27.3.1876 Finanslära
Finsk text
Ingen text, se faksimil eller transkription.
Original (transkription)
|1|
V. T.Vårterminen 1876.
Finanslära.
V. T.Vårterminen 1876.
17de Föreläsn.Föreläsningen
27 Mars.
Indirekta skatter.
Förut definierat: sådana som fordras af en person i
den förutsättning att han åter skall derför godtgöra sig af
andra. Detta en blott half definition. Karaktern af dessa skatter
egentlegentligen att vara lagda på konsumtion, förbrukning af vissa
varor eller på vissa transaktioner ochtillagt förrättningar. – Medan vid
de förra direktatillagt viss man bakom skatter, så är denna så att säga imper-
sonel. När bränvinsfabr.brännvinsfabrikant förbinda sig betala 100 000 mark i skatt,
så vet man väl, att det är blott ss.såsom mellanhand, att han tar igen
detta och mera af konsumenterna. Likaså med handlande och tullen.
Namnet indirekt alltså icke oegentligt men återge icke principen
hvari dess skatter ärotillagt bygda eller böra vara dettillagt. – Principen är: att äfven på annan
väg än gemen taxering och beskattning af förmögenhetsdelar eller
totala netto inkomsten, leder till statskassen vissa delar af
medborgnsmedborgarens inkomst. – Härvid nu den skilnad att det är i det
moment inkomst användes för enskildatillagt utgifter, som skattens erläggande
eger rum hvaremot direkta annorlundatillagt. – Med en viss grad af sanning kan sägas att utgiftsbeloppen
i fhållandeförhållande till inkomster. Också har yrkats att fåstruket grundatillagt income tax
på uppskattning af utgifterna, – om ock detta på goda skäl förkastats emedan uppskattningen blefve ännu osäkraretillagt.
Skatterna på konsumtionen åsyfta således att af medborgarens
inkomster taga i anspråk för staten vissa mer eller mindre
proportionel del af det belopp han använder eller kan användatillagt på sina årsutgifter.
Dessa skatter utgöra derföre alltid ett plus till konsumtions artiklars,
varornas naturliga pris, ett för statsbehofvens skuld gjort artificielt
tillägg till de egentl.egentliga produktionskostnader.
Erinra vi oss hvad förut vid direkta framhållits om de lägsta
revenyerna, Huru uppdraga en parallel: vissa artiklar äro så
absolut nödvändiga för tarfligaste lifsbergning att, om de beskattas, man
i sjelfva verket inskräktar på möjlighet på de fattigaste att uppehålla lifvet.
Utveckla. Äfven här olikhet mellan olika länder. – Södern frukter och mais.
Högsta Norden tran. Hos oss salt fisk och rågbröd. Belägga dem med
kons.skattkonsumtionsskatt vore att stöta rättvisans princip för hufvudet. Det vore
för dem som kunna skaffa sig blott sådant, att tvinga till föredra det oum-
bärliga. Der finna ju intet inkomstöfverskott att taga till. Och dock af nöden att icke blott lyx – utan ock allmän konsumtion åsätter om det skall inbringa ngtnågot.tillagt i marginalen
Häraf deducera: de artiklar som äfven de fattigaste i ett land
använda för lifsuppehållanden fåtillagt icke fördyras medelst skatt. – Annat
redan med s. k.tillagt njutningsmedel, om ock är så allm.allmän förbrukning. Huru med kaffe
och socker. Visserl.Visserligen allm.allmän äfven hos oss. Nåväl må man betala skatt,
stimulus att anstränga sig för ökande af inkomster medlet att skaffa sig
detta. – Men arbetarn torde icke stimulerad att anstränga sig för statens skuld.
Annat ex.exempel industri råvaror: t. ex. lump – mjölk, jern.
Alltså nu preliminäriska negativatillagt reglas: konsumtionsskatten icke lägga
på nödvändiga lifsmedel – icke på industrins råvaror, åtminstone
icke inhemska.
Historisk uppkomst här lika litet som vid de direkta, efter rationel un-
dersökning. Feodalherrarna icke åtkomma att skattatillagt rika borgare, för städernas
immuniteter. Staden bildade ett stånd för sig och skattade blott till hela rikets behoftillagt i marginalen. Men de måste
transportera varor öfver länderna. Men sade ni behöfva vårt skydd för
dessa transporter: erlägg afgift. Alltså betalning för tjenst snarare än skatt.
Städerna åter: man fann att icke blott gårdsegare och borgare borde
bidraga: det fanns mycket folk som förtjenade och konsumerade,
hvad de egde kunde man ej taxera,
så satte man skatt på lifsmedel, skapade accis och oktroj.
När de politiska fhållandeförhållanden utvecklat sig, och konungadömet stärkt,
togs för statens räkning i anspråk sådan beskattn.fdranbeskattningsfordran, ty stats-
behofven stego, och adliga jordprivil.jordprivilegier hade stigit. – Rättsgrunden
förlade man i Regentens regale makt. Förblanda helt
enkelt produktion af vissa näringsmedel för regale: främst
saltet, som man kunde deducera ur bergsregalet. (I Frankrike
saltet 1318). Tullregalet deducerades ss.såsom en beskattning af alla varor
som komma frfrån utlandet . Inga financiella principer, det
uppstod en brokig blandning af dylika skatter, – den ena irra-
tionellare än den andra, – inom samma land olika på olika orter.
Inrikes tullar, och acciser. – Äfven i Sverige: s. k.så kallade landtullar eller
lilla tullen 1622: 32de pengen af alla inhemska ätliga o.och förnötliga
varor, som fördes till torgs el.eller marknad inom riket. – Husbe-
hofs accis, för hvad hvar och en förtärde i sitt hushåll. 2 Salu-
accis för rättighet att sälja hvarjehanda lifsmedel: bryggeri,
bageri, slagteri, fiskeri accis. 3) Mångleri accis
för rättighet att i smärre portion sälja diverse ätbart,
m. m. Mot slutet af förra seklet begynte i allmhetallmänhet
förverkliga.
Ty insågo både att orättvisa – kännande för näringen, och
för staten mindre inbringande, då systemet opraktisk och kontroll
icke alltid möjlig. – Och äfven formen efterhand förlastande, och mycket afskaffats.
För alla dessa gemensamt att icke staten upstå ha hvarje
konsummerad. Uppbörden kan icke närma vid magra enskilda förbrukningen.
DförDärför skatter då ännu i större mängd tillsammans. Således producenter
[...]oläslig/saknad text och försäljare afstruket itillagt första hand af utländskstruket som måste erlägga
skatter, liksom entreprenörer som för sin vinst iklä sig sådant förskott.
3 hufvudgrupper: 1) Accisafgifter: – uppbäras ant.antingen vid produktion
eller försälj.försäljning af vissar varor, som vanligentillagt inom landet tillverkas – dit äfven oktroj för konsumentens
behof. 2) Finansmonopoler: Staten uteslutande en näring, och genom monopolet en
prisförhöjning lika med skatt. – 3) Tullafgifter – afg.avgift för vara som paserar frfrån en stat till annan.
Finanslära.
V. T.Vårterminen 1876.
17de Föreläsn.Föreläsningen
27 Mars.
Indirekta skatter.
Förut definierat: sådana som fordras af en person i den förutsättning att han åter skall derför godtgöra sig af andra. Detta en blott half definition. Karaktern af dessa skatter egentlegentligen att vara lagda på konsumtion, förbrukning af vissa varor eller på vissa transaktioner och förrättningar. – Medan vid de förra direkta viss man bakom skatter, så är denna så att säga impersonel. När bränvinsfabr.brännvinsfabrikant förbinda sig betala 100 000 mark i skatt, så vet man väl, att det är blott ss.såsom mellanhand, att han tar igen detta och mera af konsumenterna. Likaså med handlande och tullen.
Namnet indirekt alltså icke oegentligt men återge icke principen hvari dess skatter äro bygda eller böra vara det. – Principen är: att äfven på annan väg än gemen taxering och beskattning af förmögenhetsdelar eller totala netto inkomsten, leder till statskassen vissa delar af medborgnsmedborgarens inkomst. – Härvid nu den skilnad att det är i det moment inkomst användes för enskilda utgifter, som skattens erläggande eger rum hvaremot direkta annorlunda. – Med en viss grad af sanning kan sägas att utgiftsbeloppen i fhållandeförhållande till inkomster. Också har yrkats att grunda income tax på uppskattning af utgifterna, – om ock detta på goda skäl förkastats emedan uppskattningen blefve ännu osäkrare.
Skatterna på konsumtionen åsyfta således att af medborgarens inkomster taga i anspråk för staten vissa mer eller mindre proportionel del af det belopp han använder eller kan använda på sina årsutgifter. Dessa skatter utgöra derföre alltid ett plus till konsumtions artiklars, varornas naturliga pris, ett för statsbehofvens skuld gjort artificielt tillägg till de egentl.egentliga produktionskostnader.
Erinra vi oss hvad förut vid direkta framhållits om de lägsta revenyerna, Huru uppdraga en parallel: vissa artiklar äro så absolut nödvändiga för tarfligaste lifsbergning att, om de beskattas, man i sjelfva verket inskräktar på möjlighet på de fattigaste att uppehålla lifvet. Utveckla. Äfven här olikhet mellan olika länder. – Södern frukter och mais. Högsta Norden tran. Hos oss salt fisk och rågbröd. Belägga dem med kons.skattkonsumtionsskatt vore att stöta rättvisans princip för hufvudet. Det vore för dem som kunna skaffa sig blott sådant, att tvinga till föredra det oumbärliga. Der finna ju intet inkomstöfverskott att taga till. Och dock af nöden att icke blott lyx – utan ock allmän konsumtion åsätter om det skall inbringa ngtnågot.tillagt i marginalen
Häraf deducera: de artiklar som äfven de fattigaste i ett land använda för lifsuppehållanden få icke fördyras medelst skatt. – Annat redan med s. k. njutningsmedel, om ock är så allm.allmän förbrukning. Huru med kaffe och socker. Visserl.Visserligen allm.allmän äfven hos oss. Nåväl må man betala skatt, stimulus att anstränga sig för ökande af inkomster medlet att skaffa sig detta. – Men arbetarn torde icke stimulerad att anstränga sig för statens skuld.
|2|Annat ex.exempel industri råvaror: t. ex. lump – mjölk, jern. Alltså nu preliminäriska negativa reglas: konsumtionsskatten icke lägga på nödvändiga lifsmedel – icke på industrins råvaror, åtminstone icke inhemska.
Historisk uppkomst här lika litet som vid de direkta, efter rationel undersökning. Feodalherrarna icke åtkomma att skatta rika borgare, för städernas immuniteter. Staden bildade ett stånd för sig och skattade blott till hela rikets behoftillagt i marginalen. Men de måste transportera varor öfver länderna. Men sade ni behöfva vårt skydd för dessa transporter: erlägg afgift. Alltså betalning för tjenst snarare än skatt.
Städerna åter: man fann att icke blott gårdsegare och borgare borde bidraga: det fanns mycket folk som förtjenade och konsumerade, hvad de egde kunde man ej taxera, så satte man skatt på lifsmedel, skapade accis och oktroj.
När de politiska fhållandeförhållanden utvecklat sig, och konungadömet stärkt, togs för statens räkning i anspråk sådan beskattn.fdranbeskattningsfordran, ty statsbehofven stego, och adliga jordprivil.jordprivilegier hade stigit. – Rättsgrunden förlade man i Regentens regale makt. Förblanda helt enkelt produktion af vissa näringsmedel för regale: främst saltet, som man kunde deducera ur bergsregalet. (I Frankrike saltet 1318). Tullregalet deducerades ss.såsom en beskattning af alla varor som komma frfrån utlandet. Inga financiella principer, det uppstod en brokig blandning af dylika skatter, – den ena irrationellare än den andra, – inom samma land olika på olika orter. Inrikes tullar, och acciser. – Äfven i Sverige: s. k.så kallade landtullar eller lilla tullen 1622: 32de pengen af alla inhemska ätliga o.och förnötliga varor, som fördes till torgs el.eller marknad inom riket. – Husbehofs accis, för hvad hvar och en förtärde i sitt hushåll. 2 Saluaccis för rättighet att sälja hvarjehanda lifsmedel: bryggeri, bageri, slagteri, fiskeri accis. 3) Mångleri accis för rättighet att i smärre portion sälja diverse ätbart, m. m. Mot slutet af förra seklet begynte i allmhetallmänhet förverkliga.
Ty insågo både att orättvisa – kännande för näringen, och för staten mindre inbringande, då systemet opraktisk och kontroll icke alltid möjlig. – Och äfven formen efterhand förlastande, och mycket afskaffats.
För alla dessa gemensamt att icke staten upstå ha hvarje konsummerad. Uppbörden kan icke närma vid magra enskilda förbrukningen. DförDärför skatter då ännu i större mängd tillsammans. Således producenter och försäljare i första hand som måste erlägga skatter, liksom entreprenörer som för sin vinst iklä sig sådant förskott.
3 hufvudgrupper: 1) Accisafgifter: – uppbäras ant.antingen vid produktion eller försälj.försäljning af vissar varor, som vanligen inom landet tillverkas – dit äfven oktroj för konsumentens behof. 2) Finansmonopoler: Staten uteslutande en näring, och genom monopolet en prisförhöjning lika med skatt. – 3) Tullafgifter – afg.avgift för vara som paserar frfrån en stat till annan.