22.11.1875 Finanslära

Finanslära.

H. T.Höstterminen 1875.
19^de Föreläsn.Föreläsningen
22 Nov.november

Komma nu till Andra hufvudafdelningen af statsinkomsten,
dem som staten erhåller genom beskattningen.

I våra dagar detta den förnämsta källan. Icke alltid varit så.
Väl anlitades beskattning eller medborgares bidrag till statsutgifter
äfven i antika staten, men sällan ss.såsom regelbundet system. Krigsbyten vigtigaste statsegendom.tillagt Under
medetiden domänerna hufvudkällan, – äfven byten. Skatter och
bevillningar mera tillfälliga, än ordinarie inkomster.

Fullständig finanshistoria ännu icke skrifven. Men af de särskilda
ländernas och af spridda dragen kan skönjas huru finans-
väsendet utvecklat sig i bredd med sjelfva staternas utveck-
lingsgång. Ju mera patriarkaliskt eller feodalt, desto
mera regenters källor för allm.allmänna utgifter likartade med pri-
vatas harstruket och särskildt de stora jordegarnes, – ju mera medve-
tandet om statens uppgifter och statsmaktens betydelse tillväxa,
desto mera anlitas för de dergenom växande statsbehofven, under-
såtarnes bidrag, – ju fastare organisation och regelbunden
funktion hos regering och förvaltningen, desto mera öfvergå
tillfälliga bidragen till permanenta skatter. Och sedan åter sättet
för skatternas upptagande återspeglar det mer eller mindre
folkliga eller autokratiska statsskicket. – Också häri nöja
sig skilnaden mellan beskattningen ss.såsom inkomstkälla och de förut
genomgångna. I de på privaträttslig fot ställda eller med privat
egendom och förvärf analoga röjer sig föga inverkan af stats-
skicket. Statens jordegods, skogar, fabriker, m. m. kunna för-
valtas teml.tämligen lika i den absolut-monarkiska som i konstit.konstitutionella eller
repulik.republikanska staten. Rättstilen för dess källa är eganderätten. Bred-
vid den enskildes gods ligger domäner – kunna vara likadan till
sin beskaffenhet, och vara utarrenderad på likartade vilkor. Bred-
vid statsbanken står privatbank – den enskilde anlitar den ena
som den andra, lika affärer göras i både. Likaså de modernare
sssåsom jernvägen, – man märker icke när man åker öfver från stats
till privatbana, att man skulle komma i ngnnågon annan ställning till egaren.
Lånar staten ut kapitaler och vill indrifva dem, så anliltar han domstolar
sssåsom privat fordrings egare det gör. Äfven hvad posten angår, så enahanda.
Jag skickar mina bref och paket om jag vill, men kan ock låta bli, och
|2| kan skicka enskild budbärare, om jag finna det fördelaktigare.
Sådant sker alla dagar ännu för pengremisser. Jag har frihet
att göra eller icke. Annorlunda må det gälla beskattning. Har
staten stadgat att enhvar skall ge viss % af sin inkomst, så
kan jag ej undgå detta. Jag måste betala den, – måste erkänna staten
rätt att beskatta och att exequera. Vill jag införa utländsk vara
så måste jag betala tull om staten så stadgat. Vid uppfyllandet af
lagens bud om bouppteckning måste jag betala de afgifter hvarmed der
är belagd, och attstruket lika litet som jag kan undgå att anlita guvernören
för att få min fordran utmätt, lika litet kan jag undgå de härvid
erforderliga stämpelmärken. O. s. v. skilnaden således tydstruket uppenbar.
Det är på andra rättsgrunder, på statens makt och rätt att taga
bidrag af de enskilda i anspråk för stats utgstruket behofven, som de in-
komster bero, med hvilka vi nu ha att syssla.

Hvad är då skatter? Huru bör detta vigtiga begrepp rättast
definieras?

”Skatt är en lagligen bestämd andel af den enskildas för-
mögenhet, som denna afstår till staten för statsändamålens
vinnande” (Rosenborg) eller: Skatten är, i dess allmännaste
betydelse, den del af den enskildas tillgångar som tagas
af staten emedan den är nödvändig för staten till bestri-
dande af de utgifter som fullgörandet af statens upp-
gifter medför.

Från rättslig ståndpunkt betraktadt visar det sig, att det
icke är fråga om ngtnågot frivilligt afstående af tillgångar, för ändamål
som vore äfven de endast fakultativa. Det är för individen
nödvändigt att lefva i en stat eller i staten, det är för staten nöd-
vändigt att fullgöra vissa uppgifter, förverkliga vissa ändamål
som åter oundvikligen medför utgifter. Derföre: det är en absolut
ovilkorlig pligt för den enskilda medborgaren att genom vissa bidrag
fylla statsbehofven, ty staten är ju den nödvändiga forutsätt-
ningen för medborgarnes existens såsom sådan.

Till den rättsliga sidan hör vidare: skatten är berättigad endast
om den är nödvändig. – I despotiska stater beroende på herrskarens
nyck. Från rättsstatens väsende oskiljaktigt att pröfvandet
af de ändamål, för hvilka skatten äskad, sker genom folkets,
|3| de skattdragandes egna behöriga ombud – folkets sjelfbeskattnings-
rätt. – Det närmar häraf till statsrätten. – Men äfven i den
rent finansiela undersökningen af skatter ingå rättsliga moment.
Främst detta: beskattningen bör vara rättvis, – d. ä.det är det belopp
som statsmakter behörigen pröfvat nödvändigt, bör fördelas på
de skattdragande rättvist och jemnt, så att den ena icke skonas
på den andras bekostnad, den ena drabbad tungt, den andra lindrigt
af samma skatt, eller af skatterna i allmänhet. Detta uppstäldt ss.såsom grundlag af franska revolutionen i förklaringen af menniskans rättigheter.tillagt i marginalen

Rättvisa och jemnhet bör man vid all beskattning söka rikt-
taga. Men detta icke så enkelt som tyckes. Tillgångar af många slag,
sätten hvarpå beskattningen verkar är fstruket olika. Problemet är fstruket
af en rationel beskattning derföre icke så lätt löst. Och så sam-
mantvingar dermed vidare frågan om uppbörden – Och så måste
det utrönas huru långt man öfverhufvud kan gå med beskatt-
ningen utan att rubba nationers välstånd m. m. spörsmål
som alla höra till den finansiella undersökningen.

Förmåga att bära skatter icke obegränsad. Beror både
på nationalförmögenhetens storlek och art, om reproduktiva
krafter ymnigt förefinnas. Det är vid fastställandet af
statsutgifterna nödvändigt tillse, att de icke öfverstiga skatte-
förmågan. Ty utgifter behöfva årligen utgå, minskar icke, van-
ligen ökas; – behöfver således motsvarighet; de enskildas,
nationens årliga inkomst. – Skatterna komma alltid
i ngtnågot fhållandeförhållande till inkomsten ty det är med den som de
betalas. Den enskildes inkomst bero af hans kapital, vare
sig i form af fastighet, lösstruket rörlig egendom eller arbetskraften.
Skulle kapitalet tagas från honom, så vore ock inkomsten
slut. Likaså skulle kapitalet angripas, om alltför stor del
af inkomsten tages af staten. Det bör således helst blott ta-
gas i skatt så stor del som utan skada för eget bestånd kunna
af den enskilde undvaras. – Detta utvisas genom praxis, ty
man kan icke teoretiskt utreda huru stor denna del. Väl kan man
ungefärligen säga att om staten absorberar ½ af all den enskilda inkomsten
så är detta enormt – men en blott approximation. Beror ock
på huru mycket som lagts på staten att uträtta. – Den stat som
genom beskattning angripa sjelfva källorna för nationens välstånd,
vore galen ss.såsom slösaren som icke tänker på morgondagens kraf.

Men om i det anförda ligger principen att all skatt från rena
inkomsten så dföredärför icke sagdt att endast i formen af inkomstskatt.
Detta vore f.för mycket mot verkligheten. Ink.Inkomst skatten tvärtom säll-
synt. Det kan bli samma fhållandeförhållande om och utgårtillagt under andra former.

I sjelfva verket skatter uppträdt under alla möjliga former.

Har sagts att straffväsendets historia visar hur uppfinningsrika
menniskorna äro, när gälla plåga. Utan att vilja jemföra, kan man
dock af finanshistorien föranleda och säga huru uppfinningsrik, när
behofvet drifvit.

Först jorden, den enda rätt handgripliga förmögenhet; primitiva samhällen.
Menniskor sjelfva, hufvudskatt, – lyxen – nödvändighetsvaror
ss.såsom saltet, – rättsärenden och nöjen – köp och transaktioner,
– produktion och konsumtion, yrken och löner, rikedom och fattigdom.tillagt etc. etc. – Man har tagit,
penningar, produkter, dagsverken, – fiskus har sträckt sina armar
till allt, – spännt landsvägar med slagbommar för att uttaga sin skatt, kon-
trollerat allt, spejat och bråkat. – I sanning den finansiella historien
upplyser rikligt både politisk och kultur utvecklingen i allm^hetallmänhet. – Olika namnen: Skatt, pålaga, utskyld, bevillning, afgift, taxa, tariff, onus.tillagt

Och ännu finns denna mångfald af skatter. Huru skall man om
dem alla få klart huruvida de äro rättvist åsatta och fördelade, – i riktig
proportion till skatteförmågan etc.?

Detta dock i sjelfva verket finanslärans uppgift. Med ledning af
de ekon.ekonomiska vetenskapen, af principer för produktion och konsumtion, har han
kritiskt betraktat bestämda skattesystem, fördömt en del, funnit
andra tolerabla, andra bra. DföreDärför ock redan gjort praktiskt gagn. Men
dess mission icke dermed slutad. Nya former skapas eller bli kända.
Den gamla kritiken bör revideras, de funna teoremer likaså, och
derföre sålänge finnasstruket skatter finnas, det också en vetenskaplig
uppgift att undersöka dem.

Här, innan gå vidare, bör anföra Adam Smiths berömda 4 satser
hvilka i korthet antydda i 1^a föreläsnföreläsningen.
1^o) Alla medborgare i en stat böra skattas i möjligast riktiga
fhållandeförhållande till deras tillgångar; d. ä.det är så noga som möjligt utmätt
till den inkomst enhvar under statens skydd njuta. – Styrelse-
utgifterna äro för individerna i en nation det som administra-
tionskostnader i ett stort industr.industriellt etablissement äro för delegare
eller aktionärer i detta etablis.etablissemang eftersom de drabba enkom i för-
hållande till hans intressentskap i företaget.

Finanslära. Hör till 19^de Föreläsn.Föreläsningentillagt i marginalen

2^o) Det belopp skatt, som begäres af enhvar, bör alltid vara
varastruket bestämmas efter gifna grunder. Tiden för betalningen,
summa att betalas, sättet för afbördandet, allt bör
vara klart och noga för den skattdragande, liksom för
hvarje annan person. Är det annorlunda, bero de skatsskyldiga
mer eller mindre af uppbördsmannens godtycke.

3^o) Hvarje afgift bör uppbäras på den tid och det sätt, som
bäst passar de skattskyldiga.

4^o) Skatten bör kombineras eller ordnas sålunda, att den
i så lika grad som möjligt må tynga medtillagt mera på de betalande
än hvad den inbringa statskassan. Hvarmed Smith syfta
både emot dyr uppbörd och mot sådan skatt, som för t. ex.tillagt kontrollens
skuld, blir hämmande för rörelsen.

Genom dessa resultat af Smiths undersökn.undersökningar var visserligen ej det
sista ordet sagdt. Men riktningen nu gifven åt rationel behandl.behandling af dessa
frågor, – det blef slut med blott empirisk och experimentell. Smiths
satser ett allm.allmänt program, som ännu är hållbart – men än icke i verk-
ligheten uppnådt.

Här som i hvarje vetenskaplig undersöknig med mångfalliga objekt, är
af nöden att dela föremålet i riktiga afdelningar eller grupper, – hopföra
det sammanhörande, – åtskilja olikartade.

Många slags indelningar försökta, allt efter indelningsgrunder.
Personella – reella skattertillagt; – På produktionen – på omsättningen
eller förbrukningen efter den stund då fiscus tagatillagt; – På kapitalet – påstruket ochtillagt inkomsten efter taxerings grundtillagt, – direkta
och indirekta, med hänsyn till sättet hvarpå de åläggas och
till dem hos hvilka man taga dem, i det att direkta kallas de som
man namneligen utkräfva af dem hvilka ock anses definitivt
böra skattas, – indirekta, när de betalar af förmedlare
mellan producent och konsument. – Skatter på råvaror
och på fabrikat; – På införsel och utförsel, – På varaktiga
eller ständiga beskattningsföremål, och på tillfälliga handlingar och
|6| förrättningar. – Repartitioner 6 del qualitativ, förklara –
Fixa, – och föränderliga, – Proportionella och progressiva –
Skatter som kunna afvältras på andra och sådana som icke
kunna det. menstruket

Innan framställer den indelning som skall här följas,
vill erinra att jemförelse af beståenda skatter i alla stater
ger vid handen, att väsentliga följande föremål för be-
skattningen förekomma.

Personer, – Fast egendom, – Lös egendom, hvilka kunna
gemensamt benämnas neutralttillagt kapital, – Inkomst af andra eller arbete,
det immateriela kapitalet. – Transaktion af hvarjehanda slag.
Produktion, – konsumtion, – Förmedling af bank.
Vissa handl.handlingar och förrättningar.