10.1.1881 Presslagsfrågan vid 1867 års landtdag. II
Svensk text
|1|
Presslagsfrågan vid 1867 års landtdag.
II.
Dagbladet har i det föregående lagt under sina läsares ögon det vigtigaste af hvad landtdagshandlingarne innehålla, angående behandlingen af kejs. propositionen till ofvannämnda landtdag angående tryckfrihet i Finland m. m. att derigenom belysa halten af den tillvitelse hr J. V. S. funnit patriotiskt rikta mot undertecknarne af det liberala programmet och som han så drastiskt formulerat med orden: ”partiet slog ihjäl presslagen vid 1867 års landtdag och skryter fortfarande med sin bragd.” Det gifves i sjelfva verket icke något kraftigare sätt att bemöta det opinionsmakeri, som hr J. V. S. i denna sak bedrifver än att hänvisa till fakta. I sin polemiska ifver synes han nemligen hafva glömt bort dessa samt mycket annat, såsom t. ex. att han för åtta år sedan åtminstone förfor följdriktigare då han i en artikel i samma Morgonblad gjorde icke någon partigruppering utan landtdagen 1867 i dess helhet ansvarig för den preventiva pressregimens fortvaro: af det skäl att den icke lånade sin medverkan till att sagde, af hr J. V. S. såsom ett adoptivbarn omhuldade, förslag upphöjdes till lag. Måhända påräknas nu att den tidrymd, som förflutit sedan anklagelsen sålunda först utkastades, förmått tränga i skuggan den verkliga tillgången vid nämnde landtdag. Och det passar derföre i stycket att denna gång påbörda det riksförderfliga s. k. Dagbladspartiet hela skulden. Väl kan hr J. V. S. hos dem, för hvilka han i denna anda skrifver, förutsätta mycken redobogenhet att blindt tro på hvad han försäkrar. Men något starkt tages dock denna beredvillighet i anspråk då han vill bibringa öfvertygelsen, att i frågor af den vigt som den förevarande en så öfvervägande majoritet, som den ståndens protokoll vidhandengifver, skulle för de afgörande besluten åstadkommits genom agitationen af någon grupp inom eller utom landtdagen stående personer. Från beskyllningen för en så oförsvarlig hållningslöshet borde dock 1867 års ständer, hvilka i vår lagstiftnings historia qvarlemnat fullt lika talrika och varaktiga vittnesbörd af insigtsfullt, sjelfständigt och pligttroget arbete, som något annat ständermöte, vara frikallade.
Sanningen är också – och derom kunna vittnesbörd i mängd uppsamlas af dem som bättre än hr J. V. S. voro i tillfälle att iakttaga det allvarliga och bekymmerfulla meningsutbyte i ämnet, som inom och utom ståndens plenisalar emellan landtdagsmännen egde rum – att i denna fråga de vanliga partigrupperingarna icke voro af någon betydelse. Konservative och liberale, pessimister och optimister voro ense om att man för att rädda lagen borde gå propositionens fordringar så långt till mötes som möjligt och att det här icke ens kunde blifva fråga om att begära en lag efter de liberala idéernas mönster. Ingen tvekade i valet emellan censur och en lagbunden, om ock ”snäft tillskuren” yttrandefrihet. Sålunda lät man med blott en anmärkning i förbigående bero vid de höga ansvarsbeloppen, huru de icke stodo i någon rimlig proportion till jemförliga straffsatser i öfriga delar af lagstiftningen. Också i flere andra bestämningar, hvilka voro af beskaffenhet att väcka grundade betänkligheter, afhöll man sig från att göra önskningsförslag.
Men der funnos punkter i prepositionen, rörande hvilka det gälde att afgöra, icke huruvida de voro stränga eller frisinnade, lämpliga eller olämpliga, bättre eller sämre än preventiv censur, utan dels om ständerne emot sin fulla öfvertygelse att stadgandena stodo i strid med de vigtigaste principer i vårt lands rätt borde, blundande för konseqvenserna, införa dem i lagen, och dels huruvida ständerna, som vid utöfningen af sin makt äro bundna af lag, grundlagen, egde rätt att för vinnande af ett om ock aldrig så önskvärdt politiskt syfte frånse denna lag.
Sålunda ställde sig i sjelfva verket alternativerne, och den, som ärligt betviflar detta behöfver blott, om hans omdöme är oförvilladt, med eftertanke genomläsa lagutskottets motivering till sina ändringsförslag i § 31 mom. 12, § 36 och § 70, en motivering, som likt betänkandet i dess helhet, genom tankereda och bevisföringens kraft städse skall komma att intaga ett af de främsta rummen bland de vid våra landtdagar tillkomna aktstycken. Till den först antydda kategorin af omöjliga stadganden hörde nemligen propositionens § 31 mom. 12 och § 36, till den senare § 70.
Angående förstsagde stadgande, som bland tryckfrihetsbrott upptog ”vrängd eller skef framställning, förtydning eller olämpligen framstäldt klander af styrelsemyndigheternas i landet åtgärder eller afsigterna med desamma” har hr J. V. S. år 1872 sjelf medgifvit att det svårligen kunde af landtdagen godkännas. Han yttrade nemligen derom: ”Detta nya stadgande utgjorde i sanning den enda verkligen tryckande restriktion i pressens frihet, propositionen sökte införa, så mycket mera som brottet skulle straffas med böter från 200 till 1 000 Fms. Ty någon mera olämplig lagbestämning kan väl icke finnas än denna om ”olämpligt klander.” Den välvilligaste anmärkning är olämplig, om den innebär ett misstag. Anmärkaren kunde få dyrt betala för sin okunnighet eller bristande omdömesförmåga. Äfven stadgandet om ”skef framställning” var olämpligt, ehuru icke i lika grad som det förra. Man kan väl finna (sic!) att dermed menades ”uppsåtligen” skef, ehuru detta tillägg till ”vrängd” då blef öfverflödigt. Utskottet föreslog med rätta ordets utelemnande. – Likaså berättigadt var utskottets förslag: ”på ett skymfligt och förolämpande sätt framstäldt klander” i stället för olämpligt klander.”
Så skulle, fortsätter hr J. V. S., denna verkliga stötesten hafva undvikits och likväl regeringens syfte med dessa stadganden vunnits. Hr J. V. S. förutsatte derföre att regeringen icke kunnat hafva något emot en sådan ändring, men att den likväl för säkerhetens skull bort föreslås blott såsom ett önskningsmål.
Såsom en stötesten betraktade hr J. V. S. deremot icke den ändring från lagtexten af 1805, som 36 § undergått i förslaget, utan förklarade ”stormen” mot densamma inom landtdagen ”hafva tycke af ett munväder”. Den föreslagna texten lydde emellertid:
”Vid pröfningen deraf huruvida någon af de 1 § 31 nämnda förbrytelser skall anses hafva blifvit genom skrift begången, bör domaren taga i öfvervägande icke allenast skriftens ur ordalydelsen framgående mening och sammanhang, utan ock deri förekommande för närmande hänsyftningar på personer och förhållanden, änskön dessa icke äro uttryckligen nämnt dasic!, utan endast på ett förtäckt, ehuru lätt igenkänneligt, sätt antydda.”
Såsom Lagutskottet riktigt framhöll, finge det sålunda föreslagna nya stadgandets verkliga syfte och ändamål sin rätta belysning vid jemförelsen med motsvarande § i 1865 års, som innehöll: ”Vid pröfningen – – – – begången, bör domaren, utan rättighet att draga godtyckliga slutsatser af uttrycken, alltid fästa afseende endast på skriftens ur ordalydelsen framgående uppenbara mening och sammanhang, samt i fall, som tvetydiga synas, hellre fria än fälla.”
Om man ej med berådt mod kastar icke blott hermeneutikens och logikens reglor utan vanligt sundt förstånd öfver bord kunde väl vid nämnde förhållande ett sådant stadgande icke innebära annat, än hvad lagutskott och ständer höllo det för, neml. att domaren i tryckfrihetsmål egde att med frångående af den objektiva bevisningens grunder och de rättesnören till skydd mot domarens godtycke, som sedan uråldriga tider utgjort en hörnsten i vårt lands rättegångsförfattning döma efter sina subjektiva intryck och förmenanden om hvad som i de skilda fallen kunde ligga bakom orden samt med inqvisitorisk makt söka uppspåra förbrytelsen äfven der sjelfva orden icke voro förgripliga. Hr J. V. S. tror sig med stöd af|2| tvenne insigtsfulle, allmänt aktade, liberalt tänkande, lagfarne mäns omdöme, hvilket han i ämnet rådfrågat, kunna förklara för munväder hvad om stadgandet yttrades af lagutskott och ständer, inom hvilka troligtvis personer med de beskrifna qvalifikationerna icke funnos. Det stod honom naturligtvis fritt att söka sina auktoriteter i lagfrågor hvar han trodde sig bäst finna dem, men för andra förefaller det oförklarligt hvarföre just den riktiga uppfattningen ur juridiska synpunkter skulle förefunnits utom lagutskottets och ständernas jurister och hvarföre personer, som utan någon som helst ansvarighet privatim af hr J. V. S. tillfrågades, skulle i detta fall förtjenat större mått af förtroende än de som för sin uppfattning och sitt handlingssätt skulle komma att bära väl icke ett juridiskt, men ett tryckande moraliskt ansvar. Hvad som deremot bestämdt kan betraktas såsom munväder, är hr J. V. S.s utsago, att man vid förslagets afböjande fruktade det stadgandet skulle komma att ”depravera landets domarekorps”. Någon sådan fruktan hvarken yttrades eller hystes veterligen, ty landets domare hafva lyckligtvis i detta afseende stått för högt öfver misstankarne. Men hvad som troligen blef bestämmande, var att man hade tillräcklig aktning för landets domare för att icke vilja påtvinga dem tillämpningen af sådana processuela principer, hvilka icke kunnat undgå att bringa dem i strid med eget samvete. Och framför allt hyste man den nödiga aktningen för landets gamla lag och för sin egen öfvertygelse om helgden af det som i denna kan få inskrifvas, för att icke vilja uppoffra allt detta för den ovissa och tvetydiga framgången af en konjunkturspolitik. Spörsmålet om stadgandet skulle få passera eller ej var m. e. o.med ett ord icke politiskt utan rättsligt, och att ständerna så betraktade saken samt lika litet då som förut eller efteråt voro böjde att i fråga om hvad som skulle förklaras för rätt eller orätt beträda ”går-an”-systemets stråt, är värdt allt erkännande. Låtom oss hoppas, att den högre politiska vishet som hr J. V. S. härutinnan skulle af dem fordrat, icke heller i en framtid måtte utveckla sig på bekostnad af det sunda och oförvillade omdömet och att den dag aldrig skall komma, då det lyckas att genom sofismer och förespeglingar bringa folkrepresentationen att gå i en annan riktning än den hvartill de af pligten finna sig manade. Ty kommer den dagen, då är ofärd nära, om ock icke mera ett svenskt ord skulle höras i Finlands bygder, utan fullständig ”endrägt” vunnits enligt fältropet: otez vous en que je m’y mette.
Presslagsfrågan vid 1867 års landtdag.
II.
Dagbladet har i det föregående lagt under sina läsares ögon det vigtigaste af hvad landtdagshandlingarne innehålla, angående behandlingen af kejs. propositionen till ofvannämnda landtdag angående tryckfrihet i Finland m. m. att derigenom belysa halten af den tillvitelse hr J. V. S. funnit patriotiskt rikta mot undertecknarne af det liberala programmet och som han så drastiskt formulerat med orden: ”partiet slog ihjäl presslagen vid 1867 års landtdag och skryter fortfarande med sin bragd.” Det gifves i sjelfva verket icke något kraftigare sätt att bemöta det opinionsmakeri, som hr J. V. S. i denna sak bedrifver än att hänvisa till fakta. I sin polemiska ifver synes han nemligen hafva glömt bort dessa samt mycket annat, såsom t. ex. att han för åtta år sedan åtminstone förfor följdriktigare då han i en artikel i samma Morgonblad gjorde icke någon partigruppering utan landtdagen 1867 i dess helhet ansvarig för den preventiva pressregimens fortvaro: af det skäl att den icke lånade sin medverkan till att sagde, af hr J. V. S. såsom ett adoptivbarn omhuldade, förslag upphöjdes till lag. Måhända påräknas nu att den tidrymd, som förflutit sedan anklagelsen sålunda först utkastades, förmått tränga i skuggan den verkliga tillgången vid nämnde landtdag. Och det passar derföre i stycket att denna gång påbörda det riksförderfliga s. k. Dagbladspartiet hela skulden. Väl kan hr J. V. S. hos dem, för hvilka han i denna anda skrifver, förutsätta mycken redobogenhet att blindt tro på hvad han försäkrar. Men något starkt tages dock denna beredvillighet i anspråk då han vill bibringa öfvertygelsen, att i frågor af den vigt som den förevarande en så öfvervägande majoritet, som den ståndens protokoll vidhandengifver, skulle för de afgörande besluten åstadkommits genom agitationen af någon grupp inom eller utom landtdagen stående personer. Från beskyllningen för en så oförsvarlig hållningslöshet borde dock 1867 års ständer, hvilka i vår lagstiftnings historia qvarlemnat fullt lika talrika och varaktiga vittnesbörd af insigtsfullt, sjelfständigt och pligttroget arbete, som något annat ständermöte, vara frikallade.
Sanningen är också – och derom kunna vittnesbörd i mängd uppsamlas af dem som bättre än hr J. V. S. voro i tillfälle att iakttaga det allvarliga och bekymmerfulla meningsutbyte i ämnet, som inom och utom ståndens plenisalar emellan landtdagsmännen egde rum – att i denna fråga de vanliga partigrupperingarna icke voro af någon betydelse. Konservative och liberale, pessimister och optimister voro ense om att man för att rädda lagen borde gå propositionens fordringar så långt till mötes som möjligt och att det här icke ens kunde blifva fråga om att begära en lag efter de liberala idéernas mönster. Ingen tvekade i valet emellan censur och en lagbunden, om ock ”snäft tillskuren” yttrandefrihet. Sålunda lät man med blott en anmärkning i förbigående bero vid de höga ansvarsbeloppen, huru de icke stodo i någon rimlig proportion till jemförliga straffsatser i öfriga delar af lagstiftningen. Också i flere andra bestämningar, hvilka voro af beskaffenhet att väcka grundade betänkligheter, afhöll man sig från att göra önskningsförslag.
Men der funnos punkter i prepositionen, rörande hvilka det gälde att afgöra, icke huruvida de voro stränga eller frisinnade, lämpliga eller olämpliga, bättre eller sämre än preventiv censur, utan dels om ständerne emot sin fulla öfvertygelse att stadgandena stodo i strid med de vigtigaste principer i vårt lands rätt borde, blundande för konseqvenserna, införa dem i lagen, och dels huruvida ständerna, som vid utöfningen af sin makt äro bundna af lag, grundlagen, egde rätt att för vinnande af ett om ock aldrig så önskvärdt politiskt syfte frånse denna lag.
Sålunda ställde sig i sjelfva verket alternativerne, och den, som ärligt betviflar detta behöfver blott, om hans omdöme är oförvilladt, med eftertanke genomläsa lagutskottets motivering till sina ändringsförslag i § 31 mom. 12, § 36 och § 70, en motivering, som likt betänkandet i dess helhet, genom tankereda och bevisföringens kraft städse skall komma att intaga ett af de främsta rummen bland de vid våra landtdagar tillkomna aktstycken. Till den först antydda kategorin af omöjliga stadganden hörde nemligen propositionens § 31 mom. 12 och § 36, till den senare § 70.
Angående förstsagde stadgande, som bland tryckfrihetsbrott upptog ”vrängd eller skef framställning, förtydning eller olämpligen framstäldt klander af styrelsemyndigheternas i landet åtgärder eller afsigterna med desamma” har hr J. V. S. år 1872 sjelf medgifvit att det svårligen kunde af landtdagen godkännas. Han yttrade nemligen derom: ”Detta nya stadgande utgjorde i sanning den enda verkligen tryckande restriktion i pressens frihet, propositionen sökte införa, så mycket mera som brottet skulle straffas med böter från 200 till 1 000 Fms. Ty någon mera olämplig lagbestämning kan väl icke finnas än denna om ”olämpligt klander.” Den välvilligaste anmärkning är olämplig, om den innebär ett misstag. Anmärkaren kunde få dyrt betala för sin okunnighet eller bristande omdömesförmåga. Äfven stadgandet om ”skef framställning” var olämpligt, ehuru icke i lika grad som det förra. Man kan väl finna (sic!) att dermed menades ”uppsåtligen” skef, ehuru detta tillägg till ”vrängd” då blef öfverflödigt. Utskottet föreslog med rätta ordets utelemnande. – Likaså berättigadt var utskottets förslag: ”på ett skymfligt och förolämpande sätt framstäldt klander” i stället för olämpligt klander.”
Så skulle, fortsätter hr J. V. S., denna verkliga stötesten hafva undvikits och likväl regeringens syfte med dessa stadganden vunnits. Hr J. V. S. förutsatte derföre att regeringen icke kunnat hafva något emot en sådan ändring, men att den likväl för säkerhetens skull bort föreslås blott såsom ett önskningsmål.
Såsom en stötesten betraktade hr J. V. S. deremot icke den ändring från lagtexten af 1805, som 36 § undergått i förslaget, utan förklarade ”stormen” mot densamma inom landtdagen ”hafva tycke af ett munväder”. Den föreslagna texten lydde emellertid:
”Vid pröfningen deraf huruvida någon af de 1 § 31 nämnda förbrytelser skall anses hafva blifvit genom skrift begången, bör domaren taga i öfvervägande icke allenast skriftens ur ordalydelsen framgående mening och sammanhang, utan ock deri förekommande för närmande hänsyftningar på personer och förhållanden, änskön dessa icke äro uttryckligen nämnt da
sic!, utan endast på ett förtäckt, ehuru lätt igenkänneligt, sätt antydda.”
Såsom Lagutskottet riktigt framhöll, finge det sålunda föreslagna nya stadgandets verkliga syfte och ändamål sin rätta belysning vid jemförelsen med motsvarande § i 1865 års, som innehöll: ”Vid pröfningen – – – – begången, bör domaren, utan rättighet att draga godtyckliga slutsatser af uttrycken, alltid fästa afseende endast på skriftens ur ordalydelsen framgående uppenbara mening och sammanhang, samt i fall, som tvetydiga synas, hellre fria än fälla.”
Om man ej med berådt mod kastar icke blott hermeneutikens och logikens reglor utan vanligt sundt förstånd öfver bord kunde väl vid nämnde förhållande ett sådant stadgande icke innebära annat, än hvad lagutskott och ständer höllo det för, neml. att domaren i tryckfrihetsmål egde att med frångående af den objektiva bevisningens grunder och de rättesnören till skydd mot domarens godtycke, som sedan uråldriga tider utgjort en hörnsten i vårt lands rättegångsförfattning döma efter sina subjektiva intryck och förmenanden om hvad som i de skilda fallen kunde ligga bakom orden samt med inqvisitorisk makt söka uppspåra förbrytelsen äfven der sjelfva orden icke voro förgripliga. Hr J. V. S. tror sig med stöd af|2| tvenne insigtsfulle, allmänt aktade, liberalt tänkande, lagfarne mäns omdöme, hvilket han i ämnet rådfrågat, kunna förklara för munväder hvad om stadgandet yttrades af lagutskott och ständer, inom hvilka troligtvis personer med de beskrifna qvalifikationerna icke funnos. Det stod honom naturligtvis fritt att söka sina auktoriteter i lagfrågor hvar han trodde sig bäst finna dem, men för andra förefaller det oförklarligt hvarföre just den riktiga uppfattningen ur juridiska synpunkter skulle förefunnits utom lagutskottets och ständernas jurister och hvarföre personer, som utan någon som helst ansvarighet privatim af hr J. V. S. tillfrågades, skulle i detta fall förtjenat större mått af förtroende än de som för sin uppfattning och sitt handlingssätt skulle komma att bära väl icke ett juridiskt, men ett tryckande moraliskt ansvar. Hvad som deremot bestämdt kan betraktas såsom munväder, är hr J. V. S.s utsago, att man vid förslagets afböjande fruktade det stadgandet skulle komma att ”depravera landets domarekorps”. Någon sådan fruktan hvarken yttrades eller hystes veterligen, ty landets domare hafva lyckligtvis i detta afseende stått för högt öfver misstankarne. Men hvad som troligen blef bestämmande, var att man hade tillräcklig aktning för landets domare för att icke vilja påtvinga dem tillämpningen af sådana processuela principer, hvilka icke kunnat undgå att bringa dem i strid med eget samvete. Och framför allt hyste man den nödiga aktningen för landets gamla lag och för sin egen öfvertygelse om helgden af det som i denna kan få inskrifvas, för att icke vilja uppoffra allt detta för den ovissa och tvetydiga framgången af en konjunkturspolitik. Spörsmålet om stadgandet skulle få passera eller ej var m. e. o.med ett ord icke politiskt utan rättsligt, och att ständerna så betraktade saken samt lika litet då som förut eller efteråt voro böjde att i fråga om hvad som skulle förklaras för rätt eller orätt beträda ”går-an”-systemets stråt, är värdt allt erkännande. Låtom oss hoppas, att den högre politiska vishet som hr J. V. S. härutinnan skulle af dem fordrat, icke heller i en framtid måtte utveckla sig på bekostnad af det sunda och oförvillade omdömet och att den dag aldrig skall komma, då det lyckas att genom sofismer och förespeglingar bringa folkrepresentationen att gå i en annan riktning än den hvartill de af pligten finna sig manade. Ty kommer den dagen, då är ofärd nära, om ock icke mera ett svenskt ord skulle höras i Finlands bygder, utan fullständig ”endrägt” vunnits enligt fältropet: otez vous en que je m’y mette.