28.8.1881 LM–Theodor Bruun

Då Ni härförleden besökte mig i Riihimäki och pratade om inkvarteringsfrågan förhöll jag mig mycket passiv. Olika sidor av frågan var mindre bekanta för mig då. Därför hade jag inte genast en färdig åsikt. Efter att jag nu har funderat lite över de berörda punkterna har jag i all korthet annoterat min åsikt och jag tar mig friheten att härmed översända denna annotation till Er. Detta sker utan annat anspråk än att förfullständiga det som berör min andel i det nämnda samtalet. Jag kände mig särskilt manad till det eftersom jag i vissa delar i frågan hyser åsikter som delvis skiljer sig från Era.

Jag upprepar min försäkran om att iaktta tystnad om detta samtal och tecknar med fullkomligaste högaktning

Om det i en blifvande författning angående inqvarteringen skulle sägas, att Finland befrias från skyldigheten att i fredstid prestera qvarter åt ryska och finska trupper o. s. v., så vore detta visserligen en oegentlig lokution, ty det är icke landet såsom sådant, som detta anses åligga, utan egarena af fastigheter jemte opriviligierade stadsinvånare. Endast i en internationel uppgörelse mellan Finland och Ryssland kunde denna lokution användas, i fråga om de ryska trupper som i landet placeras. Men det är ju icke nu fråga om en traktat, utan om en finsk förordning, om ock öfverenskommelse med ryska styrelsen före dess utfärdande är af nöden.

I ständernas framställning rörande denna sak (slutet af ständ^sständernas svar på kejs. prop.kejserlig proposition nr 41) begagnas de rätta uttrycken. Der talas om förmildrande af förpligtelsen för kommun eller dess enskilda medlemmar etc.

Jag kan ej finna huru denna fråga skulle kunna på ett tillfredsställande sätt lösas annorlunda än genom fullständigt bifall till denna ständernas anhållan.

Der begäres ju blott befrielse från presterandet af ståndqvarter under fredstid. Sådant qvarter behöfver ej hastigt improviseras. Dislokationer i fredstid äro i allmänhet ej plötsliga. De kunna genom kasernbygnad eller upphyrande af rum förberedas. Från åstadkommandet af ståndqvarter under krigstid samt tillfälligt qvarter åt genomtågande trupp vare sig i freds- eller krigstid begäres|4| ej befrielse, ej heller från dylik prestation med anledning af lägermöten eller tillfällig kommendering. Man har således beaktat de omständigheter, som kunna göra anspråket på qvarter oeftergifligt.

Att befrielsen skulle gälla äfven de finska, icke blott de ryska trupperna, torde ej böra fattas såsom en ”captatio benevolentiae”lat. strävan efter att uppnå välvilja. Det finnes ju stater, som till och med i sina grundlagar hafva det stadgadt, att inqvartering under fredstid ej får ega rum. Det är respekten för hemfriden, som i sådant stadgande fått sitt uttryck. Och om folket betalar skatter, medelst hvilka qvarter (kaserner) för den finska militären anskaffas, så kan detta ingalunda identifieras med inqvarteringsskyldigheter. Dennas karaktär är att vara ett onus som skall in natura presteras af invånarena i de kommuner, som råka blifva utsedda till garnisonsorter. Skatter för uppförande af kaserner hafva således just till ändamål att göra inqvarteringen öfverflödig. – Uppenbart är ock att ständerna icke kunna åtaga sig skatter för betäckande af de ryska truppernas logeringskostnader, ty dels vore detta ett afsteg från kejsar Alexander I^e à propositionen till Borgå landtdag ”om uppbörden af kronoutskylderna” gifna förklaring, att de finska statsinkomsterna blott skola användas till landets eget bästa, dels skulle för ett sådant subventionerande af den ryska militärbudgeten ingen hållbar rättsgrund kunna anföras. Det är derför tydligt att, såsnart de finska kommunerna erkännas befriade från skyldigheten att i fredstid prestera ståndqvarter|5| åt ryska trupper, de deraf vållade kostnader och utgifter böra drabba den ryska, icke den finska budgeten. Visserligen har den finska militiefonden äfven härintills haft utgifter med anledning af ryska truppers inqvartering; – men icke omedelbart eller såsom en subvention åt ryska budgeten, utan blott såsom bidrag till vissa finska kommuner för att lindra deras öfverdrifvet stora inqvarteringstunga.

Nu då finsk nationalmilitär åter uppställas, kan, till stöd för dessa rätts- och billighetssynpunkter, utan tvifvel äfven åberopas ingressen till K. inqvart.Kejserliga inqvarterings reglementet af 31 januari 1812.

Om det statueras en viss fix summa att årligen levereras från ryska statskassan till den finska, mot skyldigheten för finska staten att betala de qvarter, som måste åt rysk militär upphyras sedan kommunernas inqvart-skyldighet upphört, så åhvälfvas finska staten en ganska vansklig entreprenad, hvars resultat beror på omständigheter som den icke har i sin makt, såsom hyrornas stigande, de härstädes placerade ryska truppernas numerär m. m.

Vidhåller man från rysk sida anspråket, att någon bestämning måste träffas, som innebär garanti för erhållande af behöfliga qvarter (åt befälet), emot ersättning derför, så bör detta anspråk utan gensägelse uppfyllas, men riktigast vore väl att ställa så, att ersättningen skall motsvara den faktiska kostnaden. En tariff för detta ändamål torde det vara mycket svårt att en gång för alla a priori uppgöra, då hyresprisen starkt variera mellan skilda orter och på olika tider, hvarförutom äfven omfånget af de qvarter|6| som begäras, är underkastadt vexlingar. En fix tariff för dessa ersättningar kan derför medföra nästan lika stora olägenheter, som nyss berörda arrangement af en fix årlig ersättningssumma till finska staten. Visserligen kan det framkalla trakasserier, om vid hvarje ny dislocering de faktiska hyreskostnaderna skola utrönas och läggas till grund för ersättningen. Men omöjligt är det dock ej, att härvid komma till skåliga och måttliga hyror, vare sig att guvernören ensam, eller han jemte andra, kompromissariskt afgöra om hyresbelopp som anmärkts såsom alltför höga. I hvarje fall synes detta vara enda utvägen hvarigenom hela den effektiva kostnaden, den må vara större eller mindre, drabbar hvarken finska staten eller finsk kommun, utan endast den ryska staten, på hvars bestämmande det ock beror huru stora och komfortabla qvarter dess officerer skola få och huruvida truppstyrkan på en ort skall ökas eller minskas.

I fråga om de finska kaserner, som nu af rysk militär bebos och hvilkas öfverlåtande till dess fortfarande bega- gnande sammanbundits med inqvarteringsfrågan, är min tanke den, att de icke borde af finska staten försäljas, – af skäl nemligen, att det i allmänhet är klokare politik att icke åt annan statsmyndighet abalienera sådan den finska statens inom dess eget territorium belägna fastighet, som under förändrade förhållanden kan blifva för honom sjelf behöflig. Då dispositionen af dessa kaserner likväl nu skall åt den ryska militärförvaltningen öfverlåtas, vore det visserligen rationelt och riktigt att för desamma betinga sig en hyresersättning.|7| Men om så vore, att inqvarteringsfrågans lyckliga lösning befordras genom att gratis upplåta sagda kaserner, – en sak för hvars bedömande jag icke har nödig inblick i situationen, – så vore väl detta ett giltigt skäl att låta alla hyresanspråk falla. Dock borde, i hvardera händelsen, kasernernas underhåll besörjas och bekostas af den ryska förvaltningen, enär ledsamma förvecklingar annars kunde uppstå.