22.7.1873 J. Chevalier–LM
Finsk text
Original (transkription)
Bordeaux le 22 Juillet 1873
Cher Monsieur & ami,
J’aurais dû depuis longtemps
déjà vous écrire pour vous remercier
de toute l’affection que vous & votre
famille m’avez témoigné pendant mon
séjour à Helsingfors, mais j’avais
au cœur de m’acquitter de la commission
dont je m’étais chargé & je n’ai pu
obtenir de réponse définitive qu’hier
au soir, malheureusement cette réponse
n’est pas celle que pouraisvårtytt voulue;
notre directeur de théâtre ayant sa
troupe complète n’a pu souscrire
à mon désir qui était d’offrir un
engagement à Mademoiselle votre
sœur, je le regrette d’autant plus
vivement que cela m’aurait peut
être permis de m’acquitter un
peu de toute la reconnaissance
que je vous doit, mais j’espère bien
tôt ou tard avoir mon tour &
soyez bien persuadé que je ne man-
querai pas d’en profiter. Non
que la reconnaissance me pèse &
que j’aie hâte de m’en affranchir,
messtruket tout au contraire, mais j’ai
|2|
à cœur de prouver; par tout le plaisir
que j’aurais à recevoir chez moi vous
un des vôtressvårtytt; tout le plaisir que
j’ai éprouvé à y être si bien reçu.
Je n’ose pas vous remerciersvårtytt, mais
je vous dissvårtytt: à charge de revanche.
Et ce n’est pas moi seul qui vous
dis cela, c’est ma femme, ce sont tous
les miens qui ont éprouvé les même
sentiments quand j’ai raconté toute
les attentions dont j’avais été l’objet
de la part de toute votre famille.
Mais assez sur ce sujet car
vous me traiteriez de bavard si je
vous exprimais tout ce que je
réssens.
Nous passons par une vilaine
phase. Le gouvernement de combat
essaie de s’affirmer par des notes
qui ne seraient que ridicules s’ils
n’étaient pas profondement tristes quandsvårtytt
ils s’exercent sur une nation qui
devrait trouver une seule volonté
une seule opinion pour essayer
de se relever de l’abaissement moral
que lui ont causé les vingt années
d’empire.
Quand y pense que la
nation qui a produit Rabelais,
Montaigne, Voltaire, Diderot &a
&a revient à se voir imposer
|3|
une religion d’État, c’est à desessvårtytt-
pérer de l’avenir de notre pays.
L’aristocratie, la bourgeoisie, la
½ bourgeoisie tout se donne la
main dans cette réaction effrénée
qui n’a pour guide que l’égoisme
le plus abject & ces politiques à
courte vue ne sentent pas que
leur alliance crée un antagonisme
immense entre le peuple dont
l’influence politique augemente
sans cesse & eux dont la science
économique se résantsvårtytt comme leur
politique d’essayer de parer au
besoin du moment.
Et ils s’intitulent la classe diregeante
& seulement ils oublient que pour
diriger il faut prévoir, que pour
prévoir il faut savoir. Aussi le
vide se fait autour d’eux, depuis le
travailleur jusqu’au savant tout
ceuxsvårtytt qui pense ne veut pas être confon-
du avec cette bande de casse-cou.
Ils pourront vaincre peut-être,
les coups de farce ne pouvant être
arrêtés ni prévus, mais la marche
logique des évènements nous assure
l’avenir. Leur inexpérience, leur
faiblesse, leur colère d’enfant, tout
nous sert, à chaque instant nous
voyons nos rangs se grasser, non
|4|
d’adeptes inconscients, mais bien au
contraire d’hommes forts ayant le coura-
ge de leurs opinions. C’est là qu’est
notre force, c’est là qu’est notre espoir.
Le danger est dans la force que
se croit le jésuitisme ou plutot qu’il
paraît croire avoir. Pour essayer d’établir
leur domination ils vont jouer leur va‑
tout sur la dernière carte que leur
à donné la faiblesse de notre pays. Je
n’ai pas peur qu’ils obtiennent jamais
un grand succès, mais ce dont j’ai
peur c’est de voir la partie inintelli-
gente de la nation vouloir lutter contre
eux & elle luttera car elle les hait. Plus
ils voudront essayer de s’implanter, plus
la lutte séra ardente & s’ils persisterontsvårtytt
nous aurons peut-être de sombres jourssvårtytt
encore, dans 20 ans ou plus ils auront
balayés pur une de ces révolutions
sanglantes dont 92 nousstruket n’aura été
que le prélude. Ce n’est pas à vous
que j’ai à dire combien le danger seront
grand. Nous ferons tout au monde
pour l’éviter.
Soyex assez aimable pour m’écrire
quelquefois.
Faites agréer mes plus respectueuses civilitéssvårtytt
à Madame & Mesdames vos sœurs, mon
affectueux souvernir à tous les membres de votre
aimable famille, & pour vous une cordiale
poignée de mains de votre
J. Chevalier
Bordeaux den 22 juli 1873
Käre Herr och vän,
Jag borde för länge sedan har skrivit till er för att tacka för all den vänlighet ni och er familj visade mig under min vistelse i Helsingfors, men jag ville infria det ärende jag tagit på mig och jag kunde inte erhålla ett definitivt svar förrän i går kväll. Tyvärr var detta svar inte det som vi hade hoppats på; vår teaterdirektör har en komplett trupp och kunde inte tillmötesgå min önskan, som var att erbjuda Fröken er syster anställning. Jag beklagar det desto mer eftersom det hade tillåtit mig att återgälda lite av all den tacksamhet jag är er skyldig, men jag hoppas att det förr eller senare är min tur och var övertygade om att jag inte kommer att låta tillfället gå förbi. Inte för att tacksamhetsskulden tynger och att jag skyndar mig att bli fri från den, tvärtom, men jag|2| vill, genom all den glädje det skulle bereda mig att hos mig välkomna en av de dina, bevisa all den glädje jag erfarit av att bli så väl emottagen.
Jag vågar inte tackasvårtytt er, men jag säger er: jag söker revansch. Och det är inte bara jag som säger så, även min fru och alla de mina har känt detsamma när jag berättat om all den omsorg som hela er familj visat mig.
Men nog om detta ämne, om jag sade er allt jag känner skulle ni ta mig för en skrävlare.
Vi går igenom en otäck fas. Stridsregeringen försöker hävda sig med meddelanden som vore skrattretande om de inte vore så eländiga och som utfärdas till en nation som borde finna en gemensam vilja och en gemensam opinion för att försöka resa sig ur det moraliska fördärv som de tjugo åren av kejsarmakt har orsakat. När man tänker på att den nation som fött fram Rabelais, Montaigne, Voltaire, Diderot och så vidare, och så vidare återgår till att införa en statsreligion förlorar man hoppet om vårt lands framtid. Aristokratin, borgerskapet och halvborgerskapet samarbetar alla med dessa hejdlösa reaktionärer som endast styrs av den mest avskyvärda egoism och denna kortsiktiga politik och de inser inte att deras allians skapar en enorm antagonism mellan folket, vars politiska inflytande ständigt växer och dem som nationalekonomin tjänarsvårtytt som politik för att försöka parera de tillfälliga behoven.
De kallar sig den styrande klassen, men glömmer att för att styra måste man förutse, och för att förutse måste man ha kunnande. De omges också av ett tomrum, eftersom allt från arbetaren till den intellektuelle, alla de som tänker efter, inte vill associeras med detta gäng av dårar.
Det är möjligt att de segrar, farsaktiga angrepp kan inte stoppas eller förutses, men händelsernas logiska utveckling försäkrar oss en framtid. Deras oerfarenhet, deras feghet, deras barnsliga ilska, allt tjänar oss, hela tiden ser vi hur våra led växer, inte av omedvetna anhängare, utan tvärtom av starka män som vågar stå för sin åsikt. I detta ligger vår styrka, i detta ligger vårt hopp.
Faran ligger i styrkan som jesuitismen tror sig ha, eller snarare som de verkar tror sig ha. För att försöka säkra sitt övertag kommer de att satsa allt på det sista kortet som vårt lands svaga tillstånd har tilldelat. Jag skräms inte av att de skulle nå framgång, det som skrämmer mig är att se den ointelligenta delen av nationen slåss mot dem, och den kommer att slåss för den hatar dem. Ju mer de försöker befästa sin position desto hårdare blir slaget och om de håller ut har vi kanske ännu mörka dagar framför oss, inom tjugo år eller så har de berett marken för en av dessa blodiga revolutioner som 1792 endast var upptakten till. Jag behöver inte till er säga hur stor faran är. Vi kommer att göra allt för att förhindra det.
Var så snäll och skriv till mig vid tillfälle.
Förmedla mina varmaste hälsningar till Frun och era systrar, min tillgivna hågkomst till alla medlemmar av er vänliga familj, och för er ett hjärtligt handslag från er
J. Chevalier