29.1.1875 Finlands statsrätt
Finsk text
Suomen valtio-oikeus
Kevätlukukausi 1875
2. luento 29. tammikuuta
Eilen korostettiin, ettei tämän meidän esityksemme yleinen luonne ole sitä, että esitellään valikoituja kansanluokkia, koska säätyjä on laajennettu uusilla elementeillä, niin että käytännöllisesti katsoen kaikki ryhmät ja intressit ovat edustettuina, joskaan eivät tasa-arvoisella tavalla. Ja kun näin väitän, niin se ei tapahdu vain mainituista syistä, vaan myös Valtiopäiväjärjestyksen 1869 §:ään 1 tukeutuen. (Luetaan ääneen). Tämä § ilmaisee, mitä Säätyjen pitää edustaa ja raivaa tieltään vanhan käsityksen, että olisi puhuttava säätyintresseistä. Eri asia on, onko kansa näin sopivasti edustettuna.
Nimitys maapäivät on eri asia kuin valtiopäivät. Viimemainittua tulee käyttää.tillagt i marginalen
Ennen kuin mitään muuta osaa Valtiopäivistä koskevista määräyksistä otetaan käsittelyyn, on näin pohdittava niiden koostumusta. Ja tällöin ensinnäkin
Ritarikuntaa ja Aatelistoa,
tätä säätyä, jonka edustusoikeutta ei harjoiteta valinnan pohjalta vaan itsestäänselvyyden perusteella.
Tämän säädyn syntyä on yhtä mahdotonta johtaa määrättyihin historiatietoihin kuin yrittää yleisesti osoittaa sitä ajankohtaa, jolloin elinehtojen, arvonannon ja vaikutusvallan erilaisuutta ensi kertaa esiintyi. Kaikista maista, kaikista kansoista, kaikista aikakausista löydetään vastaavia erilaisuuksia. Egalité -käsitettä on sanan täydessä merkityksessä mahdotonta ajatella. Nykypäivänä löydämme aristokratiaa, patriciat de facto, kaikista yhteiskuntaluokista, myös aidosti demokraattisesta Pohjois-Amerikasta. Juhlitut akateemikot kyläkoulumestareita vastaan, pankkiirit ja pörssiruhtinaat rihkamakauppiaita ja rahanvaihtajia vastaan, tehtaan patruunat käsityöläisiä vastaan, piispat kappalaisia vastaan. Kaikki nämä todelliset epätasa-arvon olosuhteet eivät voi koskaan hävitä inhimillisestä yhteiselosta, koska henkilökohtaiset ominaisuudet ja ansiot ei kykene koskaan raivaamaan pois kaikkia perityn ja hankitun omaisuuden erilaisuuksia, jotka eivät lakkaa nousemasta jatkuvasti esiin.
Suuret urotyöt tuottivat nimelle loistokkuutta. Tämä loistokkuus kulki perintönä nimen perijälle, vaikkei tämä pystynyt sellaista itse ansaitsemaan. Tätä oli pohjoisessa Skandinaviassa alun perin aatelinen syntyperä. Se on Aatelia, joka ei perustu lakiin, ei ole etuoikeuksien suojaama, vaan on yhteiskunnallista todellisuutta. Niidenkin, jotka toimivat lähimpinä kuninkaiden ympärillä ja omistautuivat palvelemaan heitä ja täyttämään heidän tavoitteensa, on erottauduttava tavallisesta kansanmiehestä. Jos heitä ei aluksi katsottukaan itsenäisinä henkilöinä, eikä heillä siksi ollut maapäivillä edes puheoikeutta, niin oli kuitenkin luonnollista, että kuninkaat käyttivät hyväkseen kunniakkaiden miesten uskollisuutta, saivat heidät edistämään kuninkaiden omia intressejä – ja siten aatelista sukua olevat miehet ja hovi- tai virkamiehet kerääntyivät yhteen ja samaan luokkaan, joka on yhtä pitämällä saavuttanut vallan, ja joille on tavallaan tunnustettu nimitys herrat, kuten vanhoissa asiakirjoissa sen ajan mahtimiehiä nimitettiin. Kannattaa muistaa Ruotsin poliittisesta kehityksestä aina Maunu Ladonlukon noin vuonna 1280 vahvistama Alsnö-säädös, joka kyllä loi perustan lukuisten aatelin niin sanottujen eritystukien synnylle, mutta oli myös pohjana niille Ruotsin ja Suomen maan kameraalisille erilaisuuksille, jollaisia ne yhä vieläkin ovat. – Ratsun kanssa sotapalveluksen suorittamisesta ei silloin vielä saanut etuoikeutena verovapautta omistamalleen maalle, sillä itse tätä sotapalvelustakin on kai oikeastaan katsottava sitäkin tietynlaisena verona, joskin toisessa muodossa kuin tavallisesti. Meidän päivinämme sellaista verotusta katsottaisiin jopa lajissaan raskaimpana. Mutta aikana, jolloin joka urhea mies tarttui mieluusti aseeseen ammattinaan, tämä järjestely sisälsi kuitenkin tavallaan etuoikeuden. Vaikka nimittäin tämä varsinainen ratsupalvelus ei ollut vastenmielinen, niin silti niin kauan kuin se määriteltiin tällä tavoin, siihen pääseminen ei missään tapauksessa ollut kenen tahansa saavutettavissa. Siihen tarvittiin omaisuutta, siitä tuli suurmaanomistajien etuoikeus, jolla se vapautti maansa verosta. En halua tässä pidätellä herroja yksityiskohtaisella kuvauksella sellaisen perustuslaillisen rälssioikeuden kehityksestä. Siitä voidaan paremmin lukea Nordströmin, Naumannin, Rosenborgin ja muiden teoksesta. Tässä ei myöskään ole tehtävänä kuvata aatelisten etuoikeuksia yleensä, niistä tulee myöhemmin puhe, vaan ainoastaan aatelissäädyn syntyä poliittisena instituutiona.
Aatelisto, jossa oli jo varhain kolme kategoriaa, ritarit, asemiehet ja yleiset rälssimiehet, sai yhä suurempaa merkitystä valtakunnan neuvonpidoissa, kun sen ytimeksi muodostui neuvosto. Itse ankaran Kustaa Vaasan oli, kuten vuonna 1526 tapahtui, vahvistettava aateliston vapaus, sillä hän tarvitsi sen tukea. Eerik XIV otti askeleen feodaaliseen suuntaan, kun kreivin ja vapaaherran arvonimien myöntämistä seurasivat läänitysten ja maan lahjoittamista. Ratsupalvelushan oli jo ennestään. Juhana III laajensi aateliston vapauksia ja oikeuksia, kun hän vuonna 1569 teki niistä ensimmäisen koosteen.
Henkilökohtainen palvelus oli siihen saakka ollut välttämätöntä. Juhanan myöntämien etuoikeuksien kautta tämä ehto sen jälkeen hävisi. Edelleen saatiin silti pitää kilpi ja vaakuna. Aateluus tuli syntyperästä riippuvaksi, eikä siihen enää liittynyt vaikuttimia eikä ratsupalvelusta, - joskin katsottiin, että toisenlainen, palkallinen valtion palveleminen kuului asiaan.
Mutta tällä tavoin oli vähitellen vaikeaa ottaa selvää aatelisista juurista. Kustaa Aadolf valitti vuoden 1617 valtiopäivillä, ettei yksiselitteisesti tiedä, ketkä ovat oikeita rälssimiehiä, nekö vain, joita kutsutaan aatelismiehiksi, ja joilla on kilpi ja kypärä, vaiko ne, jotka pystyvät vapauttamaan maatilansa veroista tietyissä olosuhteissa ja tietyin ehdoin. Sen vuoksi perustettiin Ruotsiin ritarihuone.
6. kesäkuuta 1626 Kustaa Aadolf julkaisi Ritarihuonejärjestyksen valtiopäivien ja aateliston pyynnöstä (ks. perustuslaki, s. 38, joka luetaan) – Joskaan ei ensimmäinen sääty ollut tähän saakka ollut riittävän rajoitettu, se oli osallistunut lisänä valtakunnankokouksiin ilman määrättyä järjestystä, niin nyt asiaan tuli korjaus, aatelistosta tuli nyt organisoitu, perinnöllinen sääty, johon voi pääsyn saada ainoastaan kuninkaan armosta. Ratsupalvelus lakkasi nyt kokonaan olemasta perusta aateliselle vapaudelle.
Tämä Ritarihuonejärjestys on vuosia 1762-1772 lukuun ottamatta ollut perustana valtakunnan ensimmäiselle säädylle vuoteen 1869 asti, joskin siihen tehtiin muutoksia ja lisäyksiä vuonna 1723 kuten myös 1778. Porvoon Valtiopäivillä 1809 Suomen Ritarikunta ja Aatelisto hyväksyi ritarihuonevaliokunnan laatiman ehdotuksen vielä yhdeksi lisäykseksi vuoden 1626 Ritarihuonejärjestykseen, mutta hallitsija ei sitä koskaan vahvistanut. Se hyväksyttiin vain keisarillisella kuulutuksella 9. elokuuta 1816, jossa myös tehtiin esityksiä Suomen Ritarihuoneen organisoinnista ja vahvistettiin silloin maksut arvonimistä, 800 hopearuplaa kreivin, 600 vapaaherran ja 400 aatelismiehen tittelistä määräaikaan 1. heinäkuuta 1818 mennessä. Tämä koski vuoden 1626 Ritarihuonejärjestystä ja sen lisäystä 3. marraskuuta 1778, kunnes nyt voimassa oleva Ritarihuonejärjestys 21. huhtikuuta 1869 astui voimaan ja sen viimeinen § kokonaan kumosi ne. Vuosien 1863 ja 1867 valtiopäivillä sovellettiin vielä vanhaa ja sen luokitusta jne.
Mutta nyt onkin tärkeintä nähdä, ketkä kansalaiset kuuluvat voimassa olevan lain mukaan aatelistoon – sen jälkeen tutkimme, keille edustusoikeus aateliston keskuudesta kuuluu, ja lopuksi, miten sääty on valtiopäivillä organisoitu.
Vuoden 1869 Ritarihuonejärjestys ei anna mitään yleistä määritelmää siitä, kellä on oikeus nimittää itseään aateliseksi. Vuoden 1626 Ritarihuonejärjestyksen § 9 (s. 42) verrattuna lisäyksen §:ään 7 (s. 54) – Mutta vaikka tämä onkin kumottu, on kuitenkin itsestään selvä periaate, että aatelisuus siirtyy aviolapselle. Ja koska tälle säädylle ei ole erikseen säädetty tai rajoitettu sitä, mitä aviolapsella tarkoitetaan, on tästä voimassa siviilioikeuden yleinen määräys.
Jos edelleen otetaan tarkasteltavaksi vuoden 1869 Ritarihuonejärjestyksen § 1, niin 1) huomaamme, että jokainen sellaisen isän aviolapsi, joka kuuluu Ritarihuoneessa esillä olevaan sukuun, perii aateluuden syntymänsä kautta.
Mutta aateluus voidaan saavuttaa muutenkin kuin syntymän kautta: nimittäin
2) kun Hallitsija suo henkilölle ylentämisen aatelissäätyyn. Aikaisemmin tästä puhuttiin, kun kyse oli Hallitsijan oikeudesta antaa huomionosoituksia. Haluan tässä asiassa kiinnittää huomion siihen, että Ritarihuonejärjestyksen § 2 viittaa siinä Hallitusmuodon §:ään 11. – Ei kuitenkaan itse ylentämiseen.
Samasta §:stä 2 selviää, mitä aateliseksi ylentämisessä on otettava huomioon, jotta siinä noudatettaisiin lakia. Luetaan ääneen.
3) Edelleen Kansalaistamisesta saman §:n 2 mukaan. – Mitä tulee kansalaistamisen yhteydessä korkeampaan arvoon ottamiseen, siitä puhutaan §:ssä 3. Sen lopusta käy ilmi, ettei kreivin arvoa voi antaa muulle kuin aatelismiehelle.
4) Adoptiosta ei puhuta! Sen on katsottava olevan ristiriidassa edellisten sukupolvien hengen kanssa. Sitä esiintyy poikkeustapauksissa. Ks. § 5, jota ei kuitenkaan pitäisi tulkita tähän liittyvänä. Adoptiota on tarkasteltava täysin riippuvaisena Hallitsijan mielisuosiosta. – Lopputulos on siis tavallaan yksittäisen aatelismiehen puhetaidon ansiota, kun hän yrittää vakuuttaa, että hänen sukunsa kuolee sukupuuttoon, ellei tiettyä nimeltä mainittua miestä oteta sen jäseneksi. – Adoptiota korkeampaan aatelisarvoon pääsemiseksi tapahtuu useammin. Sellaisia ovat Stjernvall-Walleen, Standertskjöld-Nordenstam. Näiden kaksoisnimien on katsottava johtuvan periaatteesta, joka ilmaistaan §:ssä 5.
Nyt voimassa olevan Ritarihuonejärjestyksen §:n 1 mukaan aatelinen on kuitenkin suku, ei itsestään selvästi jokainen aatelismies. – Ks. edelleen § 7 ja 8. Kyse on puhtaasti virkaikäperiaatteesta, samasta kuin vuonna 1779. Mutta valinta ei ole suvun, vaan §:n 9 mukaan annettu valtakirja. Ks. etuoikeutta.
Original (transkription)
Finlands statsrätttillagt av utgivaren
V. T.Vårterminen 1875
2a FöreläsnFöreläsningen
29 Januari
Igår framhållit att allmänna karakteren
af vår representation numeratillagt icke den, att represen-
tera exklusiva folkklasser, eftersom
stånden utvidgats genom nya elementer, så
att snart sagdt alla grupper och intressen äro, om
ock på ojemnt sätt, företrädda. Och då detta
påstås sker det icke blott på anförda skäl utan
ock med stöd af 1 § 1869 års L. O.Lantdagsordning (Uppläses).
Denna § uttrycka hvad Stånden skola represen-
tera och undanrödjer gamla uppfattningen att
ståndsintressens talan skulle föras. En annan
sak är om folket sålunda är lämpligen represen-
terat.
Namnet landtdag
olik riksdag.
Det sista bort användas.tillagt i marginalen
Innan någon annan del af de LdgenLantdagen gällande
lagbud företagas, måste så sysselsätta oss med
dess sammansättning. Och då främst
Ridderskapet och Adeln,
detta stånd der repre-
sentationsrätt utöfvas icke på grund af val, utan
på grund af sjelfskrifvenhet.
Att historstruket till vissa historiska data återföra
detta stånds uppkomst de facto, är lika omöj-
ligt, som att i allmänhet söka visa den tidpunkt
då olikhet i lefnadsvilkor, i anseende ochtillagt inflytande
först uppträdt. I alla länder, hos alla folk, på alla
tider finna man slika olikheter. Egalité i ordets
fullaste bemärkelse otänkbar. I den dag som är finna
vi en aristokrati ett patriciat de facto äfvenstruket inom
alla samhällsklasser äfven i det sant demokratiska
Nordtillagt Amerika. Celebra Akademikern emot byskolmästaren,
|2|
bankiren och börsfursten emot krämaren och vexlaren,
fabriksherren emot handtverkaren, biskopen emot
kapellanen, allt detta faktiska inegalitetsförhål-
lande, som från mensklig samlefnad aldrig
kunna försvinna, emedan de personliga egenska-
perna och förtjensterna icke kunna utplåna alla
olikheter i ärfd och förvärfvad egendom upphöra att göra sig gällande.
Stora bragder förlänade namnet glans. Denna
glans gick i arf på namnets ärfvare äfven denne
ej sjelf kunnat sådan förvärfva. Detta var
i den skandinaviska norden ädel börd ursprung-
ligen. Det en Adel ej på grund af lag, ej skyddad
af privilegier, men såsom en social verklighet.
Äfven de, som närmast omgifva konungen
och egnade sig åt deras tjenst samt fullföljande
af deras ändamål, måste skilja sig från menige
man. Om de till en början icke ansågos såsom
män för sig och derför icke ens hade talan
vid landstingen, så var det dock naturligt, att
konungarne skulle bemöda sig om de ärorika
männens tillgifvenhet, bringa dem till att befrämja
sina intressen – och så öfvergingo snart männen
med ädeltillagt börd och hof- eller tjenstemännen till en
enda klass, som genom sammanhållning ernådt,
en makt, hvilka på sätt och vis erkändes
g.genom benämningen herrar, som i gamlastruket de gamlatillagt hand-
lingarna om den tidens magnater begagnades.
Minnas värd i den svenska politiska utvecklingen
|3|
städse den af Magnus Ladulås omk.omkring 1280
utfärdade Alsnö-stadgan, som lade grunden
icke blott till uppkomsten af talrik adel sssåsom sär-
skildt stöd, utan ock till den svenska och finska
jordens kamerala olikheter sådan den ännu
ega bestånd. – Att genom krigstjenst till häst ernå
skattefrihet för sin jord, var visserligen ännu icke
ett privilegium, ty sjelfva denna krigstjenst bör väl
egentligen betraktas sssåsom [...]oläslig/saknad text en skatt den också, blott
i annan form än den vanliga. I våra dagar skulle
sådan beskattning tillochmed anses vara af svåraste
slag. Men på en tid då hvarje modig man med
förkärlek omfattade vapenyrket innebar denna
anordning dock sstillagtsåsom ett privilegium. NämlNämligen, såtillvida
att sjelfva denna rusttjenst icke var motbjudande, mensvårtytt
sålänge bestämningen för densamma upprätthållas,
i alla fall icke kunde ernås af en hvar. Det
behöfdes dertill förmögenhet, det blef ett de
större jordegarnas privilegium att på slikt sätt
frälsa sin jord från skatt. Jag vill ej härå uppe-
hålla H Hherrarne med en detaljerad teckning af den
sålunda grundlagda frälserättens utveckling. Kan
bättre inhemtas ur Nordströms, Naumanns,
Rosenborgs m. fls arbete. Också är här icke
uppgiften att teckna de adliga privilegierna i all-
mänhet, derom blir framdeles frågatillagt utan blott det adliga ståndets uppkomst
ss.såsom politisk institution.
Med rådet ss.såsom sin kärna tillvunno sig adeln,
hvaraf redan tidigt de tre kategorierna riddare,
|4|
väpnare och allmänneliga frälsemän förefunnos,
en allt större betydelse i rikets rådslag. Sjelfve
den stränge Gustaf Wasa [...]oläslig/saknad text måste, på
sätt som skedde 1526, stadfästa adelns frihet,
ty han behöfde dessas stöd. Ett steg i feodal
riktning togs af Erik XIV då vid grefve
och friherre värdighetens stiftande förläningar & jordtillagt
medföljde. Rusttjenst hade redansvårtytt.tillagt Johan III utvidgade adelns
fri- och rättigheter då han 1569 gjorde en
första sammanfattning af dem.
Personlig tjenst hade hittills varit nöd-
vändig. Genom Johans privilegier försvann
detta vilkor efterhand. Man fick behålla sköld
och vapen äfven derförutan. Adelskapet blef
beroende på börden såsnart detstruket kunde
förefinnas utan bevekenhetsvårtytt och rusttjenst, – om
ock annan statstjenst för soldtillagt förklarades höra till
saken.
Men sålunda blef småningom svårt att
ha reda på adliga ätterna. Gustaf Adolf
klagade vid 1617 års riksdag deröfver att man
icke enkannerligen vet hvilka rätta frälse-
män äro, om de allena som man kalla
adelsmän och hafva sköld och hjelm
eller ock de som kunna sitt gods frälsa
på vissa konditioner och vilkor. Derför
upprättades ett svenskt riddarhus.
Den 6 Juni 1626 utfärdades af Gustaf Adolf en
Riddarhusordning tillföljd af riksrådets och adelns
underdånigastruket anhållan (se G L.Grundlagarna p.sidan 38, som upp-
läses) – Hade det första ståndet hittills icke
varit nog begränsadt, hade det ss.såsom ingredienssvårtytt
i riksmötena deltagit utan bestämd ordning, så
blef sådant nu afhjelpt, adeln blef nu ett ordentligtstruket
organiseradt ärftligt stånd, till hvilket inträde
endast kunde erhållas genom knglkunglig nåd. Rust-
tjensten upphörde numera helt och hållet att utgöra
grunden för adlig frihet.
Denna R. H. O.Riddarhusordning har, med undantag af tiden
fr.från 1762 till 1772 varit grundlag för det första
riksståndet ända till 1869, dock att 1723 ändringar
och tillägg deri gjordes, liksom ock 1778. Vid
LdgnLantdagen i Borgå 1809tillagt antog Finlands Ridderskap och
Adel ett af riddarhusutskottet utarbetadt förslag
till ytterligare tillägg till 1626 års R H O.Riddarhusordning, men regentens
stadfästelse derå uteblef. Det bifölls blott, genom
nådiga kungörelsen 9 Aug.augusti 1816, der jemväl gjorda
framställningar om organisation af finska Riddar-
huset, och fastställdes då [...]oläslig/saknad text afgifterna
för introduktion till 800 silvertillagtrubel för grefve, 600 för
friherre och 400 för adelsman, och tiden sist 1 Juli 1818.
Ss.Såsom nämndt gällde 1626 års R. H. O.Riddarhusordning med tillägg af 3 nov.november 1778
ända till dess nugällande R H ORiddarhusordningen af 21 April 1869 ema-
nerade och g.genom sista § alldeles upphäfde dem. Vid 63
och 67 års landtdagar tillämpades ännu den gamla
med sin klassindelning etcetcetera.
Men här gälla nu främst att se till hvilka med-
|6|
borgare enl.enligt gällande lag höra till adeln, – sedan
skola vi undersöka hvilka bland adeln repre-
sentationsrätten tillkomma och sist huru
ståndet vid landtdag är organiseradt.
1869 års R H. O.Riddarhusordning uppställa icke någon allmän
definition af hvem som adelsman skall gälla.
1626 års R H O.Riddarhusordning § 9 (pasidan 42) jmfjämför § 7 i tillägget
(p.sidan 54) – Men om ock detta upphävd, gälla
dock sjelffallet grundsatsen att adelskap öfvergå
genom äkta börd. Och då för detta stånd ej skildt
stadgadt eller inskränkt hvad med äkta barn skall
förstås, gäller härom civilrättens allmänna
bud.
Tages tillika § 1 i 1869 års R H O.Riddarhusordning i betraktande
1o)tillagt finna vi att hvarje äkta barn till fader hörande
till sådan ätt som på Riddarhuset introducerad,
hör tillstruket ärftligen tillkomma adelskap.
Men adelskap kan vinnas icke blott genom
börd: Förut, i kapitlet omstruket utan
2o) genom att af Regenten benådas med upphöjelse i adligt stånd.
Förut talat härom i fråga om RgtnsRegentens rätt att
meddela utmärkelser. Vill här angangående fästa upp-
märksamhet dervid att 2 § R H O.Riddarhusordningen i fråga härom
åberopa 11 § R F.Regeringsformen – Dock icke nog med sjelfva upphöjelsen.
Hvad vid upphöjelse är att iakttaga för att
den skall ha laga påföljd, inhemtas af samma
2 §. Uppläses.
3o) Vidare Naturalisation enl.enligt samsamma § 2. – Iaktta-
gelsen vid naturalisation till högre värdighet se
|7|
§ 3. Af dess slutmoment framgå att greflig
värdighet icke kan gifvas åt annan än adelsman.
4o) Om adoption talas icke! Måste anses strida
mot förfansförfattningens anda. Förekomma undantagsvis. Se
§ 5, som dock ej torde böra tolkas ss.såsom förbunden
härmed. Adoption måste betraktas ss.såsom helt och
hållet beroende af RgntnsRegentens behag. – Det är ett slags
enskild adelsmans supplik om att hans ätt ej må
utdö utan [...]oläslig/saknad text viss namngifven man deri upptaga.
– Adoption till högre adlig värdighet uppkommstruket oftare
förekommit. Stjernvall Walleen, Standert. Norden-
stam. Dessa dubbelnamnsvårtytt måste anses hvila
på den princip som i § 5 uttalas.
Nu till frågan om sjelfva representationsrätten.
Äldre tider skulle alla friherrar och frälsesmän
komma till riksdag. Så ock i 1626 års R H O.Riddarhusordning
Dock om Se § 13 (p.sidan 44). Dock icke som förr
att hvarje person förde talan och hade rösträtt.
Se märkeligen § 14. – och § 15 – 1723 R H O.Riddarhusordning
§ 7 bestämde en af hvar ätt. Det blef sed att
den äldste. Hvilken sed blef lag gengenom R H O.Riddarhusordningen 1762
12 Aug.augusti Upphäfdes visserligen 1772, men 1a mom.momentet
af 1778 års tillägg säga: uppläs (p.sidan 51).struket
Enl.Enligt nugällande R. H O.Riddarhusordning § 1 är ock ätten, icke
hvarje adelsman sjelfskrifven. – Se vidare § 7 och 8.
Det är om rena anciennitets principer, ellerstruket den
samma som 1779. Men icke val af ätten, utan
fullmakt utfärdad af se § 9. Se prioriteten.
Finlands statsrätttillagt av utgivaren
V. T.Vårterminen 1875
2a FöreläsnFöreläsningen
29 Januari
Igår framhållit att allmänna karakteren af vår representation numera icke den, att representera exklusiva folkklasser, eftersom stånden utvidgats genom nya elementer, så att snart sagdt alla grupper och intressen äro, om ock på ojemnt sätt, företrädda. Och då detta påstås sker det icke blott på anförda skäl utan ock med stöd af 1 § 1869 års L. O.Lantdagsordning (Uppläses). Denna § uttrycka hvad Stånden skola representera och undanrödjer gamla uppfattningen att ståndsintressens talan skulle föras. En annan sak är om folket sålunda är lämpligen representerat.
Namnet landtdag olik riksdag. Det sista bort användas.tillagt i marginalen
Innan någon annan del af de LdgenLantdagen gällande lagbud företagas, måste så sysselsätta oss med dess sammansättning. Och då främst
Ridderskapet och Adeln,
detta stånd der representationsrätt utöfvas icke på grund af val, utan på grund af sjelfskrifvenhet.
Att till vissa historiska data återföra detta stånds uppkomst de facto
lat. faktisk, är lika omöjligt, som att i allmänhet söka visa den tidpunkt då olikhet i lefnadsvilkor, i anseende och inflytande först uppträdt. I alla länder, hos alla folk, på alla tider finna man slika olikheter. Egalité
fr. jämlikhet i ordets fullaste bemärkelse otänkbar. I den dag som är finna vi en aristokrati ett patriciat de facto
lat. faktisk inom alla samhällsklasser äfven i det sant demokratiska Nord Amerika. Celebra Akademikern emot byskolmästaren,|2| bankiren och börsfursten emot krämaren och vexlaren, fabriksherren emot handtverkaren, biskopen emot kapellanen, allt detta faktiska inegalitetsförhållande, som från mensklig samlefnad aldrig kunna försvinna, emedan de personliga egenskaperna och förtjensterna icke kunna utplåna alla olikheter i ärfd och förvärfvad egendom upphöra att göra sig gällande.
Stora bragder förlänade namnet glans. Denna glans gick i arf på namnets ärfvare äfven denne ej sjelf kunnat sådan förvärfva. Detta var i den skandinaviska norden ädel börd ursprungligen. Det en Adel ej på grund af lag, ej skyddad af privilegier, men såsom en social verklighet. Äfven de, som närmast omgifva konungen och egnade sig åt deras tjenst samt fullföljande af deras ändamål, måste skilja sig från menige man. Om de till en början icke ansågos såsom män för sig och derför icke ens hade talan vid landstingen, så var det dock naturligt, att konungarne skulle bemöda sig om de ärorika männens tillgifvenhet, bringa dem till att befrämja sina intressen – och så öfvergingo snart männen med ädel börd och hof- eller tjenstemännen till en enda klass, som genom sammanhållning ernådt, en makt, hvilka på sätt och vis erkändes g.genom benämningen herrar, som i de gamla handlingarna om den tidens magnater begagnades. Minnas värd i den svenska politiska utvecklingen|3| städse den af Magnus Ladulås omk.omkring 1280 utfärdade Alsnö-stadgan, som lade grunden icke blott till uppkomsten af talrik adel sssåsom särskildt stöd, utan ock till den svenska och finska jordens kamerala olikheter sådan den ännu ega bestånd. – Att genom krigstjenst till häst ernå skattefrihet för sin jord, var visserligen ännu icke ett privilegium, ty sjelfva denna krigstjenst bör väl egentligen betraktas sssåsom en skatt den också, blott i annan form än den vanliga. I våra dagar skulle sådan beskattning tillochmed anses vara af svåraste slag. Men på en tid då hvarje modig man med förkärlek omfattade vapenyrket innebar denna anordning dock sssåsom ett privilegium. NämlNämligen, såtillvida att sjelfva denna rusttjenst icke var motbjudande, mensvårtytt sålänge bestämningen för densamma upprätthållas, i alla fall icke kunde ernås af en hvar. Det behöfdes dertill förmögenhet, det blef ett de större jordegarnas privilegium att på slikt sätt frälsa sin jord från skatt. Jag vill ej härå uppehålla H Hherrarne med en detaljerad teckning af den sålunda grundlagda frälserättens utveckling. Kan bättre inhemtas ur Nordströms, Naumanns, Rosenborgs m. fls arbete. Också är här icke uppgiften att teckna de adliga privilegierna i allmänhet, derom blir framdeles fråga,tillagt av utgivaren utan blott det adliga ståndets uppkomst ss.såsom politisk institution.
Med rådet ss.såsom sin kärna tillvunno sig adeln, hvaraf redan tidigt de tre kategorierna riddare,|4| väpnare och allmänneliga frälsemän förefunnos, en allt större betydelse i rikets rådslag. Sjelfve den stränge Gustaf Wasa måste, på sätt som skedde 1526, stadfästa adelns frihet, ty han behöfde dessas stöd. Ett steg i feodal riktning togs af Erik XIV då vid grefve och friherre värdighetens stiftande förläningar & jord medföljde. Rusttjenst hade redansvårtytt. Johan III utvidgade adelns fri- och rättigheter då han 1569 gjorde en första sammanfattning af dem.
Personlig tjenst hade hittills varit nödvändig. Genom Johans privilegier försvann detta vilkor efterhand. Man fick behålla sköld och vapen äfven derförutan. Adelskapet blef beroende på börden såsnart kunde förefinnas utan bevekenhetsvårtytt och rusttjenst, – om ock annan statstjenst för sold förklarades höra till saken.
Men sålunda blef småningom svårt att ha reda på adliga ätterna. Gustaf Adolf klagade vid 1617 års riksdag deröfver att man icke enkannerligen vet hvilka rätta frälsemän äro, om de allena som man kalla adelsmän och hafva sköld och hjelm eller ock de som kunna sitt gods frälsa på vissa konditioner och vilkor. Derför upprättades ett svenskt riddarhus.
|5|Den 6 Juni 1626 utfärdades af Gustaf Adolf en Riddarhusordning tillföljd af riksrådets och adelns anhållan (se G L.Grundlagarna p.sidan 38, som uppläses) – Hade det första ståndet hittills icke varit nog begränsadt, hade det ss.såsom ingredienssvårtytt i riksmötena deltagit utan bestämd ordning, så blef sådant nu afhjelpt, adeln blef nu ett organiseradt ärftligt stånd, till hvilket inträde endast kunde erhållas genom knglkunglig nåd. Rusttjensten upphörde numera helt och hållet att utgöra grunden för adlig frihet.
Denna R. H. O.Riddarhusordning har, med undantag af tiden fr.från 1762 till 1772 varit grundlag för det första riksståndet ända till 1869, dock att 1723 ändringar och tillägg deri gjordes, liksom ock 1778. Vid LdgnLantdagen i Borgå 1809 antog Finlands Ridderskap och Adel ett af riddarhusutskottet utarbetadt förslag till ytterligare tillägg till 1626 års R H O.Riddarhusordning, men regentens stadfästelse derå uteblef. Det bifölls blott, genom nådiga kungörelsen 9 Aug.augusti 1816, der jemväl gjorda framställningar om organisation af finska Riddarhuset, och fastställdes då afgifterna för introduktion till 800 silverrubel för grefve, 600 för friherre och 400 för adelsman, och tiden sist 1 Juli 1818. Ss.Såsom nämndt gällde 1626 års R. H. O.Riddarhusordning med tillägg af 3 nov.november 1778 ända till dess nugällande R H ORiddarhusordningen af 21 April 1869 emanerade och g.genom sista § alldeles upphäfde dem. Vid 63 och 67 års landtdagar tillämpades ännu den gamla med sin klassindelning etcetcetera.
Men här gälla nu främst att se till hvilka med|6|borgare enl.enligt gällande lag höra till adeln, – sedan skola vi undersöka hvilka bland adeln representationsrätten tillkomma och sist huru ståndet vid landtdag är organiseradt.
1869 års R H. O.Riddarhusordning uppställa icke någon allmän definition af hvem som adelsman skall gälla. 1626 års R H O.Riddarhusordning § 9 (pasidan 42) jmfjämför § 7 i tillägget (p.sidan 54) – Men om ock detta upphävd, gälla dock sjelffallet grundsatsen att adelskap öfvergå genom äkta börd. Och då för detta stånd ej skildt stadgadt eller inskränkt hvad med äkta barn skall förstås, gäller härom civilrättens allmänna bud.
Tages tillika § 1 i 1869 års R H O.Riddarhusordning i betraktande 1o) finna vi att hvarje äkta barn till fader hörande till sådan ätt som på Riddarhuset introducerad, ärftligen tillkomma adelskap.
Men adelskap kan vinnas icke blott genom börd: utan
2o) genom att af Regenten benådas med upphöjelse i adligt stånd. Förut talat härom i fråga om RgtnsRegentens rätt att meddela utmärkelser. Vill här angangående fästa uppmärksamhet dervid att 2 § R H O.Riddarhusordningen i fråga härom åberopa 11 § R F.Regeringsformen – Dock icke nog med sjelfva upphöjelsen.
Hvad vid upphöjelse är att iakttaga för att den skall ha laga påföljd, inhemtas af samma 2 §. Uppläses.
3o) Vidare Naturalisation enl.enligt samsamma § 2. – Iakttagelsen vid naturalisation till högre värdighet se|7| § 3. Af dess slutmoment framgå att greflig värdighet icke kan gifvas åt annan än adelsman.
4o) Om adoption talas icke! Måste anses strida mot förfansförfattningens anda. Förekomma undantagsvis. Se § 5, som dock ej torde böra tolkas ss.såsom förbunden härmed. Adoption måste betraktas ss.såsom helt och hållet beroende af RgntnsRegentens behag. – Det är ett slags enskild adelsmans supplik om att hans ätt ej må utdö utan viss namngifven man deri upptaga. – Adoption till högre adlig värdighet oftare förekommit. Stjernvall Walleen, Standert. Nordenstam. Dessa dubbelnamnsvårtytt måste anses hvila på den princip som i § 5 uttalas.
Enl.Enligt nugällande R. H O.Riddarhusordning § 1 är ock ätten, icke hvarje adelsman sjelfskrifven. – Se vidare § 7 och 8. Det är om rena anciennitets principer, den samma som 1779. Men icke val af ätten, utan fullmakt utfärdad af se § 9. Se prioriteten.