16.9.1876 LM–Alexandra Mechelin
Finsk text
Wirballen 16. syyskuuta 1876.
Rakas ystävä!
On kulunut vain puoli tuntia siitä kun erosimme, ja minulle on jo ehtinyt tulla pahan kerran ikävä sinua.
Menin ensimmäiseksi pesulipaston luo ja ajattelin, että teilläkin on juuri ollut tämä sama toimitus.
Samalla tunsin taskussani jotain, joka sai minut hienoisen kauhun valtaan: sinun avaimesi!
Anteeksi oma ystäväni, että saatoin olla niin hajamielinen että panin ne omaan taskuuni! Mietin kuinka surullinen olet siitä matkalla huomatessasi, että sinun on ikävä niitä. Minulle olisi mieluisinta, että huomaisit erehdyksen vasta Berliinissä, jonne sähkötin anteeksipyynnön ja pyysin sinua heti teetättämään toiset avaimet. Aion silti myös pyytää postimestarilta lupaa panna ne tähän kirjeeseen, vaikka sitä ei todennäköisesti sallitakaan.
Kunpa matkalla ei kuitenkaan tapahtuisi sen pahempia onnettomuuksia!
Erosin Teistä raskain sydämin, – toivon koko sydämestäni, että suoriudutte ilman harmeja pitkästä matkasta Montreux’hön.
Kiitos rakkaani hellyydestäsi matkan aikana! Kiitä myös Celyä hänen herttaisesta kiltteydestään! Ajattelen teitä yötä päivää! – Sano terveisiä myös pikku Almalle.
Kirjoitan tätä kahvipöydässä, rupattelevien saksalaisten ja venäläisten keskellä. Nyt minun on kiiruhdettava puhumaan postimestarin kanssa avaimista.
Hyvästi! Onpa surullista matkustaa vastakkaiseen suuntaan kuin Te rakkaat sydänkäpyseni!
Mutta – täytyy ja pitää vain mukautua siihen mikä on järkevästi päätetty.
Kotoa sitten lisää
toivottaa sinun oma, ajatuksissaan sinua yhä syleilevä
Leo.
Original (transkription)
|1|
Till Montreuxtillagt senare
Wirballen 16 Sept.September 76.
Min älskade vän!
Blott en half timme
har förgått sedan vi skiljdes
åt, och dock har jag redan
hunnit ha grundligen ledsamt
efter dig.
Först begaf jag mig till tvätt-
kommoden och tänkte, att nu
har ni också just haft denna
förrättning.
Dervid kände jag i fickan något
som bragte mig i en viss för-
skräckelse: dina nycklar!
Förlåt min egen vän att jag kunde
vara så konfys och stoppa dem
i min ficka! Jag tänker hvad
du skalltillagt vara ledsen deröfver under
färden, när du märker att du
saknar dem. Helst skulle jag
|2|
se, att du icke märkte
misstaget förr än i Berlin
dit jag telegraferade anhållan
om förlåtelse och bad dig
strax låta göra andra
nycklar. Emellertid skall
jag dock försöka få postmästarens
tillåtelse att inlägga dem i
detta bref, ehuru det troligen
vägras.
Måtte emellertid inga värre
missöden inträffa under
resan!
Med tungt hjerta skiljdes
jag från Er, – innerligt önskar
jag att ni måtte utan allt
obehag fullborda den långa
färden till Montreux.
Tack min älskade för din
ömhet under resan! Tacka
äfven Cely för hennes rara snäll-
het! Natt och dag skall jag
tänka på Eder! – Helsa
också lilla Alma.
Detta skrifver jag vid
kaffebordet, omgifven af
pratande tyskar och ryssar.
Nu måste jag skynda att
få tala vid postmästaren
om nycklarne.
Adieu! Hvad det är ledsamt
att fara åt annat håll än
Ni mina älskade ögonstenar!
Men – man måste och bör
gerna foga sig i det som är
förnuftigt beslutet.
Från hemmet mera af
din egen, i tankarne ännu dig omfamnande
Leo.
Wirballen 16 Sept.September 76.
Min älskade vän!
Blott en half timme har förgått sedan vi skiljdes åt, och dock har jag redan hunnit ha grundligen ledsamt efter dig.
Först begaf jag mig till tvättkommoden och tänkte, att nu har ni också just haft denna förrättning.
Dervid kände jag i fickan något som bragte mig i en viss förskräckelse: dina nycklar!
Förlåt min egen vän att jag kunde vara så konfys och stoppa dem i min ficka! Jag tänker hvad du skall vara ledsen deröfver under färden, när du märker att du saknar dem. Helst skulle jag|2| se, att du icke märkte misstaget förr än i Berlin dit jag telegraferade anhållan om förlåtelse och bad dig strax låta göra andra nycklar. Emellertid skall jag dock försöka få postmästarens tillåtelse att inlägga dem i detta bref, ehuru det troligen vägras.
Måtte emellertid inga värre missöden inträffa under resan!
Med tungt hjerta skiljdes jag från Er, – innerligt önskar jag att ni måtte utan allt obehag fullborda den långa färden till Montreux.
|3|Tack min älskade för din ömhet under resan! Tacka äfven Cely för hennes rara snällhet! Natt och dag skall jag tänka på Eder! – Helsa också lilla Alma.
Detta skrifver jag vid kaffebordet, omgifven af pratande tyskar och ryssar. Nu måste jag skynda att få tala vid postmästaren om nycklarne.
Adieu! Hvad det är ledsamt att fara åt annat håll än Ni mina älskade ögonstenar!
Men – man måste och bör gerna foga sig i det som är förnuftigt beslutet.
Från hemmet mera af
din egen, i tankarne ännu dig omfamnande
Leo.