24.7.1875 Torsten Costiander–LM

Hjertlig tack för Ditt vänliga bref af d.den 13.
Det gläder mig att Ni mår godt på Botby
och att Du sköter om Din helsa. Sysselsatt
som jag ärstruket, för min del, är med att pyssla om
mina nerver, hyser jag det lifligaste delta-
gande för dem som äro stadda i samma elände
och jag tror att det lif Du för närvarande för, med
lugna, landtliga sysselsättningar, lagom tanke-
verksamhet, mycket frisk luft och lämpliga bad
(vid låg vattentemperatur äro hafsbaden kanske icke så
tjenliga för Dig som hafsbad af 26°, ännu helre 25°
eller 24° C. med åtföljande gnidning af ben och fötter efter
badet) – skall verka välgörande på Dig, om det ock
ej utgör någon grundlig kur efter alla de ansträng-
ningar och öfverretningar, som Du varit underkastad.
I sammanhang med Ditt landtlif vore, enl.enligt min tro
en lindrig Marienbader-Kreuzbrunnen Kur mycket
lämplig för Dig. – Åtminstone borde en flaska s. k.
Medicinskt Seltersvatten dagligen konsumeras under
|2| en timmes lugn promenad före morgonkaffet.
Detta skulle utan tvifvel öka Ditt välbefinnande
och grundlägga bättre magfunktioner för nästa
arbetsperiod. För öfrigt, då jag sett på Lager-
borg och mig sjelf, hvilken imponerande rôle
våra nerver spela här i lifvet, kan jag ej an-
nat än lyckönska Dig till att ännu vara
ung och kraftig nog för att kunna återtaga det
herravälde ber Dina nerver, som under en följd
af år betänkligen hotats, och jag hoppas Du är med-
veten af att detta för närvarande bör utgöra ett af
Dina förnämsta sträfvanden såvida några framgångar
i andra afseende skola vinnas. – Gud bevare Dig
för att någonsin blifva en sådan sjukling, som
vännen Lagerborg tyvärr är! Dock är han lyckligtvis
mycket bättre än han sjelf tror. Efter en konsultation
som jag i all hemlighet hade med vår gemensamma
läkare (i Kissingen)tillagt ang.angående Lagerborgs helsa, tror jag att hans far-
hågor för slaganfall äro öfverdrifna. Några ganska
oroande symptomer förekommo visserligen i Kissingen, men
de voro endast en följd af hans, i synnerhet der, högt upp-
drifna nerfstruketvretlighet. Två saker vore emellertid för honom
|3| af största vigt: 1^o) att få hans hårda mage i bättre
skick, hvilket skulle inverka lugnande på honom.
2^o) Att redaktionen af Dagbladet blefve sålunda ordnad
att icke Lagerborg skulle behöfva, under [...]oläslig/saknad text större delen af
året, ensam bära hela bördan af tidningens ledning.
Han skulle behöfva en Häradels mast??(Huvudredaktör?), en
konseljpresident eller något sådant vid sin sida.
Jag vet icke om sådant är brukligt vid större tidningar,
men om Lagerborg bör hålla ut en längre tid, så
är en ständigt tillhandsvarande, konsultativ leda-
mot af redaktionspersonalen, enl.enligt min tro, för honom
absolut nödvändig. – Hans nuvarande medarbetare
synas vara villiga och skickliga, hvar i sin detalj,
samt tidningen tillgifna, men de biträda icke vid
tidningens ledning, endast utföra gifna föreskrifter,
och egentliga konsultationer med Dig och andra för
saken intresserade kunna väl blott sällan förekomma,
ingalunda hvarje gång när hufvudredaktörens nerver
råka i en farlig öfveretning. – Med detsamma skulle
sjelfva dagsarbetet (som ofta nog lär intränga på natten)
något lättas för Lagerborg, så att han icke alltför snart
blifve utarbetad. I värsta fall kunde han ingå på attstruket en
|4| förminskad aflöning, om hans andel i bolaget fort-
farande ger goda räntor, för att desto längre kunna
bibehålla tidningens chefskap, för hvilket hans sunda
omdöme och genomredbara karaktär göra honom så
lämplig! – Som bevis på hurudan slaf han är af
sina nerver måste jag berätta följande, efterom det i det
hela är glädjande. – Då vi afreste från Kissingen – så nervösa voro vi atttillagt vi an-
sågs oss icke kunna uthärda der den 28^de dagen, utan afreste
en dag för tidigt – hade LgbgLagerborg påyrkat en marcheroute med
alldeles korta dagsresor, som jag för hans skulle gerna,
ehuru annars med motvilja, underkastade mig. Sålunda
kommo vi helt långsamt fram till Ober-Lahnstein vid Rhentillagt, några
minuters jernväg från Ems, efter att under Rhenfärden ha
riskerat att tillsammans konsumera en half butelj lättare
Rhenskt vin, för hvars möjliga lifsfarliga verkningar
vi efteråt icke kände oss fullkomligt trygga. Vid O.Ober Lahnstein
voro Wieselgren och Borg oss till mötes från Ems. Det efter-
längtade återseendet med den förstnämnde verkade på LgbgLagerborg
så starkt att han genast påtog dender halft oroliga, halft
resignerade minen, som jag lärt mig känna i Kissingen,
och att jag måste be WgrenWieselgren till en början återhålla sin extas.
En middag, nästan ”Kurgemäss”, intogs i all stillhet på stranden

Ett kort och stilla, men i hög grad angenämt besök
gjordes i Ems, der vi stannade öfver natten. Följande
morgon åtföljde WgrenWieselgren jemte aktören Holmqvist oss till
Coblentz och vidare på Rhen ända till Bonn. Under allt
detta hade LgbgLagerborg emellertid helt oförmärkt indragits
i den förtjusande vännens trollkrets, nerverna voro
totalt bortglömda, och då de båda svenskarna under åter-
färden öfverbjudo hvarandra i munterhet och pigghet
intogs, utan alla dubier, på ångbåten en frisk middag
med mousserande viner – utan att bloden mera steg
åt hufvudet! Den lugna färden från Bonn till Köln stad-
gade couraget. I st. f.stället för att tillbringa natten i Köln och der-
ifrån långsamt kraba oss fram till Köpenhamn, fortsatte
vi, på LgbgsLagerborgs initiativ, resan genom natten ända
fram till Hamburg, der uppehåll för affärer gjordes utan att
någon hvila dock kunde njutas, och så bar det åter af genom
natten öfver Kiel och Korsör till Köpenhamn. Der befanns
mannen vara så godt som fullkomligt frisk. – Wieselgrens
uppiggande sällskap hade totalt förjagat den sstruketnervsvaghet
som medförts från Kissingen! LgbgLagerborg beslöt att skynda till sin
familj och lemna Marstrand obesökttillagt. Jag ansåg detta varatillagt helsosammast
för honom och gjorde inga invändningar. Likväl skulle jag icke
|6| ingått på någon skiljsmessa från min trogne reskamrat
om icke han, lyckligt nog, hade fått D^r Crohn till
vidare ressällskap åtminstone fram till Stockholm. Den
10 Juli kl.klockan ½ 11 f. m.förmiddag serverade jag åt vännen LgbgLagerborg & Crohn
en smörgås & 1 glas Cliqodt á hotel Kongen af Danmark,
hvarefter jag afreste till Malmö & vidare i ett tag hit till
Marstrand, der jag lyckligen ankrade följande dag kl.klockan
10 f. m.förmiddag – Mina vänner skulle d.den 10^de på e. m.eftermiddag afresa från
Köpenhamn öfver Helsingborg till Stockholm, derifrån
Crohn till Wasa & LgbgLagerborg hem till HforsHelsingfors & Esbo, der
jag hoppas att han nu befinner sig i allsköns lugn
och välmåga. – Efter några veckors hvila kan ett mått-
ligt arbete blifva helsosamt för honom, öfveransträngning
och öfverretning kunna deremot åter efter någon tid för-
vandla honom till en sjukling. – Sköter han deremot om
sig; lyckas han isynnerhet, genom förnuftig behandling,
förbättra sin mages något tröga funktioner och besluter
han sig för att förjaga all onödig oro, upphöra med allt
som tyder på ”le malade imaginaire”, så hoppas jag
att han ännu i många år skall få njuta en ganska
tillfredsställande helsa. – Insigten om att en man
kan, genom en energisk vilja, fullkomligt göra sig
|7| till herre öfver sina nerver, är det enda positiva re-
sultatet jag tillsvidare vunnit under min resa i år,
och jag ville gerna med min trogna reskamrat dela
frukten af denna resa, hvilken här i Marstrand
kommit till mognad.

Hvad slutligen min egen ringa helsa – ringa per-
sons helsa, ville jag säga, beträffar, blefve rapporten
derom i möjligaste korthet följande: Kissingerkuren
har, som jag tror, åstadkommit en lifligare blodcirkula-
tion och sålunda verkat välgörande för framtiden. Huf-
vudet har hela tiden varit lätt och klart, ingen svindel,
ingen hufvudvärk har förekommit, oron för svårare blod-
kongestioner är i närvarande ögonblick så godt som totalt
försvunnen. – Deremot hafva nerverna blifvit i hög grad
uppgroriska och i detta afseende vår Lagerborgs sällskap,
oss emellan sagdt, för mig högst ohelsosamt. Hans
ständiga oro och nervretlighet, i förening med det
alvarsamma Kissingervattnet, verkade desto mera ned-
stämmande på mig, som jag för egen del för icke länge
sedan plågats af samma hemska spöke som han,
denna mer eller mindre omotiverade fruktan för
slaganfall. I början var det ensamt ett lifligt deltagande
|8| för Lagerborg, en oro för all den olycka som kunnat blifva följden
af en sådan katastrof han fruktade, som åstadkom sömn-
löshet och någon hjertklappar äfven hos mig, utom andra
nervösa symptomer. Hade han någon natt en svårare hjert-
klappning, så kunde jag vara säker på att följande dagtillagt hafva
nervösa knyckningar i högra vaden. Ju mera couraget
sjönk äfven hos mig, desto värre blef min oro och dertill sättersvårtytt
sig slutligen inbillade farhågor för mintillagt egen person. När
slutligen anledning till annan, verklig oro förekom genom
oförklarligt dröjsmål med Jennys första bref från Notsjö,
öfverväldigades jag i några dagar af en sådan hjertklappning,
att jag fann rådligast vara att upphöra med brunnsdrickning
och endast begagna bader. Slutligen anlände det väntade brefvet,
couraget repade sig och jag reste från Kissingen temmeligen
rask och kry. Hvad som återstod af hjertklappning öfver-
vann jag under första dagens resa. Börjandes redan från Würz-
burg mådde jag ypperligt. Första dagen i Mastrand var
en glanspunkt under hela kuren derigenom att äfven
susningen i hufvudet var så totalt försvunnen att jag trodde
den aldrig skulle återvända. Aptiten var glupsk. Magen
som en flöjt, nej, som en torfberedningsmaskin. Men,
Marstrandsluften och hafsbaden verkade oroande på min i Kissingen
|9| försvagade nerver och en vacker dag framkallade två oroande
omständigheter 1^o återseendet med Wilh. Åhman, som sitter
här slagrörd och 2^o åter ett oförklarligt uteblifvande af
bref från Jenny, en hjertklappning som fortgick i flere
dagar, hvarunder jag förlorade min berömda sömnförmåga,
och tvang mig att slutligen konsultera läkare. Sedan jag fått det
klart för honom huru jag bör behandlastillagt, neml.nämligen mera psykiskt än fysiskt, och förmått
honom att till aftonen ordinera en half öl jemte beafsteken,
kasserat digitalin som han vill bjuda mig samt bedt honom
i stället föreskrifva bromkali, samt det efterlängtade brefvet
omsider anländt, återvann jag småningom herreväldet öfver
mina nerver och är nu sedan par dagar fullkomligt frisk, eller
rättare sagdt har återgått till samma välbefinnande jag
hade vid afresantillagt från HforsHelsingfors, ty musiken i hufvudet har efter första
dagen återtillagt fortgått utan vidaretillagt afbrott. Jag kan derför hoppas att de
ännu återstående två veckorna skola utan hinder utöfva
en stärkande inverkan på hela min fysik. Efter några
dagar tänker jag återtaga hafsbaden, som jag under krisen
ersatt med lugnande halfbad. Hvad slutl.slutligen susningen i huf-
vudet beträffar, så blir detta symptom allt mer och mer en
gåta för mig. Såsom jag förut meddelat var den skoftals bortastruket
försvunnen efter ankomsten till Stockholm, likaså under resan
|10| till Kissingen. Der förnyades den och fortgick utan afbrott under
pågående näsindragning och gurgling enl.enligt Tröltsch. På åter-
vägen besökte jag honom ånyo i Würzburg, bad honom nogare
undersöka mig och bestämdt uttala sig ang.angående arten af min sjukdom.
Resultatet blef att jag har en obetydlig öronkatarrh, en mera
prononserad i näsan och röret som derifrån går till örat, samt
en dylik i svalget vid den s. k. örontrumpeten; äfven en sådan
katarrh kan, enl.enligt Tröltsch, framkalla susningen i hufvudet.
Sedan han rekommenderat min näsa till synnerlig omvårdnad
har jag här dagligen intagit näsdusch af ljumt saltvatten
samt näsindragning med en lösning af klorkeli. Under
resan från Kissingen var musiken åter som oftast försvunnen
och första dagen i Marstrand, som sagdt, totalt borta. Således
kan den åtminstone temporärt försvinna, hvilket är ett
stort resultat i förhållande till det oafbrutna susandet från
5 Augusti ända till slutet af maj hemma i Finland. Det
är möjligt att Tröltsch’s föreskrifter slutligen skola besegra
det onda. I alla fall oroar det mig högst obetydligt.

Men nu kan det vara nog med bulletiner. Förlåt,
men menniskan är svag, isynnerhet om hon är nervsvag
och det händer så lätt att man talar och skrifver om det som
mest intresserar en för tillfället – isynnerhet om man in-
|11| billar sig att det äfven skall intressera åhöraren.
Jag skall skölja ner medicinen med något sött från Mar-
strand. –

Sjelfva platsen gjorde denna gång ett, om möjligt,
[...]oläslig/saknad text miserablare intryck än första gången, då den åtminstone
erbjöd nyhetens behag. Här kan man då åtminstone icketillagt säga
att ”vattnet gör det visserligen icke”, ty vattnet är
tvertom allt! Kanske dock, att jag har orätt. Andan,
som är med och när, jag menar [...]oläslig/saknad text den glada badsocieteten,
gör nog sitt till också. Men Badhusstyrelsen gör då abso-
lut intet annat än konsumerar de storasvårtytt förvaltningskost-
naderna. De årliga förbättringarna, resp.respektive försköningarna,
kunnastruket göras mindre än hvarje gifven storhet – än dessa
bläckplumpar hade jag sånär sagt, om de icke varit
så stora; och badhusaktionärerna uppbära inga dividender.
På denna anspråkslösa samlingsplats för allt som gör
anspråk på att besöka Sveriges första badort, rör sig emel-
lertid ett gladt och lifligt sällskap, som till en del utgör
ett rikt urval af allt som finnes täckt och älskvärdt bland
Sveriges qvinnor, till en del åter en mångskiftande prof-
karta på snottar af alla möjliga slag. Militärsnobben
dernäst Götheborgska handelssnobben äro de öfvervägande.
|12| Skånska aristokratsnobben, Stockholmska salongssnobben
m. fl. m. fl. uppträda hvar för sig i mindre grupper. Men
alla dessa snobbar äro glada, trefliga och – vänliga
mot mig, likasom de älskvärda damerna. – Med den
största förvåning ser jag mig i denna brokiga samling
utgöra likasom ett centrum gravitates, ”den mest
uppmärksammade”, som man sade om en viss Professor
vid studentmötet! Jag kan rakt icke begripa hvaraf
denna oförtjenta popularitet kommer, det måste
vara på Jennys gamla fides, som jag lefver, ty hon
var verkligen för två år sedan en favorit och gjorde sig
förtjent deraf. Denna ställning är emellertid rätt angenäm
då den yttrar sig i vänliga blickar till och med från obekanta
damer, men den blir svårare då den medför ansvar. – När
i dessa dagar val till ny direktion ”för nytta och nöjen”tillagt, skulle ske och jag fått höra
att jag uppställdes som kandidat, hade jag min hjertklappning
och vidtog kraftiga åtgärder för att förhindra mitt val. Hade
det skett genom acklamation, så som då Jenny valdes 1873
så hade mitt val bestämdt undvikits. Men nu skedde det med
slutna sedlar. 10 medlemmar, 5 af hvardera könet skulle
väljas. De som deltogo i valet voro mig för det mesta obekanta.
(Finnarne afhöllo sig.) Grupper af de mest mångskiftande
|13| färger förekommo på dessa lappar (kotteriandan är
neml.nämligen mycket märkbar här) men påtillagt de flesta var jag
med, och erhöll sålunda de flesta rösterna näst Baron
Palmstjerna, som varit dans anförare hela sommarn.
Professorskan Bolin blef bland fruntimren den andra i ord-
ningen. Valet erbjöd sålunda en vänlig hyllning åt den
Finska kretsen. Till en början tyckte jag med någon
harm, det vara pojkaktigt att blifva hedrad som en
Direktör för nöjen, men då en gammal svensk öfverste
och två kammarherrar äfven erhöllo röster, ehuru de
föllo igenom; så lugnade jag mig i detta afseende och
beslöt att göra mitt bästa för att anordna nöjena
och använda välgörenhetsmedlen, utan att derföre behöfva
mycket hoppa i dansen eller annars ”uppträda”. – Inom
Direktionen tyckes man vilja hembjuda chefsplatsen åt
mig ehuru jag gör mig all möda att författningsenligt
framhålla, och Badhus intendenten D^r Hörlin är sjelfskrifven
ordförande. Emellertid har jag dock, i trots af gubben Hörlins
motstånd, [...]oläslig/saknad text med stor lätthet genomdrifvit ett program
som håller den lefnadsglada badsocieteten sur le qui
vive för den närmaste framtiden. –

Skönheternas skönhet i vår salong är ovedersägligen
|14| vår finska Fröken Berndtson. Hon är den mest beundrade,
likasom Fru Bolin den mest gouterade damen i denna
Societet. – För öfrigt är sällskapet i år mindre
talrikt, men, som det påstås, mera fint än vanligt.
Jag kan ej bedömma det; har ej så noga kännt
på dessa damer och tänker ej heller göra det; men
med ögonen kan jag ej upptäcka något utomordentligt
fint. – På senaste soirée lät emellertid allt, som ansågs
sig fint bland herrar, från den unga löjtnanten och tjenste-
mannen ”i verketsvårtytt” ända till den gamla hofmarskalken
presentera sig för mig, och när blott tillfälle gifves infångas
jag af dessa herrar för att presenteras för deras resp.respektive damer,
Allt detta kännes emellertid, upprigtigt sagdt, helt ange-
nämt för den som under är lång följd af år varit lika-
som utstött från den fina societeten i HforsHelsingfors, efter att förut
i åratal ha spelat en viss rôle inom densamma. Jag
tror att till och med om fru Winter vore här, skulle
hon åter se helt vänligt på mig, notabene om gumman
Adlerberg icke vore närvarande! –

Nu tror jag mig ha skrutit tillräckligt för att till slut
kunna bekänna att jag icke är bekant med den enda cele-
britet, som finnes på platsen (utom senator Zilliachus)
|15| neml.nämligen Svenske Ambassadören i Berlin, General
Bildt, – och efter denna diplomatiska slutvändning
tror jag mig kunna nedlägga pennan, anhållande
om min hjertliga helsning till Alexandra, lilla Cely
och Mili, äfvensom min vänligaste komplimang till
Maisoneten och Jernström. –