Hyökkäykset liberaalipuolueen ohjelmaa vastaan
I
Lyhyessä vastalauseessaan, jonka hra J. V. S. oli äskettäin julkaissut Morgonbladetissa edellä mainitun ohjelman johdosta ja jonka olemme julkaisseet tässä lehdessä osoittaaksemme tuon vastalauseen perättömyyden ja kiivauden, hra J. V. S. lupasi tarkastella ohjelmaa tarkemmin.
Lupaus on myös täytetty. Hra J. V. S. on kirjoittanut Morgonbladetin numeroissa 289 ja 290 julkaistut artikkelinsa tämän vastalauseen hengessä pyrkiessään jauhamaan hajalle koko liberaalipuolueen ohjelmineen.
Olimme hieman epävarmoja siitä, pitäisikö meidän ottaa artikkeli tarkempaan käsittelyyn vai antaa sen vaipua unohdukseen huomaavaisuudesta iäkästä kirjoittajaa kohtaan. Mutta pohdittuamme sitä mahdollisuutta, että artikkeli voi synnyttää monissa harhaanjohtavia käsityksiä, ellei sen paikkansapitämättömiä ja vääristeltyjä väitteitä tuoda asiaankuuluvasti esiin, olemme katsoneet journalistiseksi velvollisuudeksemme tinkiä huomaavaisuudesta. Aiommekin julkaista artikkelin tai ainakin suurimman osan siitä sanatarkasti ja valaista tai tarkastella sen sisältöä katkelma kerrallaan.
Artikkeli alkaa näin:
”Voi ehkä tuntua erikoiselta, ettei salli Dagbladspartietin kaltaisen puolueen kutsua itseään sellaisella nimellä kuin se haluaa, vieläpä liberaalipuolueeksi.
Luoja varjelkoon! Hyvin mieluusti! Eritoten liberaalipuolueeksi. Sillä yleensä kaikki kelvottomuus, osaamattomuus ja tyhjien fraasien latelu kerääntyy juuri sen kyltin alle.
Mutta toisaalta itse kullakin on yhtäläinen vapaus kutsua puoluetta sillä nimellä kuin haluaa. Ja minä omalta osaltani kutsun puoluetta Dagbladetin puolueeksi ja ehdotankin, että kaikki Suomen ja suomalaisuuden asian ystävät toimivat samalla tavoin.”
Jos hra J. V. S. on halunnut nimetä puolueen uudelleen vain vapauttaakseen sen epäilystä, että sen kyltin taakse kätkeytyy kaikki kelvottomuus y. m., sehän on oikein hyväntahtoista. Mutta hänen luonnehdintansa liberaalipuolueista ylipäätään ei sittenkään ole kuin karkeaa humpuukia. Monikin tietää, kuinka suuri merkitys liberaaleilla pyrkimyksillä on ollut sivistyskansojen kehityksen puolesta tehdyssä työssä viimeksi kuluneiden sadan vuoden aikana. Hra J. V. S. paljastaa tietävänsä sen itsekin, kun hän, unohdettuaan liberalismista alussa esittämänsä luonnehdinnan, pyrkii sittemmin hyvin innokkaasti vaatimaan tunnustusta omasta liberaaliudestaan.
”Jos minun olisi pakko esittää väitteilleni perusteet Dagbladetin ohjelman jälkimmäisestä osasta, se totisesti tuottaisi vaivaa. Sillä vaikka asiakirja kokonaisuudessaan on tyyliltään hyvin kehno kyhäelmä, sen jälkimmäinen osa on kyllä sellaista fraaseista koottua himphamppua, jonka väleissä on niin suuria aukkoja, että sen väitteistä on vaikea sanoa yhtään mitään siten, ettei tekstiin jäisi porsaanreikiä, joiden avulla näkemyksen paikkansapitävyyden voi kiistää.”
Onpa arvokasta kritiikkiä! Varjelkoon, miksi hra J. V. S:n pitäisikään nähdä vaivaa esittääkseen perusteita. Hän virittää kielensä poleemiseksi uudella sanallaan himphamppu, ja lukijan tehtäväksi jää käsittää ja uskoa, että ohjelman jälkimmäisessä osassa esitetty näkemys kielikysymyksestä on pelkkiä fraaseja ja porsaanreikiä.
”Mutta minulle on näytetty Dagbladetin numeron 327 pääkirjoitus 1. joulukuuta. Tässä lukijalla on onni muun muassa saada eteensä suoraa puhetta. Ja kun se ilmeisesti tarjoaa avaimen ohjelman ymmärtämiseksi oikealla tavalla, minusta on todellinen onnenpotku saada näin hyvällä kaupalla asiat selkeälle tolalle.”
”No niin, tässä sanotaan suunnilleen: Suomalainen seura aloitti noin vuonna 1840 toimintansa suomen kielen puolesta. Siihen aikaan ei ollut juuri parempaakaan tehtävissä. Siksi liberaalipuolue ja suomalainen seura olivat siihen aikaan myös mitä läheisimmät ystävät. Varmaan siksi seuran onnistui synnyttää jonkin verran suomalaista kirjallisuutta ja työskennellä varsin menestyksekkäästi suomalaisten koulujen puolesta.”
”Mutta sitten ajat muuttuivat, ja liberaalipuolue otti nyt huolehtiakseen Suomen asioista. Suomalainen seura ei edelleenkään tehnyt muuta kuin jatkoi kieliriitaa. Mutta se, mitä tässä maassa on viimeisten kahdenkymmenen vuoden aikana tehty maan sosiaalisen ja poliittisen kehityksen edistämiseksi, on siis kaikki liberaalipuolueen eli Dagbladspartietin työtä. Ymmärtääkö lukija nyt, ketkä tässä eivät ole liberaaleja?”
”Vaadin, että Toim., torjuakseen mahdollisuuksien mukaan Dagbladetin tapansa mukaan vähemmän rehellisen polemiikin, julkaisisi Morgonbladetissa lainaamani pääkirjoituksen.”*Jos kerran hra J. V. S. ei lue Dagbladetia – paitsi kun hänelle sattumoisin näytetään jokin artikkeli – kuinka hän sitten voi esittää oman arvionsa lehden tavasta käydä polemiikkia? Dagbln viite.
Dagbladet on jo kahdessa kirjoituksessa osoittanut, kuinka virheellisesti hra J. V. S. on ymmärtänyt 1. joulukuuta julkaistun artikkelin. Siksi meidän ei tarvitse tässä selostaa sen tarkemmin, ettemme suinkaan erottaneet ”suomalaista seuraa” (hra J. V. S:n keksimä nimi) liberaalipuolueesta vaan halusimme ainoastaan osoittaa, millainen merkitys ja vaikutus on ollut maassamme toimineilla aatteellisilla suuntauksilla, jotka voidaan tiivistää luokkiin: kielellis-kansalliset ja liberaalit. ”Ymmärtääkö lukija nyt, ketkä tässä käyvät rehellistä polemiikkia?” voisimme kaiketi kysyä.
”Voisin kuitenkin mainita, että minulla on hämärä muistikuva siitä, kuinka suomalainen seura otti vuosina 1840–50 puheeksi ainakin maan oppilaitokset, kaikenlaiset taloudelliset seikat sekä myös erityisiä lakiehdotuksia ja mahdollisia hallituksen toimia.”
Omasta puolestamme uskomme, että kaikilla, jotka ovat vähänkään ottaneet selvää maamme poliittisesta kehityksestä, on enemmänkin kuin pelkkä hämärä muistikuva Saima-lehden 1840-luvulla harjoittamasta merkityksellisestä ja eräässä mielessä uraauurtavasta toiminnasta maamme journalismin alalla. Sen sijaan, että kyseisen lehden ansioita olisi kiistetty, ne on päinvastoin tunnustettu kaikilta tahoilta. Hra J. V. S. jatkaa:
”Liberaalipuolueella ei siihen aikaan sattunut olemaan aavistustakaan meidän perustuslaeistamme. Sillä harvoilla oli hallussaan Modéen teokset, sillä ne oli pidettävä piilossa. Mutta suomalainen seura painatti Hallitusmuodon ja Vakuuskirjan. Siksi heistä jokaisella oli oma kappaleensa perustuslaista. Mutta ne tosiaan olivat ikävä kyllä vain suomen kielellä ja varmaan siksi liberaaleille käyttökelvottomia.”
Sillä, että kyseiset perustuslait julkaistiin suomeksi, oli ehdottomasti oma merkityksensä, joskin hra J. V. S. sen paremmin kuin kukaan muukaan ei voine selvittää, kuinka laajalti niitä luettiin ja ymmärrettiin hänen suomalaiseksi seuraksi kutsumassaan piirissä, jolla hän nähtävästi tarkoittaa niitä jotka eivät ymmärtäneet ruotsia. Hra J. V. S. ei kuitenkaan katsonut sopivaksi mainita, vaikka artikkelissamme se nostettiin syystäkin esiin, J. J. Nordströmin työtä puhuttaessa keinoista, joilla tietoa perustuslaistamme ja siihen kohdistuvaa innostusta pidettiin yllä näinä kovina aikoina. Yhteiskuntaoikeuden historian kursseillaan hän levitti tietoa oikeusjärjestyksemme perusteista ja aiemmasta kehityksestä ja tulkitsi luennoillaan Suomen valtio-oikeutta sellaisella tavalla, joka synnytti häntä kuulleissa opiskelijapolvissa ja heidän kauttaan laajemmissa kansalaispiireissä rakkauden perustuslailliseen oikeuteemme ja ravitsi sitä edelleen. Ja vaikka näitä luentoja ei – kuten ei liioin J. V. Snellmanin oikeusfilosofian luentoja viisikymmentäluvulla – pidettykään suomeksi, ne olivat silti merkittävä voima työssä Suomen kansan tulevaisuuden puolesta.
Edellä lainatun jälkeen hra J. V. S:n artikkelissa on vuorossa seuraava mestarinäyte:
”Ehkä myös siksi rakkaat liberaaliystävät alkoivat lakkauttaa suomalaisen seuran lehtiä ja lopulta kielsivät julkaisemasta mitään suomeksi. On toki syytä tunnustaa, että liberaalit sentään huusivat ohoi! ennen kuin iskivät. Yksi jos toinenkin heistä antoi ymmärtää, että suomalainen seura oli valtakunnalle vaarallista joukkoa. Se vaaransi maamme kaikkien ihmisten palkat, kunniamerkit y. m. Mutta kaiken kaikkiaan heidän kunniakseen on sanottava, että he vaikenivat kuin muuri ja kaihtoivat painomustetta enemmän kuin ruttoa.”
Näiden varjoja pelkäävien byrokraattien, jotka panivat toimeen keis. kirjeellä 8. huhtikuuta julistetun kiellon julkaista poliittisia uutisia, romaaneja y. m. suomen kielellä, nimittäminen liberaaleiksi on jo sinällään niin matalaotsaista, että se riittäisi syyksi herättää lukijassa säälinsekaista huvittuneisuutta kuvaamalla sitä osoitukseksi”rehellisestä polemiikista”. Mutta koska myös kyseisen yhteenvedon taustalla todennäköisesti piilee jonkinlainen ajatus ja tarkoituS, on pakko uskoa, että hra J. V. S. on kyseisellä taantumuksella toimellaan tarkoittanut nimetä vastuullisiksi kaikki ne, jotka eivät silloin kuuluneet tai ole myöhemminkään kuuluneet suomalaisuuspuolueeseen. Ja tästä syystä edellä lainattu kappale synnyttääkin vaikutelman historian vääristelystä vastoin parempaa tietoa. Hra J. V. S. tietää varsin hyvin, etteivät maatamme tuolloin johtaneet liberaalin hengen ohjaamat henkilöt. Ja hän, joka itse niin usein on saarnannut kärsivällisyyden politiikkaa, tietää myös, missä määrin oppositiohenkisiä tekstejä vuoden 1848 jälkeisinä aikoina oli mahdollista julkaista. Eikä hra J. V. S. itsekään kuulu näinä vuosina vuoteen 1855 saakka kuluttaneen paljonkaan painomustetta.
Mutta jatketaan tekstiä:
”Vasta vuoden 1855 jälkeen heidän kielenkantansa hellittivät. Mutta silloin myös liberaaleja alkoi nousta kuin sieniä syyssateella jokaisesta roskakasasta. He ihmettelivät vain sitä, ettei koko maailma tiennyt heidän olleen liberaaleja kaiken aikaa, kehdosta asti. Joudun häpeäkseni tunnustamaan vain tuijottaneeni silloin aivan ällistyneenä, monttu auki. Ihminen kuitenkin tottuu kaikkeen. Ja olen nyt tottunut näkemään, että nämä vuoden 1855 liberaalit seuraajineen kuuluvat Dagbladetin puolueeseen. En siis kiistä, että puolue on liberaali. Kiistän kuitenkin sen, että puolue kattaisi kaiken liberaalin maassamme ja että puolue olisi yksinään edistänyt maamme instituutioita ja lakeja. Ja puolueen väitteitä siitä, että se olisi tehnyt ja toiminut niin, pidän mitä suurimmassa määrin julkeina.”
Se, että vuoden 1855 jälkeen oli enemmän mahdollisuuksia kuin sitä ennen lausua julki liberaaleja ajatuksia ja toimia niiden vakiinnuttamiseksi osana yleistä tietoutta, on tosiasia ja sellaisena yhtä tunnettu kuin siihen johtaneet syyt. Sienivertaus ei vain satu olemaan kaunis tapa kuvailla tapahtunutta muutosta. Ja se ällistys, jota hra J. V. S. väittää kokeneensa nähdessään monien aiemmin tuntemattomien nuorten kirjailijoiden astuvan esiin, ei kaikessa tekonaiiviudessaan vaikuta juuri mitenkään. Sillä on aivan liian yksinkertaista ja helposti ymmärrettävää, mikseivät nämä nuoret miehet päässeet astumaan areenalle jo aiemmin. Mutta ällistys ehkä johtuikin itse asiassa siitä seikasta, että yhä useampi korotti äänensä tuodakseen julki muita kuin Litteraturbladetissa julistettuja näkemyksiä. Sellainen häpeämättömyys ei ollut hra J. V. S:n makuun. Oli joko kuuluttava hänen kouluunsa tai tyydyttävä siihen että joutui leimatuksi kelvottomaksi, osaamattomaksi, jne. – aivan kuten nykyäänkin.
Silti myös hra J. V. S. haluaa, että hänen katsottaisiin omalta osaltaan olleen liberaali, ei selvästikään siinä merkityksessä kuin sanaa käytetään hänen artikkelinsa alussa eikä liioin sellainen kuin ne, jotka vuonna 1850 yrittivät tukahduttaa suomalaisen kirjallisuuden, ei, vaan todellinen aito liberaali.
Mutta miksi sitten J. V. S:n ja muiden osuus maamme liberaaleihin uudistuksiin on sitten kiistetty?
Missä on sanottu, että liberaalipuolue yksin on edistänyt maamme instituutioiden ja lakien syntyä?
Kyllä vain, hra J. V. S:n artikkelissa, jossa edellisen lisäksi vielä lisätään:
”Ennen kuin siirryn tarkastelemaan ohjelman kiinteää sisältöä, pyydän saada kumota vaatimuksen, jolla se aloitetaan, nimittäin sen, että kyseinen puolue olisi saanut aikaan kaikki liberaalit uudistukset, joista maamme on voinut vuoden 1860 jälkeen iloita.”
Ohjelman johdannossa sanotaan, että 1860-luvun alussa käynnistyneet liberaalit pyrkimykset ovat monessa mielessä jouduttaneet poliittista edistymistämme.
Koska monessa mielessä ei voi mitenkään tarkoittaa kaikkea eikä jouduttaa ole sama kuin yksinään edistää, hra J. V. S:n on myös täysin perusteetonta syyttä liberaalipuoluetta tällaisesta häpeilemättömästä vaatimuksesta, jonka hän katsoo asiakseen kumota edes lukematta ohjelmaa kunnolla.
Lisäksi on paikallaan huomauttaa, ettei ohjelman tehtävänä voi olla selvittää hra J. V. S:n tai muidenkaan henkilöiden ansioita edistyksen puolesta. Se ei liioin ole poliittisen uudistustyön historiikki vaan käyttää ainoastaan varhaisempia liberaaleja pyrkimyksiä tulevan, samaan suuntaan tähtäävän toiminnan lähtökohtana. Hra J. V. S. on kuitenkin katsonut asiakseen pyrkiä artikkelissaan laatimaan liberaalipuolueen historiaa. Millä tavoin, sen osoitamme seuraavaksi.
Viitteet
*Jos kerran hra J. V. S. ei lue Dagbladetia – paitsi kun hänelle sattumoisin näytetään jokin artikkeli – kuinka hän sitten voi esittää oman arvionsa lehden tavasta käydä polemiikkia? Dagbln viite.
Angreppen mot det liberala partiets program.
I.
I den korta protest, hr J. V. S. nyligen i Morgonbladet infört mot ofvannämnda program och hvilken vi i detta blad återgifvit med framhållande af protestens haltlöshet och hetsighet, lofvade hr J. V. S. företaga en närmare granskning af programmet.
Detta löfte har blifvit uppfyldt. Hr J. V. S. har i en artikel i n:ris 289 och 290 af Morgonbladet, skrifven i samma anda som protesten, sökt söndermala det liberala partiet och dess program.
Vi hafva något tvekat, om vioriginal: v borde upptaga artikeln till närmare vederläggning eller af undseende för dess åldrige förf. hellre låta glömskans slöja falla deröfver. Men då vi tagit i betraktande, att dock mången kan finnas, som af artikeln vilseledes i sin uppfattning, derest ej det oriktiga och vanställande deri tillbörligen framhålles ha vi funnit oss af publicistisk pligt manade att lemna undseendet å sido. Vi skola ordagrannt återgifva artikeln eller åtminstone det mesta deraf och successivt belysa eller skärskåda dess innehåll.
Artikeln börjar sålunda:
”Det kunde väl synas förunderligt att man icke vill tillåta ett sådant parti som Dagbladspartiet att antaga hvilket namn det behagar, t. o. m. namnet det liberala partiet.
Gubevars! Mycket gerna! Isynnerhet liberala partiet. Ty under den skylten döljer sig vanligen all oduglighet, okunnighet och tomt frasmakeri.
Men friheten är å andra sidan lika stor att kalla ett parti med hvilket namn, hvar och en behagar. Och jag för min del kallar partiet Dagbladspartiet och föreslår, att alla finskans och finska sakens vänner må göra likaledes.”
Om hr J. V. S. velat omdöpa partiet blott för att befria det från misstanken att under skylten dölja all oduglighet m. m. så är detta ju mycket välvilligt. Men icke förty är hans karakteristik af de liberala partierna i allmänhet intet annat än grof humbug. Det finner en hvar som icke är okunnig om de liberala sträfvandenas anpart i de civiliserade folkens utvecklingsarbete under de senaste hundra åren. Sjelf röjer hr J. V. S. medvetande derom då han, glömsk af de epitet han i början tilldelat liberalismen, längre fram är mycket angelägen att äfven åt sig vindicera erkännandet att ha varit liberal.
”Skulle jag nödgats framlägga skäl ur senare delen af Dadbladsprogrammet, skulle detta i sanning kostat möda. Ty ehuru hela aktstycket är i stilistiskt hänseende ytterst dåligt hopkommet, är dock denna senare del ett sådant himphamp af fraser med stora maskor deremellan, att det varit svårt att angifva, hvad derstädes säges, på så sätt, att intet kryphål skulle återstått till förnekande af uppfattningens riktighet.”
Hvilken värdig kritik! Bevars, huru skulle hr J. V. S. behöfva göra sig mödan att framlägga skäl. Han riktar det polemiska språket med det nya ordet himphamp och läsaren är skyldig att begripa och tro att den i programmets senare del framlagda ståndpunkt i språkfrågan är idel fraser och kryphål.
”Men man har visat mig en ledande artikel i Dagbladet n:o 327 för den 1 december. Här är läsaren lycklig att bland annat möta klara ord. Och då dessa uppenbart gifva klaven till programmets rätta förstånd, är det mig en verklig lycka att för så godt köp få saken på klar fot.”
”Nåväl, här säges ungefär: Det finska sällskapet började från 1840 ungefär att syssla med finska språket. Det var på en tid, då man just intet bättre kunde företaga sig. Derföre voro också den tiden det liberala partiet och det finska sällskapet de såtaste vänner. Det är väl derföre det lyckats sällskapet att bringa i dagen åtskillig finsk litteratur och icke utan framgång arbeta för finska skolor.”
”Men så kom en annan tid, och nu tog det liberala partiet Finlands affärer om hand. Det finska sällskapet har fortfarande intet annat gjort, än hållit på med språkstriden. Men allt, som i detta land på de sista tjugu åren blifvit uträttadt för landets sociala och politiska utveckling, det har allt gjorts af det liberala partiet, d. v. s. af Dagbladspartiet. Förstår läsaren nu, hvilka de äro, som icke äro liberala?”
”Jag anhåller, att Red., för att såvidt möjligt afskära Dagbladets sedvanliga mindre ärliga polemik, ville i Morgonbladet aftrycka den citerade ledande artikeln.”*Då hr J. V. S. icke läser Dagbladet – utom då man råkar visa honom en artikel – huru kan han då uttala något eget omdöme om arten af dess polemik? Dagbls not.
Dagbladet har redan i tvenne uppsatser visat huru orätt hr J. V. S. fattat artikeln af den 1 december. Vi behöfva derför icke här vidare utlägga att vi alldeles icke hade särskilt ”det finska sällskapet” (ett namn af hr J. V. S. uppfinning) från det liberala partiet, endast velat visa betydelsen och verkan af de olika idéströmningar i vårt land, som kunna sammanfattas under kategorierna: de språkligt-nationela och de liberala. ”Förstår läsaren nu hvilka de äro, som föra ärlig polemik?” kunde vi väl fråga.
”Emellertid må jag nämna, att jag har en dunkel hågkomst af, att finska sällskapet mellan 1840–50 tog åtminstone landets läroanstalter, hvarjehanda ekonomiska förhållanden och äfven särskilda lagförslag och eventuela styrelseåtgärder till tals.”
För vår del tro vi, att alla, som sökt göra sig förtrogna med vårt lands politiska utveckling, hafva mer än en blott dunkel hågkomst af den betydelsefulla, i visst afseende banbrytande verksamhet inom vårt lands publicistik, som tidningen Saima på 1840-talet ådagalade. Långt ifrån att förneka, har man tvärtom från alla håll erkänt nämnda tidnings förtjenster. Hr J. V. S. fortsätter:
”Det liberala partiet råkade icke den tiden veta huru våra grundlagar sågo ut. Ty få voro de, som egde Modées verk, der de funnos gömda. Men det finska sällskapet tryckte Regeringsformen och Säkerhetsakten. De hade derför hvar man sitt exemplar af grundlagen. Men det är gunås sannt, att de hade det endast på finska, och det var väl derför oanvändbart för de liberala.”
Att de nämnda grundlagarne utgåfvos på finska, var ingalunda utan betydelse, om ock hr J. V. S. lika litet som någon annan lärer kunna utreda huru allmänt de lästes och förstodos bland dem, som han benämner det finska sällskapet, hvarmed han här synes mena dem, som icke förstodo svenska. Men hvad hr J. V. S. icke funnit lägligt att anföra, ehuru det nog förtjent framhållas, då fråga var om de medel, genom hvilka insigt i vår konstitution och värma för densamma under den hårda tiden upprätthöllos, är den verksamhet J. J. Nordström i sådant syfte utöfvade. Sedan han genom Samhällsförfattningens historia spridt kunskap om vår rättsordnings grundvalar och tidigare utveckling, tolkade han i sina föreläsningar Finlands statsrätt på ett sätt, som hos de generationers studenter, hvilka afhörde honom och medelbart genom dem bland vidare kretsar af medborgare inplantade och närde kärleken till vår konstitutionella rätt. Och om än dessa föreläsningar – liksom J. V. S.ellmans föreläsningar på femtiotalet i rättsfilosofi – icke höllos på finska, voro de dock en verkande kraft i arbetet för det finska folkets framtid.
Efter det ofvan citerade läses i hr J. V. S. artikel följande mästerstycke:
”Kanske var det också derföre de såta liberala vännerna började indraga det finska sällskapets tidningar och slutligen förbjödo dem att trycka något på finska. Erkännas må dock, att de liberala ropade ohoj! förrän de slogo till. En och annan bland dem lät förnimma att det finska sällskapet var ett riksfarligt sällskap. Det satte alla menniskors här i landet löner, ordnar m. m. i fara. Men öfverhufvud måste till deras ära sägas, att de tego som muren, och att de skydde trycksvärtan värre än pesten.”
|2|Att på de skuggrädda byråkrater, hvilka utverkade det i kejs. brefvet den 8 april 1850 meddelade förbudet mot publikation af politiska nyheter, romaner m. m. på finska språket, tillämpa namnet de liberala, är i ock för sig så enfaldigt att det kunde vara nog att till läsarens medlidsamma smålöje påpeka detta prof på ”ärlig polemik”. Men då sannolikt dock någon tanke och afsigt dikterat denna sammanställning, så måste man tro att hr J. V. S. velat för ifrågavarande reaktionära åtgärd göra alla dem ansvarige, hvilka icke hörde eller senare hört till finskhetspartiet. Och derför gör det citerade stycket intrycket af en mot bättre vetande företagen förvrängning af historien. Hr J. V. S. vet mycket väl, att det icke var liberal anda som då lifvade dem hvilka makten hade i landet. Och han, som sjelf så ofta predikat tålamodets politik, vet nog också, hvad mått af opposition i tryck åren efter 1848 var möjligt. Och icke lärer hr J. V. S. sjelf under dessa år intill 1855 hafva användt särdeles mycket trycksvärta.
Men vidare i texten:
”Det var först efter 1855, som deras tungas band löstes. Men då vexte också de liberala upp med en fart såsom svampar i höstregnet på hvarje sophög. De förundrade sig blott deröfver, att icke hela verlden veta, att de i all sin tid ända från lindan varit riktigt äkta liberala. Till min skam bekänner jag, att jag då stod häpen, med öppen mun. Men menniskan vänjer sig vid allt. Och jag har nu blifvit van att se dessa liberala från 1855 och deras efterföljare höra till Dagbladspartiet. Jag förnekar alltså icke, att partiet är liberalt. Men hvad jag förnekar är, att detsamma omfattar all liberalism i landet, och att partiet ensamt fört landets institutioner och lagar framåt. Och dess anspråk att så göra och att så hafva verkat, det anser jag för i eminentaste grad oblygt.”
Att det efter 1855 fanns mera möjlighet, än derförinnan, att uttala liberala idéer och verka för deras insteg i det allmänna medvetandet, är ett faktum, lika allmänt kändt som orsakerna dertill. Liknelsen om svamparne är just icke något vackert sätt att illustrera den försiggångna förändringen. Och den häpnad, som hr J. V. S. säger sig ha erfarit när han fann ett antal unga skriftställare uppträda, hvilka icke redan förut gjort sig kända, kan i all sin låtsade naivitet föga göra effekt. Ty det är alltför enkelt och lätt förklarligt hvarför dessa unga män icke redan tidigare kunde vara med på arenan. Men häpnaden gällde kanske egentligen den omständigheten, att allt flera röster höjdes för att gifva uttryck åt andra åsigter än dem som i Litteraturbladet förkunnades. Sådan förmätenhet var icke i hr J. V. S.’s smak. Man skulle höra till hans skola eller ock hålla till godo med att stämplas såsom oduglig, okunnig etc. – alldeles såsom i denna dag.
Emellertid vill dock hr J. V. S. äfven för sin del anses ha varit liberal, påtagligen icke i den mening, som ordet har i början af hans artikel, ej heller som de hvilka 1850 sökte strypa den finska litteraturen, nej en riktigt äkta liberal.
Men hvar har då J. V. S:s och andras anpart i arbetet för liberala reformer i vårt land blifvit förnekad?
Hvar har det blifvit sagdt att det liberala partiet ensamt fört landets institutioner och lagar framåt?
Jo, i hr J. V. S:s artikel, hvari, efter det nyss anförda, till yttermera visso tillägges:
”Förrän jag vänder mig till programmets fasta innehåll, anhåller jag derföre att få tillbakavisa den pretention, hvarmed detsamma inledes, den nemligen, att det skulle varit sagda parti, som verkat alla de liberala reformer åt hvilka landet sedan 1860 haft att glädja sig.”
I programmets inledning säges att sträfvandena i liberal riktning sedan början af 1860 talet i många hänseenden befordrat vårt politiska framåtskridande.
Då många icke kan betyda det samma som alla, och befordra icke är liktydigt med ensam föra framåt, så är det ock fullkomligt obefogadt af hr J. V. S. att påbörda det liberala partiet sådan oblyg pretention, som den han, utan att ordentligen ha läst programmet, finner sig böra tillbakavisa.
Tillika må ock anmärkas, att programmet icke kunde hafva till uppgift att utreda vare sig hr J. V. S. eller andra personers förtjenster om framåtskridandet. Det innehåller icke någon historik af det politiska reformarbetet, det tager blott de tidigare liberala sträfvandena såsom utgångspunkt för vidare verksamhet i samma riktning. Men hr J. V. S. har funnit för godt att i sin artikel söka teckna det liberala partiets historia. På hvad sätt, det skola vi härnäst uppvisaoriginal: uppvsia.
Noter
*Då hr J. V. S. icke läser Dagbladet – utom då man råkar visa honom en artikel – huru kan han då uttala något eget omdöme om arten af dess polemik? Dagbls not.