17.9.1873 Om statsförbund och statsunioner

Om statsförbund och statsunioner.

Första häftet.

Akademisk afhandling, som med tillstånd af Juridiska Fakulteten vid Kejserliga Alexanders-Universitetet till offentlig granskning framställes af L. Mechelin, J. u.Juris utriusque doktor. I Hist.Historisk-filologiska lärosalen den 17 September 1873 p. v. t. f. mpå vanlig tid förmiddagen.

Helsingfors, J. C. Frenckell & Son, 1873.

Ej utan nödtvång vidtager en förf. den ledsamma åtgärden, att utsända i offentligheten en del af ett arbete, som heldre bör uppträda i sin helhet. Det må väl då tillåtas, att beledsaga detta första häfte, hvars fortsättning förf. hoppas kunna publicera ännu innevarande höst, med en vördsam erinran derom, att nödtvång här i sjelfva verket förelåg. Det gällde att på viss, förutbestämd tid utgifva ett specimen – eller ock förlora rättigheten att deltaga i täflan om ansökt lärostol vid universitetet. Och den fastställda tiden var för kort för afhandlingens slutförande.

Inledning.

§ 1. Läran om statsförbund och statsunioner har till föremål beständiga föreningar mellan två eller flera stater, dessa associationers beskaffenhet samt de i och genom dem uppkommande rättsförhållanden.

Det är redan häfdvunnet, att under benämningarna statsunioner, statsförbund, inbegripa endast sådana föreningar mellan stater, som äro eller åsyfta att vara permanenta; till skilnad från de föreningar eller sammanslutningar, hvilka aftalats blott för viss tid, för något specielt, vanligen tillfälligt ändamål, och hvilka benämnas allianser. Läran om de sistnämnda hör uteslutande till folkrätten, hvaremot de förra behandlats både af folkrätten och statsrätten. Kontrahenterna i en allians upphöra icke att, hvar för sig, utgöra en skild folkrättslig individualitet; och alliansen har intet samband med, ingen inverkan på författningen i de stater, den omfattar. Deremot medföra unionen och förbundet en fortgående gemensamhet i de förenades utrikespolitik: dessa upphöra att hvar för sig underhålla internationella förbindelser, de förbundna staterna blifva i folkrättsligt hänseende en kollektiv personlighet. Och förbundet eller unionen kan tillföljd af sin permanens ej undgå, att i större eller mindre grad föranleda samverkan mellan staterna äfven i andra än folkrättsliga angelägenheter. Det har således icke saknats giltiga skäl, att i statsrätten upptaga läran om dessa associationer. Till folkrätten hör af denna lära egentligen frågan om sättet för unionens eller förbundets uppkomst, hvilket vanligen är|2| enahanda, som då en allians afslutas, nämligen ett frivilligt eller ock genom krig framtvunget fördrag; dit höra vidare statsunionernas påföljder i internationelt hänseende. Men alla öfriga delar af detta ämne finna lämpligast sin plats inom statsrätten; hvilket här torde få à priori påstås, med hänvisning till den följande utvecklingen. I förbigående får jag för öfrigt erinra, hurusom äfven andra frågor finnas, hvilka äro för statsrätten och folkrätten gemensamma, ehuru dessa båda discipliner vid deras behandling kunna utgå från olika synpunkter.

2. Läran om staters föreningar förutsätter läran om staten. Ty såsom redan namnen på dessa politiska formationer angifva, utgöra de föreningar eller associationer af stater; hvarje medlem eller kontrahent i unionen eller förbundet måste vara en stat.

När statsbegreppet skall förutsättas såsom kändt, vore det väl, om en allmänt godkänd och giltig definition af detsamma kunde åberopas. Så är emellertid icke fallet. Hvarje filosofiskt system har uppställt sin skilda definition af staten. Och de rättslärde, som behandlat allmän och positiv statsrätt, hafva antingen sjelfva ånyo definierat statsbegreppet eller ock, med eller utan afvikelser, anslutit sig till filosofers hithörande satser. Sålunda förefinnes en talrik mängd mer eller mindre skiljaktiga bestämningar af statens begrepp. Allteftersom författarenas verldsåskådning varit idealistisk eller realistisk, abstrakt-spekulativ eller historiskt-positiv, teoretisk eller praktisk, kyrklig eller verldslig, absolutistisk eller liberal, antik eller modern, har ock uppfattningen af staten vexlat. En vidare skiljaktighet har uppkommit derigenom, att en del velat i begreppsbestämningen hafva uttryckt endast hvad staten är, dess inneboende väsende, andra deremot förnämligast, för hvilket ändamål staten är till, hvilka uppgifter han har att lösa. Slutligen har äfven staternas egen hi|3|storiska utveckling nödvändigtvis under tidernas lopp utöfvat inflytande på teorierna om staten.

Det kan icke komma i fråga att här till godkännande föreslå vare sig någon bland förefintliga definitioner af staten eller ock någon ny sådan, för att dymedelst tillgodose ofvansagda behof af statsbegreppets förutsättning i läran om statsunionerna. Ty då en sådan begreppsbestämning icke står ensam för sig, utan till sin giltighet beror af det system, i hvilket den skall utgöra en hörnsten, skulle för framställande af ett slikt förslag erfordras, i förra fallet, ett kritiskt skärskådande ej blott af de olika definitionerna af staten, utan ock af de system till hvilka de höra, i det senare åter blefve det af nöden att motiverande utföra de teorier, med hvilka den nya definitionen sammanstår. Men i intetdera fallet skulle en sådan inledande framställning kunna undgå att växa till ett omfång, som icke stode i riktigt förhållande till sjelfva afhandlingen

Det är dessutom icke min afsigt att framlägga en filosofisk afhandling om statsunionerna, eller att med anslutning till något visst filosofiskt system framställa satser, som måste stå eller falla med detta. Denna undersökning skall icke förfara spekulativt, utan framförallt söka med objektivitet utreda hvad positiva rättsförhållanden innebära. En filosofisk monografi öfver ett statsrättsligt ämne är knappast tänkbar annorlunda, än såsom del af ett statsfilosofiskt system, hvilket förutsättes eller måste tillika framställas. Men den juridiska undersökningen af en speciel statsrättslig fråga bör ej vara sålunda bunden. Vare sig att undersökningen gäller en enda stat eller sker genom komparation af dithörande bestämningar i flere staters författningar, alltid bör metoden här framförallt vara lagtolkningens. Ej att spekulativt konstruera, men med rådfrågande af den historiska utvecklingen analysera de gällande lagbestämningarna, bör vara den juridiska undersök|4|ningens regel. Den statsrättsliga monografien på det positiva rättsområdet har således endast sjelfva statsförfattningen till förutsättning och kriterium. Och äfven om den icke inskränker sig till att blott tolka och belysa författningstexten, utan derutöfver vill härleda och framställa allmänna rättsnormer; så sker detta genom jemförelse mellan bestående rättsförhållanden, genom att ådagalägga det gemensamma, öfverensstämmande och väsendtliga i dessa.

Naturligtvis måste äfven vid ifrågavarande metod vissa allmänna begrepp förutsättas såsom giltiga utan skild förklaring eller bevisning. Att statsbegreppet, framstäldt såsom vetenskaplig definition, ännu icke blifvit en dylik allmängiltig notion, har ofvan antydts. Likväl är det att märkas att, trots alla skiljaktigheter i uppfattningen, såväl filosofernas som de rättslärdes definitioner af staten i många vigtiga omständigheter nära öfverensstämma. Och jag torde ej misstaga mig då jag påstår, att såväl vetenskapen, som den alldagliga uppfattningen äro ense i frågan om vissa egenskaper eller kännetecken, som tillhöra staten och som, sammanlagda, tydligt och bestämdt utmärka staten, till åtskilnad från allt annat hvarmed han kan komma att jemföras. Undersöker man ett flertal bestående stater, finner man hos dem dessa öfverensstämmande specifika egenskaper. De torde kunna sammanfattas på följande sätt:

Staten förutsätter ett bestämdt landområde, om sammanhängande eller på spridda ställen, är likgiltigt.

På detta landområde lefver en bofast befolkning.

Denna befolkning, vare sig att den består af en eller flera nationaliteter, af en hel nation eller delar af en eller flera nationer, underlyder en allmän, enhetlig viljas bestämning i allt som skall gälla till efterrättelse för hela den ifrågavarande befolkningen, för hela statsområdet.

Öfver denna allmänna vilja finnes ej någon högre makt.

Denna högsta makt, vare sig att den ytterst tillkommer en enda person, eller denna jemte ombud af befolkningen, eller ock folket i sin helhet, är i sin nyssnämnda uppgift, d. ä.det är i fastställandet af statens författning och stiftandet af dess lagar eller, med andra ord, i, ordnandet af statens inre rättsskick, oberoende af hvarje yttre, utanför staten stående makt. Staten är, i sin rätts-sfer, suverän1)Man kan anmärka: detta är blott, en anatomisk beskrifning af yttre kännetecken, i hvilken statens egenskap af lefvande organism alldeles icke framträder. Men den åsyftar icke att på ett uttömmande sätt framställa statens väsende, den vill blott angifva de kännetecken, af hvilka i förekommande fall kan slutas om ett visst land och folk utgöra en stat eller icke.
Om jag skall afgöra huruvida t. ex. furstendömet Rumänien är en stat eller icke, så skulle jag säkerligen stanna i tvifvelsmål derom, ifall jag ej hade annat kriterium att tillgå, än någon af de filosofiska statsdefinitionerna. En sådan lyder t. ex.: ”Staten är den sedliga idéns verklighet”. Hvem kan med ledning deraf bestämma, om detta land Rumänien är en stat? Äfven juristen Bluntschlis äldre definition (Art. Stat i Deutsches Statswörterbuch): ”Staten är det manligt organiserade, en sjelfständig och samfundslifvet beherrskande person blifna, folket i ett land”, är alltför sväfvande, att kunna i konkreta fall med någon nytta tillämpas. – F. von Holtzendorff (Encyklopädie der Rechtswissenschaft I, p. 632) har yttrat den åsigt, att statsbegreppets fastställande är en uppgift för historiens filosofi, ty: ”Mit den Mitteln der Jurisprudenz allein kann der Staat nimmer völlig begriffen oder konstruirt werden. Wenn die Gesetze nämlich den Rechtskundigen auch stets auf ihre in dem Gesammtwillen einers Volkes liegende Quelle, also auf den Staat selbst, zurückleiten, so ist doch der Staat seinerseits hinwiederum eine Wirkung solcher Ursachen, die ausserhalb jeder positiven Rechtsordnung liegen und deswegen nicht juristisch bestimmt werden können”.dety. ”Bara med jurisprudensens medel kan staten aldrig blivit helt förstådd eller konstruerad. Det är nämligen så att även om lagarna alltid leder den rättskunnige tillbaka till lagarnas källa, alltså till själva staten, där ett folks helhetsvilja ligger, så är å andra sidan staten för sin del ett resultat av sådana orsaker som ligger utanför varje positiv rättsordning och som därför inte kan bestämmas juridiskt”. – Jag delar denna uppfattning och har deri funnit stöd för mitt förfarande, att här ofvan endast meddela en ”anatomisk” beskrifning af staten..

3. I denna sammanställning af statens allmängiltiga kännetecken förekomma dock tvenne begrepp, om hvilka|6| olika uppfattningar stundom förspörjas och som derföre torde böra litet närmare skärskådas, nemligen nationalitet och suveränitet.

Ej sällan finner man ordet nation begagnas i stället för ordet stat, liksom vore de likabetydande med hvarandra. Det är isynnerhet på det folkrättsliga gebitet, denna förvexling är inrotad, ja denna gren af den offentliga rätten har redan i sitt namn: folkrätt, internationel rätt, förutsatt identiteten af stat och nation; ty enligt namnet skulle den afhandla rättsförhållandena emellan nationer och i sjelfva verket är det dock rättsförhållandena emellan stater, som utgöra denna vetenskaps föremål; det är ju blott den till stat organiserade nationen, som utgör ett rättssubjekt i folkrättsligt hänseende.

Väl är det sannt, att ingen stat är tänkbar utan en nation som uppbär honom, och att således dessa begrepp kunna begagnas i stället för hvarandra, utan att gifva anledning till svårare förvillelse, i sådana fall då staten omfattar blott en nation. Men faktiskt är också, att åtskilliga stater omfatta flera än en nation och att nationer finnas, som icke bilda en stat för sig; liksom det, tvertom, förekommer, att en nation är fördelad på flera stater.

Historiens gång har varit sådan. Betraktar man de inom den civiliserade verlden för närvarande bestående stater, så finner man få, hvilkas områden icke under tidernas lopp undergått mer eller mindre betydande förändringar. Den ena staten har utsträckt sina gränser genom eröfringar, den andra sett sina tillbakaträngda genom landafträdelser. Den ena staten har såväl i anseende till sitt territorium, som med hänsigt till sin befolkning, blifvit mer och mer helgjuten eller konsoliderad, medan den andra under samma statshöghet och statsenhet qvarhåller flera olika folkslag och länder. Dels hafva nya stater uppkommit genom separation från de riken, under hvilka de förr lydde|7| såsom provinser, dels hafva fordom sjelfständiga stater uppgått i andra, blifvit integrerande delar af dessa. Var under äldre tider herrskares maktbegär och eröfringslystnad ofta det enda motiv för statsområdens utvidgning och förändring, så har deremot i detta sekel en princip sökt arbeta sig fram såsom norm för statbildningen, nemligen nationalitetsprincipen. En stor del af vår tids politiska omhvälfningar har antingen skett under oemotståndlig inverkan af denna princip, eller ock åberopat densamma såsom skylt och rättfärdigande.

Nationalitetsprincipen är: hvarje nations rättsanspråk att få bestå såsom en sjelfständig stat eller bilda en sådan.

Men begreppet nation bör då icke fattas blott etnografiskt. Skulle hvarje folk eller befolkningsdel, som har samma härkomst, ras och språk, anses böra bilda en skild stat, så skulle en oerhörd förvirring uppkomma och endast få stater kunna ega bestånd sådana de nu äro. Ja, det vore en absolut omöjlighet, att i sådan mening tillämpa nationalitetsprincipen. Och en slik nationalitetsprincip skulle dessutom svårligen kunna sammanstå med kolonisation, emigration och naturalisation. Om ifrågavarande princip icke skall bryta stafven öfver sig sjelf, måste den taga hänsyn till stamförvandtskapen i högre mening eller den enhet, till hvilken befolkningen i ett land, äfven om den företer olikheter till härkomst och språk, efterhand utvecklats genom gemensamma historiska öden och traditioner, gemensamma lagar och gemensamt kulturarbete. Der denna enhet förefinnes, det etnografiska betraktelsesättet må då spåra enhet eller mångfald, der har befolkningen en enda politisk nationalitet1)I det svenska språkbruket är någon skilnad mellan orden nation och folk icke utpräglad. Både Sveriges och Finlands grundlagar begagna uttrycket folket i en mening, som är identisk med hvad jag här ofvan betecknat såsom den politiska nationaliteten. Men i den politiska litteraturen ser man orden folk och nation begagnade vexelvis. Deremot är det häfdvunnet, att genom ordet nationalanda uttrycka medvetandet och känslan af politisk enhet inom samma stat. – Fransoserna begagna allmänt ordet nation för att beteckna den politiskt öfverensstämmande befolkningen i en stat, peuple snarare dels såsom motsatsen till regering, dels åter i etnografisk mening. – Bluntschli och några andra tyskar hålla på ordet Volk såsom den politiska och Nation såsom den etnografiska termen; således motsatsen till det franska språkbruket..

Nationalitetsprincipen vill och bör vara en politisk princip. Den är tillämpad i de stater, hvilkas invånare sammansmultit till en enda politisk nation. Den är icke tillämpad i de stater, hvilka omfatta flera olika folkslag, som icke uppgått i en gemensam politisk nationalitet1)Af europeiska stater höra till den förra kategorien: Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, Belgien, Holland, Sverige, Danmark, Norge, Finland, Grekland, de flesta af Tyska rikets stater, den Schweiziska konfederationens stater, Luxemburg, Rumänien, Serbien. Till den senare kategorien, eller stater som omfatta flera nationaliteter, vore att räknas: Storbritannien med Irland, Ryssland, Preussen, Österrike, Ungern..

För den vigtiga branche af statsvetenskaperna, som benämnes politik, kan det vara en uppgift af högsta intresse, att undersöka staternas sammansättning i nationelt hänseende, resp. huruvida nationalitetsprincipen har utsigt att segra äfven i de stater, der den ännu icke är tillämpad, och om detta skall försiggå genom de olika nationaliteternas efterhand skeende sammanslutning till en enda, eller om tvertom den statliga enheten hotar att söndersprängas af de skilda nationaliteternas sträfvande efter politisk sjelfständighet. Och äfven för politiken såsom statskonst är det ett allvarsamt problem att lösa, om nyssberörda sträfvanden böra qväfvas, eller om de kunna och böra tillgodoses genom en federativ statsförfattning eller tillochmed föranleda enhetsstatens omdaning till statsförbund eller statsunion.

För statsrätten deremot utgör nationalitetsprincipens olika tillämpning icke en faktor af den art, att den borde tagas till indelningsgrund för olika kategorier af stater. Staternas inbördes olikhet i statsrättsligt hänseende beror på statsförfattningens beskaffenhet, icke på nationaliteten. Enahanda statsförfattning kan finnas i tvenne stater, af hvilka den ena har en befolkning med gemensam politisk nationalitet, medan den andra innesluter flera olika nationaliteter. Likaså kan det inträffa, att en stat med homogen befolkning företer organisationen af vidsträckt provinsiel autonomi för olika landsdelar, medan en annan utsträcker ett likformigt centralistiskt förvaltningssystem öfver en af flera nationaliteter bestående befolkning.

Staten är en stat, enhetsstat, äfven om han i nationelt hänseende företer mångfald. Och såsom en följd af det ofvansagda må här vidare framhållas, att om flera nationaliteter äro förenade i en stat, denna icke derföre konstituerar en statsunion eller ett statsförbund1)Huruvida t. ex. en stat sådan som Österrike, hvilken af några författare betecknats såsom ”ein Völkerstaat”, ”ein Gesammtstaat”, ger anledning att uppställa och i statsläran upptaga begreppet nationalunion, får jag måhända längre fram tillfälle att vidröra.. Dessa politiska formationer omfatta nödvändigtvis mer än en stat, och det är just staten, icke nationen, som i dem utgör kontrahenten, den enkla beståndsdelen.

Men om det ock i den statsrättsliga framställningen är af vigt, att göra behörig åtskilnad mellan begreppen stat och nation, hvilka icke äro synonyma, så är dermed icke sagdt, att sistnämnda begrepp och nationalitetsprincipen vore endast bisaker för statsrätten. Nationalitetsfrågan kan nemligen aldrig vara utan allt inflytande på statens institutioner; och hvad särskildt vidkommer statsunionerna, så finnas ovedersägliga bevis derpå, att det varit|10| nationalitetsprincipen, som föranledt stiftandet af statsförbund mellan flera stater befolkade af samma nation, och som å andra sidan föranledt upprättandet af statsunion i stället för enhetsstat, der en medveten nationalkänsla uppreste sig mot sistnämnda politiska form. Sådana inflytanden böra icke ens af den blott analyserande positiva statsrätten förbises. Är staten den högsta form af politisk organisation, så är han det blott derföre, att föremålet för denna organisation är nationen i sitt gemensamhetslif. Lemnande åt politiken att undersöka nationalitetsförhållandena ur synpunkten af ändamålsenlighet, fördel och framtidschancer, har statsrätten att taga hänsyn till dessa förhållanden för såvidt de i rättsligt hänseende göra sig gällande i statsförfattningen.

4. Suveränitetsbegreppet har under tidernas lopp varit föremål för ganska skiljaktiga uppfattningar. Det har talats om furstesuveränitet, folksuveränitet och statssuveränitet, om absolut och relativ, om fullständig och om halfsuveränitet, om folkrättslig och statsrättslig suveränitet.

Kort fattadt, har man med furstesuveränitet betecknat regentens rätt att inom staten oinskränkt utöfva den högsta makten. Folkets suveränitet åter har ansetts innebära den allmänna viljans öfvermakt öfver, eller rätt att tvinga, hvarje enskild vilja.

Med nutidens rättsståndpunkt är den absoluta suveräniteten oförenlig, såväl i det förra som i det senare fallet. Obegränsad makt tillerkännes numera ingen, hvarken i den monarkiska eller republikanska staten. Huru än den högsta makten är organiserad, måste den i sin utöfning såsom verkställande makt vara bunden vid lagen, såsom lagstiftande åter förbunden att respektera individens menskliga rättigheter. Regent och folk eller folkombud gemensamt, i den monarkiska, eller medborgarenas totalitet i den republikanska staten, ega utan tvifvel rättighet att utan in|11|trång af någon annan makt stifta en författning för staten, ändra eller upphäfva bestående grundlagar; men den sålunda suveräna allmänna viljan får dock aldrig suveränt disponera öfver individernas tillvaro. Om 99 procent af medborgarena i en stat fatta ett gemensamt beslut, så är väl detta att anses såsom ett uttryck af den allmänna viljan; och likväl, om detta beslut skulle gälla, att till lif och egendom förinta den återstående ¹/₁₀₀del af befolkningen, så vore beslutet på intet vis rättfärdigadt genom den suveränitet, som tillkommer den allmänna viljan, det vore helt enkelt en akt af mängdens despotism, analog med det tyranni, en krönt despot kunde utöfva. Till sådana konseqvenser skulle det leda, om suveräniteten påstås vara rättigheten till absolut, oinskränkt högsta makt inom en stat. Äfven den högsta makten är icke makten att förneka det rätta. Rättsstaten utesluter absolutismen; således äfven den absoluta suveräniteten. Suveräniteten är ett relativt begrepp.

Historiskt berättigadt har det varit, att uppställa läran om folksuveräniteten gentemot den traditionella furstesuveräniteten, ja denna lära har haft sin genomgripande betydelse för författningsstatens utbildning. Men om den ock har sin verklighet i republiken, så qvarstår i den monarkiska staten, äfven der konstitutionen starkt inskränker regentens makt, det faktum, att regenten utöfvar en betydlig del af s. k. suveränitetsrättigheter eller åtminstone såsom den ena parten deltager i utöfningen deraf. Säger man: suveräniteten tillhör folket ensamt, så negerar man bestående politiska förhållanden lika som då man förklarar henne endast tillkomma regenten. Dessa motsägelser finna sin principenliga lösning genom erkännandet, att det är staten, som är suverän. Af de olika statsformerna beror det, genom hvem och på hvad sätt statssuveräniteten för skilda ändamål skall utöfvas.

Det är hvarje stats oförgripliga rättighet, att utan fremmande makters inblandning ordna sitt inre lif, bestämma sitt styrelsesätt, stifta sina lagar, förfoga öfver sina tillgångar. Denna rättighet utgör suveränitetet, statshöghet. Den är oskiljaktig från staten. Förloras den, har staten upphört att vara till.

Vattel hade uppställt följande definition: ”Hvarje nation, som styr sig sjelf, under hvilken form det vara må, utan beroende af någon fremmande, är en suverän stat”. Dock tillägger han senare, att en stat är verkligt suverän och oberoende när han styr sig sjelf, genom sin egen auktoritet och sina egna lagar.

Numera har vetenskapen blifvit temligen ense derom, att en stats suveränitet icke hvilar på dess större eller mindre beroende af en annan stat, men väl på ofvanangifna exklusiva rättighet i afseende å dess inre förhållanden. I sjelfva verket äro ju ej heller alla stater fullständigt fristående i internationelt hänseende. Den stat, som ingått i association med andra, sköter sina folkrättsliga angelägenheter gemensamt med, och således i ett visst beroende af, sina medassocierade.

Man är vidare ense derom, att tillvaron af en stats suveränitet icke beror derpå, att den blifvit af andra makter erkänd, men att deremot hvarje suverän stat har berättigade anspråk på att få ingå såsom medlem i den folkrättsliga gemenskapen, således att direkte, d. ä.det är ensam för sig, eller indirekte, d. ä.det är i förening med eller genom andra, låta representera och bevaka sina intressen gentemot fremmande makter. Den statsrättsliga suveräniteten är således det väsendtliga, den folkrättsliga en följd af denna. – Jag bör tillägga den erinran, att med uttrycket suverän nation, hvilket isynnerhet i folkrätten ofta begagnas, icke menas folksuveräniteten såsom motsats till furstesuveränitet, utan statssuveräniteten.

Återstår att vidröra frågan om halfsuveränitet, ett begrepp, som efter J. Moser af de flesta författare blifvit godkändt för att tilldelas sådana stater, hvilkas statshöghet i vigtiga delar är mer eller mindre inskränkt genom annan makts superioritet, exempelvis genom att dessa stater äro ställda under andras beskydd. Att på detta sväfvande ”mer eller mindre” grunda en allmän regel, är vanskligt. Det torde böra öfverlemnas åt pröfningen in casu, huruvida inskränkningen är sådan, att endast halfsuveränitet dermed kan sammanstå. Erkändt synes dock vara, att endast den folkrättsliga, icke den statsrättsliga suveräniteten kan blifva föremål för slik reduktion, utan skada för statens tillvaro såsom sådan1)Jfr rörande suveränitetsfrågan: Vattel, Droit des Gens, nouv. éd. par Pradier-Fodéré, I, p. 123. – J. L. Klüber, Europäisches Völkerrecht pp. 23–28. – A. W. Heffter, Das Europ. Völkerr. der Gegenwart p. 37 f. – J. C. Bluntschli, Das moderne Völkerrecht pp. 87–95. – Densamme, Allgem. Statsrecht II, pp. 1–22. – Dens och K. Brater, Deutsches Statswörterbuch IX art. Souveränität. – Jos. Held, System des Verfassungsrechts 1, pp. 233–337. – H. A. Zachariä, Deutsches Staats- und Bundesrecht I, pp. 60–64. – B. Constant, Cours de politique constitutionelle I, pp. 275–287. – Ch. Calvo, Le droit international I, pp. 119–121. – Henry Wheaton, Eléments du droit international I, p. 31 f. och 43 f. – Joseph Story, Commentaries on the Constitution of the United States I, §§ 207–209..

Huruvida åter en stats suveränitet kan delas, eller nogare uttryckt, om och på hvad sätt en stat kan åt organer, som icke äro uteslutande dess egna, öfverlemna utöfvandet af några, flera eller färre, af sina s. k. suveränitetsrättigheter, utan att derigenom förverka sitt statliga sjelfbestånd, detta är frågor, hvilkas besvarande bör framgå ur undersökningen af statsföreningarnas organisation och af den unionella kompetensen i dess förhållande till den enskilda statens.

5. Statsförbund hafva förekommit redan i den antika verlden och i medeltiden. I våra dagar har deras politiska betydelse trädt än mera i förgrunden. De äro eller vilja vara beständiga. De förete, för huru olika förhållanden de än må vara organiserade, vissa likhetsdrag, vissa gemensamma grunder.

Långtifrån således, att endast betraktas såsom fenomenella yttringar af en viss tids statskonst, böra staters associationer erkännas såsom en med statens natur förenlig och menniskornas politiska intressen motsvarande form af organiserad samverkan; hvarföre ock ej mindre politiken, än rättsvetenskapen, egnat och bör egna dem sin uppmärksamhet.

Det är icke tillfälligtvis jag begagnat ordet association såsom gemensam beteckning af de politiska formationer, hvilka hänföras under kategorierna statsförbund, statsunioner m. m. Det nämnda ordet har visserligen ännu icke vunnit burskap inom den offentliga rätten. Alltsedan vetenskapen insett och ådagalagt, att menniskan i och genom födseln, sig oåtspord, inträder i det medborgerliga samhället och staten, att dessa arter af mensklig gemenskap icke hafva sin grund i ett mellan ett visst antal individer frivilligt träffadt aftal, utan utgöra nödvändiga, i menniskans egen sociala natur och i folkens behof af enhetlig tillvaro grundade organismer, – alltsedan dess har man sorgfälligt undvikit att framställa staten såsom en förening eller associationoriginal: assocfation. Och det är ej heller min mening att afvika från denna regel. Men hvad jag ville betona, är att, liksom det står individen, medborgaren, fritt, att ingå bolag med andra, likaså kunna de politiska personifikationernaoriginal: pesonifikationerna af folkens gemensamhetslif, staterna, associera sig med hvarandra. Liksom de privata associationerna kunna afslutas för lång eller kort eller obegränsad tid, för ett litet, specielt eller för stora, omfattande ändamål, likaså|15| kunna föreningarna mellan stater vara till tid och ändamål af olika slag. De folk- och statsrättsliga föreningarnas analogi med de privaträttsliga är ovedersäglig. Båda hafva sitt upphof i insigten deraf, att fleras krafter, rigtade på ernåendet af samma mål, snarare och bättre måste ernå detta, än den enstaka kraften. Båda bestämma genom aftal, fördrag, traktat, den rättsliga och öfriga organisationen af deras åsyftade samverkan.

Vårt tidehvarfs kulturhistoria vittnar på hvarje blad om associationens mäktiga betydelse för befordrandet af andliga och materiella framsteg. Betydelsefull genom sina objektiva verkningar, är associationsprincipen det ej mindre derigenom, att den för individens vilja och förmåga öppnar nya sferer för fri och sjelfständig verksamhet. Samhället och staten måste individen acceptera såsom gifna, utan hans tillgörande förefintliga organismer. Arten af hans verksamhet för dem beror icke blott på hans fria sjelfbestämning; han är deri bunden vid den allmänna viljans bestämningar, vid traditionen, som aldrig kan eller bör förnekas. Men i bildandet af associationen gör individens sjelfbestämning sig åter gällande och afgör icke blott hvad som skall åstadkommas, men äfven huru den nya gemenskapen skall organiseras; och han finner i denna fritt valda gemenskap med andra individer de krafter och de medel, som möjliggöra afsigternas förverkligande. Närde isoleringen känslan af vanmakt, så ger associationen medvetandet om makt. Och om staten är det begränsade området för statsmedborgarens verksamhet såsom sådan, så kan deremot associationen sträcka ut sitt samfund öfver land och haf. Ej politisk, ej nationel skiljaktighet hämmar henne i sin väg, menniska och menniska mötas i henne, redan har man sett talrika skapelser af den fria associationen, som komma menskligheten till godo, ej blott en bråkdel deraf – framtiden, ej blott samtiden. Men in|16|gen kan säga likväl, att associationsprincipen redan nått sin högsta och fullständiga tillämpning.

Har associationen mellan stater en lika välsignelserik betydelse för menskligheten, eller kan hon i framtiden höja sig dertill? För min del tror jag, att analogi emellan den statliga och den privata associationen äfven i detta hänseende förefinnes, åtminstone såsom möjlig. I statsförbundets väsende ligger det, att bannlysa fiendtligheter emellan dess medlemmar. Vädjandet till svärdet är väl icke otänkbart, men då endast såsom bestraffning af brott mot förbundsaftalet eller mot affall från detsamma. Den rivalitet, som kan förekomma emellan de förbundna enskilda staterna, måste nödvändigtvis yttra sig i fredlig täflan om försteget i rättvisans och kulturens befrämjande, i den medborgerliga frihetens betryggande. Förbundsmedlemmarnas eniga samverkan för alla gemensamma intressen, icke ett starkt enhetligt tvång till undertryckande af de enskilda staternas fria individuela lif, bör vara grunden för unionens tillvaro och organisation. Deri har hon sin lifskraft. Söker hon sitt motiv och sätter hon sitt mål förnämligast i koncentrationen af de krafter, som göra det möjligt att spela den vanskliga rolen af politisk stormakt, vill hon framförallt genom krigiska företag förvärfva yttre makt, i stället att lefva för skapandet af inre storhet, då har unionen ej blott förvexlat ändamål och medel, hon har inslagit en falsk riktning, som är fremmande för associationens väsende, hon bär då inom sig fröet antingen till sin egen upplösning eller till förintandet af den politiska frihet och den rika, mångsidiga utveckling, som i de associerades statliga sjelfständighet har sin rot och sin näring.

6. Denna inledande framställning har, fragmentarisk som den är, endast åsyftat att angifva vissa synpunkter, hvilka studiet af unionsfrågorna frammanat, och att derigenom föranleda läsaren till en förberedande orientering|17| rörande arten af det ämne, som här skall behandlas. – Sitt material hafva de undersökningar, jag har för afsigt att sammanfatta, förefunnit hufvudsakligen på den positiva rättens område. Om statens, den enkla statens uppkomst, väsende, ändamål och organisation i alla tider utgjort föremål för tänkarenes arbete, så hafva deremot staternas associationer endast i ringare grad tillvunnit sig den spekulativa statsfilosofiens uppmärksamhet. Utan att vare sig beklaga eller prisa denna uraktlåtenhet, har jag blott velat enkelt erinra derom. Undersökningar af de konkreta fallen, af bestående förbundsförfattningar och unionstraktater, saknas deremot icke. Och äfven för den rättsvetenskapliga systematiseringen af ämnet har mycket, kanske det mesta, blifvit gjordt; dock har, såvidt jag kunnat finna, det komparativa förfarandet icke blifvit dervid fullständigt tillämpadt.

Att meddela grunddragen af samtidens vigtigare unionella författningar; att genom jemförande granskning af dem och af den vetenskapliga litteraturen i ämnet lemna något bidrag till dettas systematisering; att slutligen i kretsen af sådana undersökningar införa vårt fäderneslands unionella ställning till kejsaredömet Ryssland, – dessa äro de uppgifter, denna afhandling har sig förelagda.

I Kapitlet.

Definition och indelning.

§ 7. En beständig förening mellan två eller flera stater på sådana grunder, att de, utgörande hvar för sig en sjelfständig stat, likväl i förhållande till andra stater uppträda genom ett gemensamt organ jemte det en större eller mindre del af deras inre statsangelägenheter kan blifva föremål för gemensamt handhafvande, bildar hvad i den offentliga rätten betecknats med namnen konfederation, union.

Jag har redan i inledningen betonat huruledes dessa politiska formationer nödvändigtvis förutsätta, att de länkar, de enheter, hvaraf de utgöras, skola vara stater. Ty när tvenne eller flera stater förenas på ett sätt, som upphäfver deras statliga sjelfständighet, så uppkommer icke en statsunion utan en enhetsstat, af hvilken de förut sjelfständiga staterna blifva delar eller provinser. Detta är en sammansmältning, icke en förening eller ett förbund. Så var t. ex. fallet, då den italienska halföns många skilda stater, dels genom tvång dels genom frivillig anslutning, bildade ett gemensamt helt, det nuvarande konungariket Italien, hvilket icke är ett statsförbund utan en enhetsstat. Sådana företeelser höra icke till föremålen för denna undersökning, likalitet som de fall, då en stat på grund af eröfring eller traktat med sig införlifvar, inkorporerar en annan stat; ty genom inkorporationen förvandlas denna till en provins af den eröfrande staten, den senare har erhållit en förstoring af sitt område, men något unionelt rättsförhållande har derigenom icke uppkommit.

Ett annat hufvudmoment i ofvangifna definition är, att föreningen skall vara beständig. Huruledes de tillfälliga sammanslutningar, som vanligen benämnas allianser och som äro af uteslutande folkrättslig natur, väsendtligen skilja sig från nu ifrågavarande formationer, är jemväl redan i inledningen framhållet.

Alla arter af statsföreningar hafva till följd, ofta äfven till hufvudändamål, att utrikespolitiken antingen blir helt och hållet gemensam för alla de associerade staterna eller att åtminstone organet för denna politik blir för dem alla gemensamt. Det förra är fallet t. ex. med Nordamerikas förenade stater, det senare t. ex. med Sverige och Norge: om Norge har en gränsetvist att reglera med Ryssland, så bedrifvas underhandlingarna derom på den för Sverige och Norge gemensamma konungens vägnar, ehuru Sveriges utrikespolitik icke beröres af saken.

Men i fråga om den gemensamhet, som forbundet eller unionen medför i behandlingen af staternas inrikes angelägenheter, förekommer en serie olikheter, i det att vid den s. k. personalunionen ingen sådan gemensamhet eger rum, medan i det fullständiga statsförbundet åtskilliga vigtiga suveränitetsrättigheter utöfvas icke af de federerade staterna hvar för sig, utan för gemensam räkning af derför enkom tillsatta förbundsorganer. Dessa skiljaktigheter bero dels på sjelfva föreningens beskaffenhet och grunder, dels på den olika politiska organisation, som i de unerade staterna kan förefinnas1)Redan Samuel Pufendorf i sin afhandl. De systematibus civitatum, Upsala 1677, gaf en definition af statsförbunden, som i riktighet föga blifvit öfverträffad af senare förf. Han sade i § 2: Systemata civitatum nobis appellantur plures una civitates, vinculo aliquo ita inter se connexa, ut unum corpus videantur constituere; quarum singulae tamen summum in sese imperium retineant.la – H. A. Zachariä, Deutsches Staats- und Bundesrecht I p. 90, har påtagligen affattat sin definition af statsunionen alltför vidsträckt och sväfvande, då han hänför dit alla slag af föreningar och förbund, som kunna förekomma mellan stater, de må då vara permanenta eller transitoriska, af statsrättslig eller folkrättslig natur och mera eller mindre afficiera den statliga sjelfständigheten. En verklig definition kan detta knappt kallas, helst distinktionen mellan allians och union är af både det officiella och det vetenskapliga språkbruket tillräckligt stadgad, att icke böra i förevarande fall förbises. – Zoepf, Grundsätze des Allgem. und deutschen Staatsrechts I p. 107, begår den oegentligheten att, vid framställandet af statssystemernas och statsföreningarnas begrepp, karakterisera unionerna såsom sådana trängre förbindelser mellan stater, hvilka, bland annat, kunna medföra flera staters fullkomliga sammansmältning till en enda stat. – Bluntschli, Allgemeines Statsrecht I p. 449 ff. har utan närmare definition och utan all principiel motivering, efter redogörelsen för de olika statsformerna uppställt kategorien ”sammansatta statsformer”, till hvilka då statsförbunden och statsunionerna skulle höra såsom motsatser till den enkla staten; och betecknar han dessa såsom stater, ”hvilkas delar för sig äro ordnade såsom stater eller åtminstone i likhet med stater.” Huru ohållbart detta är, faller lätt i ögonen då man besinnar, att unionen såsom sådan icke är stat, och att ”delarne” i unionen icke blott äro ordnade såsom stater, utan verkliga sådana. De stater, hvilkas ”sammansättning” till ett helt bildat en stat, hafva uppenbarligen sjelfva upphört att vara stater och kunna då ej heller mera vara länkar i ett statsförbund. Uttrycket sammansatt stat kan ej heller etymologiskt betyda annat än en genom hvilken som helst sammansättning uppkommen stat..

8. Ehuru ofvanstående allmänna definition bör vara tillämplig på alla ifrågavarande slag af associationer emellan stater, är det dock nödvändigt att, med fästadt afseende å de olika vilkor och former, under hvilka de uppträda, indela dem i skilda grupper.

Uppgiften är ej ny; erforderliga kategorier hafva längesedan blifvit formulerade och uppställda. Jag anser mig böra först redogöra för dessa indelningar och derefter pröfva i hvad mon en anslutning till dem är motiverad.

Att den tyska rättsvetenskapen, mera än något annat lands, egnat uppmärksamhet åt detta ämne, är förklarligt, då ju Tysklands politiska förhållanden företett snart sagdt|21| alla arter af unioner: det fordna tyska förbundet, det nordtyska förbundet och dess frukt, det nya tyska riket; Österrikes och Ungerns förening, Luxemburgs ställning till Holland m. m. Hos franska och andra författare i folkrätt igenfinner man de af tyskarne uppställda kategorier.

De hufvudsakligaste äro:

• Statsförbund och
• Förbundsstat;
• Realunion och
• Personalunion.

9. Statsförbundet (Staatenbund, Confédération) karakteriseras af Zachariä1)A. a.Anfört arbete I p. 91 f. på följande sätt: ”När flera oafhängiga (suveräna eller fria) stater förena sig genom fördrag eller folkrättslig förbindelse (Bündniss) till ett varaktigt förbund (Bund) för ernåendet af ett gemensamt mål och under konstituering af ett organ (Bundesversammlung), som representerar gemenskapen, d. ä.det är samtliga medlemmar af konfederationen, så kallar man en sådan förening ett statsförbund (Staatenbund, Systema civitatum confoederatarum). I ett sådant statsförbunds väsende ligger

A. Att de enskilda staternas hela suveränitet och inbördes oafhängighet fortfar, såvidt den icke inskränkes genom fördragsenligt fastställda förbundsrättigheter och pligter.

B. Den s. k. förbundsmakten har icke naturen och egenskapen af en statsmakt, utan en genom fördrag konstituerad societetsmakt; derföre strider, i tvifvelaktiga fall, presumtionen alltid emot dess kompetens, och hvarje utvidgning erfordrar ett nytt fördrag med alla parters bifall.

C. Den s. k. förbundsviljan bildas genom en komposition af partikularstaternas viljor. Derföre måste 1) alla stater vara omedelbart representerade i förbundets organ|22| och 2) de enskilda staternas representanter (sändebud, fullmäktige) äro blott desammas mandatarier; de kunna derföre emottaga instruktioner i allmänhet och för hvarje skildt ärende, limiteras i sina fullmakter och efter behag när som helst återkallas.”

Samma författare skiljer vidare emellan statsförbundet och förbundsstaten (Bundesstaat eller Staatenstaat) sålunda, att han uppställer denna såsom en mellanform emellan det förra och den enkla staten. Han anser förbundsstaten antingen uppkomma derigenom, ”att det för de enskilda delarna af en större statskropp, under fortsatt erkännande af en öfver det hela sig sträckande statsmakt, utvecklar sig politiskt sjelfständiga, på egen rätt beroende regeringsmakter”; eller derigenom, att förut suveräna stater genom fritt fördrag förenas till en statsrättslig kropp, d. ä.det är till ett rike, under en i sin sfer sjelfständig regeringsmakt, men med bibehållande af sin statliga sjelfständighet i alla de ärenden, som icke hänförts under denna gemensamma makt.

Närmare utförande det ”af förbund och stat sammansatta begreppet förbundsstat” tillskrifver han detsamma tvenne väsendtliga kännetecken:

A. En i sin sfer sjelfständig (suverän) makt, öfverensstämmande med en verklig statsmakt, som herrskar med egen, fri vilja och är utrustad med de dertill erforderliga medel. ”Detta har förbundsstaten gemensamt med staten.” En författning, menar han, enligt hvilken den gemensamma maktens vilja bildas först genom en komposition af partikularstaternas viljor, eller som undandrager den gemensamma makten det omedelbara förfogandet öfver de för dess sjelfständighet erforderliga maktmedel, strider emot förbundsstatens väsende och stannar på statsförbundets nivå.

B. De enskilda staternas sjelfständighet och oafhängighet (s. k. suveränitet) i fråga om alla till statsmaktens|23| sfer hörande föremål, försåvidt de icke i det gemensammas intresse äro öfverlemnade åt förbundsstatsmakten. ”Detta har förbundsstaten gemensamt med det blotta statsförbundet.” Derföre presumeras äfven här i kollisionsfall de enskilda staternas sjelfständighet. En författning, som skulle omvända detta förhållande eller göra den partikulära sjelfständigheten illusorisk, rubbar förbundsstatens väsende eller bereder dermed öfvergången till den enkla staten.

På grund af det anförda anser han, att till förbundsstatens väsende hör:

en sådan organisation af förbundsstatens lagstiftande och exekutiva makt, att den garanterar det helas enhet och kraft, men tillika äfven de förbundna staternas frihet;

och en fast begränsning af det, som skall vara förbundsstatsmaktens sak; hvarvid då förstås af sig sjelft, att allt öfrigt underlyder de enskilda staternas kompetens.

Hos de flesta författare, som behandlat detta ämne, finner man distinktioner och begreppsbestämningar, som i hufvudsak öfverensstämma med Zachariä’s här refererade framställning1)Jfr Zöpf, a. a.anfört arbete I pp. 108–115, der ifrågavarande distinktion är ännu mera i detalj utförd; – Bluntschli, a. a.anfört arbete I pp. 244–247; – Held, a. a.anfört arbete 1 pp. 392–395; – Heinrich Escher, Handbuch der prakt. Politik II pp. 26 och 481–508; – Georg Waitz, Grundzüge der Politik pp. 153–218. – Rüttimann, Das Nordamerik. Bundesstaatsrecht, verglichen mit den politischen Einrichtungen der Schweiz I p. 49 f. – F. von Holtzendorff, Encyclopädie der Rechtswissenschaft I p. 639 f., m. fl.. Af Holtzendorff och några andra har särskild vigt dessutom blifvit fästad vid den omständigheten, att i förbundsstaten bör finnas en förbundslagstiftning, som utan något tillgörande af partikularstaternas regeringar är förpligtande och verksam, och som förbinder ej blott staterna och endast medelbart, genom dem, medborgarena, utan ock omedelbart sjelfva medborgarena på hela förbundets territorium. Hvaremot i statsförbundet de af de skilda regerin|24|garna gemensamt fattade beslut icke äro för undersåtarena förbindande annorlunda än i form af en hos partikularstaten publicerad lag1)Jfr i folkrättsligt hänseende Calvo, a. a.anfört arbete I. p. 127..

Särskild uppmärksamhet förtjenar hvad Tocqueville2)De la Démocratie en Amérique I p. 188 f. yttrat rörande statskonfederationers olika gestaltning. Sedan han anmärkt huruledes menniskoanden lättare uppfinner tanken, än ordet derför, och huru deraf kommer bruket af så många oegentliga termer och ofullständiga begrepp, säger han:

”Flera nationer bilda ett permanent förbund och inrätta en högsta auktoritet, hvilken, utan att ega aktion på de enskilda medborgarena, såsom en nationalstyrelse det kunde, likväl har aktion på etthvart af de konfedererade folken, taget i sin helhet. Denna styrelse, så olik alla andra, erhåller namnet federal (förbundsregering).”tillagt av utgivaren

”Man uppfinner sedan en statsform, i hvilken flera folk verkligen sammangjuta sig till ett enda, för såvidt det gäller vissa gemensamma intressen, och förblifva åtskilda och endast förbundna för alla öfriga angelägenheter. Här verkar den centrala makten utan förmedlare på de styrda, administrerar och dömer dem sjelf, i likhet med hvad de nationala styrelserna det göra, men hon verkar så endast i en begränsad krets af ärenden. Uppenbarligen är detta icke mera en federal styrelse, det är en ofullständig nationalstyrelse3)”Un gouvernement national incomplet”, hvilket kanske riktigast återges: en ofullständig statsorganisation.. Så har man funnit en styrelseform, som noga taget är hvarken national eller federal (stats- eller förbunds-); men man har stannat dervid, och det nya ord, som bör uttrycka den nya saken, förefinnes ännu icke.”

Denna Tocquevilles distinktion är uppenbarligen i sina grunddrag öfverensstämmande med den uppfattning,|25| som sedermera i den tyska rättsvetenskapen gjort sig gällande. Huruvida äfven han skulle hafva adopterat beteckningen förbundsstat för den af honom karakteriserade nya mellanform mellan stat och förbund, torde numera ej kunna utredas och är jemförelsevis ovigtigt. Faktiskt är, att den ifrågavarande tyska terminologien blifvit af nyare publicister återbildad på franska språket sålunda, att en del skilja mellan États confédérés eller Confédération (Staatenbund) och États fédérés eller fédération (Bundesstaat1)Calvo a. a.anfört arbete), andra mellan Système d’états confédérés och gouvernement fédéral suprème eller État composé2)Henry Wheaton, a. a.anfört arbete I p. 55., slutligen andra mellan Confédération d’États och État fédéral3)Dictionnaire général de la politique, Art. Confédération (Cauchy) cit. hos Escher a. a.anfört arbete p. 486., hvilket enkelt är en öfversättning från tyskan.

Då så många auktoriteter ansett nödigt och riktigt, att uppställa omordade tvenne kategorier af förbundsorganisationer, och att uppdraga en bestämd skilnad mellan dem, oaktadt det för dem båda gemensamma draget att åt en enkom tillsatt förbundsstyrelse öfverlemna skötandet af de angelägenheter, som erkänts vara gemensamma för alla de förbundna staterna, skulle det väl synas, som borde denna frågas teoretiska del allaredan kunna anses löst och en revision af ifrågavarande begreppsbestämningar föga påkallad.

Emellertid har jag ej kunnat undertrycka vissa tvifvel rörande hållbarheten af den gängse indelningen i Staatenbund och Bundesstaat såsom väsendtligen olika organisationer. Det har synts mig, att här egentligen blott föreligger ett slag af politisk formation, ehuru det i verkligheten förekommer olika nyanser deraf, hvilken olikhet icke är af väsendtlig beskaffenhet, utan endast beror på graden|26| af utbildning, förbundets organisation erhållit. – Men jag lemnar denna fråga nu, för att återkomma till densamma sedan jag refererat de uppfattningar, som angående personal- och realunioner gjort sig gällande; hvarefter lämpligast blir, att anföra den indelning af ämnet, som enligt min åsigt vore den riktiga.

10. Zachariä, – som oegentligt och utan att uppge skälen derför, betecknar personal- och realunionerna, till skilnad från förbunden, såsom ”statsunioner i trängre mening”, – säger att personalunionen är den, som beror endast på stats-öfverhufvudets i rättslig mening tillfälliga gemensamhet för två eller flera stater, och derföre äfven upphör såsnart denna tillfälliga förening af herrskarerättigheter hos samma person upphör genom dessas öfvergång på skilda, berättigade subjekt. Realunionen deremot föreligger, när staterna sjelfva äro grundlagsenligt unerade, således unionen beror på en real och fortbestående rättslig grund. Hon är derföre, menar han, den enda verkliga union mellan staterna sjelfva och fordrar för sitt upphäfvande, att båda statérna genom de dem härvid rättsligt representerande organer i författningsenlig form uttala sitt begifvande dertill.

Personalunionen karakteriseras af Zöpfl1)A. a.Anfört arbete I p. 115 f. der det betonas med rätta, att här blott är fråga om monarkiska stater., Pözl2)Deutsches Staatswörterbuch, Art. Union., Holtzendorff3)A. a.Anfört arbete I p. 638. m. fl. på enahanda sätt, som af Zachariä. Bluntschli4)A. a.Anfört arbete I p. 248. Bluntschli betecknar tillföljd deraf föreningen mellan Sverige och Norge samt 1867 års uppgörelse mellan Österrike och Ungern såsom permanenta personalunioner. deremot, och en del författare i folkrätt, inbegripa under personalunionen äfven de fall, då tvenne eller flera stater hafva samma successionslag, och skilja då emellan öfvergående och permanent personalunion.

Rörande realunionen förekomma inom förstberörda grupp af författare smärre skiljaktigheter. Så t. ex. säger Holtzendorff i motsats till Zachariä, att realunionen är på rättslig väg oupplöslig. Men frågan, om och huru en sådan union kan upplösas, torde icke höra till sjelfva begreppsbestämningen, då man i alla fall är ense derom att denna union till sin art är permanent. – Zöpfl’s yttrande: ”i monarkiska stater beror realunionen derpå, att thronföljdslagen i det ena landet är erkänd såsom ovilkorligt gällande äfven för det andra” med tillägg af Holtzendorffs: ”men under upprätthållande af bådas territoriala separation och under statsrättsligt erkändt bevarande af den för hvardera statsområdet egendomliga författningsrätt” kunna anses innefatta de vigtigaste och allmännast godkända moment för bestämmande af realunionens begrepp. – När Bluntschli, dertill föranledd af den utsträckning han gifvit begreppet personalunion, kallar realunionen den högre förening, i hvilken icke blott herrskarens person, utan sjelfva den högsta statsledningen i lagstiftning och regering äro (för de unerade länderna) gemensamma, så har han i sjelfva verket uppställt en definition, under hvilken äfven enhetsstaten med decentraliserad administrativ organisation kan inbegripas. Och denna obestämda distinktion emellan statsunion och enhetsstat förbättras ej derigenom, att han såsom tredje kategori anför den ”fulla unionen”, hvilken ”upplöser de unerade staternas särskildhet och bildar icke en af flera stater sammansatt, utan en enkel stat”; ty en sådan union är ju blott en sammansmältningsprocess, en politisk åtgärd, icke en existerande politisk organisation. Den hör således alldeles ej till saken, när det är fråga om att bestämma de olika slagen af bestående statsunioner.

11. Såsom af det föregående synes, hafva statsförbundet och förbundsstaten vanligen framställts i sammanhang med hvarandra, dels för de dem emellan förekom|28|mande analogier, dels ock för att sålunda lämpligare belysa hvad som ansetts skilja dem åt. Af likartade skäl hafva real- och personalunionen hos de flesta författare fått bilda en sammanhörande grupp i denna lära. Men ehuru det sålunda bort ligga nära tillhands, att främst indela staternas föreningar i tvenne hufvudgrupper, har detta icke skett. Det hade dock dertill förefunnits icke blott lämplighetsskäl, utan ock principiella.

Betraktar man nämligen de föreningar af stater, som förekommit och förekomma, så skall man finna:

att en del äro sålunda uppgjorda och organiserade, att de associerade staterna åt en skild myndighet öfverlemnat handhafvandet af alla de regeringsärenden, hvilka skola vara för alla dessa stater gemensamma, och att denna myndighet, som icke är identisk med styrelsen öfver någon af de förbundna staterna, har att å dessas vägnar endast och uteslutande vårda sig om sagda gemensamhetsärenden, icke om några andra;

att i de öfriga, deremot, staternas association uppkommit sålunda, att statschefen i ett land blifvit erkänd såsom tillika regent i det eller de andra, hvaraf följden är, att det icke finnes någon sådan, af och för dessa unerade stater tillsatt, skild myndighet eller styrelse, som skulle hafva till uppgift att uteslutande handhafva de ärenden, hvilka till följdoriginal: tillföljd af unionen blifvit för dessa stater gemensamma; utan fallet är här, att den högsta makt, som ytterst afgör de gemensamma frågorna, tillika är den högsta afgörande makten inom enhvars af de förenade staterna separata, inre sfer.

Det är denna väsendtliga olikhet i föreningarnas uppkomst och organisation, som jag anser mig böra taga till indelningsgrund. Ty det kan redan à priori inses, och skall för öfrigt i det följande närmare ådagaläggas, huruledes de vigtigaste statsrättsliga och politiska konseqven|29|serna af associationen betingas just af nu framhållna omständigheter.

12. Jag indelar alltså de emellan tvenne eller flera stater förekommande associationer i tvenne hufvudgrupper:

1:o) Statsförbund eller konfederationer, omfattande de föreningar af stater, vid hvilka en skild, enkom inrättad förbundsstyrelse handhar de för de förenade staterna gemensamma angelägenheter; och

2:o) Statsunioner, under hvilka äro att hänföras sådana politiska associationer, enligt hvilka regenten i en stat tillika är regent i en annan.

Huruvida dessa hufvudgrupper hvardera böra sönderfalla i underafdelningar och hvilka dessa vidare speciella kategorier skola vara, det bör naturligtvis afgöras med fästadt afseende å beskaffenheten af de skiljaktigheter, hvilka röjas i de särskilda existerande statsförbundens och unionernas organisation, och af hvilka det måste bero, om flera eller färre närmare distinktioner i teorien erfordras.

Sedan jag redogjort för de författningar och traktater, på hvilka de förnämligaste till den första hufvudgruppen hörande formationer äro grundade, skall således till granskning upptagas frågan, huruvida en del af dem böra rubriceras såsom statsförbund och andra såsom förbundsstat; och likaså skall, efter framställningen af de till den andra hufvudgruppen hörande föremål, pröfvas huruvida begreppen personal- och realunion motsvara hvad med dem vanligen åsyftas, eller om möjligen andra kategorier borde i deras ställe införas.

II Kapitlet.

Om statsförbund eller konfederationer.

§ 13. Likasom det vid framställningen af bestående författningar är af nöden, att uppvisa den rättshistoriska utveckling, hvari de hafva sin rot och förklaring, likaså kan det vid behandlingen af ett visst slag af politiska organisationer anses erforderligt, att redogöra för sådana företeelser af samma art, hvilka under äldre tidehvarf förekommit.

Jag vill derföre här börja med en kort återblick på några konfederationer, som, tillhörande förflutna tider, längesedan upphört att finnas till.

A. Äldre konfederationer.

14. Det Achäiska förbundets politiska och krigshistoria är ganska noggrant känd, men dess författning blott i sina hufvuddrag. Förbundet utgjordes först af ett fåtal städer med monarkisk författning; sedermera afskaffades konungadömet, författningen blef demokratisk och gällde såsom mönstervärd. Efter skiftande öden, hvarunder än ett större, än ett mindre antal städer ingingo i förbundet, som äfven någon tid led af anarkisk oreda, afslöts mellan fyra städer år 281 f. Kr. ett nytt edsförbund, som efterhand erhöll allt flera medlemmar, tilldess det achäiska förbundet slutligen omfattade hela Peloponnesen.

15. Såsom en naturlig följd af den i de förbundna staterna rådande demokratiska författningen var förbundets högsta myndighet folkförsamlingen (εκκλησία). Den hölls|31| vanligen uti den heliga lunden i Aegion, men en af förbundets störste män, Philopoimenos, föranledde senare det beslut, att förbundets skilda städer hvar i sin tur skulle få hysa folkförsamlingen, antagligen i afsigt att derigenom hos förbundets medlemmar underhålla ett lifligare intresse för de allmänna angelägenheterna. – Denna kongress sammanträdde enligt regeln två gånger om året: i början af sommarn och på hösten eller i början af vintern. Vid det tidigare mötet valdes förbundets högste embetsman, stratägos. Urtima sammanträde hölls endast om krig eller alliansers afslutande det fordrade eller derest det äskades eller föranleddes af fremmande makters behörigen befullmäktigade sändebud.

Presidiet i församlingen tillhörde archonterna, hvilka dock ej voro berättigade att leda förhandlingarna på andra än förut bestämda ämnen. Församlingen bestod af delegerade från alla de förbundna städerna. Huru dessa delegerade valdes, är icke utredt, men att icke alla fullmyndiga medborgare, utan blott ombud af dem bildade kongressen, synes vara afgjordt.

Folkförsamlingen betraktades i förbundets organism såsom den skapande kraften (το δϱαστηρἱον). Dess kompetens omfattade främst den lagstiftande makten. Såväl det inbördes förhållandet mellan de skilda förvaltande myndigheterna, som dessas relation till församlingen, bestämdes af denna. Måhända sträckte sig förbundslagstiftningen ända till de förbundna städernas författning och förvaltning. De facto åtminstone voro i alla städer rättsvården och kommunalförvaltningen inrättade efter lika grundsatser. – Mått, vigt och myntfot bestämdes af folkförsamlingen och voro lika för alla förbundets delar.

Vidare egde församlingen: att på förbundets vägnar affärda sändebud till andra makter; hvilket deremot var de enskilda städerna förbjudet annorlunda än efter erhållet|32| begifvande af församlingen; – att välja öfverhetspersoner (αρχαιϱεία); – att rådpläga och besluta rörande åtgärder för krigiskt försvar samt utdela dertill nödiga befallningar; – att bestämma belöningar och bildstoder för män som sig utmärkt; – och slutligen, att utöfva högsta domsrätt i fråga om embetsmännens räkenskaper, om sättet hvarpå krigs- och fredsfördrag afslutats och om högförräderi.

16. Bredvid folkförsamlingen var en rådgifvande myndighet (βοῦυλη) inrättad såsom ett konserverande element (το σῶζον). Dess uppgift synes hafva varit, dels att bereda och belysa de ärenden, som folkförsamlingen skulle afgöra, dels att specielt föreslå hvad för grundlagarnas bevarande erfordrades. Huru detta råd var sammansatt, är icke närmare kändt: det är tvifvelaktigt huruvida det utgjorde ett slags af och inom folkförsamlingen valdt senatsutskott eller om det ej måhända omfattade alla förbundets embetsmän. I alla fall stod dess verksamhet i närmaste samband med församlingens. Åt detta råd och strategen torde i brydsammare fall hafva öfverlemnats, att afgöra om krig och fred. Liksom öfriga auktoriteter var äfven rådet underkastadt ansvarighet.

17. Förvaltande myndigheter voro främst Stratagos, Grammateus och Demiurgerna. Strategen anförde i krig såsom förbundsfältherre och var äfven i fredstid den förnämste embetsman, sigillbevarare och president i folkförsamlingen. Om Grammateus är intet närmare kändt. Demiurgerna, som voro till antalet tio, hörde jemte honom till archonterna. Äfven de kunde presidera i församlingen, föredraga ärenden och ordna omröstningen. – Hvad lagskipningen inom förbundets sfer angår, så torde förbundsdomare, åtminstone under detta förbunds tidigare period, hafva valts in casu. – Ett slags förbundsgudstjenst utgjorde en föreningslänk i religiöst hänseende. – Allmän|33| achäisk medborgarerätt existerade ock, men huru vidsträckt och på hvilka grunder den tilldelades, är icke utredt.

18. Huruledes achäiska förbundet hade vunnit en så hög grad af förkofran och sammanhållning, framhåller Polybios sålunda: ”Sedan i de äldre tider många hade försökt att förena Peloponnesen till ett intresse, men ingen hade uppnått detta emedan de enskilda staterna icke voro betänkta på allas gemensamma frihet, utan på sitt särskilda herravälde, så har i våra dagar i detta hänseende ett så betydande framsteg till detta mål blifvit gjordt, att de icke blott förenat sig till förbund och vänskap, utan till och med betjena sig af samma vigt, samma mått och samma mynt, samt dessutom hafva samma öfverhet, samma råd och samma domstol, och att öfverhufvud hela Peloponnesen blott såtillvida icke bildar en enda stad, som dess invånare icke äro omslutna af en enda ringmur, medan i allt öfrigt såväl i det hela, som i de skilda städerna råder fullständig öfverensstämmelse. – – – – Orsaken härtill synes mig i sjelfva verket vara följande. Man torde svårligen finna medborgarenas likaberättigande, friheten och öfverhufvud den äkta demokratien till form och sinnelag renare förverkligad, än hon det var hos achäerna. – – – I det hon (den demokratiska författningen) icke inrymde de ursprungliga förbundsmedlemmarna något företräde, utan i hvarje hänseende likställde med dem de nyinträdande staterna, uppnådde hon det mål, som föresväfvade henne, med tillhjelp af två mäktiga allierade, jemlikheten och välviljan. Denna författning måste man derföre anse för hufvudorsaken hvarföre peloponnesierna endrägtigt uppnått det lyckliga tillstånd, hvari de nu befinna sig”1)Polybios, Geschichten, Übers. von J. F. C. Campe II 37, 38. – Ofvanstående framställning är hufvudsakligen grundad på Polybios’ a. a.anfört arbete och på Ernst Helwing, Geschichte des achäischen Bundes, nach den Quellen dargestellt, Lemgo 1829..

19. Det har blifvit sagdt, att det achäiska förbundet icke borde anses såsom ett statsförbund utan snarare liknat en förbundsstat. Riktigheten af denna anmärkning beror naturligtvis på den begreppsdistinktion, teorien härvid kan anse för hållbar. Väl är det sannt, att ifrågavarande förbundsförfattning, såvidt den rätt kan bedömas af de knapphändiga drag deraf, som kommit till efterverlden, synes hafva åsyftat en stark centralmakt, eller inrymmandet af ganska vidsträckt kompetens åt organerna för förbundets gemensamma angelägenheter. Och ur en nyare synpunkt förefaller det nog svårt, att skilja förbundsmedlemmarnas separata sjelfständighet från hvad man nuförtiden skulle kalla kommunal autonomi. Men tager man behörig hänsyn till de politiska förhållandena sådana de voro i det antika Hellas, besinnar man, att staten der var staden, att äfven en stads hegemoni öfver andra icke förintade dessas politiska individualitet, endast reducerade dem till ”halfsuveränitet”, att det slutligen var ett grunddrag hos denna achäiska organisation, att garantera alla de deri vare sig frivilligt eller tvunget ingående städernas eller staternas likaberättigande, så torde man med all trygghet kunna påstå, att den politiska sammanslutning, hvarom här är fråga, icke ville vara och icke ansågs vara en stat, utan, såsom den ock kallade sig, ett statsförbund. Stark var förbundsorganisationen och omfattande var kretsen af gemensamhetsärenden; men förbundsorganernas makt var dock blott ett mandat af förbundsmedlemmarna, hade i dessas val och uppdrag sitt upphof och sin rättsgrund. Huruvida ej en sådan politisk formation, som det achäiska förbundet, efterhand skolat öfvergå till en statsenhet, låt vara med federativ författning, är en annan fråga, hvars begrundande skulle leda in på suppositionernas gebit. Så som sakerna då stodo i Grekland, der man från storhet och makt sjunkit ned till en svaghet, som bildade en sorglig|35| motsats till Roms jättelika framsteg, låter det sig inses, att patrioterna ville om ej uti enheten, ty denna stridde mot alla politiska föregåenden, så dock uti en genom fast organisation upprätthållen enighet söka medlet för bevarandet af något sjelfständigt helleniskt lif. Och ur denna synpunkt torde det achäiska förbundets författning rättast kunna uppfattas och uppskattas.

20. De Lombardiska städernas förbund stiftades i ändamål att med förenade krafter värja dessa republikanska städers friheter och rättigheter emot kejsaren Fredrik Barbarossas öfvergrepp. Förbundet eller ligan segrade öfver honom vid Legnano 1176 och lyckades genom freden i Constanz 1183 få republikernas reella oberoende erkändt. Städerna bibehöllos nämligen derigenom vid åtnjutandet af alla de regala rättigheter, såväl inom sina murar, som i sina distrikt, på hvilka de enligt häfd kunde göra anspråk, såsom beskattnings- och befästningsrätt och lagskipning. Utnämnandet af konsulerna och andra embetsmän var helt och hållet öfverlemnadt åt medborgarena sjelfva; dock skulle investitur till embetet meddelas af en kejserlig legat. Kejsaren förbehöllos de sedvanliga tributerna af lifsmedel under hans uppehåll i Italien. Ligan erkändes, och rättigheten att förnya densamma. Dock skulle hvart tionde år trohetsed svärjas kejsaren. Den kejserliga öfverhögheten blef alltså egentligen blott nominel eller åtminstone förenlig med förbundets och dess medlemmars politiska autonomi.

21. Förbundsaftalet, eller ligans grundlag, innehöll hufvudsakligen följande bestämningar: alla städernas förpligtelse till gemensamt försvar; – skadeersättning från förbundet i sin helhet till den stad, som led förluster eller gjorde uppoffringar vid lemnandet af suckurs åt en angripen medförbunden; – förbud för enskild stad att afsluta fred, traktat eller vapenstillestånd med fremmande makt,|36| utan föregången gemensam öfverenskommelse derom mellan ligans medlemmar; – rättvis fördelning af fremmande subsidier mellan samtliga städerna; – ingen förbundsmedlem skulle få ”röfva” den andra eller egenmäktigt straffa honom för våldsgerning; – ingen stad egde af egen maktfullkomlighet upptaga tullar eller dylika afgifter; – ej skulle någon stad få afsluta ett fördrag rigtadt emot förbundet; – den stad, som icke ville göra en annan rätt eller som öfvade våld mot annan, skulle af förbundet gemensamt bekrigas; – ingen appell till kejsaren skulle vara giltig, dock med förbehåll, att man medelst röstpluralitet kunde besluta dertill. Förpligtade till dessa bestämningar genom sitt edsförbund, skulle städerna dock få bibehålla sådana separata fördrag, som tidigare mellan en del af dem inbördes afslutats. – Förbundet omfattade Lombardiet, Marken, Romagna, Venedig och Alessandria.

22. Af förbundets organisation äro endast några allmänna drag kända; sannolikt var den ock temligen lös. Ledningen af förbundsärendena var uppdragen åt en, bland städernas högsta funktionärer, konsulerna, vald öfverstyrelse, rektorerna (praesides, rectores societatis Lombardorum, rettori degla Lombarda liga). De utsågos vanligen blott på ett år. Detta utskott, liknande ett förbundsråd, sammankallade konsulerna till parlament. Huru ofta och för hvilka ärenden parlamentet skulle sammanträda, torde ej vara utredt; att det äfven hade lagskipande myndighet, framgår deraf, att från konsulernas utslag appellerades till parlamentet såsom högsta domstol. Den verkställande makten tillkom för hela förbundet rektoratet, för städerna konsulerna, hvilka sistnämnda dock i en del städer synas hafva erhållit sin öfverman i podestà’n.

23. Det framgår ur historien, att förbundet icke åvägabragte en fast och bestämd politisk gemenskap. Dess grundkarakter var den af ett försvarsförbund. För inre,|37| fredliga angelägenheter synes ligans gemensamma myndigheter haft ringa kompetens. De talrika förbundna republikerna hade, synes det, icke afstått åt förbundet, såsom sådant, någon nämnvärd anpart af sin statliga suveränitet försåvidt ej krigiska förvecklingar förelågo. Och bristande begränsning mellan förbundsauktoriteternas och stadsembetsmännens befogenhet lärer ofta föranledt konflikter mellan de partikulära och de gemensamma intressena. Vidare var förbundets ställning till tyska riket ganska sväfvande. Någon effektiv makt öfver förbundets angelägenheter hade kejsaren icke. Och att skydda det faktiska, om ock ej uttryckligt erkända, oberoendet var väl i sin mon en anledning till sammanhållning. Men å andra sidan erbjöd förhållandet till kejsaren jemväl ett frestande tillfälle för olika partier, att stärka sig genom närmare anslutning till den mäktiga monarken. Och partier saknades ej: guelfer och ghibelliner, aristokratiska och demokratiska riktningar täflade om öfvertaget. En del städers, isynnerhet Milanos, öfvervigt i rikedom och makt verkade ock skadligt på förbundsärendenas gång; tiden var ännu ej mogen att fatta och betrygga den rättsliga jemlikheten mellan stater, utan afseende å den materiella olikheten dem emellan1)Jfr Friedrich Kortüm, Die Entstehungsgeschichte der freistädtischen Bünde im Mittelalter und in der neuern Zeit I, p. 52 ff., 55 f. och Henry Hallam, View of the State of Europe during the Middle ages I, pp. 374–378, 388–403..

24. Bedömdt efter måttstocken af nutida statsbegrepp, vore det Hanseatiska förbundet knappast att beaktas i en undersökning af statsförbunden. Ty det var ju, strängt taget, en association i lukrativt syfte. Men om ock den politiska gemenskapen här icke var ändamål i sig, utan snarare medel för annat specielt ändamål, blef dock hansaförbundets politiska betydelse sådan, och var derhos fri|38|städernas egen statliga ställning af det slag, att förbundet onekligen har sin plats bland medeltidens politiska formationer och icke blott får ställas bland affärsföretagsamhetens skapelser. Detta, och dess särskilda intresse för Norden, föranlåter mig till en erinran om detta förbunds författning.

25. De enskilda städerna sände sina delegerade till en förbundsförsamling, som innehade den högsta lagstiftande makten. Föremålen för denna voro: uppställandet af nya ordningar för handelns bedrifvande; – afgörandet af stridigheter mellan hanseaterna och fremmande makter samt mellan förbundets medlemmar inbördes; – bestämmandet af de bidrag i penningar, fartyg och manskap, som de skilda städerna i förekommande fall borde utgöra; – krigsförklaringar, fredsslut och fördrag. – Såsom den främsta staden i förbundet egde Lübeck rätt att, efter inhemtadt yttrande af de närmaste vendiska städerna, sammankalla förbundsrepresentanterna inom sina murar, enligt regeln hvart tredje år, men äfven extraordinariter. Kallelsen måste innehålla uppgift på ärendena som skulle föreläggas, på det att sändebuden måtte kunna förses med säkra specificerade fullmakter. Ett visst antal närbelägna städer bildade s. k. quarter, eller kretsar, och inom dessa öfverlades nu på s. k. praedeliberationsdagar hvilken hållning vore att i de förelagda allmänna ärendena iakttagas; och infördes besluten i fullmakterna för sändebuden såsom bestämda instruktioner. Förbundets områden voro först delade i tre hufvudkretsar, den vendiska, vestfaliska och sachsiska; sedermera efter 1447 i nio kretsar med hvar sin af städerna Lübeck, Hamburg, Magdeburg, Braunschweig, Münster, Nimwegen, Deventer, Wesel och Paderborn, till hufvudort. Dessa hufvudorter utgjorde mellanlänkar mellan förbundsauktoriteten och de enskilda städerna; deras råd sammankallade de under dem sorterande städernas öfverheter, när så var nödigt, och meddelade förbundsorten|39| Lübeck de beslut, som då fattades. – Hvarje i förbundet intagen stad var röstberättigad, men af sparsamhet förenade sig vanligen två eller flera städer om gemensamt ombud. Orter, som genom subsidier förvärfvat sig hanseatiska handelns fördelar, hade icke rösträtt. Ett minimiantal ombud för beslutförhet var icke faststäldt. – I förbundsförsamlingen presiderade Lübecks ombud, till höger satt Kölns, till venster Hamburgs o. s. v. Besluten afgjordes genom röstpluralitet och hade bindande kraft för alla städer och orter.

26. I sin egenskap af ”Vorort” utöfvade Lübeck förbundets verkställande makt. Dit hörde: att bevara kansli, kassa och urkunder, utföra församlingens beslut, besörja brefvexlingen med ofvannämnda hufvudorter och utländska städer, upptaga klagomål och besvär, utnämna chef för flottan (vanligen någon af Lübecks borgmästare eller rådmän) och öfverhufvud utgöra medelpunkten för förbundsangelägenheterna under tiderna mellan församlingens sessioner. – Från år 1418 var ”Vorort” i förening med grannstäderna berättigad, att vid utomordentlig fara utöfva ovilkorlig makt och besluta med förbundets rätt. Sålunda utbildade sig småningom ett slags permanent utskott, hvars medlemmar, de sex vendiska städerna Lübeck, Hamburg, Rostock, Stralsund, Wismar och Limburg, besörjde alla löpande förbundsärenden, uppgjorde föredragningsförslag för den allmänna förbundsförsamlingen (Tagsatzung) och inkallade denna. Kretsindelningen underlättade den verkställande maktens uppgift; medlet att blifva åtlydd bestod i påläggandet af särskilda straff, hvilka förbundet legaliserat. Det svåraste straff var den stora bannlysningen, d. ä.det är uteslutningen från alla af gemenskapen härflytande rättigheter och fördelar: ingen medlem egde trafikera med en sålunda utesluten (mit einem ”Verhanseten”). Återupptagning i förbundet beviljades blott med svårighet och mot|40| skadeersättning, böter, vallfärder, offer, afbön m. m. Den mindre bannlysningen medförde blott förlusten af representationsrätt. Slutligen utdömdes för mindre förseelser penningeböter.

27. Förbundsförsamlingen, eller hansadagen som den ock kallades, utöfvade oinskränkt domsrätt i högsta instans inom hela förbundet. Vid svårt straff var det förbjudet att anropa en furstes eller kejsarens bemedling. – Förbundets gemensamma skatt hade följande källor: 1:o) de mycket ofta förekommande böterna; 2:o) en ”marktull” på alla in- och utgående varor; 3:o) bidrag af förbundets medlemmar. Ej sällan anlitades dock äfven krediten. – Slutligen må några af de i förbundet erkända ledande grundsatserna anföras: Ingen hanseatisk köpman skulle omedelbart handla med en icke-hanseatisk; – den, som i krigstid uppsade sin hanseatiska borgarerätt, fick af ingen förbundsstad upptagas såsom borgare; – ingen egde vara borgare i två städer tillika; – för uppror mot rådet i en stad måste lifsstraff ådömas m. m.1)Kortüm a. a.anfört arbete I, p. 88 ff..

28. Det kan ej nekas, att hansaförbundets organisation företedde en viss fasthet och konseqvens, och att det såväl derföre, som genom den stora rol, det under par århundraden spelade äfven på den politiska arenan, är förtjent att uppmärksammas såsom en af de former, under hvilka ett flertal eljest separerade samhällen sammanslutit sig för att genom gemensamt bedrifvande af sådana angelägenheter, i hvilka deras intressen sammanföllo eller antogos sammanfalla, med större framgång tillgodose dessa. Men om detta förbund i sin mon bevisar hvad kraft der bor i associationsprincipen och i hvilken storartad utsträckning den kan tillämpas eller manifestera sig, så framstår dock hansan tillika såsom en ihålig och vansklig skapelse,|41| i sin tillvaro och sitt fortbestånd beroende af möjligheten att upprätthålla ensidigt och exklusivt tvång på handelns gebit, ett gebit hvilket lika litet som andra grenar af mensklig verksamhet kan undvara frihetens lifsluft. Liknande ett statsförbund och i internationelt hänseende uppträdande såsom ett sådant, saknade dock hansaförbundet vilkoren för ett verkligt politiskt lif: ej uti institutionernas utveckling och rättsväsendets höjande, ej i allmänt mensklig eller nationel kulturs befordrande hade förbundet eller dess medlemmar sitt mål och sin verksamhet. På hopandet af materiella skatter bygdes makten. Derpå var förbundets politik rigtad. Och så bar det inom sig fröet till afund och split. Att förbundet upplöstes, väcker derföre mindre förvåning, än att det sålänge kunde upprätthålla sin existens.

29. Närmare till våra dagar sträcker sig tillvaron af de Nederländska republikernas förbund.

Philip II:s af Spanien inkräktningar på de nederländska städernas och provinsernas rättigheter framkallade en religiös och politisk opposition, som till gemensam nationel strid förenade de skilda provinserna. Stridens resultat var ej blott befrielsen från den spanska herrskaren, men äfven fortfarandet af den utaf kampen föranledda sammanslutning. De fem nordliga provinserna Holland, Seeland, Geldern, Utrecht och Friesland afslöto i Utrecht 1579 ett förbund, i hvilket Over-Yssel ingick 1580 och Gröningen 1594. Genom detta förbund stiftades ”de förenade Nederländernas republik”.

Denna republik, hvars politiska existens i vestfaliska freden erhöll alla europeiska makters erkännande, intog och bibehöll intill 18:de århundradet en maktställning i bredd med staterna af första rangen. Det var fria institutioner, kloka statsmän, storartad handelsföretagsamhet,|42| ofantliga rikedomar, som tillförsäkrade Nederländerna deras stora politiska betydelse.

30. Men voro Nederländerna ett statsförbund? Utgjorde ej denna republik egentligen blott en enda stat, bestående af sju provinser med ganska utsträckt autonomi?

Det är sannt att de sju kontrahenterna i Utrechter förbundet buro och bibehöllo benämningen provinser; och att förbundsstiftelsens namn ”de förenade Nederländernas republik” jemväl angifver bildandet af en republik, en stat. Men det är ej namnet ensamt, som afgör hvad en sak är.

Förbundets organisation var den, att hvarje provins inom sitt område egde och utöfvade suveräna rättigheter: ordnade sin styrelse, stiftade lagar och ordningar, bibehöll och beskyddade privilegier, rättigheter och sedvänjor, slog mynt o. s. v. samt således i hela sin inre politik och administration var oberoende af förbundsauktoriteterna, hvilka blott hade att vårda sig om de angelägenheter, som förklarats gemensamma och enligt förbundet skulle för de sju provinsernas samfälda räkning handhafvas.

Dessa gemensamma angelägenheter voro: frågan om krig och fred, afslutandet af fördrag och vapenstillestånd, underhandlingarna med utländska makter, affärdandet och emottagandet af gesandter, med ett ord hela utrikespolitiken; hvartill kom bestämmandet af skatter för de gemensamma behofven samt utnämnandet af öfverfältherre och storamiral.

Häraf framgår tydligt, att föreningen i Utrecht, långtifrån att sammanföra provinserna till en enhetsstat, beredde enhvar af dem ställningen af en sjelfständig, oberoende stat. Den gemensamma sferen omfattade blott ett visst begränsadt antal ärenden; dessa och de myndigheter, som skulle sköta dem, kunde ju icke utgöra eller anses såsom en stat. Det var blott i förhållande till fremmande makter, som Nederländerna uppträdde kollektivt. Och då de|43| förenade Nederländerna slutligen öfvergingo till en enhetsstat, skedde detta tillföljd af utländska inflytanden och politiska omhvälfningar, som undergräfde de republikanska institutionerna; icke såsom en gifven och nödvändig inre utveckling.

31. Det högsta afgörandet i förbundsangelägenheterna tillkom ett gemensamt parlament, Generalstaterna, som sammanträdde 3 à 4 gånger årligen, från 1592 uti Haag. De deputerade, som i början voro mycket talrika – ända till 800 – representerade de skilda provinserna, och bestodo af ombud för de tre stånden: adel, borgare och prester; de sistnämndas representationsrätt upphörde dock efter reformationens införande. – På de tider, då generalstaterna icke voro församlade, företräddes de af ett slags statsråd, som fullgjorde generalstaternas beslut och äfven sjelft utöfvade beslutanderätt i allt som gällde landtkrig. Men för att ej statsrådet skulle få för mycken makt, sattes vid dess sida ett generalstaternas permanenta utskott (delegatorum consessus, statgeneral), sammansatt af adelsmän och borgare, hvilka valdes bland generalstaterna. De sistnämnda sammankommo sällan fulltaligt och deras befogenheter öfvergingo derföre mer och mer på utskottet.

Då den exekutiva maktens koncentrering visade sig nödvändig isynnerhet under krigiska tider, lades dess ledning i en ståthållares händer. Hans myndighet skulle dock vara ganska inskränkt, hvilket bland annat framgår af den första ståthållarens ed, deri han utlofvar generalstaterna, resp. ständerna, trohet och lydnad, samt förpligtar sig öfvervaka, att arméns officerare och alla öfriga, som komme under hans befäl, skulle lyda såväl de förbundna staternas, som hvarje skild stats lagar.

För marinen och sjökriget var först ett öfveramiralitet inrättadt; men senare leddes det af generalstaterna eller deras utskott, med biträde af fem amiralitetsembeten.

Rörande de enskilda staternas eller provinsernas författning bör ännu tilläggas, att den lagstiftande makten inom dem utöfvades af landtdagarna, sammansatta, liksom generalstaterna, enligt ståndsprincipen, af adel och borgare och före reformationen äfven prester. I städerna, hvilka i dessa republiker voro af så öfvervägande betydelse, innehades beslutanderätten af ett råd, bestående af 24 à 50 af de mest ansedda borgarena, valda på lifstid. Dessa utsågo årligen bland sig 2, 3 à 4 borgmästare, att leda stadens styrelse, och 7 domare (Schöffen) för lagskipningen. Äfven provinserna hade sina ståthållare i spetsen för den exekutiva makten, men deras befogenhet var ganska obestämd1)Jfr. Kortüm a. a.anfört arbete II, p. 327 ff. och Arendt, Art. Niederlande i Rottecks und Welckers Staats-Lexikon..

32. I Utrechter förbundsaftalet ingingo vissa bestämningar rörande förfarandet i händelse af inbördes stridigheter mellan staterna och öfriga förekommande tvistefrågor, som rörde förbundet; dock torde dessa bestämningar icke hafva erbjudit tillfredsställande noggrannhet. I en del fall skulle ordinarie domstol, i andra kompromiss afgöra saken, åter i andra påräknades vänskaplig uppgörelse. För vanligare fall synes regeln hafva varit, att generalstaterna icke egde direkte inblanda sig i de enskilda staternas kontroverser, med undantag dock för den händelse, att parterna icke ville underkasta sig tvistens slitande genom dom. Praxis synes dock icke hafva varit likformig; en bestämd, af alla stater erkänd form för slitande af sådana tvistigheter, som hörde till området af förbundets offentliga rätt, saknades, – en brist som ej kunde undgå att föranleda förvecklingar, isynnerhet under tider då partistrider söndrade sinnena1)Cornelii van Bynkershoek icti et praesidiis Quaestionum juris publici libri duo, 1737. Lib. II, cap. 28 och 29, jfr. Lib. I, cap. 23 och 24..

Och utan partier kunde det naturligtvis icke aflöpa der ett så rörligt politiskt lif rådde. Ståthållarena sträfvade att få allt större regeringsmakt förenad i sina händer och att göra ståthållarekallet ärftligt i familjen Oranien; republikanerna bekämpade denna riktning, som kunde leda till den monarkiska statsformen, och sökte derföre upprätthålla eller tillochmed öka generalstaternas myndighet såsom stödet för förbundsförfattningen. Än var det ena, än det andra partiet det dominerande. Men att närmare ingå på dessa skiftningar i Nederländernas inre historia från medlet af 17:de seklet, öfverensstämmer ej med planen för denna afhandling. Och ehuru åtskilliga lärdomar deraf kunde hemtas i federativ-politiskt hänseende, framstodo dock i sjelfva förbundsförfattningen inga utvecklingsmoment af högre betydelse för rättshistorien.

B. Nutida statsförbund.

I. Amerikas Förenade stater.

§ 33. Då de tretton engelska kolonierna i Nordamerika den 4 Juli 1776 förklarade sig för oberoende af moderlandet, skedde detta gemensamt, på samtliga dessa koloniers vägnar. Slutpunkten i den minnesvärda akten lyder:

”Tillföljd häraf (d. ä.det är af alla de i akten anförda gravamina och skäl) få vi, representanter för Amerikas förenade stater, församlade till allmän kongress, i det vi vädja till verldens högste Domare, som känner våra afsigters renhet, högtidligen tillkännagifva och förklara, i namn af det goda folkets i dessa kolonier auktoritet, att dessa kolonier äro och hafva rätt att vara fria och oberoende stater; att de äro lösta från all lydnad emot Stor-Britanniens krona; att hvarje politisk förening emellan dem och den Storbritanniska staten är och måste vara fullkomligt bruten, och att de, såsom fria och oberoende stater, hafva full auktori|46|tet att föra krig, sluta fred, ingå allianser, ordna om handeln och vidtaga alla de öfriga akter och åtgärder, som oberoende stater hafva rätt att göra. Och uppfyllda af fast förtröstan på den gudomliga Försynens beskydd, förpligta vi oss inbördes, att med vårt lif, vårt gods och vår ära upprätthålla denna förklaring.”

Härvid framställa sig följande spörjsmål:

Var det med stöd af erhållet specielt uppdrag från enhvar af de tretton kolonierna, som kongressen aflät denna förklaring eller skedde det utan instruktion, på grund af att kongressen för tiden utgjorde koloniernas gemensamma högsta myndighet?

Blef genom oafhängighetsförklaringen enhvar af kolonierna en särskild suverän stat, eller innebar kongressens ifrågavarande tillgörande, att oberoendet och den statliga suveräniteten blott skulle tillkomma kolonierna såsom förenade?

34. På händelser och tillgöranden af revolutionär art är det vanskligt att tillämpa måttstocken af fast organiserade och normalt tillvägagående myndigheter. Sedan tvistigheterna med moderlandet gått derhän, att kolonierna funnit sig nödsakade att med väpnad hand söka värja sig mot den brittiska styrelsens tilltag, insågs snart nödvändigheten af förening och samverkan, om målet skulle vinnas. På Massachussets förslag utsågos hösten 1774 delegerade till en gemensam kongress. I några kolonier valdes dessa delegerade af den folkvalda delen af legislaturen, som för tiden hade session; i andra valdes de på enkom hållna sammankomster af folket. Kongressen antog sjelf vissa grundreglor för sina tillgöranden1)Story a. a.anfört arbete I § 200.. ”Den sålunda församlade kongressen utöfvade de facto och de jure en suverän auktoritet; icke såsom delegerade agenter för|47| koloniernas styrelser de facto, men på grund af sin egen, från sjelfva folket härledda befogenhet”, säger Story1)Ibidem § 201. – I §§ 202–205 anför Story en mängd bevis derpå, att kongressen innehade högsta ledningen af koloniernas angelägenheter under frihetsstriden.. Och han tillägger att denna styrelse, som med skäl kallats den revolutionära styrelsen, icke upphörde förr än konfederationsakten blifvit ratificerad och en regelbunden unionsstyrelse insatts. – Det är af intresse att i detta ämne höra ännu en stor amerikansk jurists åsigt: ”Kongressens makt hade sin grund i nödvändigheten och växte upp ur den, och var endast begränsad af händelserna; eller med andra ord, hon var revolutionär till sin natur. Hennes utsträckning berodde på de allmänna ärendenas kraf och behof. Jag hyser denna uppfattning, att de skilda staterna bevarade hela inrikes suveräniteten; och att kongressen egentligen innehade de yttre suveränitetsrättigheterna. För bedömandet af kongressens och af de skilda staternas makt och befogenhet före konfederationen, ser jag blott en säker grund, nämligen, – att all den makt, kongressen före denna period verkligen utöfvade, var rättsenligt utöfvad under presumtionen att det icke skulle förnekas, att kongressen hade sin auktoritet af folket som den representerade, antingen medelst ett uttryckligt eller implicit bemyndigande; och att all den makt, som utöfvades af staternas konventioner eller staternas legislaturer likaså var rättsenligt utöfvad, under samma presumtion af en från folket mottagen auktoritet”2)Mr Justice Chase anf. hos Story a. a.anfört arbete I § 216. – Jfr vidare ibidem § 217..

Krigets och underhandlingarnas gång var sådan, att den nödvändigtvis skulle nedföra koloniernas lösslitande från moderlandet. Och då såväl krigets, som underhandlingarnas ledande var anförtrodt åt en gemensam myndig|48|het, kongressen, var det ock naturligt, att kongressens kompetens att utfärda oafhängighetsförklaringen icke skulle af koloniernas befolkning underkännas. För det rättsliga bedömandet af ifrågavarande åtgärd är det nog att veta, att koloniernas hela befolkning, eller det öfvervägande flertalet deraf, icke underkände sagda kompetens ej heller desavouerade åtgärden. Det är häri, denna i sig sjelf revolutionära akt har sin legitimitet. I hvad mon kongressens mandat formelt berättigade dertill, och huruvida de skilda koloniernas representationer uttryckligen hade à priori meddelat sitt begifvande dertill, är vid anförda förhållande likgiltigt.

35. Vända vi oss nu till det andra af de angifna spörjsmålen, så är främst att beaktas det faktiska förhållande att, om ock de tretton kolonierna för tiden opererade gemensamt mot den gemensamma fienden och om de ock gemensamt afgåfvo förklaringen att Englands öfverherrskap tagit ett slut, desamma dock ingalunda erbjödo sådana elementer, ur hvilka, på grund af det vunna oberoendet, en enda ny stat kunnat uppstå. Dessa koloniers författningar voro inbördes olika; de hade enhvar sina skilda traditioner, sina skilda ekonomiska intressen. Tidigare försök att grundlägga förening mellan kolonierna hade icke haft framgång. De hade hvar för sig af engelska regeringen emottagit sin guvernör, något gemensamt, kollektivt mellanorgan emellan dem och konungen fanns icke. De voro tretton skilda lydländer, icke ett lydland bestående af tretton provinser.

Den politiska följden af emancipationsakten var således helt naturligt den, att hvarje koloni blef en sjelfständig stat och organiserade sig såsom sådan. Denna organisation gick jemförelsevis lätt för sig, enär kolonierna redan förut haft en temligen vidsträckt autonomi enligt representativt system. Det gällde närmast blott att ersätta|49| den af konungen utnämnda guvernören med en inom staten vald chef för den verkställande makten och att revidera författningen i syfte att öfverflytta afgörandets tyngdpunkt från storbritanniska kronan till statens eget medium.

Men oafhängighetsförklaringen kunde dock icke hafva den påföljd, att den gemensamma auktoritet, kongressen, som utfärdat densamma, derigenom och tillföljd af koloniernas förvandling till stater skulle hafva blifvit upphäfven eller annullerad. Det var tvertom tydligt, att föreningen mellan staterna och ett organ för denna förening äfven efter emancipationsakten hade tvenne vigtiga skäl att fortbestå. Det ena var nödvändigheten för staterna att icke isoleradt, utan gemensamt, fortsätta striden, att hålla alla krafter samlade för att med framgång fullfölja befrielsekampen och befästa oberoendet. Det andra framstod i afseende å förhållandet till andra makter. Kolonierna hade i deklarationen af den 4 Juli 1776 uppträdt kollektivt, ja de hade förklarat sig solidariska för oberoendets upprätthållande. De måste således, åtminstone till en början, betraktas såsom en kollektiv personlighet i folkrättsligt hänseende, såsom gemensamt utöfvande den befogenhet gentemot andra makter, hvilken tillhörde den nyvunna statliga suveräniteten. Också var det de förenade staterna, icke enhvar af dem skildt, som efterhand blefvo af andra stater erkända såsom suveräna.

Så finner man de elementer från början gifna, hvilka vid Nordamerikas politiska organisation skulle blifva de hufvudsakligaste faktorerna.

36. Redan samma dag, d. 11 Juni 1776, då en komité utsågs för att redigera oafhängighetsförklaringen, beslöt kongressen att nedsätta en annan komité för att utarbeta ett förslag till konfederation mellan kolonierna1)Story a. a.anfört arbete I § 222. Franklin hade redan ett år tidigare inlemnat till kongressen ett sådant förslag..|50| Så intresserik gången af förberedelserna för och öfverläggningarna om konfederationen också är, bör jag dock ej här redogöra derför, då det icke är stricte nödvändigt för mitt ämne1)Jag hänvisar till Storys framställning i a. a.anfört arbete I B. II chapter II.. I Mars 1781 hade det omsider lyckats att erhålla alla staternas samtycke till konfederationsartiklarna, hvilka, i korthet refererade, voro af följande innehåll:

Den 1:a artikeln bestämde, att konfederationens titel skulle vara: Amerikas Förenade stater (The United States of America).

Den 2:a art. förklarade, att hvarje stat bibehöll sin suveränitet, sin frihet och sitt oberoende, samt hvarje makt, jurisdiktion och rättighet, som icke genom denna konfederation uttryckligen öfverlemnades till de Förenade staterna, församlade i kongress.

Enligt den 3:e art. ingingo staterna nu ett fast vänskapsförbund (a firm league of friendship) med hvarandra, för gemensamt försvar, friheternas betryggande och för deras ömsesidiga och gemensamma välfärd.

4:e art. förklarade, att de fria invånarena i enhvar af staterna (med undantag af vagabonder och rymmare samt de på allmän bekostnad underhållna fattiga) skulle vara berättigade till samma privilegier i de öfriga staterna, som dessas fria medborgare; att hvarje stats invånare skulle hafva obehindradt tillträde till och affärd från de öfriga staterna, och vara i dem till handel och annan näring lika berättigade, som dess egna invånare; att hvarje stats judiciella åtgöranden skulle i de andra staterna åtnjuta full tillit och kredit; att förbrytare, funna i en annan stat, än den der de dömts, skulle till denna utlemnas.

5:e art. stadgade, att för lämpligare handhafvande af de Förenade staternas gemensamma intressen delegerade skola årligen väljas på sådant sätt, som hvarje stats legis|51|latur bestämmer, för att sammanträda i kongress den första måndagen i November hvarje år; med förbehållen rätt för hvarje stat, att under året återkalla sina delegerade eller någon af dem och att i stället sända andra för återstoden af året. Vidare bestämdes, bland annat, att ingen stat skulle representeras i kongressen af mindre än två och ingen af flera än sju medlemmar; att hvarje stat skulle i kongressen hafva en röst.

Enligt 6:e art. egde ingen af staterna rätt, att, utan tillstånd af de i kongress församlade Förenade staterna, sända en ambassad till, eller emottaga en ambassad från, eller träda i underhandling eller allians med någon fremmande konung, furste eller stat; det var hvarje embetsman förbjudet att mottaga någon belöning af fremmande makt; ingen adelstitel skulle af kongressen eller någon af staterna få förlänas. – Ingen stat egde inlåta sig i krig utan kongressens begifvande, såvida ej ett fiendtligt anfall nödgade dertill.

7:e art. innehöll bestämningen, att när en stat uppbådat landttrupper för gemensamt försvar, det tillkom honom att utnämna alla officerare under öfversterang; och den 8:e, att alla krigskostnader och alla andra utgifter för gemensamt försvar eller allmänt väl, hvilka af kongressen godkänts, skola bestridas från en gemensam skattkammare, baserad på bidrag från de skilda staterna i proportion till jordvärdet i hvarje stat. Denna proportion egde kongressen fastställa, men hvarje stats legislatur hade att bestämma taxorna eller skatterna för åstadkommande af medlen till betalning af dess anpart.

9:e art. förklarade, att de Förenade staterna församlade i kongress ensamt och uteslutande egde rättigheten och makten, att afgöra om krig och fred, – att sända och emottaga ambassadörer, – afsluta traktater, kort sagdt att handhafva alla internationella angelägenheter; – att afgöra|52| om förfarandet med krigsbyten och sjöpriser, att utfärda kapare- och repressaliebref, att tillsätta domstolar för afdömande af sjöröfverier och felonier, begångna på öppna sjön. – De Fören. stat. församl. i kongress skulle vidare utgöra den sista instansen för alla tvister och differenser emellan två eller flera af staterna i fråga om gränser, jurisdiktion eller annat, och föreskrefs det i detalj huru härvid skulle tillvägagås. – Vidare tillkom kongressen uteslutande rättighet: att bestämma om myntstyckenas skrot och värde; – att fixera gemensam enhet för vigt och mått; – att reglera förhållandena till de Indianer, som icke hörde till någon af staterna; – att upprätta och reglera ett för alla stater gemensamt postväsende; – att utnämna de högre officerarne vid de i Förenade staternas tjenst varande landttrupper och alla officerare vid flottan; att fastställa grunderna för administrerandet af sagde landt- och sjötrupper samt leda deras operationer.

Kongressen var vidare auktoriserad att, för de tider han var skingrad, tillsätta en komité, under benämning staternas komité och bestående af en delegerad från hvarje stat; och att utse de andra komitéer och civila embetsmän, som kunde behöfvas för att, under kongressens tillsyn, sköta de Förenade staternas gemensamma affärer; – att välja en ibland sig till president, med iakttagande att ingen finge, inom tidrymden af tre år, längre än ett år bekläda detta embete; – att upptaga lån eller emittera sedlar på Fören. staternas kredit, mot halfårlig redovisning till staterna; att bygga och utrusta en flotta; m. fl. bestämningar rörande sättet för truppers uppbådande och disponerande.

Denna artikel bestämde jemväl, att kongressen i de flesta af anförda ärenden icke var befogad vidtaga någon åtgärd, om ej nio af staterna godkänt densamma; – att kongressen hade rätt att närsomhelst ajournera sig, dock|53| ej på längre tid än sex månader; – att han månadtligen skulle publicera sitt protokoll, med undantag blott af sådana ärenden, som pröfvades fordra sekretess.

I 10:e art. berättigades staternas komité, att under kongressens frånvaro utföra de af dess befogenheter, som kongressen med nio staters bifall ansåge lämpligt att temporärt anförtro komitén.

Den 11:e art. förklarade Canada berättigadt att ingå i konfederationen; hvaremot ingen annan koloni finge inträda deri utan nio staters begifvande.

Den 12:e art. tillerkände de Förenade staternas garanti åt den skuld som kongressen kontraherat före konfederationens antagande; och den 13:e förklarade, att hvarje stat skall understöda kongressens beslut i alla frågor, som enligt konfederationen äro öfverlemnade till kongressens afgörande. ”Och artiklarna i denna konfederation skola obrottsligt iakttagas af hvarje stat och unionen skall vara beständig”1)Konfederationens text i The Federalist, by Hamilton, Jay and Madison, Philadelphia 1869..

37. Sådant var det hufvudsakliga innehållet af denna traktat, som utgjorde den första organisation af de nordamerikanska staterna till ett förbund. Det var under denna förbundsorganisation frihetskampen slutfördes, freden med England afslutades och krigets sår skulle botas.

Den bestod icke profvet. Redan under krigets sista år, då likväl i den gemensamma faran låg en sporre till sammanhållning och ett motiv att acceptera enhetlig ledning, var det för kongressen svårt, stundom omöjligt, att förskaffa verkställighet åt sina förfoganden. Och när freden kom, voro dess beslut än mera maktlösa. Kongressen appellerade gång på gång till staterna, förmanande dem dels att fullgöra hvad enligt konfederationen ankom på kongressen att bestämma, dels att underlåta ingripandet i|54| den åt kongressen exklusivt öfverlemnade sfer af ärenden. Det var för det mesta förgäfves. Följderna häraf uteblefvo icke. Den svåraste finansiella förlägenhet uppkom. Medel saknades att betala räntan på de under kriget åsamkade skulder och de inhemska obligationerna nedgingo till ¹/₁₀ af sitt nominella värde. Handelns intressen sattes på spel genom bristande makt att skydda dem. Den nya unionens anseende hos andra makter sjönk allt djupare.

38. Orsaken till ett så bedröfligt förhållande låg till en stor del i det sätt, hvarpå konfederationen var organiserad. Granskar man dess bestämningar i sin helhet, finner man visserligen tydligt och utförligt upptaget, hvilka alla ärenden tillhörde kongressens kompetens, och att särskildt allt, som hörde till frågan om krig och fred, med ett ord hela utrikespolitiken var förklarad för ett sådant gemensamhetsärende, hvarmed de enskilda staterna alldeles icke egde att befatta sig, utan som uteslutande berodde på ”de Förenade staterna, församlade i kongress.” Det skulle således ej behöft i förekommande fall blifva tvistigt, om en fråga berodde på kongressens eller på den enskilda statens tillgörande. Och det var ej heller häri, eller i ärendenas rätta och tydliga fördelning, som konfederationens svaga sida låg. Svagheten och bristfälligheten hos denna förbundsorganisation låg deri, att kongressens makt och kompetens fanns till blott på pappret, att man väl hade bestämt hvad kongressen hade att uträtta, men icke beredt honom medlen att göra sin vilja gällande, att utföra och förverkliga hvad han ansåg nödigt, med ett ord, att faktiskt uppfylla sin uppgift. Ingen af de Förenade staternas invånare stod under kongressens lydno. Om de delegerade i kongressen än så enhälligt beslöto en sak, så berodde det på de enskilda staternas myndigheter huruvida beslutet skulle få önskad påföljd. Man hade räknat på enig anslutning till kongressen, på oegennyttigt tillmötes|55|gående från de enskilda staternas sida. Detta var felet. Lagstiftaren får ej tänka sig den vackra möjligheten af ett politiskt lif utan afund, split och egoism. Att räkna på tretton suveräna staters välvilliga samverkan och frivilliga underordnande af sina separata intressen under de beslut, genom hvilka kongressen skulle befordra hvad han, men kanske icke de, ansåg för det gemensamma intresset, detta var och visade sig snart vara en grof missräkning.

Organisationens brister kunna ej bättre förtydligas, än genom följande yttrande af Story:

”Oaktadt förklaringen i dessa artiklar, att staternas union skulle vara beständig, kan en undersökning af de befogenheter, som voro den gemensamma styrelsen anförtrodda, lätt öfvertyga oss att de främst afsågo den rådande revolutionära ställningen. De förnämsta befogenheter gällde krigsoperationer och skulle blifva hvilande i fredstider. – – – – – – Kongressen hade icke makten att upptaga någon skatt, att uppbära någon taxa, att förskaffa åtlydnad åt en lag, att betrygga en rättighet, att reglera någon handel, eller ens det fattiga prerogativet att förfoga öfver medel till att betala sina egna ministrar vid fremmande hof. Den kunde kontrahera skulder; men den saknade alla utvägar att betala dem. Den kunde engagera den offentliga krediten; men var oförmögen att åter frigöra densamma. Den kunde ingå traktater; men hvarje stat i unionen kunde ostraffadt öfverträda dem. Den kunde afsluta allianser; men kunde hvarken befalla öfver folk eller penningar för att gifva dem kraft. Den kunde inrätta domstolar för sjöröfverier och brott på öppen sjö; men hade icke medel att betala vare sig domare eller jurymän. Kort sagdt, all makt, som icke kunde utöfvas af sig sjelf, berodde af staternas godtycke, och kunde af dem ostraffadt trampas under fötterna så mycket de ville”1)Story a. a.anfört arbete § 245..

Så stod anarkien för dörren, anarki, icke inom de enskilda staternas maktsfer, men inom den del af statslifvet, som skulle omfatta de unionella angelägenheterna. För dessa fanns det en styrelse blott till namnet; konfederationen blef ett program utan motsvarighet i verkligheten, ”en skugga utan kropp”1)Story har i a. a.anfört arbete I Book II chapter IV, hvarur äfven ofvanstående utdrag är taget, tecknat ”Decline and fall of the Confederation” på ett sakrikt och slående sätt. – Men den mest omfattande kritik af konfederationens brister läses i Hamiltons snillrika artiklar i The Federalist pp. 138–183. Jag har för det begränsade utrymmets skull nödgats öfvervinna frestelsen att smycka min afhandling genom utdrag ur sagde artiklar. – Jfr för öfrigt i detta ämne Laboulaye, Histoire des États-Unis, Paris 1866, III pp. 92–209..

39. Men när oredan och förlägenheten tilltog, klarnade äfven insigten om sättet huru ställningen borde förbättras. Man fann att konfederationen, sådan den sedan 1781 varit gällande, var en halfmesyr. Och om det ock ej saknades dem, för hvilka det unionella bandets stärkande var likgiltigt, så funnos dock äfven eminenta män, som energiskt uppträdde för en utveckling af förbundsorganisationen. De förras parti hade från konflikterna med England insupit en afgjord motvilja mot en stark centralmakt, i hvilken de sågo blott faror för friheten. De höllo derföre främst på befāstandet af den enskilda statens oafhängighet och suveränitet, såsom utgörande en garanti för republikanismen och demokratien. De senare betraktade de tretton skilda staternas folk såsom en enda nation, hvilken genom fast politisk sammanslutning kunde blifva fri och stor, men genom frånvaron af en centralmakt såsom organ för sina gemensamma intressen skulle, splittrad och söndrad, hemfalla åt vanmakt och undergång. De tvenne stora partigrupperingar, som ända till våra dagar täflat om inflytandet på den amerikanska politiken, republikanerna eller|57| demokraterna och federalisterna, hafva sitt ursprung så långt tillbaka som dessa tider, då konfederationsartiklarna skulle revideras1)Jfr Tocqueville a. a.anfört arbete I p. 207 ff. och Story a. a.anfört arbete I Book III chapt. II..

40. Federalisterna understöddes i sina yrkanden af de vigtiga ekonomiska intressen, som stodo på spel genom den rådande splittringen inom konfederationen. Kuststaterna exploiterade genom höga tullsatser de inre staterna, hvilka i sin handel med andra länder berodde af de förra. På konventionen i Annapolis 1786 skulle en gemensam tullagstiftning aftalas. Endast en minoritet af staterna sände ombud till denna konvention, men den blef dock betydelsefull såsom gifvande upphof åt konventionen i Philadelphia 1787, vid hvilken den ännu gällande konstitutionen för Amerikas Förenade stater blef utarbetad.

Konventionen undertecknade sitt förslag den 17 September 1787, och detta datum gäller såsom konstitutionens. Dock erfordrades för dess giltighet staternas ratifikation. Kongressen, som emottog konventionens rapport den 28 Sept., beslöt enhälligt, ”att sagde rapport jemte de resolutioner och bref, som åtföljde densamma, skulle öfversändas till de skilda legislaturerna för att underställas konventioner af delegerade, valda af folket i hvarje stat”2)Story a. a.anfört arbete I § 277..

Konstitutionens sista artikel innehöll bestämningen, att ratifikation, gifven af nio staters konventioner, var tillräcklig att göra denna konstitution giltig för de stater, som sålunda ratificerat densamma. – Inom den 13 Sept. 1788 hade elfva stater ratificerat konstitutionen, hvarföre kongressen nämnda dag beslöt, att det skulle utses elektorer för presidentvalet, och bestämde den 4 Mars 1789 såsom dagen då kongressen enligt den nya ordningen skulle sammanträda. – Nord-Carolina godkände konstitutionen i November 1789 och Rhode Island först i Maj 1790.

41. Denna konstitution var icke resultatet af det ena partiets seger öfver det andra, utan är snarare tillkommen genom en kompromiss mellan de olika politiska riktningarna. Upplysande är i detta hänseende konventionens yttrande i den skrifvelse, hvarmed konstitutionsförslaget öfverlemnades till kongressen, och hvarur jag tillåter mig anföra följande: ”Det är uppenbarligen ogörligt, att ställa dessa staters federala styrelse så, att enhvars alla rättigheter och oberoende suveränitet betryggas och dock allas gemensamma intressen och säkerhet tillgodoses. När individer ingå i ett bolag, måste de uppoffra något mått af friheten för att skydda det öfriga. Uppoffringens storlek måste bero lika väl af situationen och omständigheterna, som af det ändamål hvilket skall ernås. Det är alltid svårt, att noggrannt uppdraga gränsen mellan de rättigheter, som måste afstås, och dem, som må bibehållas; och i förevarande fall var denna svårighet än större tillföljd af olikheten mellan de skilda staterna med hänsigt till deras läge, omfång, seder och partikulära intressen. Vid alla våra öfverläggningar angående detta ämne höllo vi blicken stadigt fästad på det, som syntes oss vara hvarje sann amerikanares högsta intresse, vår förenings konsolidation, hvaraf vår framgång, vår lycka, vår trygghet, kanske vår nationella tillvaro bero. Denna vigtiga synpunkt, allvarligt och djupt inpräglad i våra tankar, ledde hvarje stat i konventionen att hålla mindre strängt på punkter af jemförelsevis underderordnad betydelse, än man annars hade kunnat vänta. Och sålunda är den konstitution, som vi nu framlägga, resultatet af en anda af vänskap, och af ömsesidigt tillmötesgående och eftergifter, som det egendomliga i vår politiska ställning gjorde nödvändiga”1)Story a. a.anfört arbete I § 276..

Under debatterna inom de för konstitutionens ratifi|59|cerande sammankallade konventioner gjordes en mängd mer eller mindre omfattande anmärkningar emot densamma, och det var i de flesta stater långtifrån enhälligt, ratifikationen slutligen voterades, jemte det åtskilliga amendement påyrkades. Det är ofta med en kompromissåtgärd så, att den icke fullt tillfredsställer någon af de stridande opinionerna, men likväl måste antagas, såsom den enda möjliga, gemensamma åtgärd. – Jag går nu att framställa konstitutionens stadganden för såvidt mitt ämne det erfordrar, tillika framhållande hvari desamma skilja sig från konfederationensoriginal: konferationens; och blir det dervid äfven tillfälle att referera det vigtigaste af nyssberörda kritik.

42. Ingressen till konstitutionen lyder: ”I ändamål att bilda en fullkomligare förening, att upprätthålla rättvisan, betrygga det inre lugnet, sörja för det gemensamma försvaret, befordra den allmänna välfärden och tillförsäkra frihetens välgerningar åt oss sjelfva och våra efterkommande, besluta och fastställa vi, de Förenade staternas folk, denna konstitution för Amerikas Förenade stater.”

Det sålunda angifna ändamålet med konstitutionen skiljer sig icke väsendtligen från konfederationens, sådant det i dess 3:e artikel uttalas. Genom det första momentet, ”att bilda en fullkomligare förening” angifves motivet hvarföre det ej fick förblifva vid konfederationen: dess stadganden hade visat sig icke motsvara hvad dermed åsyftats, den genom dem organiserade unionen behöfde fullkomnas.

43. Att märkas är här vidare, att det enligt denna ingress var de Förenade staternas folk, som stiftade konstitutionen, medan konfederationen, som i sin 1:a art. fastställde titeln ”Amerikas Förenade stater”, icke har någon annan ingress, än rubriken, hvari uppräknas de tretton stater, mellan hvilka ”en konfederation och beständig union” ingicks. Således föreligger här i formelt hänseende den skilnad, att den äldre unionsurkunden var affattad såsom|60| en traktat mellan ett antal stater, den nya deremot såsom en af ett folk stiftad eller antagen författning eller lag.

Vid denna förändrade form hafva en del tolkare fästat den betydelse, att densamma skulle innebära ett frångående af det emellan de amerikanska staterna existerande förbund och upprättandet, i dess ställe, af en helt annan, mycket närmare förening: en ”national styrelse” i stället för en konfederation, en förbundsstat i stället för statsförbundet. De anföra till stöd för sin åsigt, att när det i ingressen uttryckligen heter: ”We, the people of the United States – – – do ordain and establish this constitution for the United States of America”, så kan denna konstitution icke mera betraktas såsom ett mellan de skilda staterna slutadt fördrag, på sätt fallet var med konfederationen, hvilken bestämdt angifver sig såsom en förbundsakt mellan de uppräknade tretton staterna. De Förenade staternas folk, mena de, kan här icke betyda annat, än komplexen af alla dessa staters folk, såsom något helt för sig, stående utöfver staternas särskildhet, och i denna sin egenskap af suverän, nationel enhet stiftande och införande konstitutionen såsom en grundlag till efterrättelse för samtliga staterna i sin förening. Och en konstitution, mena de vidare, är, såsom utgörande en författning, en högsta statslag, till sin natur något helt annat än ett fördrag eller en förbundsakt mellan stater, och får således icke förvexlas med eller betraktas såsom en urkund af sistnämnda slag.

De yttersta konseqvenser, som denna uppfattning af konstitutionsurkundens natur kommit till, äro: att unionen icke mera är ett statsförbund, utan ett slags statlig enhet, hvilken innehar suveränitet öfver de deri ingredierande enskilda staterna; att, om ock denna suveränitet icke sträcker sig till all statlig verksamhet, utan blott till de i konstitutionen bestämda grenar deraf, den likväl är någonting högre än partikularstaternas, hvilka blifvit reducerade till|61| på sin höjd halfsuveräna, så att deras politiska ställning snarare liknar autonoma provinsers, än suveräna staters, ehuruväl egenskapen af stat icke blifvit dem uttryckligen frånkänd.

Utan att föra konseqvenserna så långt, hafva åter andra ansett, att konstitutionen i alla fall gifvit upphof åt en national, icke en federal styrelse, och i sin tolkning af konstitutionens innehåll, särskildt med afseende på de enskilda staternas rättsliga ställning till det hela, låtit sig påverkas af denna uppfattning af formen och bland annat anfört, att, om man skulle fatta konstitutionen såsom ett förbundsfördrag, detta skulle nödga till det farliga medgifvandet, att hvarje stat i unionen är berättigad att, när han så vill, utträda ur densamma.

Såväl inom vetenskapen, som bland praktiska politici hafva dessa tolkningar haft framstående målsmän, och mången het strid har i tal och skrift utkämpats mellan dem och representanterna af den åsigt, som i konstitutionen ser en ren förbundsakt1)Hos Story a. a.anfört arbete I Book III, chapt. II ”Objections to the Constitution” och isynnerhet i följande kap. ”Nature of the Constitution – whether a compact” finner man en mängd vigtiga kontroverser i detta ämne anförda. – En af de främsta representanterna af den riktning, som lutar åt unionens uppfattande i helstatsanda, är statsmannen Webster. Saknande tillgång till hans ”Works”, deri hans tal och skrifter äro samlade, har jag endast ur Storys och andras referater och citater lärt känna hans åsigter. – Storys egen ståndpunkt är afböjandet af allt aprioristiskt teoretiserande i frågan; slutorden i nyssnämnda kapitel lyda: ”It is not, then, by artificial reasoning founded upon theory, but upon a careful survey of the language of the constitution itself, that we are to interpret its powers and its obligations. We are to treat it, as it purports on its face to be, as a constitution of government; and we are to reject all otheroriginal: ather appellations, and definitions of it, such, as that it is a compact, especially as they may mislead us into false constructions and glosses, and can have no tendency to instruct us in its real objects”..

Naturligtvis bör konstitutionsurkundens beskaffenhet ej bedömas blott med afseende å dess namn och ingress; och än mindre må man skynda sig att deraf draga vigtiga slutsatser i rättsligt hänseende, hvilka sedan kunna befinnas sakna stöd i konstitutionens stadganden, i dess innehåll1)Jfr Storys yttrande, anf. i föregående not..

Hvad nu ofvanberörda tolkning af konstitutionens natur vidkommer, försåvidt denna tolkning redan i ingressens formulering velat se ett frångående af eller inkräktande på förbundsprincipen, så synes den icke blott hafva förbisett eller underskattat betydelsen af Art. VII i konstitutionen, utan ock hafva underlåtit att ur förloppet vid konstitutionens stiftande hemta upplysning om lagstiftarens rätta mening i förevarande fråga.

Sagde artikel lyder: ”The ratification of the conventions of nine states, shall be sufficient for the establishment of this Constitution between the states so ratifying the same”.

Detta stadgande i konstitutionen är väl, om något, egnadt att förklara ingressens betydelse. Sammanstäldt med ingressen utvisar detsamma: att konstitutionen icke stiftades och antogs af de Förenade staternas folk i sin helhet, utan af folket i hvarje skild stat för sig, ja icke ens förutsatte folkets i alla staterna godkännande, utan skulle blifva giltig redan om nio stater antagit densamma; att således, derest det stannat dervid att endast nödig majoritet af staterna anslutit sig till konstitutionen, medan de öfriga fyra staterna bildat ett skildt förbund, ingressens uttryck ”de Förenade staternas folk” omöjligen skulle blifvit liktydigt med hela det amerikanska folket; att ingressens ifrågavarande formulering bör fattas såsom innebärande och uttalande ett erkännande deraf, att konstitutio|63|nen måste erhålla sin sanktion af folket, hos hvilket i de amerikanska republikerna all suveränitet anses hafva sin källa, att den icke kunde utan folkets hörande stiftas och aftalas af de skilda staternas styrelser och legislaturer, hvilkas befogenhet, enligt de resp. författningarna, icke kunde sträcka sig till ett ärende af denna beskaffenhet; att begagnandet af uttrycket ”do ordain and establish” jemväl är betingadt af nyssberörda uppfattning af suveräniteten; men att konstitutionen dock icke får betraktas såsom en grundlag i vanlig mening, d. ä.det är såsom författningen för en stat, enär ej blott ingressen säger ändamålet dermed vara ”a more perfect union”, än ock 7:de artikeln, genom sin bestāmning att konstitutionen skall ratificeras af staterna och vara gällande eller upprättad mellan de stater, som ratificerat densamma, tydligen utvisar, att denna urkund tillkommit genom skilda staters inbördes aftal eller öfverenskommelse och derföre både till sin uppkomst och sitt ändamål är en förbundsakt.

De historiska upplysningarna i ämnet bekräfta denna tolknings riktighet. Den konvention eller ”internationella komité”, såsom den väl kunde kallas, hvilken utarbetade förslaget till konstitution, bestod af delegerade från enhvar af staterna, den var icke utsedd af och för det amerikanska folket i sin helhet. I konventionen omröstades af de delegerade statvis och deras röster räknades äfven efter stater. Enligt konventionens tillstyrkande och genom förmedling af de Förenade staternas kongress öfverlemnades konstitutionsförslaget till enhvar af de tretton staterna och hänskjöts inom enhvar af dem till folkets pröfvande och afgörande genom enkom vald folkförsamling eller konvention. Kongressen hade ej befogenhet, och försökte ej ens, att fastställa konstitutionen till efterrättelse för samtliga staterna gemensamt, utan hvarje stat tillvägagick vid den gemensamma konstitutionens antagande fritt och sjelfstän|64|digt för sig. När konstitutionen, efter det elfva stater godkänt den, inträdde i gällande kraft, upphörde ipso eo tilllämpningen af konfederationsurkunden, och de två staterna Nord Carolina och Rhode Island betraktades derefter, och intilldess de äfven för sin del adopterat konstitutionen, såsom fremmande, utom unionen stående stater, för hvilka konstitutionens stadganden icke funnos till. Att de genom konstitutionen till union sig förbindande staterna icke uppräknades i ingressen, på sätt fallet var i konfederationens rubrik, kan ej begagnas såsom bevis emot urkundens federativa egenskap. Ty det är utredt, att ingressen till konstitutionen först hade blifvit sålunda formulerad: ”We, the people of New Hampshire, Massachussetts” etc., men att detta uppräknande af alla de tretton staterna senare utbyttes mot redaktionen ”the people of the United States”, och att detta icke skedde för att derigenom uttrycka en annan tanke än den först afsedda, utan enkelt derföre, att ingressens lokution icke skulle kunnat efter konstitutionens antagande qvarstå oförändrad, derest, på sätt sista art. ock förutsätter såsom möjligt, icke alla de tretton staterna hade ratificerat konstitutionen. Och det i stället införda uttrycket ”the people of the United States” måste så mycket snarare anses liktydigt med det, på anförda skäl, eliminerade, som ordet ”people” endast kan begagnas i singularis. – I de dokument, hvari konventionerna meddelade staternas ratifikation, begagnades allmänt följande lokution: ”We, the delegates of the State N. N. do, in behalf of the people of the State, assent to, and ratify the said constitution”1)Jfr rörande ifrågavarande tolkning den sakrika och skarpsinniga utläggningen hos John C. Calhoun, A Disquisition on Government and a Discourse on the Constitution and Government of the United States, edited by Richard K. Cralle, Columbia 1851, pp. 111–137..

När man då vidare besinnar, att det icke nu gällde att stifta ett förut icke existerande förbund mellan dessa stater, utan blott att gifva den redan genom konfederationen upprättade föreningen en fullkomligare organisation, så skall man än mindre förledas att frånkänna konstitutionen, derföre att den benämndes konstitution, dess federala karakter. Konfederationen hade fastställt grunderna för föreningen, d. ä.det är för hvilka ändamål staterna ingingo förbundet, hvilka angelägenheter skulle för gemensam räkning vårdas. Konstitutionen bygde, såsom strax skall närmare visas, på enahanda grund, den upptog i sig innehållet af konfederationens hithörande stadganden, den upphäfde icke staternas förbund för att införa en annan politisk formation, den åsyftade blott att stadga förbundet genom att gifva dess organisation en nödig befunnen utveckling.

44. I fråga om konstitutionens innehåll föreligger det närmast att tillse, om och i hvad mon området för de unionella myndigheternas kompetens nu erhöll en större utsträckning, än konfederationen hade fastställt.

Vi finna då först, enligt art. I, section 8, följande ärenden utgöra föremål för unionens lagstiftande makt:

1. Att bestämma och låta uppbära bevillningar, afgifter, skatter och acciser, att betala skulderna och sörja för de Förenade staternas gemensamma försvar och allmänna välfärd; men alla afgifter, skatter och acciser skola vara likformiga för alla de Förenade staterna;

2. Att upptaga lån på de Förenade staternas kredit;

3. Att reglera handeln med fremmande nationer och mellan de skilda staterna samt med de indianska stammarna;

4. Att införa en likformig regel för naturalisation och likformiga lagar rörande bankrutter, för alla de Förenade staterna;

5. Att låta slå mynt, bestämma dess och fremmande mynts värde och fixera enheten för vigt och mått;

6. Att låta bestraffa förfalskning af de Förenade staternas värdepapper och kurserande mynt;

7. Att inrätta postanstalter och postvägar;

8. Att befordra vetenskapens och nyttiga konsters framsteg genom att, för begränsade tider, tillförsäkra författare och uppfinnare uteslutande rätt till deras resp. skrifter och uppfinningar;

9. Att inrätta domstolar sorterande under den högsta domstolen;

10. Att definiera och bestraffa sjöröfverier och nidingsdåd (felonier), begångna på öppna hafvet, äfvensom förbrytelser mot folkrätten;

11. Att förklara krig, att utfärda kapare- och repressalie-bref, och fastställa reglor rörande priser till lands och sjös;

12. Att uppbåda och underhålla arméer, dock att inga penningeanslag för detta behof må göras för längre tid än två år;

13. Att anskaffa och upprätthålla en flotta;

14. Att bestämma reglor för landt- och sjömaktens administration och organisation;

15. Att vidtaga åtgärder för milisens sammankallande till att exeqvera unionens lagar, undertrycka uppror och afvärja fiendtliga infall;

16. Att vidtaga åtgärder för milisens organisation, beväpning och disciplinering och för ledningen af den del deraf, som kan blifva använd i de Förenade staternas tjenst; de enskilda staterna förbehållet, att utnämna officerare och ombesörja milisens utbildning i enlighet med den disciplin, kongressen föreskrifver;

17. Att utöfva uteslutande lagstiftning i alla förekommande fall öfver det distrikt (icke öfverstigande tio qvadratmil) som, genom afträdelse från enskild stat, och med kongressens godkännande, kan blifva sätet för de|67| Förenade staternas styrelse, och att utöfva samma auktoritet öfver alla de platser, som med legislaturens i den vidkommande staten begifvande inköpas för upprättande af befästningar, magasiner, arsenaler, marin-etablissement och andra nödiga byggnader; och

18. Att stifta alla lagar, som blifva nödiga och lämpliga för att bringa till verkställighet de förenämnda och alla öfriga uppgifter, hvilka genom konstitutionen äro de Förenade staternas styrelse eller något dess departement eller funktionär ombetrodda.

45. Jemföras nu dessa moment med de artiklar i konfederationen, som bestämde föremålen för kongressens befogenhet, så finner man att de unionella ärendenas krets icke blifvit genom konstitutionen synnerligen utvidgad. De härofvan sub 1–3, 5–7 och 10–16 upptagna ärenden voro äfven enligt konfederationen öfverlemnade åt kongressen, d. ä.det är förklarade för unionella. Det sub 8 omförmälda ämne är ett sådant, som ofta utgjort föremål för underhandlingar och traktater mellan skilda stater, i syfte af reciprocitet eller likformig lagstiftning, och hvilket således lämpligen hörde till den gemensamma kongressens behandling. Mom. 9 sammanhänger med konstitutionens stadganden rörande den unionella domsrätten, och skall liksom mom. 4 senare behandlas. Stadgandena sub 17 och 18 berodde på den förändrade organisationen af förbundets exekutiva makt.

I sammanbang härmed bör nämnas, att en del af de funktioner, som kongressen enligt konfederationen utöfvade, äro öfverlemnade åt den verkställande maktens chef, presidenten, dels ensam, dels i samråd med senaten, nämligen att afsluta traktater med andra makter samt utnämna och emottaga ambassadörer (Art. II, sect. 2 och 3), hvarom närmare nedanföre.

Vidare är att märkas att, i öfverensstämmelse med 6:te art. i konfederationen, ingen enskild stat skall lag|68|stifta eller besluta i saker, som konstitutionen öfverlemnat åt de unionella myndigheterna.

Men liksom 2:a art. i konfederationen förklarat, att hvarje stat bibehöll sin suveränitet, sin frihet och sitt oberoende, samt hvarje makt, jurisdiktion och rättighet, som icke uttryckligen öfverlemnats till de Förenade staterna församlade i kongress, – likaså har det i amendement X till konstitutionen uttryckligen förklarats, att de befogenheter (the powers), som icke genom konstitutionen delegerats till de Förenade staterna, eller som genom den icke blifvit staterna undandragna, äro förbehållna de respektiva staterna eller folket.

46. Äfven utan nämnda amendement vore det tydligt och omisskänligt, att de Förenade staternas förbund lika litet på grund af konstitutionen, som förut enligt konfederationen, åsyftar ett gemensamt utöfvande af staternas suveränitet in totum et tantum. Icke heller berättigar konstitutionen till den uppfattning, att suveräniteten i allmänhet eller för det mesta afhändes staterna och öfvergick på förbundsstyrelsen, och att blott någon viss del af de statliga suveränitetsrättigheterna, såsom undantag från regeln, öfverlemnades till partikularstaternas utöfvande. Det är tvertom klart, att principen efter liksom före konstitutionens antagande är bibehållandet af de enskilda staternas suveränitet. Enhvar af staterna innehar fortfarande hela sin suveränitet och utöfvar fortfarande alla deri grundade rättigheter och befogenheter, med undantag endast af de angelägenheter, hvilkas handhafvande man öfverenskommit att, emedan de intressera alla dessa stater gemensamt, öfverlemna åt en för sådant ändamål upprättad förbundsstyrelse. Denna styrelse är icke i och för sig någon suverän makt, grunden till dess makt ligger blott i de förenade staternas aftal, att betrakta och behandla en del statsaffärer såsom för dem alla gemensamma. Dessa och endast|69| dessa i konstitutionen uppräknade ärenden underligga förbundsstyrelsens kompetens; just denna omständighet, att de unionella ärendena in specie upptagas, bevisar att förbundsstyrelsen enligt konstitutionen saknar all rätt, att utsträcka sin maktutöfning på andra eller flera än dem – det vore då, att sådant skulle medgifvas genom en ändring af sjelfva konstitutionen, åvägabragt på det sätt art. V föreskrifver.

47. Måhända invändes dock, under medgifvande af denna tolknings juridiska riktighet, att förbundsstyrelsens befogenheter, om ock specificerade och dymedelst begränsade, äro så mångsidiga och vidsträckta, att för de enskilda staterna föga återstår att beställa, och att konstitutionen således de facto ställt dem i skuggan och flyttat suveränitetens tyngdpunkt på förbundsstyrelsen och dess sfer. Jag måste anse äfven denna invändning sakna skäl. De unionella ärendena omfatta endast följande allmänna brancher af statsaffärer: alla utrikes ärenden, alla marin- och en del landtförsvars ärenden, samt en del kriminella och ekonomiska lagstiftningsfrågor. Den unionella finanskompetensen är intet mera, än att förbundet har sin skilda utgiftsbudget, i och för upprätthållandet af sina funktioner, och för dess betäckande får direkte pålägga skatter och afgifter. Vidare har förbundet egna domstolar för behandling af de mål, de unionella förhållandena framkalla. Den finansiella och den judiciella kompetensen kunna således icke sägas hafva upphäft partikularstaternas rätt i dessa tvenne grenar af statlig verksamhet. Inom staterna qvarstår: den statsrättsliga, kriminella, civila, processuella lagstiftningen, en del af den militära administrationen, alla åtgärder för undervisningsväsendet, för landt- och sjökommunikationer, såvidt sådana åtgärder skola göras till föremål för statsmakternas omsorg; vidare beskattningsväsendet för statens separata ändamål, hela den inre administra|70|tionen m. m. som icke kan uppräknas emedan det, med vilkor att den unionella sferen respekteras, är begränsadt endast af opinionen derom, huru mycket af det, som individerna, associationerna, kommunerna sjelfva kunna uträtta, möjligen må på statsorganernas program öfverföras. Jag vill härvid ännu erinra, att ej så få af de åt förbundsauktoriteterna öfverlemnade ärenden äro af det slag, att äfven stater, som icke äro unerade eller förbundna, genom skilda fördrag antaga och förpligta sig till likformighet derutinnan. Flera stater i Europa hafva ju t. ex. sålunda infört samma mynt-, mått- och vigtsystem, likartade postreglementen m. m.

Och det torde slutligen böra uppmärksammas, att om de ärenden, hvilkas gemensamma handhafvande var unionens ändamål, undandragits de enskilda staternas kompetens och således minskat dennas område, så minskas deremot deras befogenhet icke derigenom, att unionsmyndigheterna handlägga angelägenheter, hvilka blott äro en följd af unionens upprättande och derförutan alldeles icke skulle hafva förekommit.

48. Af det ofvan anförda (§§ 44, 45) synes, att 1787 års lagstiftare icke funno skäl, att i någon betydligare mon frångå konfederationens bestämningar i fråga om de intressen, hvilka borde vara för de tretton staterna gemensamma, de angelägenheter, som borde förklaras för unionella, kort sagdt i förbundsorganisationens materiella del. Det var ej genom att öka de gemensamma statsaffärernas antal, som man ville befordra en ”fullkomligare förening.”

Den stora och genomgripande förändring i unionens organisation, som genom konstitutionen infördes, är att finnas i dess stadganden rörande sättet, hvarpå de unionella intressena skola vårdas och behandlas.

Man hade genom konfederationen inrättat en enda unionel myndighet, kongressen, och man hade icke försett den med nödiga medel att tillgodose de åt dess vård an|71|förtrodda intressen, ej heller med den makt, som erfordrades för att genomföra dess beslut1)Se här ofvan p. 55..

Konstitutionen tillämpade i afseende å den unionella myndighetens organisation principen af maktens fördelning i lagstiftande, verkställande och dömande makt2)Till förebyggandeoriginal: förebyggaade af missförstånd anser jag mig böra här erinra, att denna maktens fördelning ingalunda af de praktiska anglo-amerikanarena fattades så absolut, att den borde innebära lagstiftningens, lagskipningens och förvaltningens fullständiga isolering från hvarandra, en isolering, som, långtifrån att skydda, tvertom kan undergräfva friheten. I Frankrike har dels i doktrinen, dels äfven i verkligheten, t. ex. under första kejsaredömet, denna princip blifvit drifven till sin ytterlighet, och detta med ganska vådliga påföljder. – När Mounier yttrade: ”Pour que les pouvoirs restent à jamais divisés, il ne faut pas qu’ils soient entièrement séparés”, visade han sig hafva fattat det engelska systemet, som alltid bibehållit erforderligt samband och samverkan mellan de tre grenarna af statsmakten. – Enligt den amerikanska konstitutionen finna vi t. ex. senaten, ehuru framförallt en lagstiftande kammare, deltaga med presidenten i utnämnandet af funktionärer och i vissa fall utöfva dömande myndighet; och å andra sidan presidenten deltaga i lagstiftningen genom sitt suspensiva veto.; och ställde de motsvarande organerna så, att de i fullgörandet af sina uppgifter icke skulle bero af de enskilda staternas auktoriteter.

49. Art. I, sect. 1 i konstitutionen lyder: ”All härigenom förlänad lagstiftande makt skall vara anförtrodd åt en de Förenade staternas kongress, som skall bestå af en Senat och ett Representanthus.”

Huruledes kongressens lagstiftande makt är begränsad till de ärenden, konstitutionen bestämmer, detta, äfvensom att sådan begränsning betingades af kongressens egenskap af förbundsmyndighet, har redan i det föregående framhållits.

Konstitutionen adopterade tvåkammarsystemet. Åsigten att det var rationellare och ändamålsenligare, än en|72|kammarsystemet, var ganska allmän i Amerika, der äfven de enskilda staterna, dels från början, dels efteråt, infört legislaturens delning i tvenne kamrar, om ock enkammarsystemet ej heller saknade sina förespråkare1)Jfr Story a. a.anfört arbete Book III ch. VIII, särskildt §§ 548 och 559.. Att alla de i unionen ingående stater skulle vara i kongressen representerade, derom kunde naturligtvis ingen meningsolikhet uppkomma. Men nu voro staterna ytterst olika till område, folkmängd och rikedom. De stora staternas ombud i konventionen ville att antalet representanter i båda kamrarna skulle ställas i förhållande till berörda olikhet. De små staterna yrkade, med stöd af principen att alla stater, stora som små, äro rättsligt jemlika, att representanternas antal borde blifva lika för alla stater. I detta, liksom i många andra fall, uppnåddes resultatet genom ömsesidiga eftergifter2)Det närmare hos Story a. a.anfört arbete Book III ch. IX och X. Jfr Tocqueville a. a.anfört arbete I p. 140 f.. I senatens sammansättning är principen af staternas jemlikhet tillämpad: hvarje stat sänder dit tvenne delegerade. Men antalet ombud från hvarje stat till representanthuset är proportioneradt efter staternas olika folkmängd. Det är vidare stadgadt, att medlemmarna i representanthuset skola hvartannat år väljas af folket i de skilda staterna, och att valmännen i hvarje stat skola innehafva de egenskaper, som fordras för valrätt till den talrikare kammaren af statens legislatur; samt att senatorerna skola utses, för sex år, af hvarje stats legislatur. Äfven vilkoren för valbarhet till de båda kamrarna äro i konstitutionen föreskrifna. Men de enskilda staternas lagstiftning är förbehållet att bestämma tid, ort och sätt för senatorernas och representanternas val; dock att kongressen är berättigad att, med undantag af orten för senatorsval, stifta lag för meddelande eller ändrande af sådana valordningar.

Det öfriga innehållet af sect. 2–4 gäller, liksom ock stadgandena i sect. 5–7, anordningar rörande kongressen, hvilka icke specielt betingas af förbundsförhållandena, utan framkallats deraf, att den unionella representationens mekanism i allmänhet blifvit ordnad efter enahanda grunder, som i enskilda stater pläga följas. Och då här icke är fråga om att framlägga kommentarier öfver den amerikanska unionens konstitution i alla dess detaljer, utan blott framhålla de stadganden, på hvilka förbundet såsom sådant hvilar och som äro för detsamma egendomliga, anser jag mig icke vidare böra ingå på nämnda mekanism. Dock bör jag i fråga om den lagstiftande maktens organisation ännu erinra om de moment i sect. 7, som bestämma presidentens förhållande till lagstiftningen. Honom är tilldeladt s. k. suspensivt veto. Hvarje lagförslag (bill), som antagits af representanthuset och senaten, skall föreläggas presidenten för att erhålla kraft af lag. Godkänner han det, så skall han förse det med sin underskrift; hvarom icke, bör han jemte sina erinringar återsända förslaget till den kammare, som tagit initiativet dertill. Om billen vid derefter förnyad öfverläggning erhåller två tredjedelar af rösterna i båda kamrarna, så får den kraft af lag. – Enahanda förfarande eger rum i fråga om förordningar, resolutioner och öfriga beslut, för hvilka båda kamrarnas medverkan erfordras.

50. Det i sect. 8 fastställda området för kongressens befogenhet är redan i det föregående, pp. 65–67, meddeladt. Men utom att kongressen i sin verksamhet sålunda är hänvisad till en begränsad sfer, har konstitutionen, i sect. 9, uppställt vissa grundsatser, hvilka böra af den unionella lagstiftningen iakttagas. De äro förnämligast följande:

Habeas corpus-akten får ej suspenderas i annat fall, än att sådant, tillföljd af uppror eller invasion, är för den allmänna säkerheten nödvändigt.

Det får ej utfärdas någon bill om konfiskation af förmögenhet eller förlust af medborgerliga rättigheter (bill of attainder) eller någon lag ex post facto (= för långt förut begångna brott).

Ingen personel afgift eller annan skatt får påläggas annorlunda, än i proportion till den census eller räkning, som i konstitutionen fastställts.

Ingen exporttull får införas, ej heller sådana åtgärder rörande handel och sjöfart vidtagas, som kunde gynna en stat framför en annan.

Det får ej uttagas penningar från skattkammaren annorledes än på anvisningar, som fastställts genom lag; och efter vissa mellantider skall noggrann uppgift på inkomst och utgift publiceras.

De Förenade staterna skola icke förläna någon adelstitel. Den, som af dem erhållit ett aflönadt eller förtroende-embete, må ej utan kongressens tillstånd emottaga någon gåfva eller förmon af någon konung, furste eller utländsk stat.

Vidare har i amendementen, art. I-VIII, dels i enahanda ändamål, dels till ledning för den verkställande makten, stadgats:

att kongressen icke får stifta någon lag för att upprätta en religion eller förhindra en sådan; att den icke får inskränka ordets och pressens frihet, ej heller angripa folkets rätt att fredligt församla sig och att rigta petitioner till styrelsen;

att folkets rätt att bära vapen icke får inskränkas;

att ingen soldat får under fredstid inqvarteras i ett hus emot egarens vilja, ej heller i krigstid annorlunda än lag föreskrifver;

att säkerheten till person, hemvist, papper och egodelar icke får kränkas genom obefogade undersökningar och visitationer;

att ingen är skyldig svara på en å lif eller ära gående anklagelse utan order af en stor jury; att anklagad aldrig får tvingas att vittna mot sig sjelf, och att han ej får beröfvas lif, frihet eller egendom annorlunda än efter laglig rättegång; att ingen enskild egendom får användas för offentligt behof utan skälig ersättning;

att i hvarje kriminel rättegång den anklagade skall tillgodonjuta rättigheten att ofördröjligen och offentligt dömas i den stat och det distrikt, der brottet blifvit begånget; och att han, bland annat, skall erhålla rättegångsbiträde till sitt försvar;

att i mål, som skola afgöras enligt ”common law”, dömandet genom jury skall bibehållas såsnart tvistesumman öfverstiger 20 dollars;

att inga öfverdrifna kautioner få fordras, ej heller alltför höga böter utsättas, ej heller grymma och ovanliga straff användas.

Dessa amendement hade inom särskilda stater påyrkats vid det konstitutionsförslaget slutligen granskades. Genom deras införande i den unionella grundlagen ville de Förenade staternas folk förebygga blotta möjligheten deraf, att förbundsmakten i sin sfer skulle åsidosätta eller rubba dessa stora och ädla principer, genom hvilka frihet och rätt blifvit rotfasta i det amerikanska samhället.

51. Såsom en konseqvens af stadgandena i sect. 8 och 9 och för att hindra möjliga konflikter mellan de unionella myndigheterna och de enskilda staterna, föreskrifver sect. 10:

att ingen stat för sig får ingå fördrag, förbund eller konfederationer; utfärda kapare- och repressaliebref; slå mynt; utgifva kreditbiljetter; förklara annat än guld eller silfver för lagligt betalningsmedel; utfärda någon bill of attainder eller lag ex post facto, eller någon lag hvarige|76|nom kontrakters giltighet blefve upphäfven, eller förläna adelstitel.

Vidare skall ingen stat utan kongressens samtycke belägga export eller import med några afgifter, undantagande hvad som erfordras för verkställande af dess inspektionslagar; och nettoprovenyen af sådana afgifter flyter i de Förenade staternas skattkammare; egande kongressen rätt att kontrollera dithörande lagar. Ingen stat skall utan kongressens begifvande införa läst-afgifter; hålla trupper och krigsskepp i fredstid; inträda i något aftal med en annan stat eller en fremmande makt, eller börja krig derest han icke verkligen angripes eller faran är så trängande, att uppskof ej är möjligt.

Ehuru innehållet af denna section redan tidigare antyddes, torde detta närmare referat deraf dock medgifvas vara på sin plats, enär synnerlig vigt just ligger på de stadganden, som utvisa hvar de enskilda staternas kompetens upphör och unionens vidtager, samt hvilka principer konstitutionen upphöjt till grundlagsenlig giltighet för såväl förbundet, som samtliga förbundsstater. – Såsom en kommentarie till hvad här ofvan i § 46 anförts, må ännu framhållas, hurusom bestämmandet af kongressens befogenheter sker i form af positiva föreskrifter: detta och detta – således icke något annat – tillhör kongressen; hvaremot de såsom konseqvenser deraf uppställda inskränkningar eller afdrag i de enskilda staternas funktioner meddelas i negativ form: detta och detta skola således de enskilda staterna, som eljest ega totaliteten af suveränitetsrättigheter, icke vidare befatta sig med1)Huruledes de i detta ämne följda principer redan voro fastställda genom konfederationen, finnes lätt vid jemförelse med dennas 6:te artikel..

52. Den verkställande makten är enligt art. II sect. 1 öfverlemnad åt en de Förenade staternas president, som, i likhet med vicepresidenten, väljes på fyra år.

Rörande ordningen för detta val, fastställd i samma section, men vidare utvecklad genom art. XII i amendementen till konstitutionen, är det nog att här anföra, att det sker genom elektorer, hvilka inom hvarje stat, på sådant sätt som dess egen legislatur bestämmer, utses till lika stort antal, som sammanlagda antalet af de senatorer och representanter, staten sänder till kongressen; samt att, derest elektorernas valsedlar, hvilka öppnas af senatens president i närvaro af senaten och representanthuset, icke med absolut pluralitet tillfallit någon, representanthuset omedelbart skall välja president bland de tre, som af elektorerna erhållit högsta röstetalet; och skall vid detta val rösterna räknas statvis, så att hvarje stats representation blott har en röst. – Ifall vid valet af vicepresident, hvilket samtidigt förrättas, ingen erhåller absolut pluralitet, är det senaten, som väljer denna funktionär bland de två, som voro högst i röstetal.

Presidenten är (sect. 2) öfverbefälhafvare för de Förenade staternas armé och flotta samt för de enskilda staternas milis, då denna är församlad till de Fören. staternas tjenst.

Han kan skriftligen infordra de högre embetsmännens i de förvaltande departementen utlåtande öfver hvarje föremål, som rör deras embete; och han har makten att bevilja straffnedsättning eller nåd för brott, begångna mot de Fören. staterna, utom i fall af anklagelse genom representanthuset (impeachement)1)I art. I, sect. II, mom. 5 är stadgadt, att representanthuset ensamt har makten att för politiska skäl försätta i anklagelsetillstånd (impeachement); och i följande section mom. 6 och 7, att senaten ensam har att döma den sålunda anklagade, men att dess dom icke får sträcka sig längre, än att beröfva den anklagade hans tjenst eller förklara honom ovärdig till förtroendeposter hos de Fören. staterna; hvarefter vanlig rättegång mot honom kan inträda..

Han är berättigad att, med senatens råd och samtycke, afsluta traktater, utnämna sändebud, andra offentliga ministrar och konsuler, domarena i öfverdomstolen och alla öfriga de Fören. staternas embetsmän, om hvilkas utnämning ej är eller varder annorlunda förordnadt. Kongressen kan dock genom lag uppdraga lägre tjenstemäns utnämning åt presidenten allena, eller åt domstolarna eller departementscheferna.

Enligt sect. 3 bör presidenten tid efter annan gifva kongressen upplysningar rörande unionens tillstånd och föreslå de åtgärder, han anser ändamålsenliga. Han kan sammankalla kamrarna eller en af dem till utomordentlig session; äfvensom ajournera dem på viss tid, när de sjelfva ej blifvit ense om ajourneringstiden. – Han emottager ambassadörer och andra offentliga ministrar; han skall se till, att lagarna troget efterlefvas; och han eger utfärda fullmakterna för alla de Förenade staternas embetsmän.

Presidenten, vicepresidenten och alla de Fören. staternas civila embetsmän skola, enligt sect. 4, afsättas från sina funktioner, då de anklagats för och öfverbevisas om förräderi, falhet eller andra svåra brott.

53. De förnämsta af konstitutionens kommentatorer äro ense om att ampelt godkänna anordningen, att den verkställande makten blifvit anförtrodd åt en enda funktionär, icke åt en kollegial myndighet eller ett flertal departementschefer. Öfverläggning är nödvändig vid stiftandet af lagar, säger Kent. Dervid behöfves en omfattande kännedom af nationens stora intressen i alla deras invecklade förhållanden och praktiska detaljer. Den myndighet, som skall stifta lagarna, bör derföre vara en fri och fullständig representation af folket. Men när lagarna äro stiftade och promulgerade, gäller det blott att tillämpa dem. Det tillkommer ej den verkställande funktionären, att pröfva och afgöra om lagen är god och ändamålsenlig. Den skall|79| prompt lydas. De karakteristiska egenskaper, som erfordras hos en verkställande myndighet, äro snabbhet, beslutsamhet och kraft; och dessa egenskaper förefinnas sannolikast, om den exekutiva auktoriteten är koncentrerad på en enda person, och en endas vilja utgör dess drifkraft. Delning, obeslutsamhet och uppskof äro synnerligen ofördelaktiga för den jemna och kraftfulla tillämpning af lagen, som är nödvändig för att betrygga lugnet hemma och framkalla förtroende hos fremmande nationer1)James Kent, Commentaries on American Law, Vol. I Lecture XIII, p. 295 f. – Jfr Story a. a.anfört arbete II §§ 1418–1423.. – Men att följa dessa betraktelser längre, skulle föra mig utöfver det förelagda ämnet. Så intressant det än vore, att särskildt ingå på en jemförelse mellan denna den verkställande maktens enhetliga organisation i såväl unionen, som enhvar af de förenade staterna, och den parlamentariska ministerstyrelsen i konstitutionella monarkier, måste jag dock här inskränka mig till frågan om presidenturens ställning i unionelt hänseende. Och derom är föga annat att sägas, än att, liksom de enskilda staterna i unionen funnit lämpligast att ställa en enda funktionär, guvernören, i spetsen för administrationen, likaså och i än högre grad måste det befinnas ändamålsenligt, att på en enda hand koncentrera makten och ansvaret för verkställandet af de från kongressen i den unionella sferen utgående lagar och beslut. Att lemna just de unionella angelägenheterna i saknad af de fördelar, som enhetlighet och kraft i utförandet ansågos medföra, dertill fanns väl icke något skäl. Ej heller var denna institution såtillvida oförenlig med förbundssystemet, att den skulle medföra vådor för de enskilda staternas maktställning. Ty presidentens befogenhet sträcker sig icke till andra eller högre ting, än kongressens, om man undantager, att det särskildt åt honom blifvit öfverlemnadt att, i samråd med senaten, afsluta traktater med fremmande makter: utrikes|80|ärendena äro ju, par préférence, erkända såsom unionella, och berörda anordning är således blott en fråga om lämplig fördelning af funktioner inom den gifna, unionella kompetensen.

Presidentens rätt att bevilja nåd och straffmildring är begränsad till brott, begångna emot ”de Förenade staterna”, hvarmed utan tvifvel bör förstås de brott, som blifvit af unionella domstolar afdömda1)Hvarken Story eller Kent har vid framställningen af presidentens benådningsrätt inlåtit sig på en utläggning af de kriminella fall, som derunder sortera. – Orsaken hvarföre fall af ”impeachement” äro från benådningsrätten undantagna, anses af båda dessa kommentatorer vara den, att dithörande anklagelser vanligen gälla höga, af presidenten tillsatta embetsmän, för hvilka han kan vara partisk. Story a. a.anfört arbete II § 1501. – Kent, a. a.anfört arbete I p. 308.. Således är härigenom intet intrång gjordt i den benådningsrätt, hvilken, såvidt jag kunnat finna, i alla de enskilda staternas författningar är deras guvernörer tillerkänd.

Liksom hela denna afdelning af konstitutionen saknar all motsvarighet i konfederationen, hvilken icke hade skapat någon skild verkställande makt, så förtjena härvid ännu särskildt att uppmärksammas föreskrifterna om utnämnandet af de Förenade staternas embetsmän. Det ligger i dessa föreskrifter något vida mera, än reglor för tillgången vid utnämningarna. De innebära tillika, att den verkställande makten får och skall för fullgörande af sina uppgifter antaga och använda egna funktionärer, att således unionsstyrelsen icke mera är för genomförande af sina beslut hänvisad till de enskilda staternas auktoriteter. Såsom verkställare af de unionella lagarna och af kongressens förordnanden vänder presidenten sig genom sina underlydande embetsmannakårer direkte till medborgarena i de Förenade staterna, och dessas myndigheter behöfva icke lemna sin medverkan eller auktorisation för att lydnad skall följa.

Här bör jag framhålla skilnaden emellan ofvan, p. 65, anförda bestämning i art. I, sect. 8, mom. 1 och konfederationens stadgande rörande fyllandet af de unionella finansbehofven. Enligt det sistnämnda hade kongressen blott att beräkna behofvet och att fastställa den proportion, enligt hvilken de enskilda staterna skulle kontribuera till dess betäckande. Men genom hvilka skatter eller andra utvägar hvarje stat skulle uppbringa sin rat, berodde på honom sjelf – och påföljden häraf blef, såsom jemväl redan antydts, att staterna blott ofullständigt och sentida levererade hvad kongressen begärt. Nu, enligt konstitutionens nyssberörda moment, har kongressen att sjelf bestämma och pålägga nödiga taxor, afgifter, skatter och acciser, dervid iakttagande att de skola vara likformiga för alla de förenade staterna.

Naturligtvis är det blott för de unionella behofven, denna beskattning får ega rum. Och någon utsträckning af de unionella ärendenas antal har således genom denna förändring icke skett, ty äfven konfederationen erkände ju behöfligheten af finanstillgångar för den gemensamma förvaltningen. Förändringen ligger i sättet för dessa tillgångars beredande. Då unionen i öfrigt utrustades med fullständig verkställande makt, var det ju följdriktigt, att denna makt äfven skulle få direkte hos de skattskyldiga uppbära skatterna. Och då det kunnat leda till orättvisor, om det ej inom alla stater kontribuerades till de gemensamma behofven efter likformiga grunder, måste denna likformighet genom konstitutionen betryggas, hvilket åter ej kunde ske säkert annorlunda, än att kongressen fick sjelf bestämma hvilka skatter borde utgöras, d. ä.det är stifta de beträffande finanslagarna, dervid uttryckligen bunden vid likformighetsprincipen. Vidare bör härvid erinras, att principen af folkets sjelfbeskattningsrätt äfven är uti ifrågavarande anordning tillgodosedd: det är, enligt art. I, sect. 7, mom. 1 en|82|dast kongressens folkvalda del, representanthuset, som har initiativ i beskattningsfrågor.

54. Men, i anseende till det ämne, min undersökning af konstitutionen närmast afser, nämligen förbundsorganisationens och de enskilda staternas inbördes förhållande, framställer sig här åter det spörjsmål, om ej denna omständighet, att konstitutionen inrymt de unionella myndigheterna direkt auktoritet öfver de enskilda staternas undersåtare, ända derhän, att de äro unionen direkte skattskyldiga, i sjelfva verket gjort ett intrång på staternas suveränitet, som är oförenligt med grunderna för ett statsförbund?

Det har ej saknats dem, som besvarat denna fråga jakande. På sätt jag p. 23 refererat, har hos flertalet tyska rättslärda den åsigt gjort sig gällande, att nu anförda omständighet just utgör en karakteristisk egenskap hos förbundsstaten till skilnad från det blotta statsförbundet. Äfven Tocqueville finner uti denna den unionella styrelsens direkta aktion på medborgarena ett moment af den betydelse, att konfederationens system derigenom blifvit öfvergifvet och ett nytt slags statlig formation, ”un gouvernement national incomplet” trädt i dess ställe1)Se här ofvan p. 24..

Obestridligt är väl, att den förändring, konstitutionen i merberörda hänseende införde, är af stor betydelse. Men jag tillåter mig betrakta densamma såsom en fråga af hufvudsakligen praktisk natur, icke såsom en skilnad af den art, att den kunde uppställas såsom råmärke mellan tvenne olika slag af politiska formationer. Det hade befunnits olämpligt, att låta förbundsmyndigheten vara i sina åtgärder hänvisad på statsmyndigheternas förmedling. Icke för att skapa ett nytt politiskt system, utan för att göra förbundsorganisationen praktiskt hållbar, inrättades en verk|83|ställande makt för förbundet, analog med den i de enskilda staterna.

Tocqueville har yttrat: ”I alla de konfederationer, som föregått den nuvarande amerikanska unionen, har den federala styrelsen, för att tillgodose sina behof, haft att vända sig till de enskilda styrelserna. I de fall, då den föreskrifna åtgärden misshagade någon bland dem, kunde denna alltid undandraga sig nödvändigheten att lyda. – – – – I Amerika har unionen till styrda icke stater, utan enkelt medborgare. När hon vill uppbära en skatt, vänder hon sig icke till Massachusetts styrelse, utan till hvarje invånare i Massachusett. De fordna federala styrelserna hade framför sig nationer; unionens har individer. Den lånar icke sin styrka, den hemtar styrkan ur sig sjelf. Den har sina egna administratörer, sina domstolar, sina rättstjenare och sin armé”1)A. a.Anfört arbete I p. 187, 188..

Detta hör till premisserna för hans nyss åberopade, af mig redan tidigare anförda utsago rörande den amerikanska unionens karakter. Då jag nu återgifvit detsamma, har det icke skett för att ansluta mig dertill, men för att påpeka hvad deri synes mig vara skeft och för att i sammanhang dermed vidröra suveränitetsfrågan. ”L’Union a pour gouvernés, non des États, mais de simples citoyens” säger Tocqueville. Om unionen enligt konfederationsakten styrde staterna, icke medborgarena, så måtte väl detta hafva inneburit ett större intrång på staternas suveränitet, än nu då den i sin styrelseverksamhet når statsundersåtarena. För att kunna ”hafva framför sig” – såsom styrelseobjekter – ”nationerna, icke individerna”, skulle det väl snarare erfordras, att ”hemta styrkan ur sig sjelf”, icke låna densamma.

Förhållandet synes mig vara detta: En stat kan icke|84| vara underkastad lydnad under en utanför honom stående styrelse. Stater kunna genom aftal inbördes förbinda sig att enhvar uppfylla vissa vilkor, iakttaga ett visst förfaringssätt i vissa förutsedda fall; men att vara föremål för befallningar, är oförenligt med statens begrepp och väsende. Detta Tocqueville’s yttrande måste jag derföre betrakta såsom en oegentlighet. Staterna hade icke underkastat sig unionsstyrelsen såsom en suverän makt öfver dem, de hade blott öfverenskommit, att låta vissa för dem gemensamma ärenden skötas af ett gemensamt organ. Vid tillämpningen strandade denna öfverenskommelse såtillvida, att staterna, af hvilka det berodde att bringa det gemensamma organets beslut till verkställighet, icke alltid funno for godt att så göra. Detta var icke olydnad, det var bristande fullgörelse af det inbördes aftalet. Nu har man förekommit slika afbräck i unionsprogrammets fullföljande genom att utrusta unionen med en verkställande makts ressurser för de afsedda ändamålens ernående. Icke plägar man heller i den enkla staten ställa det ena styrelsedepartementet i allt sitt görande och låtande beroende af det andra departementets goda vilja att sätta det förras åtgärder i verket. Man utrustar etthvart af dem med nödiga maktmedel och direkt auktoritet öfver statens undersåtare. Men derföre, att departementet är sålunda utrustadt, kan det dock icke sägas ”hemta sin styrka ur sig sjelf”, – det är i alla fall blott ett organ för utöfningen af en del af statens suveränitetsrättigheter. Analog är den unionella styrelsens ställning. Den styrka och den makt, som hon har, har hon blott på grund af staternas i förbundsakten, konstitutionen, träffade öfverenskommelse, att dessa och dessa ärenden skola genom sålunda organiserade myndigheter för gemensam räkning handhafvas. Ej såsom en makt öfver staterna, utan såsom utöfvare af en viss bestämd del af hvarje stats befogenheter, är det, som unionsstyrelsen hänvänder|85| sig till medborgarena i alla dessa stater, af och för hvilka hon är satt att funktionera. Det gemensamma finansdepartementet, den gemensamma postförvaltningen, de äro nödvändigtvis tillika hvarje enskild stats. Då medborgarena i en stat fullgöra hvad dessa myndigheter föreskrifva, så kan väl icke den omständighet, att medborgarena i medförbundna stater tillika erhålla samma föreskrifter, göra dessa föreskrifter till ett intrång i statens suveränitet. Ty det är på grund af den suveräna statens – resp. dess suveräna folks – fria beslut och aftal med andra stater, som antydda föreskrifter skola af medborgarena fullgöras.

55. Behöfligheten af en unionel domsrätt var äfven vid konfederationens stiftande insedd. Kongressen egde tillsätta domstolar för afdömande af sjöröfverier och felonier på hafvet äfvensom för slutliga afgörandet af alla fall af ”captures”; hvarförutom till kongressen skulle i sista instans appelleras i tvister mellan två eller flera stater rörande gränser, jurisdiktion eller annat, i hvilka fall procedyren var den, att vederbörande ingåfvo petition i ämnet till kongressen, som derefter vidtog åtgärd om att kompromissarier eller domare blefvo utsedda för tvistens slitande1)Art. 9 i konfeder. – Jfr här ofvan p. 52.. – Sådan unionel rättsvård, beroende på åtgärder in casu och således saknande stadga och konseqvens, kunde ej erhålla den auktoritet, som ändamålet dermed skulle erfordrat.

Konstitutionen har ställt unionens dömande makt fast och sjelfständig vid sidan af den lagstiftande och den verkställande makten. Stadgandena härom i art. III äro af följande innehåll:

De Förenade staternas dömande makt2)Måhända skulle uttrycket: domsrätt bättre återgifva ”the judicial power.” skall anförtros åt en högsta domstol och åt de underrätter, kongres|86|sen på sina tider må inrätta1)Se här ofvan p. 66, mom. 9.. Alla domare skola behålla sina embeten sålänge de uppföra sig väl (during good behavior) och erhålla aflöning, som icke får minskas sålänge de äro i sina embeten. (Sect. 1.)

Domsrätten skall sträcka sig till alla, på lag eller billighet beroende mål, som uppkomma inom kompetensen af denna konstitution, de Förenade staternas lagar och de traktater, som afslutas under deras auktoritet; till alla mål rörande ambassadörer, andra publika ministrar och konsuler; till alla mål sorterande under amiralitets- och sjörättsjurisdiktion (admiralty and maritime jurisdiction); till alla tvistemål i hvilka de Förenade staterna äro part; till tvister emellan två eller flera stater, emellan en stat och medborgarena i en annan stat, emellan medborgare af skilda stater, emellan medborgare af samma stat, görande anspråk på jord på grund af koncession af skilda stater, och mellan en stat eller dess medborgare samt fremmande stater, medborgare eller undersåtare. (Sect. 2, mom. 1.)

56. Vid pröfningen af de sålunda fastställda föremålen för den judiciella kompetensen i dess förhållande till den unionella kompetensen i allmänhet, har man skäl att erinra sig följande yttrande af Hamilton: ”Om det finnes några politiska axiomer, så är väl ett bland dem det, att i hvarje styrelse den judiciella makten bör hafva enahanda utsträckning, som den lagstiftande”2)The Federalist n:o 80 p. 588..

De mål, som enligt anförda lagrum höra till de unionella domstolarna, kunna i anseende till sin beskaffenhet delas i tvenne hufvudgrupper:

sådana, på hvilka konstitutionens egna stadganden böra tillämpas eller som angå frågor eller intressen, hvilka enligt konstitutionen ankomma på de unionella myndigheterna;

och sådana, som beröra freden och endrägten mellan de förenade staterna inbördes, vare sig då att de tvistande båda äro stater, eller att tvist är mellan en stat och medborgare af en annan stat, eller mellan medborgare af skilda stater.

Att den förra gruppen af mål är hänvisad till unionens domsrätt, är i full öfverensstämmelse med ofvanåberopade axiomatiska grundsats.

Då man gifvit unionens domstolar befogenhet äfven öfver den senare kategorien af mål, har man gått ett steg längre, än sagde grundsats, och gjort dem tillika till internationella skiljedomstolar.

Utan tvifvel är en sådan anordning af yttersta vigt för hvarje statsförbund. Konflikter mellan intressen, olika uppfattning af ömsesidiga rättigheter och skyldigheter äro icke omöjliggjorda derigenom, att ett förbund är stiftadt. Men hela förbundets fortvaro är satt på spel, om dess medlemmar icke hafva annan utväg att bilägga eller slutföra sina tvister, än den mellan skilda stater vanliga, att gripa till svärdet derest uppgörelse ej kunnat träffas på de diplomatiska underhandlingarnas väg. Någon gång ser man äfven icke-förbundna stater hänskjuta sina differenser till kompromissrätts afgörande. Hvarföre skulle då icke stater, som lefva i permanent förbund med hvarandra, fastställa det såsom en regel, engång för alla, att uppkommande tvistigheter dem emellan icke skola annorlunda slitas, än inför domstol? Och hvad var naturligare, än att de Förenade staternas tribunal skulle bestämmas till forum för dessa mål.

57. Der var emellertid en punkt uti ifrågavarande stadgande i konstitutionen, som redan kort efter dennas införande framkallade ovilja och protester. Stadgandet att till unionens domsrätt höra, bland annat, tvister mellan en stat och medborgare af en annan stat samt mellan en stat|88| och fremmande stats undersåtare, blef sålunda tolkadt, att det skulle inbegripa āfven enskilda medborgares i en annan eller fremmande stat rättegångar emot en af de Förenade staterna. Men staterna ville ej underkasta sig att, på privata personers stemning, uppträda såsom svarande part inför den federala domstolen. Kongressen tog denna tolkningsfråga under pröfning och resultatet blef ett amendement till konstitutionen, antaget år 17941)Jfr Kent a. a.anfört arbete I, p. 325 f. (art. XI bland amendementen), sålydande:

”De Förenade staternas dömande makt skall icke tolkas såsom sträckande sig äfven till sådana rättegångar, i lagliga eller billighetssaker, som inledas eller bedrifvas emot någon af de Förenade staterna af medborgare i en annan stat eller af en fremmande stats medborgare eller undersåtare”.

Detta amendement hänför sig således endast till privata personers påståenden mot någon af staterna, icke till de fall, då ett motsatt förhållande eger rum, eller då en af de unerade staterna skall svara en annan af dem eller en fremmande stat, i hvilka fall de Förenade staternas högsta domstol, enligt konstitutionens ursprungliga stadgande, är forum. – Jag lemnar derhän, huruvida denna genom amendementet gifna modifikation eller förklaring af den ursprungliga texten icke var en inskränkning i tillämpningen af den ifrågavarande lagrum eljest genomgående princip, att den opartiska unionsdomstolen egde döma i alla tvister af internationel natur2)Strängt taget borde kanske endast tvister mellan staterna sjelfva, resp. deras styrelser, betecknas såsom internationella, helst privata personers anspråk mot fremmande stat vanligen äro af privaträttslig, icke politisk beskaffenhet. Men historien visar dock, att äfven sistnämnda slag af differenser blifvit fullt internationella, och tillochmed föranledt krig. Så gåfvo t. ex. enskilda franska, engelska och spanska undersåtares fordringsanspråk mot Mexikos styrelse upphof åt det franska härnadståget mot nämnda stat år 1862, denna efter aftal med England och Spanien vidtagna ”beväpnade intervention”, som sedan hade så tragiska följder. Jfr Calvo, a. a.anfört arbete I, p. 239 ff.
Medan detta nedskrifves meddela tidningarna programmet för en tillernad kongress i Belgien ”för kodifiering af folkrätten”. Enligt detta program, som äfven omfattar förslaget att upprätta en internationel skiljedomstol, skulle till denna domstol höra ”alla tvistigheter, hvilka kunna uppstå mellan de särskilda representerade regeringarna”. Tvister, deri privata utgöra ena parten, vore sålunda uteslutna. Det är emellertid att märkas, att regeringarna ofta taga om händer beifrandet af sina undersåtares anspråk mot fremmande stat. och om ej i denna inskränk|89|ning röjer sig en bristande distinktion mellan staten såsom suverän maktutöfvare och staten såsom juridisk person, samt slutligen huruvida ej konseqvensen hade fordrat, att äfven i de fall, då en stat kärade emot privata personer, hörande till annan stat, låta domstol i den sistnämnda vara målets forum. Uppenbart är emellertid, – och detta bör vid den unionella konstitutionens bedömande uppmärksammas, – att motivet till merberörda amendement var, att afböja allt sådant, som, utan att sjelfva unionens organisation det nödvändigt erfordrade, kunde anses afficiera den enskilda statens suveränitet.

58. De vidare stadgandena i förevarande afdelning, art. III, af konstitutionen äro följande:

I alla mål rörande diplomatiska personer och i de mål, i hvilka en stat är part, skall högsta domstolen hafva jurisdiktionen i första instans (original jurisdiction). I alla öfriga fall dömer högsta domstolen på appell, med de undantag och iakttagelser, kongressen skall föreskrifva. (Sect. 2 mom 2).

Alla brottmål, undantagande fallen af ”impeachement”|90| skola afdömas af jury och på orten der brottet föröfvats. (Mom. 3.)

Förräderi emot de Förenade staterna består endast i anstiftandet af krig emot dem, eller i anslutning, med råd och dåd, till deras fiender. Ingen skall anses förvunnen om förräderi med mindre än genom två vittnens intyg om samma uppenbara gerning, eller genom egen bekännelse inför öppen domstol. (Sect. 3 mom. 1.)

Kongressen skall hafva makten att bestämma straffet för förräderi, dock att ingen dom för detta brott får medföra förlusten af medborgerliga rättigheter eller egendomskonfiskation utöfver den dömdes lifstid. (Mom. 2.)

59. Såsom af de anförda lagrummen synes, har konstitutionen icke ingått i någon närmare bestämning rörande den högsta domstolens och de öfriga federala domstolarnas organisation och sammansättning. Detta har efteråt skett genom särskilda kongressakter1)Af 29 April 1802 & 24 Febr. 1807 m. fl. Se hos Kent a. a.anfört arbete I, p. 328 f..

Ej blott domstolsorganisationen har sålunda efterhand blifvit utbildad, äfven tolkningen af konstitutionens stadganden rörande de skilda delarna af unionens domsrätt har genom mångsidig samverkan af rättsvetenskapen och den högsta domstolen i dess motiverade domar och utlåtanden erhållit en stadga och bestämdhet, som mer och mer minskat kompetenskonflikter i hithörande frågor. Jag måste för det begränsade utrymmets skull afhålla mig från allt närmare skärskådande af de särskilda föremålen för förbundsjurisdiktionen, hvilket dessutom icke skulle kunna undgå att blifva ett reproducerande af Storys oöfverträffliga kommentarier öfver detta ämne2)Story a. a.anfört arbete B. III ch. XXXVIII (pp. 427–599)..

Och att utlägga hvilken framstående betydelse den dömande makten, isynnerhet den högsta domstolen har inom unionens organism, vore att upprepa kända och erkända sanningar. Jag vill derföre endast, innan jag lemnar denna fråga, anföra några ord af tvenne framstående kommentatorer af konstitutionen, till belysande af den unionella lagskipningens ställning i detta politiska system. Det är konseqvent, säger Kent, att de Förenade staternas judiciella departement är tolkare, i sista instans, af konstitutionen, i alla frågor af judiciel natur. ”Funnes der, menar han, ingen makt att tolka, förklara och tillämpa lagen, så skulle styrelsen antingen gå under genom sin egen svaghet, såsom fallet var under konfederationsartiklarnas regime, eller ock skulle den lagstiftande korporationen nödgas tillvälla sig andra maktmedel, till förderf för friheten”1)Kent, a. a.anfört arbete I, p. 324 f.. – Story åter yttrar: ”Två ändamål af öfvervägande vigt, och grundväsendtliga för ett fritt styrelsesätt, har man föresatt sig att ernå genom inrättandet af en nationel (= unionel) lagskipning. Det första är en noggrann tillämpning af styrelsens befogenheter; och det andra är likformighet i tolkningen och utöfvandet af dessa befogenheter, och af de i kraft af dem stiftade lagar. Makten att tolka lagarna inbegriper nödvändigtvis uppgiften att afgöra, huruvida de äro i öfverensstämmelse med konstitutionen eller icke, och att, om de sakna denna öfverensstämmelse, förklara dem för ogiltiga och kraftlösa. Enär konstitutionen är landets högsta lag2)Stadgandet härom anf. längre fram., så är det vid konflikt mellan den och de från kongressen eller staterna emanerade lagar lagskipningens pligt att iakttaga endast det, som har den högre förbindande kraften. Detta framgår ur den sanna teorien för en republikansk författning; ty i annan |92| händelse skulle lagstiftande och verkställande maktens åtgärder i sjelfva verket blifva oinskränkta och utan kontroll, oaktadt de förbud och begränsningar, konstitutionen innehåller; och usurpationer af den mest, otvetydiga och farliga art kunde företagas, utan att medborgarena hade något medel deremot till sitt förfogande. Folket skulle sålunda blifva beroende af dess styresmäns godtycke, i staternas, som i den nationela styrelsen; och en allmakt skulle då in praxi förefinnas, liknande den, som påyrkats för det Britiska parlamentet. Det allmänna medvetandet i Amerika har afgjort, att, i sista instans, den dömande makten skall bestämma, huruvida åtgärder och lagar af unionens och staternas styrelser äro konstitutionella, för så vidt de äro af beskaffenhet att kunna göras till föremål för judiciel ompröfning”1)Story a. a.anfört arbete § 1576. – Jfr vidare, angående den unionella lagskipningsmakten, Tocqueville a. a.anfört arbete I pp. 165–181. – Jag kan ej neka mig nöjet att, såsom ett tillägg till de anförda yttrandena af amerikanare, intaga följande strofer ur den ädle fransmannens uppskattning af ifrågavarande institution: ”Chez toutes les nations policées de l’Europe, le gouvernement a toujours montré une grand répugnance à laisser la justice ordinaire trancher des questions qui l’intéressaient lui-même. Cette répugnance est naturellement plus grande lorsque le gouvernement est plus absolu. A mesure, an contraire, que la liberté augmente, le cercle des attributions des tribunaux va toujours en s’élargissant; mais aucune des nations européennes n’a encore pensé que toute question judiciaire, quelle qu’en fût l’origine, pût être abandonnée aux juges du droit commun.
En Amérique, on a mis cette théorie en pratique. La cour suprême des États-Unis est le seul et unique tribunal de la nation. Elle est chargée de l’interprétation des lois et de celle des traités: les questions relatives au commerce maritime, et toutes celles en général qui se rattachent au droit des gens, sont de sa compétence exclusive. On peut même dire que ses attributions sont presque entièrement politiques, quoique sa constitution soit entièrement judiciaire. Son unique but est de faire exécuter les lois de l’Union, et l’Union ne règle que les rapports du gouvernement avec les gouvernés, et de la nation avec les étrangers; les rapports des citoyens entre eux sont presque tous régis par la souveraineté des États.
– – – – – Dans les mains des sept juges fédéraux reposent incessament la paix, la prospérité, l’existence même de l’Union. Sans eux, la constitution est une oeuvre morte; c’est à eux qu’en appelle le pouvoir exécutif pour résister aux empiètements du corps législatif; la législature, pour se défendre des entreprises du pouvoir exécutif; l’Union, pour se faire obéir des États; les États, pour repousser les prétentions exagérées de l’Union; l’intérêt public contre l’intérêt privé; l’esprit de conservation contre l’instabilité démocratique.fr.

60. Den del af konstitutionen, som nu blifvit genomgången, har fastställt förbundsmaktens organisation, kompetens och särskilda uppgifter. Vi hafva sett hvilka ärenden de unionella myndigheterna hafva att afgöra, hvilka intressen de hafva att vårda; hvarförutom de hufvudsakligaste af de rättsliga och politiska principer blifvit anförda, hvilka med grundlagshelgd blifvit satta såsom normer, de der aldrig få af kongress, president eller domstol åsidosättas vid fullföljandet af unionens program.

Närmast möta oss derefter i art. IV, sect. 1 och 2, stadganden, hvilka, delvis redan i konfederationen uppställda, äro till sin beskaffenhet analoga med internationella aftal. De gälla: full reciprocitet emellan alla de förenade staterna i fråga om giltigheten af offentliga aktstycken och judiciella åtgärder; att hvarje medborgare i en stat skall vara berättigad att i de andra staterna åtnjuta samma privilegier och förmoner som dessas medborgare; reciprocitet i utleverering af kriminelt anklagade, som rymt och påträffas i annan stat; slutligen konstitutionens mörka punkt, slafveriets legalisering, sålydande: ”ingen person, hållen till tjenst eller arbete i en stat, under dess lagar, skall, om han rymmer till en annan stat, blifva genom någon dess lag eller förordning befriad från sådan tjenst|94| eller arbete, utan skall han blifva utlevererad på reklamation af den part, hos hvilken han är tjenst- eller arbetsskyldig”. Men denna mörka punkt qvarstår icke mera i konstitutionen. Genom amendementet, art. XIII, af den 18 December 1865, har det blifvit förklaradt, att i de Förenade staterna och i hvarje ort, som lyder under deras jurisdiktion, hvarken slafveri eller ofrivillig tjenstskyldighet mera skall få förefinnas, med mindre denna tjenstskyldighet är det lagligen ådömda straffet för ett brott1)Laboulaye a. a.anfört arbete III, p. 573 f..

Om det andra af de anförda momenten, som berättigar medborgarena i en stat, att i enhvar af de andra staterna åtnjuta samma förmoner, som medborgarena i dessa, bör här erinras, att denna princip redan var antagen genom konfederationens 4:de artikel2)Se här ofvan p. 50.. Att stater, hvilka för vigtiga gemensamma intressen trädt i en så nära gemenskap med hvarandra, icke skulle hålla på ett oförnuftigt spärrsystem i fråga om de statsanhörigas flyttning från den ena och till den andra staten samt de rättigheter den inflyttande eller temporärt sig bosättande finge tillgodonjuta, var väl så mycket naturligare, som äfven handelspolitiken var genom konstitutionen gjord till en gemensam angelägenhet. Också mellan stater i Europa hafva ju i nyare tider allt flera fördrag afslutats i syfte att ömsesidigt underlätta inflyttningar och personligt bedrifvande af affärer, om man ock ej kunnat gå så långt, som inom det amerikanska förbundet. I sjelfva verket är ifrågavarande reciprocitet nära liktydig med införandet af allmän amerikansk eller unionel medborgarerätt3)Jfr Story a. a.anfört arbete II, § 1806.. – Tvenne andra stadganden böra i sammanhang härmed vidröras: art. I, sect. 8, mom. 4, enligt hvilket kongressen, bland annat, har att fastställa|95| likformiga vilkor för naturalisation1)Beträffande den öfriga delen af samma 4:de moment, nämligen att åt kongressen öfverlemnades lagstiftandet angående bankrutter, inskränker jag mig här till att endast antyda, hvilken betydelse det har för de unerade staternas kommersiella intressen, att i denna vigtiga del af kreditlagstiftningen likformiga bestämningar gälla i alla staterna., och art. I, sect. 2, mom. 2, deri för valbarhet till representanthuset erfordras, bland annat, att i sju år hafva varit medborgare af de Förenade staterna och att vid tiden för valet vara bosatt i den stat, i hvilken man väljes.

Det anses utan tvifvel höra till en stats suveränitetsrättigheter, att bestämma vilkoren för meddelandet af medborgarerätt åt fremlingar. Emellertid hade det, vid konstitutionens antagande, icke ens af dem, som främst höllo på staternas separata sjelfständighet och först i andra rummet ville befrämja unionen, gjorts någon invändning emot etablerandet af likformighet i detta ämne och att det derföre borde blifva ett gemensamt ärende2)Story a. a.anfört arbete II, § 1103.. Också voro motiverna härför klara nog: olika vilkor för naturalisation skulle utgjort en motsägelse till medborgarenas i alla stater likaberättigande gentemot de unionella institutionerna, och till den nyssberörda reciprociteten mellan staterna inbördes. Naturalisationen och dess rättsliga påföljder blifva dessutom ofta föremål för internationella underhandlingar, och dessa höra uteslutande till unionsstyrelsens handläggning. Ej ringa svårigheter skulle då hafva uppstått, derest en mängd olika stadganden i ämnet skolat läggas till grund härför. I anseende till den starka emigrationen till Amerika skulle dessa svårigheter kunnat leda till allvarsamma förvecklingar3)Jfr Calvo a. a.anfört arbete I, p. 440 f. och exemplen pp. 452–454.. – Af vigt är emellertid att bemärka, det unionel medborgarerätt icke kan existera såsom något specifikt för sig, utan medborgarerätt i en af staterna. Man|96| kan icke åtnjuta unionel medborgarerätt utan bosättning i och tillhörighet till någon viss af de unerade staterna. Medborgare kan man blott vara i en stat, ej i ett förbund såsom sådant. Den unionella medborgarerätten är derföre blott en af staternas förbundsställning betingad qvalifikation af den statliga medborgarerätten, som utgör den oeftergifliga grunden för den förra1)Jfr Rüttimann a. a.anfört arbete I, pp. 88–100, II, pp. 121–124..

61. I sect. 3 af samma art. förekomma stadganden, som varit af omätlig vigt för den amerikanska unionens utveckling.

I konfederationsartiklarna var, såsom tidigare anförts, Canadas eventuella inträde i unionen medgifvet, och andra koloniers upptagande derinom stäldt beroende af nio staters samtycke. Men möjligheten af nya staters upprättande inom unionens gränser syntes hafva varit alldeles förbisedd vid konfederationens stiftande2)Story a. a.anfört arbete II, § 1316.. Under revolutionens fortgång fästes icke blott uppmärksamheten på lämpligheten deraf, att en del stater blefve delade i tvenne, men det uppstod äfven en annan vigtigare fråga, nämligen hvem rätteligen de oupptagna territorierna, hvilka före revolutionen utgjort en engelska kronans tillhörighet, skulle tilldelas, antingen de stater, inom hvilkas karterade gränser de voro belägna, eller unionen i dess federala egenskap. Denna fråga var länge ett djupt ingripande tvisteämne, tills slutligen den åsigt blef gällande, att dessa vestliga marker skulle ”disponeras för unionens gemensamma bästa och efterhand formeras till republikanska stater med enahanda suveränitet, frihet och oberoende, som de öfriga staterna”3)Ibidem..

Förberedande åtgärder för tillämpningen af denna|97| åsigt vidtogos redan under konfederationens tid genom en af kongressen den 13 Juli 1787 utfärdad stadga, som med afseende å sin korta och klara redaktion och sin mästerliga utläggning af principerna för medborgerlig och religiös frihet ansetts såsom en modell för organisationen af territoriernas styrelse1)Story a. a.anfört arbete II, § 1318..

Nu fastställdes i konstitutionen: 1:o) att kongressen kan låta nya stater inträda i förbundet, dock att ingen ny stat skall upprättas eller formeras inom en annan stats jurisdiktion, eller genom sammanslutning af två eller flera stater, eller utaf delar af en stat, utan att de vidkommande staternas legislaturer äfvensom kongressen dertill samtyckt; 2:o) att kongressen skall hafva makten, att disponera öfver och stifta alla nödiga lagar och reglementen för det territorium och den öfriga egendom, som tillhör de Förenade staterna.

62. Betraktar man dessa stadganden i deras sammanhang med hvarandra och i deras förhållande till grunderna, hvarpå förbundet hvilar, framstår den härigenom kongressen tilldelade befogenhet såsom en konseqvens af dess öfriga uppgifter. Då staterna i och genom förbundet afsagt sig allt särskildt bedrifvande af utrikes politik, var det ock gifvet, att inga landvinningar för någon stats enskilda räkning kunde ifrågakomma på eröfringens väg. Då dispositionen öfver territorierna, hvilka utgjorde en från Storbritanniska kronan gemensamt gjord eröfring, öfverlemnades åt kongressen, måste deraf ock följa, att icke den ena eller andra enskilda staten skulle få kolonisera och draga under sin jurisdiktion dessa territorier eller delar deraf, ty detta hade varit detsamma som att göra dem till ett stridsfält, på hvilket unionen kunnat förintas genom|98| krig mellan de förbundna staterna inbördes. Att det skulle beviljas nya stater inträde i unionen, var naturligt, då man, såsom nyss anfördes, allaredan hade uppställt programmet, att låta statbildning efterhand försiggå inom territorierna; och att kongressen, det är staterna i sin gemensamhet, icke hvilken som helst af dem särskildt, skulle ega befogenheten, att sålunda intaga nya medlemmar i unionen, var rättsligen betingadt deraf, att unionen var ett solidariskt förbund. Att likväl bildandet af nya stater icke skulle få medföra rubbning i de först förenades statsområden, måste väl redan af politiska klokhetsskäl uppställas såsom regel, liksom det, för den händelse att undantag från denna regel skulle få ega rum, var ett ur statssuveränitetens synpunkt oeftergifligt vilkor, att icke blott kongressen såsom det gemensamma organet, utan ock den vidkommande staten sjelf skulle sanktionera sådant undantag. Och slutligen, då det var förbundsmakten, som omhänderhade all utrikes politik, måste detta äfven innebära uppgiften att, om krig eller traktater med fremmande makter medförde nya landvinningar för unionen, de sålunda förvärfvade länderna skulle tillhöra staterna gemensamt och således för gemensam räkning, det är genom de unionella myndigheterna, administreras.

63. Ehuru nuberörda del af kongressens befogenhet således icke kan anses sträcka sig utöfver den krets af ärenden, hvilka så att säga betingat förbundets bildande, hafva dock skarpa invändningar gjorts emot systemet att öfverlåta åt kongressen dispositionen öfver territorierna och möjliga landvinningar. Det har blifvit sagdt, att kongressen genom utsäljandet af mark i territorierna skulle få så ofantliga inkomster, att den derigenom kunde blifva oberoende af och farlig för de Förenade staternas folk. Att samla skatter utan att dermed anstränga de skattdragande, detta har, så sades det, alltid varit tyranners|99| politik, enär de så skaffat sig medel att realisera ärelystna planer1)Story a. a.anfört arbete II § 1326..

Dessa röster hafva efterhand förstummats. Skulle der hafva funnits verkliga skäl till sådana farhågor, så skulle sanningen då vara, att icke ens en med så begränsade funktioner utrustad, så öppen kontroll underkastad, på så demokratisk grund bygd politisk organisation, som den amerikanska unionens, skulle innebära några garantier för att utöfvandet af makt ej må leda till missbruk deraf, att ett folks förtroendemän ej må göra det onda och brottsliga för det de erhållit medel att göra det goda, rätta och nyttiga2)Jfr Ibidem § 1327..

Erfarenheten har visat, att sådana farhågor varit ogrundade. Unionen har förvärfvat Louisiana och Florida af Frankrike och Spanien. Öfver dessa länder liksom öfver de ursprungliga besittningarna i den vida vestern hafva odling, bildning och välstånd utbredt sig jemnt, säkert och oaflåtligt, hägnade och främjade af den stolta kraft, som bor i fria institutioner. Vildmarkerna hafva blifvit territorier, med välordnad rättsvård, med kommunal och provinsiel sjelfstyrelse; territorierna hafva vuxit upp till sjelfständiga republiker, hvar i sin tur inträdande, på den statliga jemlikhetens grund, i det stora politiska förbund, som benämnes de Förenade staterna. Tretton stater stiftade unionen, nu omfattar hon trettiosju.

Så företer unionens historia i sjelfva verket en serie af eröfringar, men icke sådana eröfringar, som tvinga den svagare under den mäktigares spira, som krossa nationers sjelfständighet för att öka antalet af osjelfständiga provinser, som hämma utvecklingens gång för att upprätthålla ett ihåligt mångvälde. Nej, dessa eröfringar hafva varit|100| det fredliga kulturarbetets, deras resultat ett ökadt antal sjelfständiga stater, ett utsträckt område för frihet och rätt. När slutligen äfven i dessa republiker krigets fackla upptändes, så var det för att bränna bort ett kräftsår, för att omsider utrota slafveriet, som egennyttan lyckats så länge bibehålla, i bjert motsägelse mot institutionernas anda.

Om nyssnämnda stadganden i konstitutionen beredt kongressen ett storartadt fält för verksamhet, så har deremot påföljande section föga behöft tillämpas, den nämligen, som ålägger de Förenade staterna att garantera hvarje stat i unionen dess republikanska författning, samt att skydda enhvar af dem emot invasion och, på begäran af legislaturen, eller af den verkställande makten derest den förra för tiden icke är församlad, emot inhemska våldsgerningar. Endast tvenne fall af intervention för sistberörda orsak torde hafva egt rum1)Med anledning af en konflikt i Rhode Island 1842, känd under namn af Dorrs revolution, och inre oroligheter i Süd-Carolina 1871. Rüttimann a. a.anfört arbete II, p. 58 f. och 77 f.. Och det har sin betydelse såsom vittnande om staternas sjelfständiga, icke under förbundsmyndigheten sorterande ställning, att sådan intervention endast då får göras, när den vidkommande staten sjelf påkallar densamma. I det förhållande, hvari staterna stå till hvarandra, är upprätthållandet af hvarje stats republikanska författning och afvärjandet af olagliga angrepp deremot en angelägenhet af gemensamt intresse.

64. Konstitutionen uppträder icke med anspråket att vara en evig och oföränderlig grundlag. Dess stiftare ansågo det möjligt, att under tidernas lopp brister deri kunde röjas, en utveckling i ett eller annat hänseende blifva nödvändig. Och derföre infördes i art. V stadganden, åsyftande att göra sådana reformer möjliga, utan att göra dem alltför lätt genomförda, – att lemna vägen öppen för för|101|bättringar, men att tillika tillförsäkra reformförslagen mogen öfverläggning, mångsidig pröfning, icke låta förbundsförfattningen blifva ett föremål för experimenter och brådstörtade ändringar1)Story a. a.anfört arbete II, §§ 1826–1829..

Angående initiativet till ändringar i eller tillägg till konstitutionen är föreskrifvet, att kongressen eger föreslå amendement, när två tredjedelar af begge kamrarna ansett det nödigt, eller ock skall kongressen, när legislaturerna i två tredjedelar af staterna yrka derpå, sammankalla en konvention för amendements framställande; och om afgörandet stadgas, att sådana amendement skola erkännas såsom i alla afseenden utgörande delar af denna konstitution, när de blifvit ratificerade af legislaturerna i tre fjerdedelar af samtliga staterna eller ock af konventioner i samma antal stater, beroende det på kongressen att föreslå, hvilketdera sättet för ratifikationen skall iakttagas. Och är i afseende å amendementens innehåll och syftning, förutom ett vilkor, som efter år 1808 icke mera eger betydelse, intet annat förbehåll uppstäldt, än att ingen stat skall kunna utan dess eget samtycke beröfvas den lika rösträtten – eller representationsrätten – i senaten.

Man finner häri en ytterligare bekräftelse derpå, att den lagstiftande makt, som var åt kongressen anförtrodd, icke skulle få sträcka sig utöfver den genom konstitutionen angifna krets af ärenden. Utgörande en för samtliga staterna gemensam lagstiftande kår, eger kongressen dock icke befogenhet, att besluta till ändringar i den gemensamma grundlagen. Denna hade erhållit sin giltighet genom de skilda staternas ratifikation; äfven partiella ändringar deri behöfva, för att blifva gällande, ratifikation af staterna, meddelad antingen af den normala lagstiftande makten i dem, eller ock af enkom valda konventioner.|102| Att icke alla staters godkännande erfordras, utan en förstärkt pluralitet i sådant fall är tillräcklig, torde knappast kunna betraktas såsom något afsteg från ratifikationsprincipen, enär amendementens granskning sker af stater, som allaredan äro medlemmar af ett beständigt förbund, och befrämjandet af de gemensamma intressena således icke bör sättas på spel genom att lemna en liten del af de förbundna staterna öppet, att förhindra åtgärder, som det stora flertalet af dem anser nyttiga eller nödvändiga. Likasom ingen af de konfedererade staterna kunde genom pluraliteten af stater tvingas att adoptera den unionella konstitutionen, utan anslutningen till det genom denna konstitution upprättade förbund var frivillig, likaså var ock den nu ifrågavarande bestämningen, att en fjerdedel af staterna äro bundna att erkänna partiella reformer i samma konstitution såsom giltiga, när trefjerdedelar af staterna ratificerat dem, en bestämning, som alla stater à priori förbundit sig till, endast med det förbehåll, att den genom representationsrätten i senaten erkända rättsliga jemlikhet mellan samtliga staterna aldrig skall kunna ändras genom sådan majoritetens makt öfver minoriteten1)Jfr Calhoun, a. a.anfört arbete pp. 284–296..

Af de tretton amendement, som höra till konstitutionen, blefvo de första tio påyrkade redan af de konventioner, som granskade och ratificerade sjelfva konstitutionen, samt antagna kort efter denna2)Story a. a.anfört arbete I, § 303. De förnämsta af dessa amendement refererade här ofvan pp. 74, 75.. Det elfte, återgifvet här ofvan p. 88, antogs 1794; det tolfte, införande vissa modifikationer i sättet för valet af president och vicepresident, år 18043)Story a. a.anfört arbete II, § 1467.. Utom dessa har intet annat amendement tillkommit, än det nyss refererade, rörande slafveriets afskaf|103|fande. Så måttligt har den i art. V fastställda utvägen för förbundsaktens reformerande blifvit använd.

65. Konstitutionens sjette artikel innehåller först ett erkännande af de Förenade staternas skyldighet att betala äfven sådana skulder, som före konstitutionens antagande blifvit för deras räkning kontraherade, hvarom något yttrande här icke torde erfordras, och derefter förklaringen: att denna konstitution och de lagar, som de Förenade staterna till följd af densamma skola utfärda, äfvensom alla fördrag, som afslutatsoriginal: afsutats eller skola afslutas under de Förenade staternas auktoritet, skola vara den högsta lag i landet; och domarena i hvarje stat skola vara bundna deraf, oafsedt om konstitutionen eller lagarna i någon stat skulle strida deremot.

Ehuru konstitutionen sökt genom bestämda stadganden sörja derför, att konflikter emellan den gemensamma lagstiftningen och de enskilda staternas icke måtte uppkomma, var det dock så mycket mera af nöden, att förutsätta sådana konflikters möjlighet, som konstitutionen, lika litet som någon annan lag, kunde innehålla föreskrifter för alla de skiftande förhållanden, hvari en fråga kan te sig, alla de oväntade konjunkturer, som kunna påkalla åtgärd och der således en tolkning ex analogia erfordras för att bestämma hvem afgöranderätten tillkommer. Såväl för sådana fall, som ock de, då, oaktadt tydlig ledning af konstitutionen, en enskild stat stiftat lag i strid med unionel lag, var det af nöden, att en bestämd princip i fråga on företrädet mellan de konkurrerande lagarna skulle följas. Och i betraktande deraf, att ej mindre konstitutionen, än den lagstiftning, som ankom på kongressen, egde giltighet för alla de förenade staterna, var någon annan lösning af konflikter af anförda art alldeles otänkbar, än den, att det för alla stater gemensamt gällande måste gå framför det, som i strid dermed kunnat i en enskild stat föreskrif|104|vas. Att åter den unionella lagens supremati utsträcktes äfven till de traktater, som för unionen afslutas med fremmande makter, var betingadt af omtanken om ett noggrant iakttagande af folkrättsliga förbindelser, ja tillochmed nödvändigt, om förbundsmyndigheterna skulle kunna tillbörligen uppfylla den dem af staterna delegerade uteslutande vården om alla internationella angelägenheter1)Jfr Story a. a.anfört arbete II, §§ 1836–1842..

Slutligen är det föreskrifvet, att senatorerna och representanterna i kongressen, medlemmarna af de enskilda staternas legislaturer och alla såväl verkställande som lagskipande embetsmän både hos de Förenade staterna och hos de enskilda staterna skola genom en eller annan bekräftelse förpligtas, att upprätthålla denna konstitution; men intet i religiöst hänseende förbindande löfte får någonsin fordras såsom qvalifikation för erhållande af något embete hos unionen2)Den sista artikeln gäller blott konstitutionens ratifikation och är i det föregående omordad..

66. Innan jag går att närmare sammanfatta den föregående framställningen bör jag meddela några omdömen om konstitutionen från den tid, då den såsom förslag förelåg till granskning inom staterna.

Jag har redan påpekat huruledes konstitutionen är resultatet af en kompromiss mellan de tvenne partier, som representerade hufvudriktningarna af den amerikanska politiken, federalisternas, hvilka ville en stark sammanslutning af de skilda staterna, och demokraternas, som ställde staternas separata sjelfständighet i främsta rummet3)Se här ofvan pp. 56–59..

Det synes hafva varit inom de senares läger, som kritiken mot förslaget var strängast. Det anmärktes, att sjelfva det system, som konstitutionen uppställt, var grund|105|falskt, emedan det icke vore en konfederation af stater, utan införde en styrelse öfver individer. Det förutspåddes, att en sålunda organiserad och med sådan makt försedd styrelse snart skulle blifva förderfvad och tyrannisk ”och absorbera de enskilda staternas lagstiftande, exekutiva och dömande makt samt på deras ruiner frambringa en konsoliderad regering, hvilken, enligt naturens ordning, skulle blifva en jernhändt despotism”. Erfarenheten har visat öfverallt, så sade man, att ett vidsträckt land icke kan styras enligt frihetens grundsatser annorledes, än genom ett förbund af republiker, hvilka ega all den makt, som för den inre styrelsen höfves, men äro förenade i handhafvandet af sina gemensamma och utländska relationer. Några ansågo, att en gemensam styrelse, till följd af de Förenade staternas stora utsträckning, var en praktisk omöjlighet utan att förstöra den medborgerliga friheten, och att en sådan styrelse kunde begynna såsom en moderat aristokrati, men skulle sluta antingen med monarkiskt eller aristokratiskt förtryck1)Story a. a.anfört arbete I, § 293..

Dessa och andra angrepp bemöttes af konstitutionens förespråkare på mångfaldigt sätt. Den af mig förut citerade tidningen the Federalist arbetade i en serie artiklar på att visa, huruledes bibehållandet af konfederationen i dess ursprungliga form endast skulle hafva ledt till svaghet och olyckor och huruledes just den gemensamma styrelsens berättigande, att direkte hänvända sig till individerna, var en nödvändighet, om ändamålet, en bestående förening, skulle vinnas. The Federalist karakteriserar konstitutionen på följande sätt: den är strängt taget hvarken en nationel2)Ordet nationel skulle till sin politiska betydelse här riktigast återges med uttrycket statlig, men jag har dock föredragit att begagna originalets uttryckssätt, med denna antydning om dess mening. eller federal konstitution, utan en samman|106|sättning af båda. Till sin uppkomst och grundläggning är den federal, icke nationel, enär den blifvit gällande tillföljd af ratifikation af hvarje i unionen ingående stat, dervid handlande såsom en suverän, oberoende makt. Med hänsigt till de källor, från hvilka kongressens myndighet härleder sig, är den dels nationel, i det att representanthuset väljes af folket i hvarje stat efter enahanda grunder, som staternas skilda legislaturer; dels åter federal, i det att senaten utses af staterna såsom likaberättigade politiska samfund. I afseende å sättet, hvarpå unionsstyrelsen gör sig gällande, kan den, enär den opererar på de skilda staternas medborgare såsom individer, anses såsom en nationel, icke en federal styrelse. Men då åter i betraktande tages huru långt dess makt sträcker sig, finner man denna styrelse endast vara en federal, eftersom endast vissa bestämda ärenden äro åt densamma anförtrodda. Slutligen finner man, i fråga om befogenheten att amendera konstitutionen, att den är hvarken helt och hållet nationel eller helt och hållet federal, ty vore den endast det förra, så borde afgörandet om amendement tillkomma folkets majoritet, och vore den blott det senare, så borde hvarje stats begifvande till förändringar vara erforderligt, icke en minoritet af dem kunna bindas genom majoriteten: det federala momentet är det öfvervägande i anordningen, att om amendementen röstas efter stater, icke efter medborgare, och deri att förstärkt majoritet erfordras; det nationella momentet framträder deri, att icke alla staters samtycke är af nöden1)The Federalist n:o 39, pp. 304–308..

Vid pröfvandet af denna karakteristik bör man naturligtvis ihågkomma, att den specielt afsåg att lugna de kritici, som förebrådde konstitutionens författare att, med öfverskridande af sin uppgift, hafva utarbetat och föresla|107|git ”a national government”, hvarmed man synes hafva förstått detsamma som en helstatsförfattning, i stället att de endast bort uppgöra förslag till förbundets utvecklande1)The Federalist p. 304.. Det var derföre, förslagets upphofsmän ansågo det vara af vigt att framhålla, huruledes konstitutionen i väsendtliga delar var federal, om ock nationella eller statliga drag voro deri insprängda.

67. I sjelfva verket måste det väl erkännas, att de Förenade staternas konstitution framstod såsom en ny politisk skapelse, utan någon förebild från föregående tidehvarf. Den har gifvit unionen eller förbundet en organisation, som i formelt hänseende i allo liknar en verklig republiks: lagstiftning, lagskipning och förvaltning äro ordnade på enahanda sätt, som enligt en republikansk statsförfattning. Öfver hela det vida område, de Förenade staterna omfatta, sträcker sig förbundsmyndigheternas auktoritet; af dem emottaga invånarena i alla dessa stater lagar, befallningar, domslut. Så har förut intet statsförbund varit organiseradt. Det kan då ej väcka förvåning, om konstitutionsförslaget af mången emottogs med misstroende och farhågor, och om äfven de, hvilka utarbetat och försvarade detsamma, ansågo sig böra beteckna den derigenom åsyftade politiska formation såsom blandad eller sammansatt af federala och nationella eller statliga elementer. Att ett statsförbund icke upphäfver de konfedererade staternas sjelfständighet och suveränitet, var en obestridd sats. Men huru skulle nu denna suveränitet låta förena sig med en i vigtiga statsärenden så djupt ingripande gemensam eller central makt? Var det ej måhända blott af hänsyn för separatistiska fördomar, som här ännu talades om förenade stater, måste ej unionen, med denna organisation blifva en blott fiktion, bakom hvilken i verkligheten skulle uppstå en enda stor stat?

68. Af de yttranden, med hvilka jag beledsagat referaten af de stadganden i konstitutionen, som äro af speciel betydelse för bedömandet af den amerikanska konstitutionens karakter, torde läsaren redan hafva funnit, att jag icke kan anse ”de Förenade staterna” genom konstitutionens antagande hafva blifvit en organism, som absorberat de deri ingående enskilda staternas suveränitet och således upphäft deras tillvaro såsom stater. Men det torde dock vara af nöden, att jag ytterligare motiverar denna ståndpunkt, dervid återhemtande det väsendtliga i sagde spridda yttranden.

69. När de konfedererade staterna antogo konstitutionen, så skedde detta sålunda, att enhvar af staterna, fritt och sjelfständigt för sig, pröfvade konstitutionsförslaget och derå meddelade sin ratifikation. Konstitutionens gällande kraft för alla de förbundna staterna beror således derpå, att enhvar af dem i sin egenskap af suverän stat godkänt densamma. Den är i afseende å sin tillkomst en förbundsakt, den har uppkommit genom ett fördrag mellan staterna1)Jfr här ofvan pp. 59–65..

Det låter tänka sig, att ett antal stater genom ett inbördes fördrag sammansluta sig till en enda stat, och i detta fördrag fastställa den för den nya staten gällande författningen. I sådant fall skulle aftalet eller fördraget hafva skapat en statsförfattning, ehuru det till sin uppkomst varit ett fördrag mellan stater.

Det är icke heller otänkbart, att en urkund af ifrågavarande slag bestämdt angifver sitt ändamål och likväl genom sitt innehåll grundlägger något annat, än den säger sig åsyfta. Den kan förklara ändamålet vara ett statsförbund, men innehålla stadganden, som förinta förbundsmedlemmarnas fortbestånd såsom stater. Den kan uppställa ändamålet, att låta flera stater uppgå i en enda, och dock|109| icke åstadkomma en statsenhet, utan blott ett statsförbund. Den verkliga arten af ett rättsförhållande beror icke blott på namnet och skylten.

De Förenade staternas konstitution uppgifver sig hafva till ändamål en fullkomligare förening (hvilket relativa uttryck måste hänföra sig till det redan genom konfederationen ingångna förbund och således icke kan betyda annat än en utveckling af detta), gemensamt försvar, betryggandet af rättvisa, frihet och inre lugn, befordrandet af allmän välfärd. Det är icke sagdt, hvilken art af förening dermed åsyftas, det begagnas icke någon konventionel politisk term för att gifva föreningen dess namn. Men då man tager i betraktande, dels att det uppgifna ändamålet är enahanda, som det vid konfederationens ingående angifna, dels att konstitutionen uttryckligen säges blifva antagen för de Förenade staterna, så är det dock klart, att konstitutionen icke förafsåg att omgestalta de vidkommande staterna till en enda stat, men väl att mellan dem begrunda ett fast förbund.

Men ehuru ändamålet med konstitutionen måste fattas på anförda sätt och ehuru den med hänsigt till sin uppkomst är en förbundsakt, vore det, så betydelsefulla dessa moment ock äro för frågans bedömande, derigenom ännu icke afgjordt, att ej konstitutionen grundlagt en sådan politisk eller statsrättslig gemenskap, som, i strid med stiftarenas afsigt, de facto gjort slut på staternas suveränitet och således på deras tillvaro såsom stater. Det är konstitutionens innehåll, urkunden i sin helhet och i alla sina delar, som härvid är det afgörande.

70. Konstitutionens innehåll kan, såsom af dess analys torde hafva framgått, hänföras till trenne hufvudsakliga ämnen:

1:o) fastställandet af de regerings- och lagstiftningsärenden, de statsintressen, hvilka skola för de Förenade|110| staternas gemensamma räkning handhafvas och ombesörjas;

2:o) inrättandet af de myndigheter, hvilka skola med förenämnda gemensamma uppgifter ombetros, och bestämmandet af dessa myndigheters kompetens;

3:o) uppställandet af vissa förbud och rättsnormer, som böra af de gemensamma myndigheterna iakttagas; samt angifvandet af vissa frågor, rörande hvilka, utan vidare tillgörande af de gemensamma myndigheterna, likformighet eller reciprocitet staterna emellan är etablerad.

71. Derest de stadganden, som hänföra sig till det första af dessa moment, skulle innebära, att alla statsangelägenheter skola blifva för de Förenade staterna gemensamma, eller att så skall blifva fallet endast med undantag af vissa, särskildt uppgifna ärenden, som förbehållas de enskilda staternas kompetens; så skulle dessa hafva upphört att vara stater, ty de skulle då i sjelfva verket hafva afhändt sig all statshöghet, så att säga burit alla sina suveränitetsrättigheter tillsammans i en enda gemensam fond, från hvilken de, i händelse af det senare alternativet, endast skulle hafva fått sig vissa uppdrag eller uppgifter till fullgörande anförtrodda. De skulle då hafva nedstigit till administrativa områden, åt hvilka det gemensamma hela, den nya staten, skulle hafva öfverlemnat eller qvarlemnat en till vissa speciella frågor begränsad autonomi.

Att enligt konstitutionen ett motsatt förhållande eger rum, i det att det är den unionella kompetensen, som är begränsad till vissa bestämda föremål, medan de enskilda staterna sjelfva omhänderhafva alla statsangelägenheter på sagde föremål när, torde tydligen framgå af den närmare utredningen af detta ämne pp. 65–70. Jag vill här blott tillägga en erinran i principielt hänseende. Statens suveränitet, statshögheten, såsom varande rättigheten och makten att ordna om statslifvet i sin helhet, omfattar totalite|111|ten af de angelägenheter, hvilka kunna vara föremål för statlig verksamhet. Att åt en yttre, fremmande myndighet eller åt en för denna och andra stater gemensam och således icke helt och hållet fremmande myndighet delegera eller till utöfning anförtro vissa, vare sig flera eller färre, mera eller mindre vigtiga uppgifter, detta gör icke något intrång på statens suveränitet. Staten har icke derigenom afhändt sig suveräniteten, eller delat densamma så att han behållit en del deraf och afstått en annan, han har endast vidtagit sådan åtgärd rörande sättet för dessa delegerade funktioners fullgörande, att de skola handhafvas af organer, som icke uteslutande äro statens egna.

När de tretton staterna i Amerika afslutade konfederationen, var detta en åtgärd, genom hvilken de inrättade ett gemensamt organ, en kongress, som erhöll uppdraget att handhafva vissa specificerade statsuppgifter. När desamma ratificerade konstitutionen, var detta en analog åtgärd: de öfverläto nu åt en kongress, en president och en domstol ungefär enahanda funktioner, som då åt en kongress ensam.

Att dessa unionella myndigheter endast äro de enskilda staternas gemensamma mandatarier, att de med andra ord icke äro suveräna, utan endast utöfva en dem af staterna förlänad auktoritet, visar sig äfven deri, att de icke sjelfva ega makten att ändra konstitutionen, vare sig i fråga om föremålen för deras verksamhet eller i fråga om deras egen organisation. De kunna föreslå sådana ändringar; men afgörandet beror på de suveräna staterna.

Men det skall måhända invändas, att staternas öfverlåtelse af merberörda funktioner på de unionella myndigheterna ingalunda är ett uppdrag, som närsomhelst kan af hvarje stat återtagas, att tvertom dessa uppdrag äro en permanent öfverlåtelse, icke blott ett mandat utan en faktisk abalienation af en del af de rättigheter och befogen|112|heter, som grunda sig på statssuveräniteten, och att denna således dock lidit intrång eller blifvit reducerad genom konstitutionen. Det kan väl så synas; och en snart hundraårig erfarenhet bestyrker skenbarligen denna permanens. Men konstitutionen har emellertid icke betagit staterna rättigheten att göra ändringar härutinnan, det gemensamma programmet kan förändras, om ock ej af hvarje stat ensidigt för sig, eftersom programmet är ett gemensamt. Hvarje permanent association, äfven mellan privata personer, vore omöjlig derest reglorna eller grunderna för densamma finge af en associerad eller en minoritet associerade ensidigt rubbas. Likasom konstitutionens bestämningar rörande föremålen för den unionella kompetensen tillkommit genom staternas inbördes aftal och således måste vara bindande för alla stater i gemen och enhvar af dem särskildt, likaså kunna dessa föremål ändras, ökas eller minskas endast i den ordning förbundsakten stadgar, d. ä.det är genom amendement till densamma. Staterna kunna återtaga den ena eller den andra af de till unionsorganerna delegerade statsuppgifter, – hvilket bevisar att dessa äro delegerade, icke abalienerade. Men fördragsenligt öfverlåtna, kunna de endast fördragsenligt, icke godtyckligt af någon enskild förbundsmedlem, återtagas. Detta är en rättsprincip. Och när det uttryckligen bestämmes, att staterna icke skola befatta sig med de unionella ärendena, så är detta icke en utifrån kommen befallning till staterna, i syfte att frånkänna dem en del af deras suveränitet, utan helt enkelt ett af staterna gemensamt uttaladt erkännande af sagde rättsprincips giltighet.

72. Det faller sig lämpligast, att här öfvergå till det tredje af ofvanangifna moment. Hänvisande till referatet i § 50, tillåter jag mig antaga för gifvet, att ingen kan anse de enskilda staternas suveränitet hafva lidit afbräck derigenom, att konstitutionen förbjudit förbundsorganerna,|113| att i sin verksamhet åsidosätta sådana rättsliga och politiska grundsatser, som hos de Förenade staternas folk aktades dyrbara och vigtiga. Deras upptagande i förbundsakten är blott att betraktas såsom en bekräftelse derpå, att man i alla dessa stater ställde dem högt och derföre äfven i den unionella sferen ville hafva dem satta såsom pelare, mot hvilka den politiska orons vågsvall måste bryta sig. – Huruledes de i § 60 omordade bestämningar äro att anses såsom vanliga fördrag emellan suveräna stater, är der redan framhållet. Att sammanföra dem i konstitutionen, upphäfde icke denna deras egenskap, det innebar blott, att staterna i dessa frågor redan kommit öfverens, och att vidare tillgöranden genom kongressen, för ernående af likformighet och reciprocitet, icke erfordrades1)Ej utan skäl kunde man beteckna kongressens uppgift i fråga om t. ex. postväsendet, utrikes- och mellanstatshandeln, patentväsendet, såsom analog med den, en internationel kongress skulle ega, hvilken à priori skulle erhållit staternas ratifikation af sina beslut. – Att staternas suveränitet icke afficieras genom kongressens mandat beträffande territorierna och hvad dertill hör, torde framgå af utläggningen i § 61. Förvärfvandet af nya områden är icke någon i suveräniteten grundad rättighet, det är blott ett begagnande af politiska konjunkturer och har heltochhållet karakteren af tillfällighet i jemförelse med statens normala uppgifter, hvilka således icke beröras deraf om staten exploiterar sådana tillfälligheter i association med andra stater..

73. Såsom det andra hufvudämnet för konstitutionens stadganden uppgaf jag nyss organisationen af de myndigheter, åt hvilka de gemensamma intressenas vård är anförtrodd.

Vi hafva sett, att förbundsmaktens organisation är den, att en kongress är tillsatt att stifta lagar och meddela förordnanden i de ärenden, som konstitutionen förklarat för gemensamma; att en president har att svara för verkställigheten af kongressens lagar och beslut, och i|114| sådant afseende disponerar öfver nödiga embetsmän; att en högsta domstol, jemte underrätter, är inrättad för afdömande af de mål, på hvilka den unionella konstitutionen eller de från kongressen emanerande lagar böra tillämpas, eller som betingas af de genom staternas förening uppkommande rättsförhållanden.

Detta, att förbundsmyndigheterna äro organiserade på enahanda sätt som statsmyndigheter, i förening med den omständighet, att de förra i likhet med de senare i sina åtgärder hafva omedelbar aktion på statsmedborgarena, har betraktats såsom en innovation af så väsendtlig betydelse, att de Förenade staterna tillföljd deraf icke mera kunna anses såsom ett statsförbund1)Se här ofvan pp. 21–25, inclusive noten p. 23..

Ehuru konstitutionen icke lemnar något tvifvel derom, att förbundsmaktens verksamhet är inskränkt till de ärenden, konstitutionen bestämt; ehuru det uttryckligen säges, att denna makts befogenheter äro åt densamma förlänade, delegerade2)Det heter icke såsom i de enskilda staternas konstitutioner ”the legislative power shall be vested”, utan ”all the legislative powers herein granted shall be vested in a congress” o. s. v. (art. I, sect. 1). Det heter vidare: ”the powers not delegated to the United states – – – are reserved to the states – – (amend. X). I förbigående kan här en anmärkning vara på sin plats emot den franska öfversättning af konstitutionen, som ingår i den af Loferrière utgifna samling: Les Constitutions d’Europe et d’Amérique (Paris 1869), hvilken veterligen hos oss af mången begagnas. Förstnämnda lagrum är sålunda återgifvet: Tous les pouvoirs législatifs, déterminés par les représentants etc., hvilket ungefär är motsatsen af originalets mening. Såväl i Schuberts Die Verfassungsurkunden und Grundgesetze (Königsberg 1848) som i Mittermaiers öfvers. af F. Liebers ”On civil liberty and selfgovernment”, äro de vigtiga orden herein granted återgifna med hierdurch verliehen.; ehuru, på sätt härofvan p. 111 redan antyddes, det icke beror af unionsmyndigheterna sjelfva att utvidga sin kompetens eller ändra sin organisation, utan af|115| staterna, enligt artikeln om konstitutionens amendering; ehuru konstitutionen tillkommit, i analogi med ett folkrättsligt fördrag, genom ratifikation af stater och hvarken uttryckligt förklarar deras tillvaro såsom stater hafva upphört, utan tvertom upprättar inbördes garanti för hvarje stats i unionen republikanska statsform, ej heller genom sina bestämningars innehåll ställt dem såsom underordnade delar under ett nytt helt; så har man likväl, i betraktande af den organisation, de unionella myndigheterna erhållit, uppställt påståendet att de Förenade staterna genom konstitutionens antagande blifvit en stat.

Visserligen har man icke betecknat de Förenade staterna såsom en stat rätt och slätt, utom såsom ett nytt slags stat, benämnd förbundsstat, Bundesstaat.

Huru denna nya form af stat än må benämnas, – är han engång en stat, det är, har engång de ifrågavarande staternas förening skett på ett sådant sätt, att derigenom icke uppkommit en association af stater, ett statsförbund, utan en stat, så borde väl detta enligt vanliga förnuftsgrunder utesluta möjligheten deraf, att de sålunda associerade staterna sjelfva det oaktadt förblifvit stater; de borde väl då hafva förvandlats till delar eller provinser af den utan nya staten.

74. Så har saken ock blifvit fattad af en bland dem, som tidigast uppställt begreppet förbundsstat, R. von Mohl. Han har yttrat, att förbundsstaten derigenom skiljer sig från statsförbundet, att den icke kan bero blott på ett folkrättsligt fördrag mellan inbördes oberoende stater, utan måste ”te sig såsom en formlig stat, hvilken har sin ständigt fortgående, genom sig sjelf giltiga lagstiftning, sin regering, som handhar författningens och lagarnas tillämpning och är försedd med dertill nödiga medel, och hvilken stat blott deri afviker från den vanliga staten, att han delar sig i ett antal skarpt åtskiljda, i det inre sig fritt rö|116|rande provinser, likväl så, att af denna splittring intet spår är synligt utåt och ej heller i det inre, i de vigtigaste fall af lagstiftning och verkställighet, och att endast den öfver alla stående och för alla gemensamma förbundsregeringen uppträder och handlar”1)Das Bundesstaatsrecht der Vereinigten Staaten von Nordamerika, 1824, p. 121.. Vidare: ”De enskilda förbundsmedlemmarna äro således i sina förhållanden till förbundet undersåtare och förpligtade till författningsenlig lydnad, och blott så långt förbundet icke enligt lagarna ingriper i det inre af deras förvaltning, hafva de förblifvit sjelfständiga och sjelfverksamma. De stå ingalunda i förhållandet af fria, endast genom ett folkrättsligt fördrag gentemot hvarandra förpligtade stater, utan snarare i förhållandet af frikostigt privilegierade municipaliteter”2)Mohl a. a.anfört arbete inledn. pag. VI. Dessa begge citater enligt Zeitschrift für die gesammte Staatswissenschaft, Tübingen 1872 p. 197, art. Der Bundesstaatsbegriff af Max Seydel. – Tillföljd af oförutsedda omständigheter saknande tillgång till Mohls anf. arbete, har jag dock icke blott af citater hos andra förf., utan hos Mohl sjelf kunnat inhemta hans ståndpunkt i denna fråga, enär han i sin Geschichte und Litteratur der Staatswissenschaften, Erlangen 1855, I p. 575 f., hvarmed kan jemföras pp. 509–535 ibidern, vidhåller och bekräftar samma ståndpunkt..

Med skäl kan man ur principiel synpunkt fråga, hvarföre här ännu talas om förbund, förbundsregering, förbundsmedlemmar, då enligt dessa definitioner och påståenden den s. k. förbundsstaten ju vore en verklig stat, med en enda central regering och under denna lydande provinser. Det förbundsartade är ju enligt denna uppfattning på sin höjd ett historiskt moment, en öfvervunnen ståndpunkt. Och äfven en sådan stat, som icke uppkommit genom ett förbund, kan ju vara delad i ”skarpt åtskiljda provinser” eller ”frikostigt privilegierade municipaliteter.”

Vill man ock lemna derhän det vetenskapliga värdet|117| af en begreppsbestämning, som begagnar uttryck utan motsvarande innehåll, så kan det dock icke lemnas oanmärkt, att Mohl genom anförda framställning, som vill vara tillämplig på och i sjelfva verket föranledts endast af de Förenade staternas konstitution, orätt tolkat denna, då han frånkänner förbundsmedlemmarna deras egenskap af stater och förklarar dem för provinser, stående i undersåtligt förhållande till förbundet.

75. När begreppet förbundsstat vidare utvecklades – fortfarande med de Förenade staterna såsom förebild – erhöll det en väsendtligen förändrad konstruktion. Man vill icke mera, i strid med konstitutionens lydelse och mening, förneka att dessa förbundna stater äro stater. Men man vidhåller likväl, att äfven sjelfva unionen, förbundet såsom sådant, är en stat, en förbundsstat1)Se förutom de i noten p. 23 anf. arbeten, Bluntschli, Die Gründung der Amerikanischen Union von 1787, Berlin 1872 pp. 21–24. Han synes dock föredraga benämningen Gesammtstaat..

Alltså: New York, Pennsylvanien, Massachusetts o. s. v. äro stater; men det förbund, de ingått med hvarandra och som bär namnet ”De Förenade staterna”, är också en stat. Hvarje amerikanare är tvenne särskilda staters undersåtare. Den, som emigrerar till Amerika, inflyttar i tvenne stater på engång. Senaten i denna stat de Förenade staterna är, märkvärdigtvis, sammansatt af delegerade från andra stater än den, för hvilken den lagstiftar. Staten New Yorks folk är tillika staten de Förenade staternas folk. Detta bestämda landområde, som ostridigt underlyder staten Pennsylvanien, det är tillika icke något bestämdt statsområde, utan blott en del af staten de Förenade staternas territorium.

Dessa och otaliga andra motsägelser blifva de ovedersägliga följderna af påståendet, att det genom konstitu|118|tionen organiserade förbund är en stat och att de enskilda medlemmarna af förbundet likväl icke upphört att vara stater. Slika oförenliga motsägelser måste väl tydligen bevisa detta påståendes ohållbarhet och tillika det haltlösa i detta förbundsstatsbegrepp, för hvilket det ligger till grund eller hvaraf det utgör en tillämpning1)I Max Seydels nyssanförda afhandling i Tübinger tidskriften är förbundsstatsbegreppet med mycken skärpa kriticeradt och förkastadt. Jag har med fägnad funnit hans uppfattning i hufvudsakliga delar öfverensstämma med min och får särskildt hänvisa till utläggningen pp. 195–208 af a. afh. Då undersökningens gång hos honom är en annan, än här, erbjuder sig dock föga anledning att genom enskilda citater framhålla, i hvilka delar jag öfverensstämmer med och hvari jag skiljer mig från honom..

76. Jag vågar antaga, att framställningen af konstitutionens stadganden ådagalagt, att de enskilda staterna i Nordamerika icke genom konstitutionens ratificerande upphörde att vara stater. Att de voro det derförinnan, d. ä.det är efter oafhängighetsförklaringen och under konfederationens tid, har mig veterligen aldrig blifvit bestridt. Den nyare förbundsstatsteorien frånkänner dem icke heller denna egenskap, om den ock vill yrka, att de bortgifvit en del af sin suveränitet åt förbundsstaten. Det torde således icke erfordras, att här uppehålla sig med vidare bevis, att så är fallet. Bevis kunde bland annat hemtas deraf, att dessa staters författningar äro verkliga statsförfattningar. Det blefve dock för långt, att här referera dessa. Jag må endast framhålla, att staterna stiftat sina författningar och ändrat dem oberoende af någon yttre, utanför staten stående makt. De hafva i denna den högsta statsuppgift förfarit fullständigt suveränt, utan att ens förbundsmakten haft att derpå utöfva något inflytande.

77. Vid sådant förhållande, det är, då enhvar af de förbundna staterna är stat, borde det väl endast behöfvas|119| ett enkelt förnuftsslut, för att stanna vid erkännandet, att deras association icke kan vara en stat. Det bör på sådan grund redan à priori kunna påstås, att denna kollektivitet, de Förenade staterna, icke har och icke kan hafva de egenskaper, som utmärka en stat. Och detta bekräftas af sakförhållandet.

Unionen, det politiska förbund, som i de Förenade staternas konstitution har sin grundlag, har icke något eget landområde. Ty det område, inom hvilket unionens i konstitutionen bestämda funktioner utöfvas, tillhör flera särskilda stater, och flera staters områden kunna icke tillika vara en stats område. De territorier och distrikt åter, hvilka enligt art. IV, sect. 3, mom. 2 så att säga äro ställda under unionens statshöghet, äro icke i åtnjutande af den unionella konstitutionen, de stå utanför den politiska organismen de Förenade staterna1)Jag har ansett det ligga utanför mitt ämne, att söka utreda huruvida distriktet Columbia och öfriga territorier rättsligen böra betraktas såsom de Förenade staternas gemensamt underlydande provinser eller såsom stater, utan författning och således oinskränkt, styrda af förbundsmyndigheterna. Det senare synes vara fallet med Columbia, hvaremot territorierna kunde betecknas såsom provinser med utsigt att blifva stater och då få ingå i förbundet..

De Förenade staternas folk är icke befolkningen i en stat, utan i flera stater. Konstitutionen hänför sig icke i ett enda fall till dessa folk såsom en politisk kollektivitet: det är folket i en hvar af staterna för sig, som väljer de delegerade till representanthuset, elektorerna för presidentvalet, konventioner för revision af konstitutionen.

Unionen har ej i sig den högsta makt, som, oberoende af hvarje yttre makt, fastställer statsförfattningen. Denna har sitt ursprung i ett antal suveräna staters beslut och aftal, hvilka stater jemväl förbehållit sig afgörandet i fråga om reformer deraf.

Unionen är icke i sig sjelf suverän. När hon uppträder såsom en suverän makt gentemot fremmande makter, så gör hon det såsom representant för samtliga de förbundna staterna, hvilka åt unionsmyndigheterna uppdragit, att för deras gemensamma räkning utöfva de folkrättsliga befogenheter, dem såsom suveräna stater tillkomma. När dessa myndigheter utöfva öfriga befogenheter, så är rättsgrunden icke heller någon unionens egen maktfullkomlighet, utan det af staterna genom konstitutionen gifna bemyndigande.

Unionen saknar således icke blott ett, utan alla vilkor för att vara en stat1)Jfr här ofvan p. 4 f.. Att förklara henne för en sådan, är derföre en fiktion, som icke blir en verklighet derigenom, att man använder namnet förbundsstat. Ty om namnet skall hafva någon mening, måste det äfven med denna qualificering utmärka en stat, icke något helt annat. Eller ock förutsättes dervid, antingen att begreppet stat erhåller en annan betydelse, än rättsvetenskapen hittills kunnat utfinna och de existerande staterna gifva anledning bestämma, eller att detta begrepp saknar all speciel betydelse. Ty i huru skiftande former statsbegreppet än blifvit framstäldt, aldrig har det ändå blifvit så konstrueradt, att det kunde tillåta att, utan att beträda omöjligheternas gebit, tala om en stat, hvars delar också äro stater, eller säga att en af ett antal stater konstituerad myndighet, för handhafvandet af en viss del af dessa staters politiska uppgifter, är en stat2)Jag kan ej lemna oanmärkt, hurusom det icke endast är hos förkämparena för förbundsstatsteorien, som man finner de Förenade staterna uppfattas eller framställas såsom en stat. Äfven hos Laboulaye, i hans anförda Histoire des Etats-Unis, röjer sig en likartad förvillelse. Isynnerhet har framställningen af kongressens befogenheter, III pp. 403–434, derigenom blifvit skef. Den omständighet, att dessa befogenheter äro begränsade och specificerade, begagnar han för att för sin vid centralism vana franska åhörarekrets framhålla, huru förtjenstfullt det är, att åt statsorganernas afgörande öfverlemna endast vissa allmänna intressen, dervid alldeles förbiseende, såväl att begränsningen af kongressens funktioner helt och hållet är betingad deraf, att den är en förbundsmyndighet, som ock att de enskilda staternas konstitutioner icke specificera sina legislaturers befogenheter. Sålunda erhåller den annars så spirituella och intressanta utläggningen af ämnet, genom förvexligen af stat och förbund, en oriktig prägel. – I Almanach de Gotha få de Förenade staterna år ut och år in paradera såsom ”République fédérative” i stället för Fédération eller Confédération républicaine..

78. Rörande arten af den politiska formation, de Förenade staterna enligt konstitutionen utgöra, måste denna undersökning alltså stanna vid det resultat, att de utgöra ett statsförbund. Det finnes, enligt min uppfattning, intet annat giltigt statsrättsligt eller politiskt begrepp, som närmare skulle motsvara de Förenade staternas rättsliga och politiska karakter, än det nämnda1)Då jag i ofvanstående utläggning begagnat namnet Unionen, har detta skett för korthetens skull och emedan namnet the Union äfven i konstitutionen förekommer i ombyte med United States; icke såsom en rättsvetenskaplig kategori i stället för termen statsförbund. Af enahanda orsak har ofta adjektivet unionel, som saknar motsvarande svensk term, begagnats..

Men detta, att de Förenade staterna icke äro en förbundsstat, utan ett statsförbund, är icke denna undersöknings hufvudresultat. Jag anser deraf äfven böra framgå, att det var icke blott en politisk, utan ock en rättslig nödvändighet, att förbundssferen skulle organiseras i likhet med staternas institutioner, såsnart en permanent förening åsyftades.

Antingen måste förbundet inrättas så, att de gemensamma angelägenheternas handhafvande försågs med enahanda garantier, som vården om de statsintressen, hvilka hvarje stat under sin särskilda förvaltning qvarhöll, eller ock innebar förbundet en kränkning af de statsrättsliga principer, på hvilka de förbundna staternas författningar voro bygda. Och i senare fallet måste oundvikligen påföljden blifva: antingen förbundets upplösning eller de för|122|bundna staternas förvandling till en enda stat; det förra, om folken framförallt ville hafva staternas separata sjelfständighet oförkränkt; det senare, om ett sådant intresse icke fanns till eller var svagare, än böjelsen att sammansluta sig till ett enda politiskt helt. Ville man både staternas sjelfständighet och en varaktig förening och samverkan mellan dem, så måste förbundet organiseras på sådant sätt, att det i sin sfer tillämpade och förverkligade de representativt demokratiska grundsatser, som genomgå de enskilda staternas konstitutioner.

79. De närmare skälen för detta yrkande äro följande:

I de enskilda staterna är statsmaktens utöfning fördelad på lagstiftande, lagskipande och verkställande myndigheter. Så har man ansett sig vinna garanti för mogna beslut, kraftigt utförande och opartisk rättsvård. Om endast en myndighet, en kongress af delegerade för staterna, på sätt fallet var enligt konfederationen, skulle vårda sig om allt som till de gemensamma intressena hörde, så saknades nämnda garanti och i och med detsamma förtroendet för, att det gemensamma handhafvandet af dessa intressen blefve lika omtänksamt, kraftfullt och rättvist, som om hvarje stat för sig vårdade desamma. Häraf motiverades tillfullo förbundsmaktens inrättande i analogi med de enskilda staternas: den politiska klokheten fordrade att tillämpa det system, som erbjöd garantier och åtnjöt förtroende.

Det var med de antagna demokratiska principerna oförenligt, att undandraga en del statsaffärer folkrepresentationens pröfning och beslut. Så hade emellertid skett genom konfederationen. Ett fåtal deputerade af staterna, utgörande tillika en administrativ komité, kunde icke motsvara en demokratisk lagstiftande kår. Det var således en uppenbar kränkning af det statsrättsliga system, som i|123| dessa republiker var tillämpadt, då rättigheten att utöfva lagstiftning och fatta beslut i en del af staternas angelägenheter förlänades åt en sådan församling, som kongressen enligt konfederationen utgjorde. Dessa unionella ärenden omfattade ingalunda den minst vigtiga delen af det politiska lifvet; hvarföre skulle då de ställas oberoende af all verklig folkrepresentation, då principen var, att denna egde sträcka sitt inflytande och sin beslutanderätt till alla statsangelägenheter. När genom konstitutionen den unionella kongressen inrättades i öfverenstämmelse med de enskilda staternas legislaturer, så var detta en rättslig nödvändighet. Att icke tillgodose folkets i hvarje stat rättmätiga anspråk, att genom sina delegerade få deltaga äfven i de gemensamma intressenas befordrande, hade varit att genom förbundet etablera en permanent kränkning af staternas rättssystem.

Genom förbundet uppkomma nya rättsförhållanden, delvis af annan art än de, som i de enskilda staterna påkalla lagskipningens verksamhet. Att icke sörja för en oafbruten och säker rättsvård inom sferen af dessa förhållanden, utan antingen låta den dömande myndigheten improviseras in casu, såsom enligt konfederationen, eller ock låta den judiciella tillämpningen äfven af förbundslagarna ankomma å de skilda staternas domstolar, hade varit att ställa förbundsorganisationen i kontrast till rättsordningen i staterna. Ty utan en särskild permanent dömande myndighet kunde ingen säker och konseqvent tolkning af de unionella lagarna uppkomma, lika litet som om, för de derunder lydande målen, ingen gemensam sista instans funnits, utan hvarje stats högsta domstol varit sista instans äfven för mål af ifrågavarande slag. ”Tretton af hvarandra oberoende domstolar med högsta domsrätt öfver samma slags mål, hänförande sig till samma lagar, vore en hydra i ett samhällsskick, genom hvilken intet annat än motsägelse och|124| förvirring kunde uppkomma”, säger Hamilton1)The Federalist n:o 80 p. 588.. Der fanns dessutom ett annat tvingande skäl, att inrätta ett oberoende unionstribunal, nämligen det, att bereda ett forum, der uppkommande tvister mellan de förbundna staterna kunde i fredlig väg slitas. Huru skall man tänka sig möjligheten af en ostörd fortvaro af ett statsförbund, om olika uppfattningar af förbundspligter och förbundsrättigheter skola få bekämpa hvarandra utan att en gifven, af alla erkänd auktoritet finnes, som skiljer emellan dem enligt lag. Det var således både rättsligen nödvändigt och för förbundets upprätthållande oundvikligt, att en unionel dömande makt insattes, så ställd, att den måste åtnjuta åtminstone lika anseende, som inom de enskilda staterna tilldelas lagskipningens organer2)Jfr här ofvan pp. 85–92..

För att bereda säker verkställighet åt kongressens lagar och beslut, kunde ej flera än tvenne alternativa utvägar finnas: antingen att vid kongressens sida ställdes en verkställande myndighet med nödiga medel att utföra besluten och med rättighet att fordra lydnad af alla medborgare i de förbundna staterna, såsnart det gällde unionella angelägenheter; eller ock att enhvar af de förbundna staterna genom konstitutionen förpligtade sig, såväl inbördes som gentemot förbundet, att obrottsligt lyda och efterkomma kongressens föreskrifter, på samma sätt, som provinsmyndigheter måste lyda statsregeringen. Det förra innebar intet intrång i statssuveräniteten: det var ju icke fremmande myndigheter, som för fremmande ändamål skulle röna lydnad af statsundersåtarena. I stället att sjelf och ensam utnämna sina postmästare och tullbetjente gör staten A det gemensamt med staterna B, C, D genom det gemensamma organ de dertill bemyndigat; och enahanda|125| embetsmän, för enahanda ärenden, skulle medborgaren finna framför, resp. öfver sig, äfven om staten, till hvilken han hör, icke vore medlem af ett förbund. Han vet dessutom, att han sjelf bidrager till deras aflönande och att han sjelf genom utöfvandet af sin valrätt deltager i bestämmandet af dessa embetsmäns åligganden. – Det senare alternativet deremot, att förbinda sjelfva staterna till undersåtlig lydnad, skulle, förutsatt att det vore praktiskt utförbart, göra slut på staternas suveränitet. Hvarföre skulle då ej förstnämnda organisation vidtagas? Vill man ändamålet, så måste man vilja de medel, som leda till dess ernående, icke sådana, med hvilka man stannar på halfva vägen eller som kasta sjelfva ändamålet öfverända. – Jag tillåter mig för öfrigt erinra om framställningen i dessa frågor pp. 78–85.

Och när man så ordnat den rättsliga och politiska sfer, hvars program är staternas gemensamma intressen, så har man inrättat icke ”en ofullständig nationel styrelse” (Tocqueville), men väl en fullständig förbundsstyrelse.

80. I snart ett sekel har de Förenade staternas konstitution egt bestånd. Staternas antal har tredubblats, befolkningen tiodubblats, författningen är fortfarande densamma. Den har stått upprätt och oantastad under partistridernas yra, under allt detta rörliga, obundna, skenbart förvirrade politiska lif, som strömmar genom det stora demokratiska samhället, medan i det gamla Europas stater, med sina traditioner, sina stående arméer och sina allt öfvervakande statsmyndigheter, den ena författningen har aflöst den andra, än oktroyerad, än reformerad, än genom revolutioner framtvingad, så att detta tidehvarf här företer ett ständigt förnyadt sökande efter ett hållbart politiskt system, som flerstädes ännu icke är funnet. Ja, den amerikanska konstitutionen är i dag densamma som 1789, oak|126|tadt det förfärliga krig, som hotade att sönderspränga unionen: det politiska system, den upprättat, bibehölls efter kriget oförändradt, det var blott en social fråga som derigenom löstes, en moralisk fläck som borttvättades.

81. Vid anblicken af detta statsförbunds fasthet under alla vexlingar uppkommer på afstånd lätteligen den uppfattning, att det är en enda nation, som befolkar Nordamerika, ett enda politiskt helt, som omfattar denna nation och detta land. När kabinettet i Washington uttalar sig i de internationella frågorna, synas dess ord utgå från en politisk stormakt, icke från ett flertal stater. När man ser stjernbaneret svaja från de amerikanska örlogsskeppen, hvad anser man det representera, om ej den amerikanska nationen. När man kommer i beröring med söner af det stora landet på andra sidan Atlanten, så frågar man föga efter, om de äro från Virginien eller Pennsylvanien, man kallar dem blott amerikanare. När man studerar det samhällsskick, i hvars hägn mensklig kraft och företagsamhet gjort så beundransvärda storverk, så säger man sig studera demokratien i Amerika, icke demokratien i Maryland eller Illinois.

Hvad är det då bevändt med demonstrationen, att der äro trettiosju suveräna stater, bildande ett statsförbund? Hvad betydelse har den rättsliga utredningen af denna statliga mångdelning, då ”la force des choses” framställer de Förenade staternas kontinent såsom en geografisk och nationel enhet? Det röjer sig ju i allt, att der är en stor nation och ett stort politiskt helt. Detta är väl den historiska, den politiska verkligheten. Hvarföre skall man söka gömma den under det bräckliga spindelnät, en formalistisk tolkning af lagar och rättsbegrepp möjligen kan framspinna?

82. Ja, befolkningen i de Förenade staterna kan betraktas såsom en enda nation, Väl hafva dit ström|127|mat millioner medborgare från Europas skilda stater, olika sig emellan till härkomst och språk och olika deri äfven med den infödda amerikanska befolkning, som bevarat och utbredt den anglosachsiska typen. Men dessa immigranter af heterogena stammar, de hafva frivilligt anslutit sig till de Förenade staterna, de hafva icke tvingats till undersåtlighet under en fremmande nation, de hafva accepterat och ingått i den politiska nationalitet, som hos befolkningen i de Förenade staterna sig utbildat.

Då nu nationalitetsprincipen är ”hvarje nations, nämligen hvarje politisk nations, rättsanspråk att få bestå såsom en sjelfständig stat eller bilda en sådan”1)Se p. 7., så är ju denna princip icke förverkligad i Amerika så länge den amerikanska nationen lefver delad i flera stater? Den amerikanska nationen, torde man yrka, bör, äfven den, bilda en enda stat.

Men en sådan slutledning förbiser: att gången af Amerikas kolonisation skapat vissa traditionella olikheter i seder och sträfvanden, samt att kontinentens utsträckning betingar olikartade lokala förhållanden, hvilka alla skulle skadligt beröras genom koncentreringen till enhetsstat eller åtminstone ej i lika grad tillgodoses, som genom den enligt en naturlig och fri utveckling uppkomna delningen i flera stater; – att rättsanspråket på sjelfständig statlig tillvaro icke är lederadt genom att en nation bildat flera stater; – ochoriginal: oeh att den gemensamma nationalkänslan finner sin tillfredsställelse genom staternas sammanslutning till ett förbund, ty derigenom hafva de upphört att stå emot hvarandra såsom fremmande stater, de vårda gemensamt sina gemensamma angelägenheter, de uppträda såsom ett helt, såsom en enda nation i alla förhållanden till fremmande makter.

83. De, som i de Förenade staterna skönja ett enda politiskt helt, hafva fästat sig uteslutande vid sistnämnda omständighet, vid den folkrättsliga enheten.

De åter, som finna det vara oegentligt, otillfredsställande, att den amerikanska nationen icke upphäft sin statliga mångdelning och förvandlat statsförbundet till en enhetsstat, de måste väl vid betraktandet af det storartade framåtskridande i alla riktningar, som inom de Förenade staterna egt rum, med en viss förvåning förklara, att sådant har skett oaktadt fortbeståndet af de många särskilda staterna.

Men de andra, och jag räknar mig till dem, som anse det innebära faror för den medborgerliga sjelfverksamheten, för den fria individuela utvecklingen, ja tillochmed för rättsordningen, när all makt öfver ett vidsträckt land är koncentrerad i en enda statsorganisation, hvars ledande personer vilja så mycket ifrigare sträcka ut sitt inflytande i alla riktningar, ju större de veta den materiella makt vara, som är samlad i deras händer, – de måste tvertom omfatta den öfvertygelse, att Amerikas jättelika framsteg befordrats deraf, att de många staterna icke uppgått i en enda, att således detta land uppnått sin höga ståndpunkt, icke i trots af nämnda förhållande, utan emedan verksamheten för allmänt väl, långtifrån att vara hopträngd i en enda brännpunkt, täflande lefver kring så många värmande härdar, som der äro stater på den amerikanska kontinenten. Och med fog kan väl ingen påstå, att medborgerlig och politisk verksamhet fostras lika väl i subordinerande provinser, som i sjelfständiga stater.

Och liksom man i statsrättsligt hänseende far vilse, om man anser konstitutionen hafva sammanfört staternas suveränitet, eller det mesta deraf, i förbundsstyrelsens händer, likaså dömer man skeft i politiskt hänseende, om man|129| förklarar de enskilda staternas lif endast vara ett skenlif, en blek återglans af den centrala solen i Washington.

Till rättsfrågans utredande har det varit min uppgift att här söka lemna ett bidrag. I det senare afseendet åberopar jag tvenne otvifvelaktiga auktoriteter, Tocqueville, som framhåller, att den verkliga styrkan snarare är att finnas hos de enskilda staternas styrelser, än hos förbundsstyrelsen1)A. a.Anfört arbete I p. 171 m. fl. ställen. , och Story, som säger, att de enskilda staterna, oaktadt de farhågor hvarmed konstitutionen i detta hänseende emottogs, fortfarande lefva ett friskt och energiskt lif2)A. a.Anfört arbete I § 295..

84. Att sålunda tillerkänna grupperingen i flera stater ett välgörande inflytande på den amerikanska nationens utveckling, innebär dock ingalunda ett underskattande af den betydelse, dessa staters association haft och fortfarande måste hafva för denna utvecklings ostörda gång. Man behöfver blott föreställa sig huru förhållandena hade gestaltats, derest konstitutionen icke kommit till stånd, för att fatta föreningens vigt. Konfederationen skulle hafva upplöst sig. Isolerade, skulle de unga staterna hvar för sig varit för svaga, att skydda sina intressen emot de europeiska stormakter, som vant sig att söka fördelar af transatlantiska besittningar. Utan denna förbundslag, som verkliggjorde ”a firme league of friendship” mellan staterna, skulle enhvar af dem begynt anse de andra såsom utländska makter, mot hvilka det gällde att vara på sin vakt. Detta hade medfört stående arméer och dryga skatter, ruinerande ansträngningar af de mindre staterna, för att bevara sin sjelfständighet emot de störres angrepp, afundsjuk täflan om försteget i landvinningar inåt kontinenten, men en täflan med vapen i handen; således ständiga tvi|130|ster, oupphörliga krig, och i deras följe diktaturer och despotism, ofrihet och fattigdom.

Sådana sorgliga möjligheter förebygdes genom det fasta förbund, som konstitutionen organiserade.

De politiska siare, som danade konstitutionens visa byggnad, bevarade åt Amerika de oskattbara fördelarna af det rikt pulserande lif, som betingas af de många staternas sjelfständiga fortbestånd, jemte det de aflägsnade de faror, som deri kunde hafva sitt upphof. Svagt och vanskligt är det rättstillstånd, hvars lagar blott äro folkrättsliga konvenanser och tillfälliga fördrag, hvars verkställande makt är kriget, hvars lagskipning i bästa fall blir kompromisser in casu. Konstitutionen satte fasthet och bestämdhet i stället för det tillfälliga och konventionella, freden i stället för kriget, dom enligt lag såsom det gifna slutet äfven på staters tvister. Konstitutionen har blifvit den internationella grundlagen för en verldsdel.

Staten, som erkänner denna konstitution såsom sin högsta lag, högre än dess egen författning, förödmjukar sig derigenom icke; ty han vet att alla de andra stater, med hvilka hans läge bringar honom i gemenskap och med hvilka konstitutionen bragt honom i förbund, likaså erkänna den gemensamma konstitutionens supremati. De hafva, alla dessa stater, förpligtat sig mot hvarandra, att i utöfningen af sin suveränitet rätta sig efter gemensam lag, försåvidt medförbundna staters intressen eller gemensamma intressen kunna vara i fråga. De suveräna staterna hafva gifvit sina inbördes fördrag varaktigheten och kraften af lag; och de hafva tillika ställt det så, att den gemensamma lagen städse skall finna tillämpning och verkställighet.

85. När ett antal stater associera sig på sådant sätt, att de lemna den myndighet, som skall handhafva de gemensamma intressen af hvilka associationen föranledts, utan |131| all närmare bestämd organisation, utan all säker kompetens och utan specielt anvisad utväg att erhålla nödiga tillgångar, så utsätta de sig för en dubbel fara. Närmast för den, att ändamålet med associationen eller förbundet förfelas, i det att förbundsorganet icke kan uppfylla sin uppgift; hvaraf oundvikligen följer, att vigtiga statsintressen skadas. Den andra faran är, att förbundsorganet, bemyndigadt till en verksamhet, som ej är författningsenligt regleradoriginal: eglerad, betraktar sig såsom stående ej blott utanför, men ock öfver staternas lagar, och i saknad af lagbestämda maktmedel beträder usurpationens väg för att förvandla sig till ett maktcentrum, som slutligen begagnar sitt mandat icke för staterna, utan mot dem, kränkande deras rätt och förintande deras sjelfständighet.

När förbundet är så organiseradt, som enligt de Förenade staternas konstitution, så kunna förbundsorganerna fullständigt uppfylla sina uppgifter, ty alla erforderliga medel äro ställda till deras förfogande, och all den samverkan af insigt, kraft och rättvisa, som i staterna sjelfva aktas nödig, är ock tillförsäkrad den gemensamma sferen af ärenden; men deras makt är tillika genom lagen så ordnad och begränsad, att de icke kunna usurperande ingripa i området för de förbundna staternas särskilda politik.

Statsförbund, sådana som de förstberörda, kunde endast ifrågakomma mellan stater, som icke uppnått rättsstatens ståndpunkt, i hvilkas politiska lif lagbunden ordning ännu icke utträngt godtycke, obestämdhet i rättigheter och pligter.

För statsförbund mellan författningsstater har de Förenade staternas konstitution uppställt mönstret.

Icke ett mönster att blindt imiteras; ty olika statsförhållanden kunna betinga skiljaktigheter äfven i förbundets form. Men ett mönster i fråga om de principer, på|132| hvilka statsförbundet skall byggas, om det skall blifva varaktigt och uppfylla sitt ändamål.

Det schweiziska edsförbundets författning af 1848 har i väsendtliga delar tagit de Förenade staternas konstitution till förebild. Jag skall i det följande, innan jag öfvergår till afdelningen om statsunionerna, lemna en öfverblick deraf och derefter söka visa, att äfven det stora förbund, som de olikartade tyska staterna i våra dagar stiftat, hvilar på enahanda grunder, som de Förenade staternas, och att således de slutsatser, undersökningen af de sistnämndas konstitution gifvit vidhanden, utgöra allmängiltiga normer för statsförbunden på det stadium af utbildning, hvari författningsstaten, det är republiken och den konstitutionella monarkien, i vårt tidehvarf befinner sig.