24.4.1878 Felix & Elin Mechelin–LM
Finsk text
Ingen text, se faksimil eller transkription.
Original (transkription)
|1|
|3|
WgViborg 18 24⁄4 78. –
Bäste Leo!
Då äfven Dagmar legat till sängs för en lyckligt-
vis lindrig förkylningsfeber under dessa sina
lofdagar och Elin i följd deraf haft och har
händerna fulla med sina båda patienter, så för-
söker jag nu åter att besvara ditt sista bref till
henne, såvidt jag det förmår, ty krafterna
äro mestadels bra skrala. –
Således till dina frågor. – Så kärt och trefligt
ett besök af Dig alltid vore, kan jag dock ej ännu
önska att besvära Dig dermed, då omaket, tidspillan
och kostnaderna för Digtillagt dervid ju ej stode i förhållande
till besökets ändamål och gagn, hvilka väl vore
att hänföras blott till vänskapens och våra var-
ma hjertans räkning, – eller huru? – ! – ! –
Andra frågan, om våra Läkare äro fullt säkra på
sin sak, kan vara nog tvifvelaktig att besvarastillagt, då de redan
så länge skött om mig utan dess bättre resultat;
men å andra sidan har ock min sjukdom företett så
många olika ochtillagt tillfälliga hinder i den egentliga
kuren, att man ej kan undra öfver att det härtills i det
|2|
hela gått allt lägre nedåt, ehuru skoftals äfven
bättre dagar med ljusare utsigter förekommit.
För resten har drtillagt Strömborg, som några gånger konsulterat
med vår husläkare Fr. Frhauser, varit temligen ense
om behandlingen och i allmänhet tyckts anse min ane-
mi nog allvarsam, så att först med sommarns inträde
någon märkbarare bättring lärer stå att hoppas, – om
eljest krafterna dåmera hålla ut med en vidare
kurbehandling. – I detta sakens skick torde ju
ock Prof.Professorn Wasastjernas anlitande och besvärande
ända hit ej heller ännu vara af omständighe-
terna påkalladt. – (Hvad månne annars en sådan mans besök här kostade? –tillagt)
Ditt anbud att, ifall af behof, vilja bispringa
mig i den finansiella sidan af saken, derest jag
i sommar blefve landsförvist med min sjuk-
lighet, rörde mig djupt; men ännu veta vi ej
huru dermed kan komma att gå, och kommer
tid, så kommer väl äfven råd. – Tack imellertid
för ditt hjertas varma välmening! – Och helsa
innerligt till alla våra käraste derborta,
nu måste jag sluta, ty händerna neka små-
ningom åter sin tjenst! –
Din egen
F. M.
Med det första skall jag skrifva
till Alexandra och ber nu blott
tacka henne och Alma för
deras vänliga och om så varmt
deltagande vittnande bref. –
I stor brådska, eder tillgif-
na
Elin M–n. –
WgViborg 18 24⁄4 78. –
Bäste Leo!
Då äfven Dagmar legat till sängs för en lyckligtvis lindrig förkylningsfeber under dessa sina lofdagar och Elin i följd deraf haft och har händerna fulla med sina båda patienter, så försöker jag nu åter att besvara ditt sista bref till henne, såvidt jag det förmår, ty krafterna äro mestadels bra skrala. –
Således till dina frågor. – Så kärt och trefligt ett besök af Dig alltid vore, kan jag dock ej ännu önska att besvära Dig dermed, då omaket, tidspillan och kostnaderna för Dig dervid ju ej stode i förhållande till besökets ändamål och gagn, hvilka väl vore att hänföras blott till vänskapens och våra varma hjertans räkning, – eller huru? –! –! – Andra frågan, om våra Läkare äro fullt säkra på sin sak, kan vara nog tvifvelaktig att besvaras, då de redan så länge skött om mig utan dess bättre resultat; men å andra sidan har ock min sjukdom företett så många olika och tillfälliga hinder i den egentliga kuren, att man ej kan undra öfver att det härtills i det|2| hela gått allt lägre nedåt, ehuru skoftals äfven bättre dagar med ljusare utsigter förekommit. För resten har dr Strömborg, som några gånger konsulterat med vår husläkare Fr. Frhauser, varit temligen ense om behandlingen och i allmänhet tyckts anse min anemi nog allvarsam, så att först med sommarns inträde någon märkbarare bättring lärer stå att hoppas, – om eljest krafterna dåmera hålla ut med en vidare kurbehandling. – I detta sakens skick torde ju ock Prof.Professorn Wasastjernas anlitande och besvärande ända hit ej heller ännu vara af omständigheterna påkalladt. – (Hvad månne annars en sådan mans besök här kostade? –) Ditt anbud att, ifall af behof, vilja bispringa mig i den finansiella sidan af saken, derest jag i sommar blefve landsförvist med min sjuklighet, rörde mig djupt; men ännu veta vi ej huru dermed kan komma att gå, och kommer tid, så kommer väl äfven råd. – Tack imellertid för ditt hjertas varma välmening! – Och helsa innerligt till alla våra käraste derborta, nu måste jag sluta, ty händerna neka småningom åter sin tjenst! –
Din egen
F. M.
I stor brådska, eder tillgifna
Elin M–n. –