11.4.1876 Finanslära
Finsk text
Ingen text, se faksimil eller transkription.
Original (transkription)
|1|
V. T.Vårterminen 1876.
Finanslära.
V. T.Vårterminen 1876.
26e Föreläsn.Föreläsningen
11 April.
Att få inkomster och utgifter att gå ihop, af största vigt för
staten som för enskilda och korporation. – Förut om sparsamhet:
utgifter. Dock benägenhet tillväxa. Och hvad nödigt är för allmänt
väl, kan staten nödgas besluta, äfven om förhandenvarande resurser
ej, utan nya måste skaffas. Jemvigt i budgeten bör
ernås. Hvad dermed förstås. – Annars Deficit, hvad
dermed menas – brist, staten kan ej fullgöra alla sina förbindelser.
När betraktar nutidens budgeter, skulle tycka att inkomsterna så stora
att dermed bör kunna hushållas. – Statenstruket En jemförelse kan
vara af intresse. Siffrorna. DnaDenna jemförelse blott till en
viss grad upplysande. – Olikhet i nationalförmögenhet,
hvarmed icke statens, utom alla enskildas sammanlagda förmögenhet.
I allmhetallmänhet stiger inkomsten med välståndet och således ökade utgifter icke alltid öka skatter.
En del stater ss.såsom Italien, Österrike-Ungern länge laborerat med
deficit, ja nästan alltid. Andra skynda sig ställa i skick. Frankrike
efter 1871 – huru raskt mot Franska banken, för att den icke måtte se
sig inskränkt i sin stora uppgit mot affärsvälde.
Tvenne sätt att täcka deficit och extra behoftillagt, genom 1) extra skatt eller skatte-
ökning, 2) Försäljning af domäner och andra utgifter samt anlitandet af samlade besparingartillagt – 2) upptagande af lån.
När det förra, och när det senare. 1) Förr, om deficit
resultat af löpande budgetens bakslag, eller om det icke gäller någonting
liknande en kapitalplacering, ochstruket jernvägar, eller en stor nationalbörda
att fördelas på kommande tider ss.såsom försvarskrig eller om skattningen i landet den att nya skatter icke tänkbara utan skonsamhet af nödentillagt i marginalen. – Lån, ifall stort
företag som rättvisligen kan vältras på kommande generation också,
ss.såsom dyra officiela arbeten, – eller om sunt sätt fylla behofvet
vore ekonomiskt skadligt.struket
2) Besparingar. Fordom samlades statsskatter, genom byte isyn-
nerhet: gamla tider. Senare ock g.genom öfverskott. Många regenter dfördärför
berömda. ex.exempel Gustaf Wasa. Från gynsamma tider resurser
för de svåra. Grundade anmärks deremot. Kunde förr skäligt,
då icke storastruket sådan regelbundenhet kunde iakttagas. Men erfarenheten
visat att dylika åtgärder ej alltid ledt till målet. Skatten hastigt slut.
Fortlöpande öfverskott frestelse till slöseri. – Skadligt att så
stort kapital, som frstruket en nämnvärd skatt måtte utgöra, emedan
drages rörelse och ligga obegagnad. DaDenna anmärkning i våra dagar
mindre väsentlig, då den kan vara placerad i banken som obli-
gation och således icke egentlegentligen minskar rörelsemedlet. Men i våra
dagar omkastningar i nationalinkomst icke så stor. Den stiger i all-
mänhet, således samlar man under en fattigare tid för en rikare
tid. Orättvisa. Och strider mot rättsliga tillämpande af statens
|2|
finanshöghet att uppbära större skatter än behöfs för jemvigten
i hvarje finansperiod. Således detta medel att mota
kommande extra behof förkastligt. – Finland f. n.för närvarande mer än
ngnnågon annan stat detta system. (Förut talat derom) Måhända
här motiveradt, enär mest jordbruk, och missväxter här mera
härjande. Men då borde enkom för detta ändamål undansättas i
realisabla papper. Nu vår budget, sådan den verkligt är, ett
undga undantag. – England minskar altid på ngnnågon mindre rationel
skatt, viss öfverskott uppkommit. – Dessutom finns ett sätt för
oväntade öfverskotts användning: afbetalning på statsskulder.
Snarare då försäljning af domäner. Dock mycket svårt verkställa.
När extrabehof, deficit, ekonomisk ställning vanligen sämre så att
icke spekulationslust. – Förut sagt af hvilka skäl sälja: emedan
enskilda bättre förvalta. Men att förvandla t. ex. jordegendom, jernväg
utan tvifvel rationelt.
3o) Lån. – Skuld i vanlig mening upstår då ngnnågon emottaga
ett värdekapital, men i stället för att genast lemna ett annat af
samma värde, endast försäkrar att sdantsådant framdeles, vare sig efterhand
eller på en gång skall ske. Motivet: att gäldenär hoppas dgenomdärigenom
komma i gynsamma ekon.ekonomiska lägen, – gör en affär, eller utbildar sig till
högre rentabilitet. – Staten kan liksom den enskilda se sig försatt
i sdnasådana fhållandförhållanden att g.genom uptagande af lån ändamål kunna realiseras
som annars omöjliga.
Statsskulder ingalunda ngtnågot nytt. Men sättet olika nu mot förr
och sjelfva statskrediten väsentligen annorlunda. – I första enkla
form upptages lån af statens öfverhufvud eleller regenten. Ansågs ss.såsom
hans personl.personliga skuld och kontraherades ss.såsom vanl.vanliga privat skulder.
(Också domäner hufvudinkomstkällan) Långifvaren vanligan enskild
person, – resurs – viss kortare termin. – Nationens, statens
krerdit syntes icke engagerad. – DföreDärför ofta svårt att erhålla betalning
mottillagt makthafvande svårt göra sitt gällande. – Endast då fram-
trädde mera karakteren af statsskuld, när få uppgifvet vigtigt
allmänt ändamål och pant: ett landskap, en inkomstkälla, domäner.
Ränta och amortering då direkt fr.från panter. – Det att räknas
då regenter förskott på skatter arrende. Sålunda lätt göra skuld,
men minskade inkomsten. Flera stater säga sig bryta derhän
att alla vigtiga inkomster sålunda graderade. Detta stegrade kost-
nader för nya lån och gjorde ställning allt mera odräglig för
normal finansbalans. (Frankrike före revolution). – Äfven ständerbevillning
för lån, således en landets garanti. – Också, tvångslån,
bristande uppfyllelse, – bedrägeri mot gäldenärer, g.genom mynt-
försämring, – eller öppet förnekande förekom.
Helst annat nu för tiden. Statens kredit har tagit en annan ställning
sedan budget rätten, och öfverhufvud, offentlighet i finanser och öfvehrufvud annan politik gjort sig gällande.
Finanslära.
V. T.Vårterminen 1876.
26e Föreläsn.Föreläsningen
11 April.
Att få inkomster och utgifter att gå ihop, af största vigt för staten som för enskilda och korporation. – Förut om sparsamhet: utgifter. Dock benägenhet tillväxa. Och hvad nödigt är för allmänt väl, kan staten nödgas besluta, äfven om förhandenvarande resurser ej, utan nya måste skaffas. Jemvigt i budgeten bör ernås. Hvad dermed förstås. – Annars Deficit, hvad dermed menas – brist, staten kan ej fullgöra alla sina förbindelser.
När betraktar nutidens budgeter, skulle tycka att inkomsterna så stora att dermed bör kunna hushållas. – En jemförelse kan vara af intresse. Siffrorna. DnaDenna jemförelse blott till en viss grad upplysande. – Olikhet i nationalförmögenhet, hvarmed icke statens, utom alla enskildas sammanlagda förmögenhet. I allmhetallmänhet stiger inkomsten med välståndet och således ökade utgifter icke alltid öka skatter.
En del stater ss.såsom Italien, Österrike-Ungern länge laborerat med deficit, ja nästan alltid. Andra skynda sig ställa i skick. Frankrike efter 1871 – huru raskt mot Franska banken, för att den icke måtte se sig inskränkt i sin stora uppgit mot affärsvälde.
Tvenne sätt att täcka deficit och extra behof, genom 1) extra skatt eller skatteökning, 2) Försäljning af domäner och andra utgifter samt anlitandet af samlade besparingar – 3original: 2) upptagande af lån.
När det förra, och när det senare. 1) Förr, om deficit resultat af löpande budgetens bakslag, eller om det icke gäller någonting liknande en kapitalplacering, jernvägar, eller en stor nationalbörda att fördelas på kommande tider ss.såsom försvarskrig eller om skattningen i landet den att nya skatter icke tänkbara utan skonsamhet af nödentillagt i marginalen. –
2) Besparingar. Fordom samlades statsskatter, genom byte isynnerhet: gamla tider. Senare ock g.genom öfverskott. Många regenter dfördärför berömda. ex.exempel Gustaf Wasa. Från gynsamma tider resurser för de svåra. Grundade anmärks deremot. Kunde förr skäligt, då icke sådan regelbundenhet kunde iakttagas. Men erfarenheten visat att dylika åtgärder ej alltid ledt till målet. Skatten hastigt slut. Fortlöpande öfverskott frestelse till slöseri. – Skadligt att så stort kapital, som en nämnvärd skatt måtte utgöra, emedan drages rörelse och ligga obegagnad. DaDenna anmärkning i våra dagar mindre väsentlig, då den kan vara placerad i banken som obligation och således icke egentlegentligen minskar rörelsemedlet. Men i våra dagar omkastningar i nationalinkomst icke så stor. Den stiger i allmänhet, således samlar man under en fattigare tid för en rikare tid. Orättvisa. Och strider mot rättsliga tillämpande af statens|2| finanshöghet att uppbära större skatter än behöfs för jemvigten i hvarje finansperiod. Således detta medel att mota kommande extra behof förkastligt. – Finland f. n.för närvarande mer än ngnnågon annan stat detta system. (Förut talat derom) Måhända här motiveradt, enär mest jordbruk, och missväxter här mera härjande. Men då borde enkom för detta ändamål undansättas i realisabla papper. Nu vår budget, sådan den verkligt är, ett ⊠original: undga undantag. – England minskar altid på ngnnågon mindre rationel skatt, viss öfverskott uppkommit. – Dessutom finns ett sätt för oväntade öfverskotts användning: afbetalning på statsskulder.
Snarare då försäljning af domäner. Dock mycket svårt verkställa. När extrabehof, deficit, ekonomisk ställning vanligen sämre så att icke spekulationslust. – Förut sagt af hvilka skäl sälja: emedan enskilda bättre förvalta. Men att förvandla t. ex. jordegendom, jernväg utan tvifvel rationelt.
3o) Lån. – Skuld i vanlig mening upstår då ngnnågon emottaga ett värdekapital, men i stället för att genast lemna ett annat af samma värde, endast försäkrar att sdantsådant framdeles, vare sig efterhand eller på en gång skall ske. Motivet: att gäldenär hoppas dgenomdärigenom komma i gynsamma ekon.ekonomiska lägen, – gör en affär, eller utbildar sig till högre rentabilitet. – Staten kan liksom den enskilda se sig försatt i sdnasådana fhållandförhållanden att g.genom uptagande af lån ändamål kunna realiseras som annars omöjliga.
Statsskulder ingalunda ngtnågot nytt. Men sättet olika nu mot förr och sjelfva statskrediten väsentligen annorlunda. – I första enkla form upptages lån af statens öfverhufvud eleller regenten. Ansågs ss.såsom hans personl.personliga skuld och kontraherades ss.såsom vanl.vanliga privat skulder. (Också domäner hufvudinkomstkällan) Långifvaren vanligan enskild person, – resurs – viss kortare termin. – Nationens, statens krerdit syntes icke engagerad. – DföreDärför ofta svårt att erhålla betalning mot makthafvande svårt göra sitt gällande. – Endast då framträdde mera karakteren af statsskuld, när få uppgifvet vigtigt allmänt ändamål och pant: ett landskap, en inkomstkälla, domäner. Ränta och amortering då direkt fr.från panter. – Det att räknas då regenter förskott på skatter arrende. Sålunda lätt göra skuld, men minskade inkomsten. Flera stater säga sig bryta derhän att alla vigtiga inkomster sålunda graderade. Detta stegrade kostnader för nya lån och gjorde ställning allt mera odräglig för normal finansbalans. (Frankrike före revolution). – Äfven ständerbevillning för lån, således en landets garanti. – Också, tvångslån, bristande uppfyllelse, – bedrägeri mot gäldenärer, g.genom myntförsämring, – eller öppet förnekande förekom.
Helst annat nu för tiden. Statens kredit har tagit en annan ställning sedan budget rätten, och öfverhufvud, offentlighet i finanser och öfvehrufvud annan politik gjort sig gällande.