Hyökkäykset liberaalipuolueen ohjelmaa vastaan
III
Hra J. V. S. pyrkii seuraavalla tavoin kiertämään sen tosiasian, että säätyjen kokoontuminen vuosina 1863–64 tapahtui olennaisesti liberaaleissa merkeissä:
”Vuoden 1863 valtiopäivillä Dagbladetin puoluetta ei vielä ollut olemassakaan. Nuorta joukkoa, joka tuolloin esiintyi ritariston ja aatelissäädyn edustajina, johdettiin jalommassa hengessä. Sitä olisi voinut kutsua lämminsydämiseksi hallituspuolueeksi, elleivät kaikki ihmiset olisi tuolloin olleet lämminsydämisiä. Lapsekkaan iloisina kehuskeltiin säätyjen suurta anteliaisuutta yhteisiin asioihin ja pyöriteltiin miljoonia. Ei ollut näiden jalomielisten nuorten vika, että markat kutistuivat penneiksi.”
Niissä hra J. V. S:n artikkelin kohdissa, joista eilen kerroimme, hän pitää ”puoluetta”, josta hän käyttää koko ajan nimitystä ”Dagbladetin puolue”, vastuullisena vuonna 1861 harjoitetusta valtiolle vahingollisesta agitaatiosta. Nyt taas saadaan kuulla, ettei koko puoluetta vielä ollutkaan vuoden 1863 valtiopäivillä! Siellä oli ”nuori joukko”, jota johdettiin ”jalommassa hengessä”. Tämä nuori joukko koostui juuri sellaisista miehistä, jotka olivat osallistuneet edellä mainittuun agitaatioon. Jos tämä joukko muodosti hallituspuolueen, siinä tapauksessa niinkin tärkeän asian kuin ”miljoonien pyörittelyn” on täytynyt tapahtua sopusoinnussa hallituksen ja näin ollen myös silloisen valtiovarainjohtajan J. V. Snellmanin kanssa. – Muutoin näiden valtiopäivien monipuolinen toiminta ja liberaali asenne ovat niin tunnettu tosiseikka, ettei hra J. V. S:n artikkelista tarvitse etsiä tähän erityisiä todisteita edellä lainatun katkelman tarkoitushakuisen pinnallisuuden ja puutteellisuuden osoittamiseksi.
Hän jatkaa:
”Mutta jo vuoden 1867 valtiopäivillä Dagbladetin puolue tarjosi loistavan osoituksen olemassaolostaan. Puolue nuiji lehdistölain hengiltä ja kehuskelee edelleenkin tällä uroteollaan. Vaikuttavana tekijänä mainittiin silloin yleisesti totuudellisuuden vaatimuksen mukaisesti seuraava: ”Silloinen valtiovarainvaliokunnan puheenjohtaja esiintyi yhdessä parin pääkaupunkilaislehden päätoimittajan kanssa – kaikki nykyään Dagbladetin ohjelman allekirjoittajia. Lehtimiehet julistivat, että lehdistölaista pitäisi tinkiä hieman, sillä takuumaksut ja korkeat sakot olivat niin raskaita. Herrojen ymmärrys ei riittänyt käsittämään sitä, että sakot, ei vankila, olivat laissa yleisenä periaatteena, ja siksi oli oltava takuumaksut ja kaikki tämä oli kirjattu lakiin niiden suojaamaan niiden olemassaoloa. En arkaile tunnustaa, että itse olin kaikin voimin vaikuttamassa siihen. Totta tai ei, tämä lausunto ei kuitenkaan voinut olla pääasiallinen tekijä. Enemmistö toivoi kuitenkin voivansa säilyttää lehdistölain ilman näillä valtiopäivillä esitettyjä tiukennuksia. Tämän harhakuvan vallassa vieläpä kuviteltiin, että olisi mahdollista viedä monarkilta oikeus säätää lehdistöä koskevia lakeja – oikeus, jota kaikki hallitsijamme ovat soveltaneet vuodesta 1772 saakka.”
”Ei riittänyt, että hän pidättäytyi tästä oikeudestaan kolmen sijaan viideksi vuodeksi. Hänen olisi pitänyt luopua siitä kokonaan. Vuoden 63 valtiopäivillä oli riittänyt viisautta esittää lehdistölakiin tekemänsä muutosehdotukset toivomuksina. Ne saivat lähes kaikkien hyväksynnän.”
Tämä on jälleen virheellinen esitys asiasta.
Lakivaliokunta oli painovapautta koskevan armollisen ehdotuksen johdosta yksimielisesti antamassaan lausunnossa esittänyt oikeudelliset syyt, joiden vuoksi lakiehdotusta ei voitu hyväksyä muuttamattomana, mutta myös rajannut muutosvaatimukset ainoastaan neljään ehdotuksen 70 pykälästä. Korkeisiin sakkomääräyksiin ei ehdotettu muutosta.
Hra J. V. S:n kertomus siitä, mitä jotkut lehtimiehet olivat sanoneet konferenssissa lakivaliokunnan (ei siis valtiovarainvaliokunnan) puheenjohtajan kanssa, ei vastaa vähimmässäkään määrin todellisuutta. He eivät suinkaan puhuneet sakkojen alentamisen puolesta, he vain totesivat eräiden myös lakivaliokunnan mietinnössä mainittujen lainkohtien olevan vahingollisia painovapaudelle.
Porvaris- ja Talonpoikaissääty hyväksyivät mietinnön yksimielisesti 3. toukokuuta 1867. Toukokuun 6. päivä se sai myös Pappissäädyn yksimielisen hyväksynnän.
Samana päivänä kysymys oli Ritariston ja Aatelissäädyn käsiteltävänä. Keskustelun avasi hra J. V. Snellman. Hän sanoi olevansa varma siitä, ettei lakivaliokunnan mietintää vastaava säätyjen päätös voisi saada hyväksyntää, eikä siksi ollut muuta vaihtoehtoa kuin joko hyväksyä hallituksen esitys muuttamattomana tai todeta sensuurin palanneen käyttöön. Siksi hän ehdotti, että sääty hyväksyisi lain voimassaolon seuraavien valtiopäivien loppuun asti ja tyytyisi muutoin anomaan, että H. K. M. toteuttaisi aikanaan lakivaliokunnan ehdottamat muutokset. – Esityksessä oli mainittu, että laki olisi voimassa 1. tammikuuta 1869 saakka sillä varauksella, että H. K. M. voisi lisäksi jatkaa sen voimassaoloaikaa, – ja tämä jatko riippuisi ehdotuksen ingressin mukaan ”lehdistön omasta asenteesta”.
Kolme jäsenistä puhui saman ratkaisun puolesta kuin herra Snellman. Muut puhujat pitivät maan säädyille mahdottomana hyväksyä lakiehdotusta ilman lakivaliokunnan vahvistamia muutoksia. Tässä on tarpeetonta lainata, mitä liberaalipuolueen jäsenet lausuivat asiasta, koska hra J. V. S:n taholta on turha odottaa kunnioitusta heidän vaikuttimiaan ja syitään kohtaan. Siksi mainitsemme ainoastaan, että myös herra G. Rein, historioitsija, jota ei taatusti voi lukea kyseiseen puolueeseen, lausui muun muassa: että eräät lakivaliokunnan mainitsemat lakiehdotuksen säädökset synnyttäisivät samanlaisen valitettavan tilanteen kuin sensuurikin. ”Armollisen lakiesityksen hyväksyminen muuttamattomana, kuten ehdotettiin, merkitsisi lisäksi sitä, että hylkäisimme oikeusperiaatteet, jotka meillä ovat tähän asti vallinneet ja jotka ovat luoneet vuosisatojen ajan turvaa niin Suomen kansalle kuin sen kansalaisillekin. Tällainen myönnytys synnyttäisi maassa yleistä huolta ja tyrmistystä”.
Äänestyksen tuloksena valiokunnan mietintö sai näin 61 ääntä ja hra Snellmanin esitys 20. Tuskin ainuttakaan tärkeää kysymystä on koskaan päätetty valtiopäivillämme näin yksimielisesti.
Hra J. V. S. sanoo edempänä artikkelissaan: ”pappis- ja talonpoikaissäädyssä puolueella ei luonnollisesti ole ollut mitään sanomista”. Mutta siitäkin huolimatta, ja vaikka mainitut säädyt hyväksyivät yksimielisesti lakivaliokunnan mietinnön, hra J. V. S. katsoo aiheelliseksi syyttää Dagbladetin puoluetta siitä, että se ”nuiji lehdistölain hengiltä”.
Itse kukin voi miettiä tällaista tapaa käsitellä tosiasioita.
Ja muuten – mitä takeita olisi ollut siitä, että hra Snellmanin ehdottama muutos lakiehdotuksen voimassaoloaikaan – 1½ vuodesta 5 vuoteen – olisi vahvistettu? Hän lausui asiassa vain oman mielipiteensä. Ja miksi ennalta ajatellen ei olisi tullut kysymykseen, että lakivaliokunnan vahvistamat muutokset olisi vahvistettu, kunhan senaatti olisi vain asettunut päättäväisesti säätyjen puolelle?
Hra J. V. S. voi viitata silloisen ennustuksensa tueksi siihen miten lopulta kävi. Se ei kuitenkaan todista, ettei asiassa olisi voinut käydä toisin, jos esimerkiksi jotkut hallituksen merkittävät jäsenet olisivat asettaneet lakimuutosten vahvistamisen virassa pysymisensä ehdoksi. Kyse oli kuitenkin sen verran tärkeistä periaatteista, että edellä mainittuja keinoja olisi pitänyt yrittää, – elleivät sitten vielä tärkeämmät seikat estäneet kyseisiä henkilöitä toimimasta näin, – sitä emme ryhdy tässä nyt arvioimaan.
Tämä ei ole ensimmäinen kerta, kun painovapauskysymyksen käsittely vuoden 1867 valtiopäivillä on esitetty samalla tavoin väärässä valossa kuin hra J. V. S:n kyseisessä artikkelissa. Hra J. V. S. on selvästikin saanut useita ihmisiä uskomaan, että liberaalipuolue agitoi vuoden 1867 valtiopäivillä sensuurin puolesta.
Tämän panettelun kohteet, joihin oikeastaan kuuluisivat kaikki kyseisten valtiopäivien edustajat lukuun ottamatta muutamia aatelissäätyyn kuuluvia korkeita virkamiehiä – voivat toki kaikessa rauhassa asettua koko asian yläpuolelle. Kysymys sinänsä on kuitenkin sen verran tärkeä, ettei ole yhdentekevää, jos sen valheellinen kuvaus alkaa vallata alaa. Siksi meidän pitää aikanaan pyrkiä perusteellisemmin kuin nyt on mahdollista kuvailemaan painovapausasian käsittelyä vuoden 1867 valtiopäivillä.
Tällä kertaa meidän pitää vain lisätä, että hra J. V. S. on harvinaisen huonosti selvillä asioista, jos hän kuvittelee, että liberaalipuolue on tyytyväinen sensuurin palauttamiseen, tai jos hän luulee, että tämä instituutio arvioi suomalaisen puolueen sanomalehtiä eri mitalla kuin muita.
Hra J. V. S. on lisännyt viimeksi lainaamaamme kappaleeseen viitteen, joka kuuluu näin: ”Ei ole ollut ainuttakaan ”liberaalia”, joka olisi vaivautunut toimimaan suomalaiset painotuotteet kieltävän asetuksen kumoamiseksi. Siitä huolehti kreivi Berg erään liberaaleihin kuulumattoman pyynnöstä.”
Jos tämä liberaaleihin kuulumaton oli hra J. V. S., se luettakoon hänelle kieltämättä suureksi ansioksi. Lainaamamme viitteen tarkoitus on kuitenkin virheellinen, sillä eihän liberaalipuolue voinut syyllistyä tässä mainittuun laiminlyöntiin ennen kuin koko puoluetta oli olemassakaan – kumottiinhan kielto k. tiedoksiannolla 27. helmikuuta 1860. Eikä 50-luvun nuoria ”märkäkorvia” olisi kaiketi kelpuutettukaan kreivi Bergin puheille ajamaan kiellon kumoamista.
Hra J. V. S. jatkaa:
”Vuoden 1872 valtiopäivillä puolue oli jo järjestäytynyt, joten se saattoi anastaa itselleen ritariston ja aatelissäädyn valitsijamiesten vaalin. Manööveri toistettiin vuonna 1877, jolloin se ulottui myös porvarissäätyyn. Näin samainen puolue on saanut vahvan aseman valiokunnissa ja niiden kautta myös edellä mainituissa kahdessa säädyssä. Porvarissääty on kuitenkin aika ajoin asettunut poikkiteloin; mutta ensimmäisen säädyn enemmistö on äänestänyt silmää räpäyttämättä kuin pataljoona. Säätyä on hallinnut ja vallinnut n. s. ”salainen yhteishyvän valiokunta”.
Kun liberaali puolue oli enemmistönä aatelissäädyssä, sen ei tarvinnut ”anastaa” valitsijamiesten vaalia. Puolue oli kuitenkin niin vuonna 1872 kuin vuonna 1877 sen verran humaani ettei nimittänyt valitsijamiehiksi ainoastaan omia jäseniään. Kummallakin kerralla nimitettiin myös vähemmistön edustajia. Näin ollen hra J. V. S. osui tässäkin asiassa harhaan. Ei hänen kuitenkaan pitäisi olla niin naiivi, että ryhtyisi vaatimaan enemmistöä täyttämään valiokunnat vähemmistöä edustavilla henkilöillä. Porvarissääty toimi vuonna 1872 yhtä hyvässä sopusoinnussa aatelissäädyn kanssa kuin vuonna 1877. – Ensimmäisen säädyn enemmistö on äänestänyt yhtä itsenäisesti kuin mikä tahansa muukin sääty. Useammin kuin kerran se vieläpä äänesti hra J. V. S:n itsensä tekemien ehdotusten puolesta. – Väitetty yhteishyvän valiokunta taisikin jäädä vaikutukseltaan huomattavasti vaatimattomammaksi kuin herrat agitaattorit Talonpoikaissäädyn kulissien takana.
Sen jälkeen mielivaltaisia päähänpistoja tuleekin kuin konekiväärin suusta:
”On kuitenkin vaikea sanoa, mitä hyötyä tämän puolueen juonittelusta on ollut. On onnistuttu aloittamaan aatelisten rusthollinomistajien suojelu augmenttiverojen menetystä vastaan, saattamaan säätyjen määrärahat ja rahalaitos mitä suloisimpaan sekasotkuun, kirjaamaan uusia perustuslain säädöksiä mitä erilaisimpiin säädöksiin, osaksi valtiopäiväjärjestyksen vastaisesti – ja kaikkea muuta pientä ja hauskaa. Ennen kaikkea puolue on vastustanut suomalaiselle väestölle tehtäviä myönnytyksiä, osin menestyksellä mutta osin myös ei, sekä pyrkinyt itsepintaisesti tekemään kaikesta korkeammasta suomenkielisestä kirjallisuudesta mahdotonta poistamalla siltä suojan ruotsintamista vastaan. Voisi ehkä sanoa, että vuonna 1877 puolueen oli pakko antaa väistämättömän tapahtua, mutta se huolehti kyllä myönnytysten vähimmäismyynnistä pitämällä esimerkiksi tarkkaan huolen siitä, että suomalaisille oppilaille olisi olemassa ruotsalaisia kouluja. Suuret liberaalit toimivat turvallisuuspoliisin virassa.
Totuus on kuitenkin ennen kaikkea se, että kaikenlainen juonittelu on ollut liberaalipuolueelle vierasta. Pikemminkin sitä voisi moittia liiasta avoimuudesta.
Vain vähäinen osa rustholleista on aatelisten omistuksessa. Asevelvollisuusvaliokunta ehdotti yksimielisesti ja säädyt päättivät yksimielisesti, että augmenttiverojen tarkistus suhteessa rusthollien velvollisuuksiin tulisi toteuttaa siten, ettei olemassa oleviin varallisuussuhteisiin puututa. Hra J. V. S:n esitys asiasta on näin ollen tarkoituksellisen harhaanjohtava. Mitähän Talonpoikaissäätykin sanoo, kun sille kerrotaan, että hra J. V. S., joka oli viime valtiopäivillä niin innokkaasti poistamassa vakanssimaksuja, intoilikin vuonna 1879 Morgonbladetissa, että maksujen piti tietenkin jatkua entisellään, – niitä pitäisi vain kutsua uudella nimellä ”suostuntaveroksi.”
Mitä ”säätyjen määräraha- ja rahalaitokseen” tulee, hra J. V. S. ei liene ollut täysin hereillä kirjoittaessaan paperille väitteen, että liberaalipuolue on aiheuttanut siellä sekasotkua. Sillä jokaiselle, joka ottaa asioista selvää ja mielellään myös ymmärtää jonkin verran talousasioista, täytyy näyttäytyä ilahduttavana tosiasiana, että koko budjettilaitoksemme on edistynyt huomattavasti selkeämpään, suunnitelmallisempaan ja järjestelmällisemmin laskettuun suuntaan juuri valtiovarainvaliokunnan viime valtiopäiväkaudella tekemän työn ja säätyjen siihen perustuvan päätöksen ansiosta.
Yhtä huonoa arvostelukykyä osoittaa seuraava hra J. V. S:n väite. Kehotamme häntä lukemaan vielä kertaalleen asevelvollisuusvaliokunnan lausunnon ja siihen liittyvät neuvottelut. Ehkä silloin hänelle valkenee, että oli sekä oikein että välttämätöntä tunnustaa jotkin asevelvollisuuslain säädökset luonteeltaan perustuslain säännöksiksi.
Kyvyttömyys kunnioittaa toisten näkemyksiä näkyy myös vihjailussa, että ne, jotka kirjallista omistusoikeutta koskevia lain säädöksiä käsiteltäessä kannattivat lyhyempää määräaikaa sille, ettei kirjaa saanut kääntää toiselle kotimaiselle kielelle ilman kirjailijan lupaa, – olisivat pyrkineet ”tekemään kaikesta korkeammasta suomenkielisestä kirjallisuudesta mahdotonta”. Mutta hra J. V. S. halusi sorvata repäisevän iskulauseen, jolla kiihottaa puolueensa herkkäuskoiset liberaaleja vastaan. Tästä tarkoituksesta ei ainakaan voi erehtyä.
Koulukysymystä koskeva säkeistö onkin verraten varovasti laadittu. Asia onkin niin, että aatelissäädyn liberaalit ja hra Snellman olivat tästä kysymyksestä enimmäkseen yhtä mieltä. Katsotaan mitä hän lausui kouluanomuksista käydyssä yleisessä keskustelussa vahvistettuaan, että keskustelun pohjaksi on otettava valiokunnan lausunto eikä hra A. Meurmanin ja useampien esittämää varausta:
”Sillä tämä ehdotus on yleensä ottaen sovinnollisesti laadittu ja ilmaisee suurta hyväntahtoisuutta maan suomalaisväestön toiveille vaatimatta siksi vallitsevien olojen hylkäämistä. Siksi valiokunnan ehdotuksella on minunkin mielestäni suurimmat mahdollisuudet saada hallitukselta vastakaikua. Kuusi varauksen esittäjää asettuvat niin tiukasti rajatulle kannalle, että minun mielestäni sitä ei pitäisi puoltaa ja vielä vähemmän hyväksyä. Jo perusteluissa esiintyy niin suurta liioittelua, kun varauksen esittäjät uskovat, että valiokunnan ehdotuksessa on kyse kahden äidinkielen luomisesta yhdelle kansalle. Lauseeseen itseensä sisältyy yksi järjettömyys. Tarkoituksena ei ole aikaansaada sellaista mahdottomutta, että toinen kieli asetettaisiin äidinkielen sijaan, vaan kyse on pelkästään siitä, että maan sivistyneistö oppii tuntemaan ja rakastamaan suuren enemmistön kieltä, ja että samalla suomalaisväestön nuoret, jotka työskentelevät saadakseen korkeampaa koulutusta, pääsevät oppimaan maan nykyistä kieltä, sekä hallitsemaan sen että kunnioittamaan sen edustamaa sivistystä.”
Tässä lausunnossa esitetyt periaatteet käyvät selvästi yksiin sen näkemyksen kanssa, jota liberaalipuolue on ohjelmassaan tuonut esiin kielikysymyksestä. Emme kuitenkaan ole odottaneet hra J. V. S:ltä sellaista suoraselkäisyyttä ja itsehillintää, jota tämän yhtäpitävyyden julkinen tunnustaminen vaatisi. Sehän ei sopisi kuvaan, koska kyseinen henkilö on uskonut itselleen olevan parasta noudattaa tätä (pohjimmiltaan hyvin lyhytnäköistä) taktiikkaa, jossa hyökätään sokeasti liberaalin ohjelman kimppuun.
Annetaan taas puheenvuoro hyökkääjälle:
”Mutta pääasiassa pyrkimykset ovat olleet yhtä lailla tarpeettomia kuin hyödyttömiäkin. Useimmat asiat olisivat päätyneet samalle tolalle myös ilman puolueiden tekemisiä. Sillä asia on niin, kuten jokainen järkevä tarkkailija tietääkin, että valtiopäivillämme on vallinnut mitä suurin näkemysten yksimielisyys, niin että kaikissa maalle vähänkään tärkeissä kysymyksissä kaikki säädyt ovat kaikin voimin tähdänneet samaan suuntaan ja saaneet vielä kaupan päälle, muutamaa poikkeusta lukuun ottamatta, seurata hallituksen liberaaleja ja valtakuntaa hyödyttäviä toimia. Ei ole ollut vilaustakaan liberaalista tai illiberaalista puolueesta, ja Dagbladetin puolueen nykyinen ”liberaali” itsekorostus olisi vain naurettavaa, ellei sen taustalla piilisi pyrkimys saada suomalainen puolue näyttämään siltä kuin se suhtautuisi välinpitämättömästi ja saamattomasti maamme ”perustuslailliseen valtiomuotoon” ja sen kehitykseen.”
Edellä lainatussa on yksi lause, joka pitää kutakuinkin paikkansa: nimittäin se, että monet kysymykset on ratkaistu valtiopäivillämme ilman mainittuja näkemyseroja. Maamme puolueet eivät ole jakautuneet siten, että niiden välillä näkyisi eroja kaikenlaisissa asioissa. Uskommekin, että myös poliittisissa kysymyksissä osa suomalaisen puolueen miehistä voisi hyvinkin asettua liberaalien rinnalle, kunhan puoluetunne ei ajaisi heitä poikkiteloin.
Mutta vaikkei täällä olekaan varta vasten illiberaalia tai konservatiivista tai taantumuksellista puoluetta, suomalaisuuskiihkoilijoiden joukossa vallitsee kuitenkin selvästi kasvava taipumus suhtautua välinpitämättömästi tai torjuvasti perustuslakimme kehitystä koskeviin kysymyksiin. Tämä kävi ilmi viime valtiopäivillä; ja sama on näkynyt myös suomenkielisen lehdistön asenteissa. ”Ensin hoidetaan kielikysymys, sitten voi ryhtyä poliittisiin uudistuksiin”,– tätä lausumaa suomalaisen puolueen johtajat ovat viljelleet hyvin painokkaasti.
Tästä syntyy merkitykseltään varsin syvällinen ero, ja pelkästään sen vuoksi on tarpeen liittyä yhteen liberaalin ohjelman ympärille. Sillä jos maassamme ei nouse voimakasta yleistä mielipidettä valtiomuotomme jatkuvan kehittämisen puolesta; elleivät valtiopäivät kannata painokkaasti tätä mielipidettä; ellei tieto siitä, miten valtiorakennelman puutteita pitäisi korjata, pääse kypsymään ja kasvamaan vahvemmaksi; silloin ei hallituskaan – jonka huolenpidosta ja aloitteista kaikki poliittinen edistys näyttäisi hra J. V. S:n mukaan tätä nykyä johtuvan – katso tarpeelliseksi harjoittaa eikä noudattaa uudistuspolitiikkaa. Ja silloin meidän pitää vaikka kuinka monissa suomenkielisissä kouluissa ja vaikka kuinka vahvojen vapaudelta suojaavien muurien suojassa kääntää Snellmanin ja Topeliuksen kirjoituksia suomeksi tai Koskisen ja N. N:n kirjoituksia ruotsiksi, ja huomata, että meidän on yhä hankalampi kulkea tietä, joka on vuodesta 1863 ollut avoinna Suomen kansalle ja eteen sattuvista vaikeuksistakin huolimatta johdattanut vähitellen ylöspäin kohti valoisampia avaruuksia.
Ja tähän lopetamme tällä kertaa. Nyt saa joulurauha tulla. Sen jälkeen meidän on jatkettava hra J. V. S:n ponnistelujen tarkastelua hänen esittäessään paikkansapitämättömiä näkemyksiä liberaaleista pyrkimyksistä ja liberaalista ohjelmasta.
Angreppen mot det liberala partiets program.
III.
Hr J. V. S. söker på följande sätt komma ifrån det faktum, att ständermötet 1863–64 väsentligen hade en liberal karaktär:
”Vid landtdagen 1863 fanns Dagbladspartiet ännu icke till. Den unga falang, som då uppträdde i ridderskapet och adeln leddes af en noblare anda. Man kunde kalla den för det varmhjertade regeringspartiet, om icke alla menniskor då varit varmhjertade. Barnsligt glad, skröt man öfver ständernas stora frikostighet för det allmänna och tumlade om med miljonerna. Det var icke dessa ädelsinnade ungas fel, att markorna kommo att krympa tillsamman till pennin.”
I de delar af hr J. V. S:s artikel, hvilka vi i går meddelade, gör han ”partiet”, hvilket alltigenom betecknas såsom ”Dagbladspartiet” ansvarigt för den landsförderfliga agitationen 1861. Nu får man åter veta, att partiet ännu icke fanns till vid landtdagen 1863! Det var en ”ung falang”, ledd af en ”noblare anda”. Men denna unga falang bestod just af sådana män, som varit med om nyssnämnda agitation. Om denna falang var ett regeringsparti, så måste den väl äfven i en så vigtig sak, som ”omtumlandet med miljonerna” hafva harmonierat med regeringen och således ock med dåvarande finanschefen J. V. Snellman. – För öfrigt äro denna landtdags mångsidiga verksamhet och liberala hållning så kända, att här icke kan erfordras särskild bevisning mot den tendentiösa ytligheten och ofullständigheten i det ofvan citerade stycket ur hr J. V. S.’ artikel.
Vidare säges:
”Men redan på landtdagen 1867 gaf Dagbladspartiet ett lysande prof på sin tillvaro. Partiet slog ihjäl presslagen och skryter fortfarande med sin bragd. Såsom medverkande moment omtalades då allmänt med anspråk på sanningsenlighet följande: ”Dåvarande ordföranden i statsutskottet sammanträdde med hufvudredaktörerne för ett par hufvudstadstidningar – alla nu undertecknare af Dagbladsprogramnet. Tidningsmännen förklarade, att på presslagen litet skulle förloras, ty kautionerna och de höga böterna voro så förtryckande. Herrarne hade icke förstånd nog att inse, att böter, icke fängelse, var en lagen genomgående princip, att derföre kaution måste finnas och att allt detta i lagen fanns för att skydda detsammas bestånd. Jag rädes icke bekänna, att jag med all makt medverkade härtill. Sannt eller icke, hufvudsakligen verkande kunde dock icke detta utlåtande vara. Pluraliteten hoppades ännu kunna behålla presslagen, utan de vid denna landtdag föreslagna skärpningarne. Illusionen gick så långt, att man förmenade sig kunna taga från monarken rättigheten att lagstifta för pressen – en rättighet som alla våra monarker utöfvat ända från 1772.”
”Det var icke nog, att han suspenderade denna sin rättighet från 3 år till 5 år. Han skulle afkläda sig den för alltid. Landtdagen 63 hade haft visheten framställa sina ändringsförslag till presslagen såsom önskningsmål. De antogos i det närmaste alla.|2| Men nu agiterade Dagbladspartiet och utförde sin första landtdagsbragd.” ”Det har funnit sig belåtet dermed. Men det finska partiet har nog fått ångra sin svaghets synd; ty det är dess tidningar, som ständigt fått lida af pressförhinder och endast med yttersta försigtighet kunnat hålla sig qvar i dagsljuset. Mest har dock skolans sak lidit.”
Detta är återigen en falsk framställning af sakförhållandet.
Lagutskottet hade i sitt enhälligt afgifna betänkande i anledning af nådiga propos, angående tryckfrihet framstält de rättsliga skälen, hvarför lagförslaget icke kunde oförändradt antagas, men likväl inskränkt yrkandena på ändring till endast 4 af förslagets 70 § §. I de höga bötesbestämningarne föreslogs ej någon förändring.
Hr J. V. S.’ uppgift om hvad några tidningsmän skulle yttrat vid en konferens med lagutskottets (icke statsutskottets) ordförande öfverensstämmer icke det ringaste med rätta förhållandet. De pläderade alldeles icke för böternas nedsättning, de framhöllo blott vissa af de jemväl i lagutskottets betänkande anmärkta lagrum såsom vådliga för tryckfriheten.
Betänkandet blef den 3 maj 1867 enhälligt godkändt af Borgare- och Bondestånden. Den 6 maj blef det jemväl af Presteståndet enhälligt antaget.
Samma dag förevar frågan hos Ridderskapet och Adeln. Hr J. V. Snellman inledde debatten. Han sade sig vara öfvertygad derom, att ett ständerbeslut i enlighet med lagutskottets betänkande icke kunde vinna sanktion, att derför ej annat val fanns än att antaga regeringens proposition oförändrad eller se censuren åter införd. Han föreslog derför, att ståndet skulle antaga lagen att gälla intill slutet af nästa landtdag, och för öfrigt blott petitionera, att H. K. M. ville i sinom tid införa de ändringar lagutskottet föreslagit. – I propositionen var sagdt, att lagen skulle gälla till 1 Januari 1869, med förbehåll för H. K. M. att derutöfver kunna utsträcka tiden för dess gällande kraft, – en utsträckning sem enligt ingressen till propositionen skulle bero ”på pressens egen hållning”.
Tre ledamöter yttrade sig i samma syfte som herr Snellman. De öfrige talarene ansågo det vara för landets ständer omöjligt att godkänna lagförslaget utan de af lagutskottet tillstyrkta förändringar. Att här anföra hvad ledamöter af det liberala partiet i saken yttrade, är onödigt då från hr J. V. S. sida någon respekt för deras motiver och skäl icke kan påräknas. Vi nämna derför blott att äfven herr G. Rein, historikern, hvilken säkerligen icke varit räknad till nännda parti, bland annat yttrade: att åtskilliga af de af lagutskottet antydda stadganden i propositionen skulle framkalla enahanda beklagliga förhållanden som censuren. ”Att, såsom föreslaget blifvit, antaga den nådiga propositionen oförändrad, skulle dessutom innebära ett underkännande af de rättsprinciper, som hittills hos oss varit rådande och hvilka under århundraden beredt det finska folkets trygghet och medborgerliga säkerhet. Ett medgifvande som detta skulle framkalla allmän bestörtning och bekymmer i landet”.
Voteringen utföll sålunda att 61 röster afgåfvos för utskottets betänkande, 20 för hr Snellmans förslag. Så enhälligt som i denna fråga har knappast något vigtigt beslut vid våra landtdagar fattats.
Hr J. V. S. säger längre fram i sin artikel: ”i preste- och bondestånden har partiet naturligtvis icke haft något att säga”. Men det oaktadt, och ehuru äfven de nämnde stånden enhälligt antogo lagutskottets betänkande, finner hr J. V. S. för godt att anklaga Dagbladspartiet för att ha ”slagit ihjäl” presslagen.
Reflexionerna öfver detta sätt att behandla fakta göra sig sjelfva.
För öfrigt – hvar fanns garantin för, att den af hr Snellman förordade förändring af propositionens tidsbestämning för lagen – från 1½ år till 5 år – skulle vunnit sanktion? Han uttalade i saken blott sin enskilda mening. Och hvarför skulle det på förhand varit otänkbart att de af lagutskottet tillstyrkta ändringar vunne sanktion, om blott senaten energiskt stälde sig på ständernas sida?
Hr J. V. S. kan till stöd för sin då gjorda förutsägelse åberopa sakens utgång. Men dermed är ej bevisadt, att icke utgången kunnat blifva en annan, om t. ex. några betydande regeringsmedlemmar gjort sitt qvarstannande vid embetet beroende af sanktionen. Så vigtiga voro dock de principer som här stodo på spel, att antydda medel bort försökas, – så vida ej ännu vigtigare synpunkter afhöllo vederbörande derifrån, – en sak som vi ej åtaga oss att bedöma.
Det är ej första gången tryckfrihetsfrågans förlopp vid 1867 års landtdag framstälts i den falska dager, som nu i hr J. V. S.’ ifrågavarande artikel. Hr J. V. S. har påtagligen redan fått en del menniskor att tro, att det liberala partiet vid 1867 års landtdag agiterade för censuren.
Föremålen för detta förtal hvilka rätteligen äro alla medlemmar af sagde landtdag med undantag af några högre embetsmän inom adeln – kunna visserligen lugnt sätta sig deröfver. Men frågan är dock i sig sjelf af den vigt att det ej är likgiltigt om vilseledande utläggning deraf vinner insteg. Vi skola derför i sinom tid, fullständigare än nu kunnat ske, söka skildra tryckfrihetsärendets behandling vid landtdagen 1867.
Nu må vi endast tillägga, att hr J. V. S. är utomordentligt illa underrättad om han tror att det liberala partiet är belåtet med censurens återinförande, eller om han tror att denna institution tillämpat en annan måttstock på det finska partiets tidningar än på öfriga pressorganer.
Hr J. V. S. har till senast citerade stycke bifogat en not, så lydande: ”Det hade icke funnits någon ”liberal”, som värdat sig om att bedrifva den finskt tryck förbjudande förordningens upphäfvande. Grefve Berg hade besörjt derom på begäran af en icke liberal.”
Om denne icke-liberale var hr J. V. S. så länder detta honom onekligen till stor förtjenst. Men syftemålet med den anförda noten är dock förfeladt, ty det liberala partiet kunde väl icke före sin tillvaro – förbudets upphäfvande skedde genom en k. kung.kejserlig kungörelse af 27 febr. 1860 – begå den underlåtenhetssynd som här påpekats. Och till förespråkare hos grefve Berg skulle väl de der unga ”svamparne” från 50 talet icke hafva dugat.
Hr J. V. S. fortsätter:
”Vid landtdagen 1872 var partiet redan ordnadt, så att det kunde bemäktiga sig elektorsvalen hos ridderskapet och adeln. Manövern förnyades 1877 och utsträcktes då äfven till borgarståndet. Sålunda har det samma vunnit starkt inflytande i utskotten och genom dessa äfven i sagda båda stånd. Borgarståndet har dock stundom satt sig på tvären; men pluraliteten i första ståndet har voterat utan att blinka som en bataljon. Ett s. k. ”hemligt välfärdsutskott” har i det ståndet styrt och ställt.
Då det liberala partiet utgjorde pluraliteten af adeln, behöfde det icke ”bemäktiga sig” elektorsvalen. Men så humant var dock partiet såväl 1872 som 1877, att det icke valde endast af sina medlemmar till elektorer. Hvardera gången utsågos äfven medlemmar af minoriteten. Hr J. V. S. har således äfven i denna sak huggit i vädret. Och så naiv borde han dock ej vara att han skulle fordra, att pluraliteten borde fylla utskotten med personer af minoriteten. Borgareståndet var 1872 i lika god harmoni med adeln, som 1877. – Pluraliteten i första ståndet har voterat lika sjelfständigt, som något annat stånd. Mer än en gång voterade den till och med för de förslag hr J. V. S. sjelf framstält. – Det förmenta välfärdsutskottet var säkerligen vida beskedligare, än herrar kulissagitatorer i Bondeståndet.
Härefter följer en riktig mitraljös salva af godtyckliga påfund:
”Hvad detta partiets intrigerande gagnat till, är likväl svårt att säga. Man har lyckats inleda de adliga rusthålls-innehafvarenes skyddande mot förlust af augmentsräntorna, att bringa ständernas anslags och penningeväsen i det behagligaste virrvarr, att skrifva in nya grundlagsstadganden i hvarjehanda heterogena författningar, delvis med kränkning af landtdagsordningen – och annat smått och godt. Först och sist har partiet motarbetat medgifvanden för den finska befolkningen, dels med framgång, men också icke, såsom i det ihärdiga försöket att göra all högre finsk litteratur omöjlig genom att beröfva densamma skydd mot öfversättning till svenskan. Kanske skulle man kunna säga, att partiet 1877 nödgades låta det oundgängliga passera, men tog vård om utminuteringen af medgifvandena och t. ex. såg noga till, att svenska skolor skulle finnas för finska lärjungar. De stora liberala förrättade tjenst som säkerhetspolis.
Först och främst är sanningen den, att intrigerandet alltigenom har varit för det liberala partiet främmande. Snarare må det klandras för alltför mycket öppenhet.
Endast en ringa del af hela antalet rusthåll eges af adelsmän. Värnepligtsutskottet föreslog enhälligt, ständerna beslöto enhälligt, att revisionen af augmentsräntornas förhållande till rusthållens skyldigheter borde ske på sådant sätt att intrång ej göres i bestående förmögenhetsförhållanden. Hr J. V. S.’ framställning härom är således afsigtligt vanställande. Hvad skall Bondeståndet säga, när man upplyser det derom att hr J. V. S., som vid senaste landtdag var så ifrig för vakansafgifternas upphäfvande, år 1879 i Morgonbladet ifrat för att samma afgifter naturligtvis böra fortfarande utgöras, – man skulle blott omdöpa dem till ”bevillning.”
”Hvad ständernas anslags- och penningeväsen” vidkommer, så måtte hr J. V. S. icke varit rätt vaken när han nedskref påståendet att det liberala partiet bragt virrvarr deri. För enhvar, som tager reda på saken och helst något förstår att bedöma finansfrågor, måste det framstå såsom ett glädjande faktum, att hela vårt budgetväsende gjort ett betydande framsteg i klarhet, planmessighet och systematisk beräkning, just genom statsutskottets arbeten vid senaste landtdag och ständernas derpå grundade beslut.
Om lika ringa urskiljning vittnar derpå det följande af hr J. V. S. påståenden. Vi råda honom att ånyo läsa värnepligtsutskottets betänkanden och dertill hörande förhandlingar. Kanske skall han då inse, att det var både rätt och nödvändigt, att några af värnepligtslagens stadganden tillerkändes egenskapen af grundlagsbud.
Oförmågan att respektera andras åsigt visar sig vidare i insinuationen att de, som i fråga om lagstadgandena angående literär eganderätt höllo på en kortare tidsbestämning, inom hvilken öfversättning till det andra inhemska språket ej finge ske utan författarens tillåtelse, – haft till syfte ”att göra all högre finsk litteratur omöjlig”. Men hr J. V. S. har velat producera ett braskande slagord till, för att dermed upphetsa sitt partis lätttrogna emot de liberale. Om detta syftemål kan man åtminstone icke misstaga sig.
Jemförelsevis försigtigt affattad är strofen angående skolfrågan. Fallet är ock, att de liberala inom adeln och hr Snellman i denna fråga för det mesta voro samstämmiga. Se här huru han yttrade sig i den allmänna debatten angående skolpetitionerna, efter att ha tillstyrkt att utskottets betänkande, icke hr A. Meurmans med fleres reservation, måtte läggas till grund för diskussionen:
”Ty detta förslag är i allmänhet försonligt stämdt och uttrycker mycken välvilja för den finska befolkningens i landet önskningar, utan att derför yrka på förkastandet af bestående förhållanden. Härigenom har också utskottets förslag i min tanke den största utsigt att hos regeringen vinna något afseende. De sex reservanterna ställa sig på en så exklusiv ståndpunkt, att den enligt min tanke ej borde förordas, än midre gillas. Redan i motiveringen finnes en stor öfverdrift, då reservanterne förmena, att det i utskottets förslag är fråga om att åstadkomma två modersmål för ett folk. Detta uttryck innehåller i sig sjelf en meningslöshet. Derom är icke fråga, att åstadkomma en omöjlighet, att sätta ett annat språk i stället för modersmålet, utan frågan är endast den, att föra isynnerhet den bildade befolkningen i landet till kännedom af och kärlek för det stora flertalets språk, och att åter den ungdom af finska befolkningen, som arbetar sig fram till högre bildning, å sin sida må lära sig bildningens i landet nuvarande språk, lära sig både att känna detsamma och akta den bildning detsamma representerar.”
De principer, som framskymta ur detta yttrande, äro tydligen nära öfverensstämmande med den ståndpunkt i språkfrågan, som af det liberala partiet i dess program göres gällande. Vi hafva dock icke af hr J. V. S. förväntat det mått af uppriktighet och sjelfbeherskning, som skulle erfordras för att öppet medgifva denna öfverensstämmelse. Detta skulle ju icke passa i stycket, sedan vederbörande trott sig böra följa den (i grunden högst korttänkta) taktiken, att med blinda hugg kasta sig öfver det liberala programmet.
Vi gifva åter ordet åt angriparen:
”Men i hufvudsak har äflandet varit lika opåkalladt som gagnlöst. De allra flesta ärenden skulle nog fått samma utgång partiets tillgöranden förutan. Ty saken är den, som hvarje förnuftig betraktare känner, att vid våra landtdagar den största öfverensstämmelse i åsigter varit rådande, så att i alla frågor af någon vigt för landet alla fyra stånden af all makt skjutit på åt samma håll, och till på köpet, med få undantag, dervid fått följa regeringens liberala och riksgagneliga syften. Någon skymt af ett liberalt och ett illiberalt parti har aldrig funnits, och Dagbladspartiets nu ifrågavarande ”liberala” häfning vore en ren löjlighet, om derunder icke låge försöket att få det finska partiet ansedt att hafva varit likgiltigt och overksamt för landets ”konstitutionella statsskick” och dettas utveckling.”
I det anförda finnes ett yttrande, som är temligen riktigt: att nemligen en mängd frågor vid våra landtdagar blifvit utan synnerlig meningsskiljaktighet afgjorda. Partigrupperingen i landet är icke så beskaffad, att den skulle skönjas i alla slags ärenden. Och vi tro, att äfven i politiska frågor en del af det finska partiets män väl kunnå sammangå med de liberale, såvida ej partikänslor drifva dem att sätta sig på tvären.
Men om här ock ej existerar ett enkom illiberalt eller konservativt eller reaktionärt parti, så råder dock tydligen en tilltagande böjelse hos finskhetsifrarne att förhålla sig likgiltigt eller afböjande gentemot spörsmålen om vår konstitutions utveckling. Detta visade sig vid senaste landtdag; det har äfven visat sig i den finskspråkiga pressens hållning. ”Först språkfrågan ordnad, sedan må man företaga de politiska reformerna”,– detta yttrande har med stor aplomb utgått från finsk-partiets ledare.
Detta betingar en differens af ganska djup betydelse, ensam tillräcklig för att göra sammanslutningen kring ett liberalt program behöflig. Ty om ej en stark opinion för sucessiv utveckling af vårt statsskick gör sig gällande i landet; om ej denna opinion med eftertryck uppbäres vid landtdagarne; om ej sålunda insigten i huru det bristfälliga i statsbyggnaden bör afhjelpas, bringas till allt större mognad och bestämdhet; så skall ej heller regeringen – af hvars omvårdnad och initiativ hr J. V. S. numera tyckes anse allt politiskt framåtskridande bero – kunna finna sig manad att beträda eller vidhålla en reformatorisk politik. Och då skola vi med än så många finskspråkiga skolor och än så starka skyddsmurar mot friheten att öfversätta Snellmans och Topelii skrifter till finskan eller Koskinens och N. N:s alster till svenskan, finna oss hämmade på den väg som sedan 1863 varit öppnad för Finlands folk och hvilken om ock beströdd af svårigheter, dock småningom leder uppåt till ljusare rymder.
Och härmed afbryta vi för denna gång. Julefrid må nu inträda. Derefter skola vi fortsätta granskningen af hr J. V. S. bemödanden att framkalla oriktiga föreställningar om de liberala sträfvandena och det liberala programmet.