19.4.1875 Finlands statsrätt
Finsk text
Suomen valtio-oikeus
Kevätlukukausi 1875
34. luento 19. huhtikuuta
Valtion kansalaisilla ei ole vain oikeuksia, vaan myös velvollisuuksia. Seuraavaksi:
Yleiset kansalaisvelvollisuudet
Nämä voidaan oikeastaan kaikki sisällyttää kansalaisten velvollisuuteen noudattaa lakia, totella lakia ja sitä, mitä laillisesti järjestetty hallitus lainmukaisesti antaa ja määrää. – Tämän kollektiivisen käsityksen alle voidaan kuitenkin luetella erilaisia näkökohtia.
1) Velvollisuus osallistua valtion rahoituksellisten tarpeiden täyttämiseen. Tämä verotusperusteiden mukaan. Säädyt päättävät hyväksymiensä finanssilakien mukaan. –
2) Jokaisen asekykyisen miehen velvollisuus osallistua henkilökohtaisesti isänmaan puolustamiseen. Tästä ei tosin ole aivan sananmukaista säädöstä. Sitä paitsi: Rahvaalle on sotilassopimusten kautta vakuutettu, ettei mitään sotaväenottoa järjestetä. – Hallitusmuodon §:ssä 45 määrätään, ettei kuningas saa järjestää mitään sotaväenottoja ilman Säätyjen suostumusta, ja vuoden 1789 Rahvaalle annetun vakuutuksen §:ssä 7 sanotaan, että ”kaikki väkivaltainen värväys on tästä lähtien, kuten tähänkin asti, ankarasti kielletty”. Mutta kussakin laissa on lisäys, jolla on merkitystä. Edellisessä kohdassa ”poikkeuksena kuitenkin se suuri onnettomuus, että Valtakuntaan hyökkää sotajoukko” ja toisessa ”Kuitenkaan kukaan ei saa hätätapauksessa tai sodan aikana vetäytyä Valtakuntaa puolustamasta, kun sitä tarvitaan tai vaaditaan”.
3) Tottelevaisuus lakia ja esivaltaa kohtaan. Kuten jo oli puhe, voidaan kaikki kansalaisvelvollisuudet alistaa tämän kohdan alle. Ensimmäiseksi tässä on kysyttävä, onko tämä tottelevaisuus esivallan käskyille absoluuttinen? Käsite ”lakiin sidottu yhteiskunta” – ”rajoitettu monarkia” – ”edustuksellinen valtiosääntö” – ”perustuslaillinen yhteiskuntamuoto” ym. ei ole sovitettavissa yhteen sokean tottelevaisuuden kanssa. Kukaan ei ole lain yläpuolella, ei edes monarkki. Kansalaisten velvollisuuden ehtona totella esivaltaa on vain lainkuuliaisuuden velvoite. Esivallan tottelemisen velvollisuus pätee vain sikäli kuin se on yhtäpitävä lain kanssa.
Juuri tällainen tottelevaisuus koski miehiä vanhan uskollisuudenvalan mukaan, Maanlain Kuninkaankaaren luku 5, § 2: - ”Kuningasta oikein totella ja pitää ja noudattaa hänen käskyjään kaikessa, mistä on vastattava sekä Jumalan että ihmisten edessä, hänen osansa on käskeä ja meidän tehdä, ottaen huomioon yleisen oikeuden, hänen ja meidän.” 31. joulukuuta 1774 päivätty valan sananmuoto, jonka 24. joulukuuta 1825 ja vastaavasti 3. maaliskuuta 1855 voimaan tullut Hallitusmuoto vahvistaa, s. 27. Näistä molemmat viimeksi mainitut ovat sisällöltään samanlaisia, eivätkä paljoakaan poikkea hengeltään, vaikka ovatkin muotoilultaan lyhyempiä ja ytimekkäämpiä.
Alamaisen asema on siis täysin toinen kuin yksinvaltaisessa valtiossa, jossa Hallitsija on korotettu lain yläpuolelle, ja yksinvaltius kaiken lain alkulähde. – Yhdistys- ja Vakuuskirjassakaan ei ajan hengestä huolimatta jätetty tunnustamatta tätä periaatetta momentissa 2. Voimme katsoa olevamme sellaisen laillisesti kruunatun kuninkaan vapaita, lainkuuliaisia ja luotettavia alamaisia, joka hallitsee meitä Ruotsin kirjoitetun lain mukaan.
Monarkinkaari luku 6, § 1 Joka yllyttää ja vaatii tavallisia miehiä tottelemattomuuteen Kuningasta vastaan, tai se, jokaesivallan puolesta kehottaa ja käskee, tuomittakoon kuolemaan, jne. Ks. X, käännä!tillagt i marginalen
Tätä aihetta on kuitenkin vielä tarkasteltava erityisistä näkökohdista.
a) Tuomioistuimet. Millainen on niiden velvollisuus totella lakia ja esivaltaa? – Tuomarivalaa vannoessaan tuomari vannoo tuomitsevansa Jumalan ja maan lakien ja laillisten säädösten mukaan. Hallitusmuodon §§ 15 ja 16 käy myös ilmi, etteivät mitkään muut tuomioistuimet kuin lain tunnustamat voi käyttää mitään tuomio-oikeutta, sekä että kaikkien tuomioistuinten on tuomittava Ruotsin kirjoitetun lain, säädösten ja asetusten mukaan.
Tuomarin velvollisuus on siten perustaa tuomionsa voimassa olevaan lakiin. Siitä riippuvat yleinen ja yksityinen turvallisuus, oikeus ja vapaus. Tuomari on siis velvollinen tutkimaan, mitä on katsottava olemassa olevaksi laiksi. Hallitusmuoto säätää, miten lakeja laaditaan. Jos nyt Säädyt muuttaisivat olemassa olevaa lakia tai laatisivat uuden lain ilman Hallitsijan, tai Suuriruhtinas ilman Säätyjen suostumusta, niin tuomari ei saa katsoa näitä omavaltaisia toimia ja sillä tavoin esitettyjä käskyjä voimassa olevaksi laiksi, eikä siis myöskään saa tuomita niiden mukaan. Tuomari ei tosin ole se auktoriteetti, joka voi kumota käskyn. Mutta hän voi vain jättää soveltamatta sitä tapauksessa, joka hänen pitäisi tuomita, koska se ei ole laki.
Jos tuomari ei kerran ole oikeutettu perustamaan tuomiotaan sillä tavoin asiaankuulumattoman viranomaisen vahvistamaan säädökseen, hän ei voi senkään vertaa sallia Hallitsijan tai jonkin toisen viranomaisen antamien, tähän tiettyyn henkilöön tai tähän erityistapaukseen kohdistuvien käskykirjeiden tai käskyjen toimia kuin ne olisivat laki. Tuomiokaaren 1. luvun §:ssä 2 on periaatteena, etteivät hallintoviranomaiset saa puuttua siihen, mikä kuuluu tuomarinvirkaan. Mitä tulee samassa §:ssä käsiteltyyn ja erillisessä asetuksessa määrättyyn Hallitsijan valtaan valvoa tai kontrolloida tuomioistuinten toimintaa, niin tästä on puhuttu, kun oli kysymys Hallitsijan yksinoikeuksista.
Dokumenttina, josta saa valaistusta tähän aiheeseen, kannattaa muistuttaa Kaarle XI:n käskykirjeestä Svean Hovioikeuteen vuodelta 1681, että mikäli kuninkaan kirjeistä tai julkilausumista olisi ilmennyt jotain, joka oli vastaan lakia tai yhden jos toisenkin oikeudenmukaista oikeutta, sitä osaa ei pitänyt ottaa huomioon eikä käyttää todisteena.
Mutta jos tuomarin onkin tutkittava, onko laki tai asetus asianmukaisen viranomaisen laatima, hän ei meillä kuitenkaan joudu samalla tavoin kuin esim. Amerikassa tutkimaan, onko jokin Hallitsijan ja Säätyjen laatima ja tavallisessa järjestyksessä julkaistu laki yhtäpitävä perustuslakien kanssa vai ei. Lainsäädäntövalta on meillä valtiossa korkein valta.
b) Muu virkavalta. Nämä viranomaiset hallinnoivat heille kuuluvia tehtäviä ja toimia ohjeiden, sääntöjen ja määräysten mukaan, jotka on jo annettu tai annetaan vastaisuudessa, tottelevat Suuriruhtinaan käskyjä ja määräyksiä sekä auttavat toisiaan niiden ja kaiken muun täyttämisessä, mitä maan palveleminen heiltä vaatii. Tämä on yleinen sääntö siten kuin se käy yhteenvetona ilmi erityisesti Hallitusmuodon §:stä 5. Hallintoviranomaiset ovat eri asemassa kuin tuomarit. He ovat Hallitsijan toimielimiä, joiden tehtävä on suorittaa se, mitä hän katsoo yleisen hyvinvoinnin vaativat eri aloilla, - ryhtyä niihin toimenpiteisiin, jotka voivat auttaa Valtion tavoitteiden saavuttamisessa. Kuitenkaan ei siksi ole sanottu, että heidän pitäisi sokeasti totella kaikkia tiettyyn tilanteeseen annettuja käskyjä, jotka kohdistuvat tiettyihin henkilöihin ja ovat ristiriidassa niiden ohjeiden kanssa, joita viranomaisten on noudatettava tehtäviään hoitaessaan. Jos esim. kirjelmä Senaatista määräisi jonkin läänin maaherran erottamaan tiettynä päivänä jonkun virkamiehen, vaikkei tämä käsky perustu mihinkään lainvoiman saaneeseen tuomioon; hän ei silloin mitenkään toimisi oikein, jos hän Maaherran ohjeiden ja yleisen lain vastaisesti toteuttaisi sellaisen määräyksen. Sitä vastoin ei voi katsoa hallintovirkamiehellä olevan oikeutta asettautua tuomitsemaan hänelle tai hänen työhönsä annetun ohjeen sisältöä. Hänen on sovellettava sitä, vaikka siinä olisi hänen näkemyksensä mukaan jotain, joka olisi ristiriidassa valtiosäännön periaatteiden kanssa. Toinen asia sitten on, että hän voi pyytää muutosta siihen tällaisilta osin.
Xtillagt i marginalen c) Yksityinen kansalainen. Myös heidän on toteltava Esivaltaa ja lakia – mutta Esivaltaa vain lain rajojen puitteissa. Valtiolla ei ole oikeutta vaatia kansalaiselta mitä uhrausta tahansa: hänen siveellinen vapautensa, hänen uskontonsa ja älyllinen vakaumuksensa ovat hänen omaa omaisuuttaan, jota kukaan ei voi häneltä riistää. Ja hänellä on yksilölliset oikeutensa valtion vaatimusten vastapoolina. Sillä tavoin kuin aikaisemmin on selostettu. Kansalaisen olisi myös varminta täyttää velvollisuutensa valtiota kohtaan, kun hänen oikeutensa on tunnustettu.
F. M.
4) Velvollisuus täyttää ne tehtävät julkisessa palveluksessa, joihin kansalainen voidaan lain mukaan velvoittaa. Lopuksi vielä alue, jolla oikeudet ja velvollisuudet kaikkein eniten edellyttävät kummaltakin vastavuoroisuutta. Nimittäin itsehallinnon alue. Tavallisesti puhutaan itsehallinnosta kansalaisen oikeutena saada hoitaa omat asiansa ilman keskusvallanasioihin puuttumista. Ja lähinnä näin tapahtuu kunnissa. Mutta sellainen edellyttää välttämättä näkemystä velvollisuuksista, kiinnostusta ja halua täyttää ne silloinkin, vaikka ne tuntuvat raskailta ja vaativat ajan ja voimien uhraamista. – Tämä sisältyy myös 6. helmikuuta 1865 ja 8. joulukuuta 1873 vahvistettuun valtiosääntöön sisältyvään kunnallisasetukseen. Myös omaverotusoikeuteen sisältyy velvollisuuksia. Suostuntavero, määrätyt maksut. Oikeudet voidaan säilyttää vain siellä, missä velvollisuudet täytetään. tillagt i marginalen
Original (transkription)
|1|
V T.Vårterminen 1875.
Finlands statsrätttillagt av utgivaren
V T.Vårterminen 1875.
34de Föreläsn.Föreläsningen
19 April.
Medborgarna icke blott rättigheter, utan ock pligter
i staten. Nu orda om
De allmänna medborgerliga pligterna.
Dessa kunna egentl.egentligen alla inbegripas under för-
pligtelsen för medborgaren att rätta sig efter lagen,
lyda lag och hvad den lagligen tillförordnade styrelsen
lagenligt bjuder och befaller. – Under denna kollek-
tiva uppfattning kunna dock särskilda synpunkter
göras gällande.
1o) Skyldigheten att bidraga till fyllande af statens finan-
siella behof. Detta efter de beskattningsgrunder, Ständerna
bestämmer, efter af dem antagna finanslagar. –
2o) Skyldighet för hvarje vapenför man att med sin
person bidraga till fäderneslandets försvar. Det finns
visserligen icke alldeles uttryckliga stadganden derom. Förutom
: allmogen genom knektekontrakter tillförsäkrad att
ej ngnnågon utskrifning af manskap skall ega rum. – I
45 § R F.Regeringsformen att konungen ej må pålägga några utskrifningar
utan StnasStändernas samtycke, destruket och i 7 § af 1789 års för-
säkran till Allmogen heter det ”all våldsam värfning
blifva så hädanefter som hittills alfvarsameligen
förbuden”. Men i hvardera lagrummet ett tillägg, som
af betydelse. På förra stället heter ”dock undantagande
den olyckliga händelse att Riket med Härmakt angripet
blefve” och på det andra ”Dock må icke ngnnågon i nödfall
eller i krigstider undandraga sig Rikets försvar, då
det fordras eller anstränger”.
3o) Lydnad för lag och öfverhet. Ss.Såsom redan anförts kunna
alla medborgerliga skyldigheter innefattas härunder.
Främst härvid att fråga är denna lydnad under öfverhetens
|2|
befallningar absoluta? Med begreppet ”lagbundet
samhälle” – ”inskränkt monarki” – ”representativ
författning” – ”konstitutionelt samhällsskick” m. m.
kan den blinda lydnaden ej sammanstå. Ingen öfver
lagen, ej ens monarken. Medborgarnas skyldighet
att lyda öfverheten endast betingad af pligten att lyda
lag. Skyldighet att lyda öfverheten blott för såvidt
de öfverensstämma med lag.
Det var en sådan lydnad, som enl.enligt den gamla trohets-
eden ålåg männen 5. k.kapitlet 2 § L L.Landslagen K B.Kungabalken – ”honomstruketKonungentillagt
rätt lydnad hålla och budsvårtytt hans fullkomna, i allt
hvad svarligt är både för Gudi och mannom, honom
att bjuda och oss att göra, med iakttagande af allm.allmän
rätt, hans och vår.” Edsformulären af 31 Dec.december 1774,
Som R. F.Regeringsformen bekräfta
p.sidan 27.tillagt i marginalen
24 Dec.december 1825 och 3 Mars 1855, hvilka båda sistnämnda
likalydande, äro icke mycket afvikande i andan
om ock formuleringen mindre kort och kärnfull.
Undersåtens ställning såledestillagt helt annan än i envåldsstat
der RgtnRegenten upphöjd öfver lagen, och sjelfherrskaremakten
källan till all rätt. – Äfven i F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten, trots den
tendensen, underlät man ej att erkänna principen i 2 mommomentet.
Anse vi oss för frie laglydige och säkre undersåtare,
under en lagkrönt konung, som styrer oss efter Sveriges
beskrefna lag.
M. B.Missgärningsbalken 6 kap.kapitlet
§ 1 Hvilken som upphissa
och styrker meniga man
till olydno mot Konungen,
eller den som på öfverhetens
vägnar bjuder och befaler,
miste lif sitt, o. s. v.tillagt i marginalen
Se X.
vänd!tillagt i marginalen
Detta ämne bör dock ännu från särskilda synpunkter
betraktas.
1ostruketatillagt) Domstolarna. Huru är det med deras skyldighet att
lyda lag och öfverhet? – Vid domareedens afläggande
lofvarstruket svärtillagt domare att döma efter Guds och landets
lag och laga stadgar. Af 15 och 16 §§ R. F.Regeringsformen framgår
ock att inga andra domstolar, än de af lagen erkända,
kunna ha ngnnågon domsrätt samt att alla domstolar
skola döma efter Sveriges beskrefnetillagt lag, stadgar och förordningar.
Domarens pligt är således att grunda sin dom å
|3|
gällande lag. Deraf äro allmän och enskild säkerhet,
rätt och frihet beroende. Domaren är såledestillagt skyldig att
undersöka hvad som skall såsom gällande lag anses.
R F.Regeringsformen stadgar huru lag skall stiftas. Skulle nu StnaStänderna
utan Regentens, eller StorfnsStorfurstens utan StnasStändernas samtycke ändra
gällande eller stifta en ny lag, får domaren icke anse
dylika egenmäktiga tilltag och derom utfärdade påbud
ss.såsom gällande lag, och således ej heller döma derefter.
Domaren är visserligen icke den auktoritet som kan
upphäfva påbudet. Men han endast underlåter att
i det mål han har att afdöma tillämpa detsamma,
emedan det icke är lag.
Är domaren ej berättigad att grunda sin dom på ett sålunda
af obehörig myndighet utfärdadt stadgande, kan han så mycket
mindre låta reskripter och befallningar för tillfället, ut-
färdade af RgnRegenten eller annan myndighet med hän-
seende till bestämde personer eller särskilda fall gälla.
U. B.Utsökningsbalken 1 kap.kapitlet 2 § uppställer ss.såsom grundsats, att de admini-
strativa myndigheterna ej få befatta sig med hvad
till domareembetet höres. Hvad angår den i samma
§ berörda och i särskilda förf.författningar ordnade, Reger. maktenRegeringsmakten
tillkommande uppsigt eller kontroll öfver domstolarnas
verksamhet vidkommer, så har derom talats i
fråga RgnsRegentens prerogativer.
Ss.Såsom ett historisktstruket dokument, hvilket länder till upp-
lysning i detta ämne ärstruket förtjenar erinra omtillagt Carl XIs reskript till Svea Hofrätt
1681, att derest i konungens bref eller resolutioner skulle
finnas hafva inkommit något, som stod emot
lag eller ens eller annans välfängna rätt, borde de i
den delen ej anses eller attenderas.flyttad text
Men om domare har att pröfva huruvida lag eller förordning
blifvit af behörig myndighet utfärdad, tillkommer honom
deremot hos oss icke, på sätt fallet t. ex. är i Amerika,
att granska huruvida en af RgntRegent och StrnaStänderna stiftad och
i vanlig ordning publicerad lag öfverensstämmer med
grundlagarna eller ej. Lagstiftande makten är hos oss
den högsta i staten.
b) Öfriga embetsmyndigheter. Dessa skola förvalta
de dem åliggande sysslor och värf enligt dem gifnastruket
instruktioner, reglementen och föreskrifter, som redan
gifna äro eller framdeles kunna gifvas, lyda StorfnsStorfurstens
bud och befallningar samt räcka hvarandra handen
till fullgörande deraf och af allt hvad landets tjenst
af dem fordrar. – Detta den allm.allmänna regeln, såsom
den i sammandrag framgår ur särskildt § 5 i R FRegeringsformen.
De administrativa myndigheterna i annat förhållande
än domare. De äro RgnsRegentens organer för utförande af
hvad han anser den allm.allmänna välfärden kräfva i särsilda
riktningar, – för vidtagande af de åtgärder, som kunna
bidraga till uppnående af Statens ändamål. – Dock icke
derföre sagdt, att dessa skola blindt lyda hvarje för till-
fället utfärdad befallning med afseende å särskilda personer,
stridande mot den instruktion efter hvilken myndigheter
bör förvalta sin syssla. T. ex. en skrifvelse från Senaten
skulle ålägga en guvörguvernör attstruket i ett län att på bestämd
dag låta spöslita ngnnågon, ehuru denna befallning icke
grundade sig på laga kraft vunnen dom; – han skulle
så ingalunda ge rätt att i strid med LandhöfdLandshövdings instruktion
och allm.allmän lag verkställa sdntsådant. – Deremot kan den
administr. embetsm.administrativa ämbetsmannen icke anses befogad att sätta sig till
doms öfver innehållet af den honom eller hans
verk gifna instruktion. Han har att tillämpa den
äfven om den enl.enligt hans åsigt innehålla något som
vore stridande mot statsförfnasstatsförfattningarnas grundsatser. En annan
sak är att han kan hemställa om förändring deraf i
sådana delar.
Xtillagt i marginalen c) Enskilda medborgare. Äfven för dem gäller det
att lyda Öfverhet och lag – men Öfverheten blott
inom lagens gränser. Staten eger icke rätt att fordra
af medborgaren hvilka offer som helst: hans sedliga
frihet, hans religion och intellektuella öfvertygelse är hans
oafhändeliga egendom. Och han har rättstruket sina indivi-
duella rättigheter gentemot statens kraf. På sätt förut framstäldt.
Säkrast böra också medborgaren fullgöra sina pligter emot staten, när
hans rättigheter erkända.
4o) Skyldigheten att fullgöra
de uppdrag i det allmännas
tjenst som enl.enligt lag kunna
medb.medborgare åhvälfvas.
4o)struket Slutligen ett gebit, der rät-
tigheter och skyldigheter på
det närmaste betinga hvar-
andra ömsesides. Näml.Nämligen
sjelfstyrelsens. Man talar
vanligast om selfgovernment
ss.såsom en rättighet för medborgare
att utan centrala maktens
inblandning få ordna sina an-
gelägenheter. Och det är när-
mast i kommunen som
detta sker. Men sådant förut-
sätter nödvändigtvis insigt
om pligter, håg och vilja att
uppfylla dessa, äfven de kän-
nas tunga och kräfva offer
af tid och krafter. – Så
ock Genomsvårtytt förf.f.författningarna angdeangående
kummunalförordningen 6 Febrfebruari
1865 och 8 Dec.december 1873.
Äfven sjelfbeskattnings-
rätten åtföljd af pligter.
BevillnBevillning, taxeringen.
Endast der kunna rättigheterna
upprätthållas, der pligterna fullgöres.tillagt i marginalen
Finlands statsrätttillagt av utgivaren
V T.Vårterminen 1875.
34de Föreläsn.Föreläsningen
19 April.
Medborgarna icke blott rättigheter, utan ock pligter i staten. Nu orda om
De allmänna medborgerliga pligterna.
Dessa kunna egentl.egentligen alla inbegripas under förpligtelsen för medborgaren att rätta sig efter lagen, lyda lag och hvad den lagligen tillförordnade styrelsen lagenligt bjuder och befaller. – Under denna kollektiva uppfattning kunna dock särskilda synpunkter göras gällande.
1o) Skyldigheten att bidraga till fyllande af statens finansiella behof. Detta efter de beskattningsgrunder, Ständerna bestämmer, efter af dem antagna finanslagar. –
2o) Skyldighet för hvarje vapenför man att med sin person bidraga till fäderneslandets försvar. Det finns visserligen icke alldeles uttryckliga stadganden derom. Förutom: allmogen genom knektekontrakter tillförsäkrad att ej ngnnågon utskrifning af manskap skall ega rum. – I 45 § R F.Regeringsformen att konungen ej må pålägga några utskrifningar utan StnasStändernas samtycke, och i 7 § af 1789 års försäkran till Allmogen heter det ”all våldsam värfning blifva så hädanefter som hittills alfvarsameligen förbuden”. Men i hvardera lagrummet ett tillägg, som af betydelse. På förra stället heter ”dock undantagande den olyckliga händelse att Riket med Härmakt angripet blefve” och på det andra ”Dock må icke ngnnågon i nödfall eller i krigstider undandraga sig Rikets försvar, då det fordras eller anstränger”.
3o) Lydnad för lag och öfverhet. Ss.Såsom redan anförts kunna alla medborgerliga skyldigheter innefattas härunder. Främst härvid att fråga är denna lydnad under öfverhetens|2| befallningar absoluta? Med begreppet ”lagbundet samhälle” – ”inskränkt monarki” – ”representativ författning” – ”konstitutionelt samhällsskick” m. m. kan den blinda lydnaden ej sammanstå. Ingen öfver lagen, ej ens monarken. Medborgarnas skyldighet att lyda öfverheten endast betingad af pligten att lyda lag. Skyldighet att lyda öfverheten blott för såvidt de öfverensstämma med lag.
Det var en sådan lydnad, som enl.enligt den gamla trohetseden ålåg männen 5. k.kapitlet 2 § L L.Landslagen K B.Kungabalken – ”Konungen rätt lydnad hålla och budsvårtytt hans fullkomna, i allt hvad svarligt är både för Gudi och mannom, honom att bjuda och oss att göra, med iakttagande af allm.allmän rätt, hans och vår.” Edsformulären af 31 Dec.december 1774, Som R. F.Regeringsformen bekräfta p.sidan 27.tillagt i marginalen 24 Dec.december 1825 och 3 Mars 1855, hvilka båda sistnämnda likalydande, äro icke mycket afvikande i andan om ock formuleringen mindre kort och kärnfull.
Undersåtens ställning således helt annan än i envåldsstat der RgtnRegenten upphöjd öfver lagen, och sjelfherrskaremakten källan till all rätt. – Äfven i F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten, trots den tendensen, underlät man ej att erkänna principen i 2 mommomentet. Anse vi oss för frie laglydige och säkre undersåtare, under en lagkrönt konung, som styrer oss efter Sveriges beskrefna lag.
M. B.Missgärningsbalken 6 kap.kapitlet § 1 Hvilken som upphissa och styrker meniga man till olydno mot Konungen, eller den som på öfverhetens vägnar bjuder och befaler, miste lif sitt, o. s. v.tillagt i marginalen Se X. vänd!tillagt i marginalen
Detta ämne bör dock ännu från särskilda synpunkter betraktas.
a) Domstolarna. Huru är det med deras skyldighet att lyda lag och öfverhet? – Vid domareedens afläggande svär domare att döma efter Guds och landets lag och laga stadgar. Af 15 och 16 §§ R. F.Regeringsformen framgår ock att inga andra domstolar, än de af lagen erkända, kunna ha ngnnågon domsrätt samt att alla domstolar skola döma efter Sveriges beskrefne lag, stadgar och förordningar.
Domarens pligt är således att grunda sin dom å|3| gällande lag. Deraf äro allmän och enskild säkerhet, rätt och frihet beroende. Domaren är således skyldig att undersöka hvad som skall såsom gällande lag anses. R F.Regeringsformen stadgar huru lag skall stiftas. Skulle nu StnaStänderna utan Regentens, eller StorfnsStorfurstens utan StnasStändernas samtycke ändra gällande eller stifta en ny lag, får domaren icke anse dylika egenmäktiga tilltag och derom utfärdade påbud ss.såsom gällande lag, och således ej heller döma derefter. Domaren är visserligen icke den auktoritet som kan upphäfva påbudet. Men han endast underlåter att i det mål han har att afdöma tillämpa detsamma, emedan det icke är lag.
Är domaren ej berättigad att grunda sin dom på ett sålunda af obehörig myndighet utfärdadt stadgande, kan han så mycket mindre låta reskripter och befallningar för tillfället, utfärdade af RgnRegenten eller annan myndighet med hänseende till bestämde personer eller särskilda fall gälla. U. B.Utsökningsbalken 1 kap.kapitlet 2 § uppställer ss.såsom grundsats, att de administrativa myndigheterna ej få befatta sig med hvad till domareembetet höres. Hvad angår den i samma § berörda och i särskilda förf.författningar ordnade, Reger. maktenRegeringsmakten tillkommande uppsigt eller kontroll öfver domstolarnas verksamhet vidkommer, så har derom talats i fråga RgnsRegentens prerogativer.
Ss.Såsom ett dokument, hvilket länder till upplysning i detta ämne förtjenar erinra om Carl XIs reskript till Svea Hofrätt 1681, att derest i konungens bref eller resolutioner skulle finnas hafva inkommit något, som stod emot lag eller ens eller annans välfängna rätt, borde de i den delen ej anses eller attenderas.
Men om domare har att pröfva huruvida lag eller förordning blifvit af behörig myndighet utfärdad, tillkommer honom deremot hos oss icke, på sätt fallet t. ex. är i Amerika, att granska huruvida en af RgntRegent och StrnaStänderna stiftad och i vanlig ordning publicerad lag öfverensstämmer med grundlagarna eller ej. Lagstiftande makten är hos oss den högsta i staten.
|4|b) Öfriga embetsmyndigheter. Dessa skola förvalta de dem åliggande sysslor och värf enligt instruktioner, reglementen och föreskrifter, som redan gifna äro eller framdeles kunna gifvas, lyda StorfnsStorfurstens bud och befallningar samt räcka hvarandra handen till fullgörande deraf och af allt hvad landets tjenst af dem fordrar. – Detta den allm.allmänna regeln, såsom den i sammandrag framgår ur särskildt § 5 i R FRegeringsformen. De administrativa myndigheterna i annat förhållande än domare. De äro RgnsRegentens organer för utförande af hvad han anser den allm.allmänna välfärden kräfva i särsilda riktningar, – för vidtagande af de åtgärder, som kunna bidraga till uppnående af Statens ändamål. – Dock icke derföre sagdt, att dessa skola blindt lyda hvarje för tillfället utfärdad befallning med afseende å särskilda personer, stridande mot den instruktion efter hvilken myndigheter bör förvalta sin syssla. T. ex. en skrifvelse från Senaten skulle ålägga en guvörguvernör i ett län att på bestämd dag låta spöslita ngnnågon, ehuru denna befallning icke grundade sig på laga kraft vunnen dom; – han skulle så ingalunda ge rätt att i strid med LandhöfdLandshövdings instruktion och allm.allmän lag verkställa sdntsådant. – Deremot kan den administr. embetsm.administrativa ämbetsmannen icke anses befogad att sätta sig till doms öfver innehållet af den honom eller hans verk gifna instruktion. Han har att tillämpa den äfven om den enl.enligt hans åsigt innehålla något som vore stridande mot statsförfnasstatsförfattningarnas grundsatser. En annan sak är att han kan hemställa om förändring deraf i sådana delar.
Xtillagt i marginalen c) Enskilda medborgare. Äfven för dem gäller det att lyda Öfverhet och lag – men Öfverheten blott inom lagens gränser. Staten eger icke rätt att fordra af medborgaren hvilka offer som helst: hans sedliga frihet, hans religion och intellektuella öfvertygelse är hans oafhändeliga egendom. Och han har sina individuella rättigheter gentemot statens kraf. På sätt förut framstäldt. Säkrast böra också medborgaren fullgöra sina pligter emot staten, när hans rättigheter erkända.
4o) Skyldigheten att fullgöra de uppdrag i det allmännas tjenst som enl.enligt lag kunna medb.medborgare åhvälfvas. Slutligen ett gebit, der rättigheter och skyldigheter på det närmaste betinga hvarandra ömsesides. Näml.Nämligen sjelfstyrelsens. Man talar vanligast om selfgovernment ss.såsom en rättighet för medborgare att utan centrala maktens inblandning få ordna sina angelägenheter. Och det är närmast i kommunen som detta sker. Men sådant förutsätter nödvändigtvis insigt om pligter, håg och vilja att uppfylla dessa, äfven de kännas tunga och kräfva offer af tid och krafter. – Så ock Genomsvårtytt förf.f.författningarna angdeangående kummunalförordningen 6 Febrfebruari 1865 och 8 Dec.december 1873. Äfven sjelfbeskattningsrätten åtföljd af pligter. BevillnBevillning, taxeringen. Endast der kunna rättigheterna upprätthållas, der pligterna fullgöres.tillagt i marginalen