13.9.1880 C. G. Estlander–LM

C. G. Estlandertillagt senare

Till att börja med, upprigtig tack för
ditt nattliga bref, som jag tar för att vara ett
af de största vänskapsbevis Du någonsin gett mig.
Hvad jag skref till Pehr Brahe-tidningen är,
såsom Du ganska rigtigt antar det, icke ett för-
fluget ord, ej heller ett tillfälligt utbrott af missmod,
utan mitt djupaste allvar. Jag ville framhålla att
det finnes betingningar för patriotismen, som fä-
derneslandet måste uppfylla, om det skall kunna
fordra kärlek af sina barn. Forterlandskärleken
är icke något blindt ofritt tillstånd, den är såsom
all kärlek ett gifvande och tagande, och upphör fo-
sterlandet att på sin sida ge, så tynar patriotismen
bort, om det är så naturligt, att jag icke väl kan
|2| tro på en patriotism, som vill komma till
rätta derförutan. Då jag exempelvis nämn-
de fri religionsöfning, rättvisa, tillfälle till
den fäderneärfda bildningen såsom sådana
grundvilkor, dem fäderneslandet icke må
förneka en, trodde jag mig hafva stält frå-
gan på en så andlig och obestridlig grund, att
jag måste hålla det som ett besynnerligt missförstånd, om
vi icke blefve derom ense! Menniskan lefver
ju icke för att trälaktigt uppfylla sin plats
i den hop der hon händelsevis blifvit stäld,
utan för att utveckla sig till den högsta möj-
liga fulländning, hennes anlag medgifva. In-
genstädes äro ju möjligheterna större än i
fäderneslandet, och försakar hon dem för att
söka sin utveckling i annat land, så nog
kan man i regel antaga att der är i hen-
nes fädernesland för tiden något som bri-
ster, något grundvilkor, som hon sakna,
|3| eftersom hon afstår från så stora fördelar. Hvad
som synes egentligen hafva framkallat ditt miss-
nöje är att jag upptagit bland dessa grund-
vilkor äfven den fäderneärfda bildningen. Men är
det icke naturligt och visar dessutom icke erfarenhe-
ten att möjligheten att åt sina barn bereda gifvastruket
samma bildningsform i och med det språk, som för-
medlat dem för en sjelf, är ett sådant godt, så
fundementalt, så dyrbart, att man ser menniskor,
som expatrierat sig, i det längsta sträfva för att
hos sina efterkommande bevara den. Dess mera
begär man den i sitt hemland, der den är inro-
tad sedan sekel. Kommer dertill, att den bildning
som, man vill sätta i dess ställe, har en oviss fram-
tid, så kan jag icke se annat än att fädernes-
landet är i beråd att beröfva sina barn ett af grund-
vilkoren för deras andliga välfärd. Jag kan
nämligen icke så sangviniskt emotse den fin-
ska bildningens framtid, att den någonsin skul-
|4| le kunna ersätta den svenska. Icke blott na-
tionens fåtal – att som Koskinen räkna på
någon tid, då öfriga finska stammar kunde sluta
sig till denna, djärfvas jag icke – utan än mer
dess idiom, som tvärt, afbryter alla våra andli-
ga allianser, i det att sämfärdseln kommer att
försvåras med vestern, och den fattigdom, som
sjelfva naturen medför och som alltid skall upp-
ställa en proportionsvis stor del af arbetskraften
i landet, gör ett en bildning, som skulle måsta
lita blott på våra egna ressurser, ohjelpligen [...]oläslig/saknad text
, intoge en så låg nivå och blefve så
kraftlös, att den aldrig komme att tillfredsställa
de bildade och ledande klassernas behof. Tag
bort allt hvad dessa klasser nu få från Sverige
och den öfriga skandinaviska norden i och med
dess litteratur, som nu utan vidare är tillgäng-
lig för dessa klasser; – kan Du tro att
det skall kunna ersättas genom finskt skrift-
|5| ställeri? Det är icke din mening, men hvad
vill Du då? Den finska bildningens upp-
komst vid sidan af den svenska. Men jag
vill ju heller ingenting annat. Hvar har jag nå-
gonstädes yttrat ett ord emot denna utveckling,
der den velat gå sansadt och sundt till väga?
Hvad jag deremot icke kan tillerkänna den är
någon slags öfvervigt, innan den hunnit derhän,
att den är bättre än den gamla, och det kostar
mycket på mig att vi skola vara af olika
mening deri. Jag är så djupt tacksam för hvad
jag personligen erhållit genom den svenska
bilningen, att jag anser som ett slags andligttillagt förräderi, då man
hör och ser personer, som stå i samma tack-
samhetsskuld, som ha denna bildning att
tacka för det bästa de veta och känna, göra
allt för att skada och smäda den, och det ha
gjort mig missnjöd med mina bästa vän-
ner, då jag tyckt mig finna att de dage-
|6| ligen med våldsverkarene eller genom
sittttstruketntillagt tystnadtillagt lifvastruket ge dem rätt. Hvad jag nu
velat med mitt bidrag till Brahe-tid-
ningen är att varsko om betydelsen af
den pågående striden mellan de båda bild-
ningsformerna och det inre samband, som
finnes mellan patriotismen och den sven-
ska bildningsformen, hvars existens af
den råa majoriteten hotas. Du kallar det
en modlös, hjertlös och pjunkig egoism att un-
der de af mig gjorda förutsättningarna följa
grundsatsen ubi bene, ibi patria. Men hvad
som är hjertlöst kan icke gerna vara pjun-
kigt, och det vet jag att, när jag skref
det, jag kände hvilket friskt mod det
skulle fordras för att sätta ett sådant be-
slut i verket, så att någon pjunkighet
kan jag icke erkänna deri. Och hvad jag
vidare vet är att jag tyckte det fordra-
|7| des mera mod till att skrifva detta, än om
jag, med mina åsigter om den svenska bild-
ningens oumbärlighet för menniskornas välfärd
i detta land, tege och dagtingade. Deremot er-
känner jag att i den lilla uppsatsen finnes en lucka
som jag icke fann passande att fylla denna gången.
Det blir icke mången, som följer grundsatsen och e-
migrerar, när den så kallade finska bildningen
nått den öfvervigt du förutspår. Man stannar qvar
och lefver här utan patriotism, ty det går också för
sig. För att komna fram lär man sig nödtor-
tigt finska och ändock mera ryska oh medels
sin öfverlägsna intelligens sätter men sig lett i
besittning af de förmoner, samhället erbjuder.
Den anda, som då blir rådande hos landets sven-
ska bildade, när de ingå som en underordnad to-
lererad beståndsdel i landets bildade klass, be-
röfvade i sjelfva verket medlen för sin bild-
nings fortvarande ans och vård, bevarande
|8| henne så godt de kunna på egen hand,
den andan kan Du kalla hjertlös egoism,
man icke den, som i sådant fall håller för-
sakade förmåner hemma för att annor-
städes tillgodose sitt bildningsbehof som,
innan en sådan tid kommer, anse det mig
att den svenska bidningen ännu skall försö-
ka en strid. De, som fört landets vanor med
den äran hittills, torde ändock vid närma-
re besinnande icke gifva tapt så lätt. Skul-
le inom de svenska bildade familjerna tanken på
hvad deras och landets bästa kräfva blifva rätt
liflig, hvarifrån toge fennommin sina re-
kryter? Det är tanklöshet, dåsighet eller di-
plomati, som låtit det gå så långt, men
ännu kan man vända om till opinionerna på
femtiotalet, då man såg itillagt den finska bildnin-
gen icke en fiende till eller en ersättning för
den svenska, utan en småningom fortgående,
sundt uppväxande förbundsbroder till den
svenska. Ville Du och Dagbladet hjelpa
till att väcka svenskheten hos de bildade
klasserna en sådan lifligare känsla af betydelse, så skulle
saken vara lättare vunnen. Och i sanning kärt vore det, att vid den fram-
tida utvecklingen kunna i alla punkter stå vid din sida. Men kan det icke
ske, så hoppas jag dock att inbördes aktning alltid skall låta vänskapen fortlefva.