mera de enskilda ega desto mera tillgångar kunna
beredas för statens verksamhet – och medtillagt ju merstruket rikaretillagt medel staten
kan fullgöra sina ändamål, desto mera gagn kunna
de enskilda hafva deraf, eftersom dessa ändamål nöd-
vändigt måste genom befordrandet af allmänt väl äfven be-
främja de enskildes förkofran.
Huruledes finansförvaltningen i sin uppgift att på bästa
möjiga sätt sörja för statsbehofvens tillfredställande, rätt fattad,tillagt befinna
sig i full harmoni med de enskilda intressen torde af
det anförda framgå. DförDärför väl icke sagdt, att dnadenna harmoni städse förverkligad, tvärtom just på detta
gebit mycken strid. Men ss.såsom stri-
dens resultat skall harmoni fram-
gå.
En del ffrförfattare fattat finansvetenskapens uppgift sålunda, att den
blott egde sysselsätta sig med sättet fylla statsbehofven, således med
statsinkomsterna, men icke med statsbehofven, utgifter, enär dessa
dock så mångfaldstruket berodde af statsändamålet i all sin mångfald
och således borde utredas af statsrätten, som deducerar statens upp-
gift och gränserna för dess verksamhet, – politiken som utreder
gestruket principer för regerandet, för statsfurste. Ex.Exempel krigsväsendet, under-
visning, – rättvisan, etc. – Såtillvida riktigt, att finansläran
icke kan ingå i undersökningen deraf hvad allt till statsverksamheten
rätteligen höra, och huru alla dess olika, med bestånd förenade
institutioner böra var inriktade. Den skulle då svälla ut till ett
oerhördt omfång, upptaga andra vetenskapers program och af-
lägsna sig från sin synpunkt, den ekonomiska, finansiella, hvilken
ju icke är den enda, som i fråga om statsutgifter, eller statsändamål
|3|
som medföra kostnad, är den bestämmande. När fråga uppstår t. ex. om en domstolsreform, så är det icke i och för sig en finansfråga.tillagt Men dock
orätt att så inskränka dnadenna vetenskap. Till statshushållningen i sin helhet
hör uppenbarligen ock omsorga attstruket huru utgifterna ställa sig, icke blott
huru inkomster skola fås. Men statsutgifterna skola i finansläran
betraktas blott med hänsyn till sin ekonomiska sida, i och
för utredningen af de principer till hvilka i statshushållningen
bör tagas hänsyn vid alla slag af ifriga kommande utgifter.
Såväl franska som tyska förf.författare finnas som tagit saken ensidigt.
Man har åberopat baron Louis: gör god politik, och jag
skall göra goda finanser, ss.såsom slagord för afskiljandet.
Den sanning som deri ligger, har dock ej till konsequens detta.
Den betyder i andra ord: om ledningen af statens politik icke tager
hänsyn till äfven den finansiella sidan af statsåtgärder, kan
statshushållningen icke upprätthållas.
JfseJämförelse mellan statens och den enskildes hushållning. Hos den
senare inkomststruket måste utgifter rättas efter inkomster. Vanligen.
Hos staten sker det omvändt. Radikalt bör detta dock
icke tagas. Den enskilda kan öka sina inkomster genom ökadt
arbete när han finner andra utgifter göra dettillagt nödigt. Staten får icke uppställa
sina utgiftsbeslut utan hänsyn till tillgångar. – Dock
är förfarandet vid budgetuppgörelse det att först beräkna
hvilka utgifter, – sedan inkomsten och huruvida extra
sådan af nöden.
Gången af vår framställning bör, då de faktiska finans-
systemen helst bör härmed följa, således ock bli denna:
1o) Statsbehofven ochtillagt utgifterna, 2o) inkomsterna, till hvilka ansluta sig
frågan om uppbörd – 3o) slutliga frågan om statsräkenskapen
och kontrollen.
I. Statsutgifterna. Med statsbehofven förstår man
sammanfattningen af alla de ändamål, för hvilkas förverkligande
staten behöfver materiella medel. – Det insedda, erkända, sig
påträngande statsbehofvet är städse det som utgör utgångspunkten anledning
till finansåtgärd, vare sig att skatteökning eller lån.
Vanskeligt vore att genom allmän satts vilja bestämma hvad stats-
behof är. I samhällens barndom obekant. De finna inga gemensamma
utgifter. Andra ytterligheten åter utopiska läran, som socialismen framställt
i alla behof gemensamma, den enskilde helt och hållet försörjd af staten. – Säkraste
|4|
vägledning för bedömandet lemnar historien. Den visar att
statslifvets utveckling, kulturens fortgång på samma gång äro
orsak till och verkan af de sig utvecklande och stigande statsbehofven.
På en lägre grad af utveckling finner man kriget utgöra nästan enda stats-
ändamål för hvilket medborgarns uppoffring in natura eller pengar
tages i anspråk. Regenten stårstruket förnäml.förnämligast hänvisad till sin per fas elle nefas
förvärfvade privata förmögenhet. Och kriget skulle vanligen ”underhålla
sig sjelf”. – Småningom intränger statsidén djupare i medborgarnes
medvetande. – Anspråken ökas, de näml.nämligen som medborgarne göra
på staten med hänsigt till garanterande aftillagt frihet, lif, egendom och positiv
befordran af deras andliga och materiella förkofran. Dermed stiga
ock statsbehofven, och tillika medlen att tillfredsställa dem. Detta stigandestruket
innebär en beständig vexelverkan i hvarje ny impuls åt kultur-
lifvets utveckling genom sådana åtgärder som böra å staten ankomma,
föranleder åter ny höjning af statsbehofven. – Det är en obestridlig
historisk sanning att statsbehofvens storlek regelbundet utvecklar
sig i jemnbredd med det menskliga samfundets egen utveckling.
Hvarje högre ståndpunkt sträfvar till högre mål, men förfogar
äfven öfver större medel för att uppnå målet. Ofta förbises detta
i det alldagliga lifvet.
Utveckligens gång kan och bör dock äfven vara den att vid en
högre bildn.bildnings ståndpunkt utgifter kunna bortfalla, hvilka vid ett
lägre stadium voro nödvändiga, – annars vore ock statsbehofvens
stigande ännu större. Statsbehof kunna upphöra att finnas till, hvilka
förr voro nödvändiga för besegrandet af ngtnågot ondt. Staten kan icke
vara berättigad att göra utgifter, hvilka icke påkallas af medborgarnes
verkliga behofver. Mångt och mycket som förut måste af staten
besörjas, kan efterhand af medborgarne sjelfva, eller associationer
eller kommuner öfvertagas. Det finns sålunda uppgifter som bättre
tillgodoses af enskilda än af staten. Ex. Uttorkningar – Grufvedrift – Industri och alla möjliga subventioner.tillagt Om sådana föremål, hvilka
naturenligt böra vara föremål för privatverksamheten, förklaras
för statsändamål, tillför man ett förmyndaresystem, som har till
följd att all medbgnsmedborgarens verksamhet absorberas af staten. Huru
väl statsmakten ock, lik en försyn, skulle vårda allt, – samhället
skulle sålunda dock nedsjunka till en död mekanism, och snart
gå sin undergång till mötes emedan intet lif, intet initiativ, ingen
produktionsförmåga innan folket slutligen skulle finnas för uppbärande
af statens tillvaro. Häri socialismens villfarelser som är förmyndarepolitikens ytterlighettillagt. Den förbiser
att utan eggelse till eget förvärf äfven arbetslusten försvinna.
Redan på grund af det anförda kan ss.såsom allm.allmän grundsats
i spetsen för all statshushållning uppställas: statsmakten kan
aldrig vara berättigad att låtastruket statsbehofven upptaga sådana, som
under gifna historiska fhållandenförhållandentillagt genom enskilde medborgarens verksamhet, medborgstruket bättre eller lika
bra kunna tillgodoses. Endast verkliga statsbehof böra upptagas.
Frågan är då: hvilka äro de verkliga statsbehofven? – Innan
närmare häran, – anföra huru man plägat ur finansiell
synpunkt indela statsutgifterna:
1o) Produktiva som skapa regeringenstrukettillagt och improduktiva eller blott konsumtiva.
Förklara. Denna uppställning föråldrad. Olämplig isynnerhet
om det produktiva endast ur ekon.ekonomisk synpunkt, så att med
produktion menas endast sådana som skapa nya värden
och improduktiva sådana som utgöra en sen konsumtion af värde.
Visa huru varaktig gränsen är. Industriella företag blefve
ju där mera att rekommenderas än rättsvärdens främjande. Äfven försvaret produktiv utgift.tillagt
– I detta hänseende heldre indelning i nödvändiga,
nyttiga – och lyx utgifter.
2o) Ordinarie och extra ordinarie statsbehof. – Perma-
nenta och tillfälliga utgifter.
Finanslära
H. T.Höstterminen 1875.
2a Förels.Föreläsningen
21 Sept.september
SsSåsom allm.allmän definition af finansläran angaf jag igår att är den vetenskap som har till uppgift att utreda och framställa de rätta grundsatserna, de bästa reglerna för statens hushållning. – Detta blott kort och ungefärligt. Det närmare framgår g.genom sjelfva ämnets vidare utverkling. Namnet finans: finis = betaln.betalnings termin. Medeltids finatio, financia.
Antydde igår om den intressenas harmoni, den öfverensstämmelse i statens och de ensk.enskilda medbgrnesmedborgarnes intressen som bör råda. Men huru skall det vara harmoniskt intresse mellan staten som för sina behof tager skatten, och medbgrnmedborgaren, som ur sin ficka måste betala skatten?
Riklig uppfattning af staten och dess betydelse förklara detta. Den enskilda menniskans kan ej uppfattas utan i en gemenskap med andra, i ett samhälle. Utan ordnadt samhälle utan stat ingen högre, civiliserad mensklig existens tänkbar. Ställd utan staten måste individen duka under ej allenast för andra enskilda utan ock i brist på allt det som endast staten i alla riktningar kan erbjuda hvar för bevarandet af hans andliga och fysiska existens. Men då således statens tillvaro och verksamhet utgör en absolut förutsättning för hvarje staten tillhörande individ i alla hans fhållandenförhållanden så måste ock hvarje individ i staten, hvarje statsmedlem inse det sssåsom sitt intresse och erkänna ss.såsom sin pligt att af sina medel afstå de tillgångar som för statens tillvaro och verkshetverksamhet erfodras, och utan hvilka dess verkshetverksamhet vore förlorad. HrjeHvarje individ i staten för sig, och alla gemensamt behöfva, att de gemensamma angelägenheter, hvilkas omvårdnad tillhör staten, behörigen handhafvas. Alltså måste de gemensamma intressena representeras, statsmakten ega ovilkorlig rätt att af statsmedlemmen kräfva och få de nödiga medlen. Den i det anförda liggande grundsats pläga man benämna statens finansrätt eller finanshöghet. – Den vidare rättsliga utveckling af denna grundsats, särskildt hvad angår befogenheten att bedöma statsbehofven och afgöra om beloppet af statsmedlemmarnas bidrag till det allmänna, tillhör statsrätten. – Här deremot gäller det att i fråga om uppfattningen af statsbehofven och sättet för deras bestridande söka det ekonomiskt riktiga, så att vid sjelfva tillämpningen af grundsatsen och statens finanshöghet, den antydda harmonin mellan det allmämnas och de enskildas intresse icke rubbas elle kränkes.
Och härvid framstår då en synpunkt som jemväl har sin rol i nyss antydda fhållandeförhållande mellan staten och dess enskenskilda medborgare. Staten|2| är ju icke blott ett abstrakt begrepp, bestå ej heller blott i regeringen och vissa statsinstutionstatsinstitutioner. ”L’état c’est moi”
fra. Staten, det är jag har aldrig varit annat än en paradox eller en ensidighet. Staten har ingen verklig tillvaro utan sina medborgare. Folket, dess lif, dess sträfvande, dess behof, dess verksamhet, är den verkliga statens innehåll, föremålet för dess funktioner. – Ju mera upplysta, rika, handlingskraftiga medbgnemedborgarne äro, desto mera är sjelfva staten mäktig, upplyst och rik. Det är dförederföre sjelffallet statens intresse att i hvad på den beror, verka för medborgarns andliga, fysiska och ekonomiska väl. – Hvarje förlust som drabbar enskild förmögenhet, minska statens ekonomiska krafter, ty deraf bero på summan af enskild tillgång. Och hvarje förlust staten lider i sin ekonomi, är ock en förlust för de enskilda, ty af dem måste der fyllas. – Eller i positiv form: ju mera de enskilda ega desto mera tillgångar kunna beredas för statens verksamhet – och med ju rikare medel staten kan fullgöra sina ändamål, desto mera gagn kunna de enskilda hafva deraf, eftersom dessa ändamål nödvändigt måste genom befordrandet af allmänt väl äfven befrämja de enskildes förkofran.
Huruledes finansförvaltningen i sin uppgift att på bästa möjiga sätt sörja för statsbehofvens tillfredställande, rätt fattad, befinna sig i full harmoni med de enskilda intressen torde af det anförda framgå. DförDärför väl icke sagdt, att dnadenna harmoni städse förverkligad, tvärtom just på detta gebit mycken strid. Men ss.såsom stridens resultat skall harmoni framgå.
En del ffrförfattare fattat finansvetenskapens uppgift sålunda, att den blott egde sysselsätta sig med sättet fylla statsbehofven, således med statsinkomsterna, men icke med statsbehofven, utgifter, enär dessa berodde af statsändamålet i all sin mångfald och således borde utredas af statsrätten, som deducerar statens uppgift och gränserna för dess verksamhet, – politiken som utreder principer för regerandet, för statsfurste. Ex.Exempel krigsväsendet, undervisning, – rättvisan, etc. – Såtillvida riktigt, att finansläran icke kan ingå i undersökningen deraf hvad allt till statsverksamheten rätteligen höra, och huru alla dess olika, med bestånd förenade institutioner böra var inriktade. Den skulle då svälla ut till ett oerhördt omfång, upptaga andra vetenskapers program och aflägsna sig från sin synpunkt, den ekonomiska, finansiella, hvilken ju icke är den enda, som i fråga om statsutgifter, eller statsändamål|3| som medföra kostnad, är den bestämmande. När fråga uppstår t. ex. om en domstolsreform, så är det icke i och för sig en finansfråga. Men dock orätt att så inskränka dnadenna vetenskap. Till statshushållningen i sin helhet hör uppenbarligen ock omsorga huru utgifterna ställa sig, icke blott huru inkomster skola fås. Men statsutgifterna skola i finansläran betraktas blott med hänsyn till sin ekonomiska sida, i och för utredningen af de principer till hvilka i statshushållningen bör tagas hänsyn vid alla slag af ifriga kommande utgifter.
Såväl franska som tyska förf.författare finnas som tagit saken ensidigt. Man har åberopat baron Louis: gör god politik, och jag skall göra goda finanser, ss.såsom slagord för afskiljandet. Den sanning som deri ligger, har dock ej till konsequens detta. Den betyder i andra ord: om ledningen af statens politik icke tager hänsyn till äfven den finansiella sidan af statsåtgärder, kan statshushållningen icke upprätthållas.
JfseJämförelse mellan statens och den enskildes hushållning. Hos den senare måste utgifter rättas efter inkomster. Vanligen. Hos staten sker det omvändt. Radikalt bör detta dock icke tagas. Den enskilda kan öka sina inkomster genom ökadt arbete när han finner andra utgifter göra det nödigt. Staten får icke uppställa sina utgiftsbeslut utan hänsyn till tillgångar. – Dock är förfarandet vid budgetuppgörelse det att först beräkna hvilka utgifter, – sedan inkomsten och huruvida extra sådan af nöden.
Gången af vår framställning bör, då de faktiska finanssystemen helst bör härmed följa, således ock bli denna: 1o) Statsbehofven och utgifterna, 2o) inkomsterna, till hvilka ansluta sig frågan om uppbörd – 3o) slutliga frågan om statsräkenskapen och kontrollen.
I. Statsutgifterna. Med statsbehofven förstår man sammanfattningen af alla de ändamål, för hvilkas förverkligande staten behöfver materiella medel. – Det insedda, erkända, sig påträngande statsbehofvet är städse det som utgör utgångspunkten anledning till finansåtgärd, vare sig att skatteökning eller lån.
Vanskeligt vore att genom allmän satts vilja bestämma hvad statsbehof är. I samhällens barndom obekant. De finna inga gemensamma utgifter. Andra ytterligheten åter utopiska läran, som socialismen framställt i alla behof gemensamma, den enskilde helt och hållet försörjd af staten. – Säkraste|4| vägledning för bedömandet lemnar historien. Den visar att statslifvets utveckling, kulturens fortgång på samma gång äro orsak till och verkan af de sig utvecklande och stigande statsbehofven. På en lägre grad af utveckling finner man kriget utgöra nästan enda statsändamål för hvilket medborgarns uppoffring in natura eller pengar tages i anspråk. Regenten förnäml.förnämligast hänvisad till sin per fas elle nefas förvärfvade privata förmögenhet. Och kriget skulle vanligen ”underhålla sig sjelf”. – Småningom intränger statsidén djupare i medborgarnes medvetande. – Anspråken ökas, de näml.nämligen som medborgarne göra på staten med hänsigt till garanterande af frihet, lif, egendom och positiv befordran af deras andliga och materiella förkofran. Dermed stiga ock statsbehofven, och tillika medlen att tillfredsställa dem. Detta innebär en beständig vexelverkan i hvarje ny impuls åt kulturlifvets utveckling genom sådana åtgärder som böra å staten ankomma, föranleder åter ny höjning af statsbehofven. – Det är en obestridlig historisk sanning att statsbehofvens storlek regelbundet utvecklar sig i jemnbredd med det menskliga samfundets egen utveckling. Hvarje högre ståndpunkt sträfvar till högre mål, men förfogar äfven öfver större medel för att uppnå målet. Ofta förbises detta i det alldagliga lifvet.
Utveckligens gång kan och bör dock äfven vara den att vid en högre bildn.bildnings ståndpunkt utgifter kunna bortfalla, hvilka vid ett lägre stadium voro nödvändiga, – annars vore ock statsbehofvens stigande ännu större. Statsbehof kunna upphöra att finnas till, hvilka förr voro nödvändiga för besegrandet af ngtnågot ondt. Staten kan icke vara berättigad att göra utgifter, hvilka icke påkallas af medborgarnes verkliga behofver. Mångt och mycket som förut måste af staten besörjas, kan efterhand af medborgarne sjelfva, eller associationer eller kommuner öfvertagas. Det finns sålunda uppgifter som bättre tillgodoses af enskilda än af staten. Ex. Uttorkningar – Grufvedrift – Industri och alla möjliga subventioner. Om sådana föremål, hvilka naturenligt böra vara föremål för privatverksamheten, förklaras för statsändamål, tillför man ett förmyndaresystem, som har till följd att all medbgnsmedborgarens verksamhet absorberas af staten. Huru väl statsmakten ock, lik en försyn, skulle vårda allt, – samhället skulle sålunda dock nedsjunka till en död mekanism, och snart gå sin undergång till mötes emedan intet lif, intet initiativ, ingen produktionsförmåga innan folket slutligen skulle finnas för uppbärande af statens tillvaro. Häri socialismens villfarelser som är förmyndarepolitikens ytterlighet. Den förbiser att utan eggelse till eget förvärf äfven arbetslusten försvinna.
|5|Redan på grund af det anförda kan ss.såsom allm.allmän grundsats i spetsen för all statshushållning uppställas: statsmakten kan aldrig vara berättigad att statsbehofven upptaga sådana, som under gifna historiska fhållandenförhållanden genom enskilde medborgarens verksamhet, bättre eller lika bra kunna tillgodoses. Endast verkliga statsbehof böra upptagas.
Frågan är då: hvilka äro de verkliga statsbehofven? – Innan närmare häran, – anföra huru man plägat ur finansiell synpunkt indela statsutgifterna:
1o) Produktiva och improduktiva eller blott konsumtiva. Förklara. Denna uppställning föråldrad. Olämplig isynnerhet om det produktiva endast ur ekon.ekonomisk synpunkt, så att med produktion menas endast sådana som skapa nya värden och improduktiva sådana som utgöra en sen konsumtion af värde. Visa huru varaktig gränsen är. Industriella företag blefve ju där mera att rekommenderas än rättsvärdens främjande. Äfven försvaret produktiv utgift. – I detta hänseende heldre indelning i nödvändiga, nyttiga – och lyx utgifter.
2o) Ordinarie och extra ordinarie statsbehof. – Permanenta och tillfälliga utgifter.