4. kysymys
Sisältyvätkö kansalaistamista koskeviin säädöksiin kaikki asiassa vaadittavat määräykset?
Ja eikö asian luonne edellyttäisi, että Suomen kansalaisoikeuden myöntämistä sekä sitä koskevien hakemusten tutkintamenettelyä koskevat ehdot määritetään lainsäädäntöteitse hallitsijan ja säätyjen yhteisvoimin?
Ruotsalaisessa ja suomalaisessa oikeudessa hallitsijalla on vanhastaan ollut oikeus ottaa ulkomaalainen valtioyhteisön osaksi ja sallia siitä eroaminen.
Tätä oikeutta ei ole erikseen kirjattu nykyään voimassa oleviin perustuslakeihimme, mutta sen voidaan katsoa ilmenevän siitä. 21. Huhtikuuta 1869 annetun Ritarihuonejärjestyksen § 2 tukee käsitystä, että hallitsijan vuoden 1772 Hallitusmuodon 11 pykälässä mainittu oikeus korottaa aatelissäätyyn koskee yhtä lailla oikeutta ulkomaalaisten aatelismiesten kansalaistamiseen. Ja kun valtakunnan perustuslain 10 § ilmaisee poikkeuksen, jossa ulkomaalainen mies saa, yleisestä säännöstä poiketen, palvella hallitsijaa jossakin valtion virassa, siihen sisältyy viittaus, että kansalaisoikeuden myöntäminen ylimalkaan tulee asettaa hallitsijan tutkittavaksi.
Tästä on seurannut, että hallitsija yksin on määrännyt kansalaistamisen ehdoista ja tavoista, joilla sen voi saavuttaa. Asiaa koskevia säädöksiä ei itse asiassa ole kirjattu yleiseen lakiin vaan hallinnollisiin määräyksiin.
Luon tässä lyhyen katsauksen aiheesta vuoden 1809 jälkeen annettuihin määräyksiin.
Maaliskuun 27. päivänä 1810 annettuun K. Manifestiin 2. Huhtikuuta samana vuonna tehdyssä lisäyksessä julistettiin, että tällä manifestilla syntyperäisille suomalaisille upseereille myönnetyt edut laajennetaan koskemaan myös niitä Suomen armeijan upseereja, ”joista pitkään palveltuaan on tullut Suomessa ikään kuin kansalaistettuja”; ja K. julistuksessa 8. Kesäkuuta 1810 päätettiin, että ne, jotka ovat palvelleet täydet 10 vuotta, nauttivat ”kaikkia kansalaistamisesta seuraavia oikeuksia” ja että ne, jotka ovat palvelleet alle 10 mutta yli 8 vuotta, saisivat kyseiset edut vain toistaiseksi, kun taas kaikkia alle 8 vuotta palvelleita pidettäisiin ulkomaalaisina. – Kansalaistamisen yleisille ehdoille näillä säädöksillä ei ole mainittavaa merkitystä, koska niitä sovellettiin vain tilapäisesti ja tapauskohtaisesti.
K. kirjeessä 13. Marraskuuta 1819 määrätään, että kaikki venäläisten kauppiaiden, porvarien ja talonpoikien anomukset porvarioikeuksien saamiseksi Suomesta tulee lähettää maaherrojen välityksellä kenraalikuvernöörille ja edelleen Keisarin päätettäväksi, ja sitten on odotettava hänen armollista määräystään, ennen kuin anomukset otetaan ratkaistavaksi normaalissa järjestyksessä.
Tämän mukaisesti K. kirjeessä 20. Syysk. 1831 säädettiin, että koska ulkomaalaisen ei sallittu vannoa Suomelle uskollisuuden ja kuuliaisuuden valaa, ellei Keisari ole sitä erikseen puoltanut, ulkomaalaisen on ilmoitettava anomuksestaan tulla Suomen alamaiseksi H. M:lle asiaankuuluvine tietoineen sekä odotettava H.M:n määräystä; johon K. kirjeellä 21. Elok. 1832 vielä lisätään, ettei ulkomaalaisten anomuksia kaupungin porvarioikeuksien tai elinkeinoluvan saamiseksi oteta käsiteltäväksi, ennen kuin he ovat saaneet Keisarin luvan tulla Suomen alamaisiksi. – 13. Maaliskuuta 1838 julkistetussa K. kirjeessä määrätään, mitä järjestystä tulee noudattaa, kun syntyperäinen puolalainen haluaa asettua Suomeen.
Huhtikuun 30. päivä 1838 annetussa K. asetuksessa määrättiin Venäjän alamaisista ja Venäjällä oleskelevista ulkomaalaisista seuraavaa:
1) Jokaisen, joka on kirjattu Suomessa kauppiassäätyyn tai elinkeinoa harjoittaviin ja työtä tekeviin kansanluokkiin, tulee asettua sinne asumaan, eikä hän saa poistua maasta ennen kuin on asunut siellä yhtäjaksoisesti vähintään kuusi vuotta siitä päivästä lukien, kun hänet on otettu kirjoille Suuriruhtinaskuntaan;
2) Mikäli tällaisten henkilöiden on välttämätöntä poistua Suomesta ennen kuin kuusi vuotta on kulunut, sitä ei heiltä kielletä, mutta siinä tapauksessa ja jos he haluavat pysyä siellä kirjoilla, heidän on velvollisuus hyvittää kuuden vuoden oleskelu maassa suorittamalla Vaivais- ja työhuonerahastoon määrätyn kertakaikkisen summan lisäksi vuotuinen maksu kuusivuotiskauden loppuun saakka;
3) Edellä mainittujen maksujen suuruutta koskevien tarkempien määräysten lisäksi säädetään myös, että jos tällaiset henkilöt, jotka ovat muuttaneet Suomesta ennen kuin ovat asuneet siellä kuusi vuotta, ovat täyttäneet kaikki asetuksessa ilmoitetut velvoitteet, he ovat siten hankkineet kaikki suomalaisille alamaisille kuuluvat oikeudet; eikä heidän sitten tarvitse maksaa muita maksuja kuin sellaisia, joihin alkuperäiset suomalaisetkin on velvoitettu.
Lopuksi julistetaan, ettei asetus vaikuta taannehtivasti eikä sitä voi missään tapauksessa soveltaa aatelisiin eikä säätyläisiin.
Tammikuun 31. päivänä 1842 annetussa K. kirjeessä ministerivaltiosihteerille kuitenkin annetaan, kun edellä mainittuihin luokkiin kuuluvat henkilöt erityisen pakottavista syistä anovat vapautusta vuoden 1838 asetuksessa määrätyistä maksuista, oikeus vapauttaa heidät niistä sillä ehdolla, että anojat lakkaavat samalla hetkellä olemasta Suomen kansalaisia.
Viitaten aiemmin mainittuun K. kirjeeseen vuodelta 1819 K. kirjeessä 5. Syysk. 1838 määrätään, että kun venäläisistä kuvernementeista tulevat henkilöt säätyyn katsomatta, aatelissäätyä lukuun ottamatta, anovat lupaa asettua Suomen asumaan tai päästä sinne kirjoille tai henkikirjoihin, oli kyse kaupungista tai maaseudusta, Suuriruhtinaskunnan valtiosihteerinviraston tulee yhdessä vastaavan venäläisen viranomaisen kanssa selvittää hakijoiden esteettömyys Suomeen muutolle ja jättää asia sen jälkeen Keisarin itsensä päätettäväksi.
Huhtikuun 21. päivänä 1846 annetussa K. asetuksessa säädettiin erinäisiä lisäyksiä vuoden 1838 asetukseen. Niistä olennaisimmat kuuluivat:
Maan asukkaaksi kirjautuneen todelliseksi asumiseksi maassa luetaan: kirjautumisen jälkeen jatkunut yhtäjaksoinen oleskelu Suomessa vähintään 6 vuoden ajan, tai: kirjautumisen jälkeen 6 vuotta jatkunut yhtäjaksoinen kauppakonttorin tai puodin, manufaktuurin, tehtaan, verstaan tai kiinteistön omistus Suomessa, tai jommankumman ehdon täyttäminen koko määrätyn ajanjakson ajan.
Mainitun 6 vuoden määräajan loppuun saakka maahan kirjautunut nauttii kaikista oikeuksista, jotka hänen kansalaissäädylleen Suomessa kuuluvat, ellei hän riko niitä koskevia säädöksiä, mutta jos näin tapahtuu, hänet suljetaan kauppiassäädystä, porvaristosta tai Suomen henkikirjoista ja lähetetään, jos hän on ulkomaalainen, pois maasta, jos syntyperäinen venäläinen, syntymäpaikkakunnalleen.
Jos henkilöt ovat jo asuneet vakinaisesti Suomessa anoessaan kirjaamista, tämä oleskeluaika maassa vähennetään edellä mainitusta 6 vuoden määräajasta.
Jos henkilöt asuvat Suomen ulkopuolella mutta haluavat kirjautua maan kansalaisiksi, heidän tulee ennen anomusta suorittaa Suomen Pietarin-passitoimistossa puolet kaikilta vaadittavasta kertakaikkisesta maksusta.
Viimeksi mainittu helpotti huomattavasti jo aiemminkin esiintynyttä menettelyä, jossa venäläiset ja Venäjälle asettuneet ulkomaiset liikemiehet kirjautuivat Suomen kansalaisiksi muuttamatta kuitenkaan maahan asumaan, – he hankkivat siis maksua vastaan Suomen nimellisen kansalaisuuden.
Ajan mittaan todettiin, ettei tällainen järjestelmä ollut oikein. Niin sitten 1. Maaliskuuta 1858 annettiin K. asetus, jossa, ”21. Huhtikuuta 1846 annetusta asetuksesta johtuvien väärinkäytösten vuoksi”, kumotaan edellä mainittu säädös ja säädetään: että Venäjän alamaisen ja Venäjällä asuvan ulkomaalaisen, joka vastedes anoo päästä H. M:n alamaiseksi Suomessa, tulee kirjallisesti sitoutua todella muuttamaan Suuriruhtinaskuntaan ja asettua sinne asumaan, ja hänelle määrätään, mikäli hän on kauppias tai elinkeinonharjoittaja tai aikoo sellaiseksi ryhtyä, maksettavaksi 1 000 ruplaa Vaivais- ja työhuonerahastoon, ja että, kun tällaiset henkilöt ovat saaneet armollisen luvan kirjautua Suomeen, Senaatilla on oikeus päättää asiasta. 16. Toukokuuta 1858 julkaistun K. kirjeen mukaan kuitenkin ne Venäjän alamaiset, jotka Suomen kansalaisoikeutta anoessaan voivat lääninhallituksen myöntämällä todistuksella osoittaa todella asuneensa Suomessa vähintään kuuden vuoden ajan, vapautetaan antamasta edellä mainittua sitoumusta ja maksamasta 1 000 ruplan rahasummaa.
Tästä annettiin 29. Maaliskuuta samana vuonna kaksi K. asetusta, joista toisessa säädettiin, mitä seikkoja oli otettava huomioon kirjattaessa virasta eronneita venäläisiä sotilaita ja matruuseja sekä tällaisten henkilöiden leskiä ja lapsia Suomen kansalaisiksi; toisessa puolestaan, mitä seikkoja oli otettava huomioon kirjattaessa venäläisiä aatelisia ja säätyläisiä Suomeen; joista ensiksi mainittua osin täsmennettiin ja tarkennettiin K. tiedoksiannolla 26. Marraskuuta 1860. Näiden asetusten keskeisin sisältö voidaan tiivistää seuraavasti:
Suomalaissyntyisillä sotilailla ja matruuseilla, jotka ovat muuttaneet Keisarikuntaan ennen astumistaan sotilaspalvelukseen Venäjälle, on vapaus virasta erottuaan asettua takaisin Suomeen, ja heidät lisätään sen kaupungin tai pitäjän henkikirjoitukseen, johon he aiemmin viimeksi kuuluivat. Asiasta tehdään ilmoitus kuvernöörille, joka, mikäli muutto-oikeus on hänen mielestään asiaankuuluvasti selvitetty, määrää muuttajan vastaan otettavaksi, eikä hänelle tarvitse langettaa mitään maksuja tämän johdosta. Venäjän asiaankuuluville viranomaisille tiedotetaan asiasta kenraalikuvernöörin välityksellä. Sama kirjautumisoikeus koskee tällaisten sotilaiden ja matruusien leskiä ja lapsia. Kuvernöörin asiassa myöntämä lupa antaa täydelliset Suomen kansalaisoikeudet ja -velvollisuudet.
Virasta eronneiden venäläisten sotilaiden ja matruusien, jotka ovat muuta kuin suomalaista syntyperää, sekä tällaisten sotilaiden leskien ja lasten*)Tässä asetuksen 5. kohdassa puhutaan myös suomalaissyntyisistä sotilaista ja matruuseista, jotka on ennen astumistaan sotilaspalvelukseen Venäjälle kirjattu keisarikunnan asukkaiksi. Tässä näyttäisi tapahtuneen jokin erehdys, koska äskettäin lainatuissa kohdissa 2–4. oli jo säädetty suomalaissyntyisistä virasta eronneista. tulee, jos he haluavat asettua pysyvästi Suomeen, noudattaa Suomeen kirjautuvia venäläisiä porvareita ja talonpoikia koskevia säädöksiä. Heidän on pyydettävä anomuksestaan lausunto kunnalta, johon he haluavat muuttaa. Sama koskee toistaiseksi lomautettujen tai yhä palveluksessa olevien venäläisten sotilaiden ja matruusien lapsia; mutta jos nämä sotilashenkilöt pysyvät itse Venäjän alamaisina, anomusta ei saa tehdä, ennen kuin lapsi on tullut Venäjän lain mukaan täysi-ikäiseksi. Porvareille ja talonpojille säädettyä 1 000 ruplan maksua ei kuitenkaan tarvitse suorittaa ennalta, ja kuvernööri voi lähettäessään anomuksen kenraalikuvernöörille myös mainita, onko aihetta myöntää anojalle vapautus maksusta.
Venäläiselle aateliselle tai säätyläiselle, joka haluaa Suomen kansalaisuuden, määrätään, että hänen on jätettävä kansalaisuusanomuksensa kuvernöörille siinä läänissä, johon hän haluaa kirjoille, ja anomukseen tulee liittää asianomaisen venäläisen viranomaisen todistus, jossa vahvistetaan sekä esteettömyys keisarikunnasta muuttamiselle että ikä ja maine. Anomus lähetetään Senaatin talousosastolle, jotta sen alamainen lausunto annetaan Keisarin itsensä ratkaistavaksi. Päätöksen tekee Senaatti.
Jos anomus hyväksytään, hakija voi asettua Suomeen asumaan ja henkikirjoille sekä, siitä päivästä lukien, nauttia kaikista Suomen alamaisille kuuluvista kansalaisoikeuksista ja on, jokaisen syntyperäisen suomalaisen tavoin kaikin tavoin maan lakien alainen. Venäläisestä aatelisesta ei kuitenkaan tule Suomeen kirjautuessaan Suomen aateliston jäsentä.
Kenraalikuvernöörin tehtävänä on ilmoittaa kirjautumisesta asianomaisille venäläisille viranomaisille.
K. kirjeellä on 30. Maaliskuuta 1858 lisäksi säädetty ehdoksi ulkomaalaisten hyväksymiseksi Suomen kansalaisiksi, että heidän tulee sitä ennen oleskella maassa vähintään kolmen vuoden ajan, ellei tästä ole erikoistapauksissa syytä tehdä poikkeusta.
Lopuksi muistutettakoon, että ulkomaalaisesta naisesta tulee suomalaisen miehen kanssa avioituessaan Suomen alamainen, eikä siihen vaadita erillistä lupaa valtiolta. Tämän tyyppistä kansalaistamista ei käsitellä tässä katsauksessa tämän enempää.
Suomen kansalaiseksi ottamista koskevat siis tällä hetkellä pääasiassa seuraavat määräykset: Lakien säädökset vaihtelevat sen mukaan, koskevatko ne
1) yleisesti ulkomaalaisia;
2) Venäjän alamaisia, jotka ovat kauppiaita, porvareita tai talonpoikia tai myös Venäjällä asuvia ulkomaalaisia;
3) virasta eronneita venäläisiä sotilaita ja matruuseja sekä virasta eronneiden tai virassa olleiden tällaisten henkilöiden leskiä ja lapsia:
4) venäläisiä aatelisia ja säätyläisiä.
Kaikkia näitä ryhmiä yhdistää sellainen ehto, että henkilön voi kirjata Suomen kansalaiseksi vasta kun H. K. M. on henkilökohtaisesti puoltanut kansalaistamista. Ainoana poikkeuksena tästä säännöstä ovat virasta eronneet suomalaissyntyiset venäläissotilaat.
Ulkomaalaisen on kirjautuessaan vannottava uskollisuuden ja kuuliaisuuden vala, jota sen sijaan ei vaadita maahan muuttaneelta Venäjän alamaiselta.
Säännön mukaan ulkomaalaisen on oleskeltava maassa vähintään kolme vuotta, ennen kuin hänet voidaan ottaa Suomen kansalaiseksi.
Tämä ei kuitenkaan koske Venäjällä asuvia ulkomaalaisia, joiden tulee venäläisten porvareiden ja talonpoikien tavoin antaa kirjallinen sitoumus siitä, että he todella muuttavat Suomeen ja asettuvat sinne pysyvästi asumaan; edellä mainituilta Venäjän alamaisilta sitoumusta ei kuitenkaan vaadita, jos he voivat vahvistaa asuneensa Suomessa jo 6 vuotta.
Tällaista määräaikaa ei sen sijaan vaadita 4. ryhmään kuuluvilta venäläisiltä, eikä heiltä liioin vaadita edellä mainittua sitoumusta.
Erityinen Vaivais- ja työhuonerahastolle suoritettava maksu puolestaan on pakollinen ainoastaan 2. ryhmään kuuluville henkilöille, jotka eivät ole entuudestaan asuneet 6 vuotta Suomessa.
Ainoastaan 3. ryhmään kuuluvat henkilöt määrätään nimenomaisesti hankkimaan anomuksen lisäksi lausunto kunnalta, johon he ovat aikeissa asettua.
Velvollisuus esittää Suomen kansalaisuutta hakiessaan ikä- ja mainetodistus koskee puolestaan, minun havaitakseni, ainoastaan 4. ryhmää, venäläisiä aatelisia ja säätyläisiä.
Olisi hyvin vaikea tunnustaa, että tämä lainsäädäntö olisi kaiken kaikkiaan tyydyttävä. Täytyy tosin myöntää, että Suomen liitto Venäjän kanssa saman dynastian alaisuudessa aiheuttaa sen, että Venäjän alamaisten kansalaistamista koskevat jossain määrin eri säännöt kuin otettaessa kansalaisiksi muiden maiden alamaisia; – samoin muistettakoon, että käytäntö voi jossain mielessä täydentää ja on täydentänytkin todellisten lainkohtien puutteita, esimerkiksi kunnan kuulemisen, ikä- ja mainetodistusten ynnä muiden osalta. Siitäkin huolimatta johdonmukaisempi ja täydellisempi laki olisi tarpeen. Miksi esimerkiksi joissakin tapauksissa vaaditaan 3 vuoden ja joissakin taas 6 vuoden aiempaa oleskelua maassa, ja samalla kuitenkin sallitaan jälkimmäisen, mutta ei kuitenkaan ensiksi mainitun, lunastaminen rahalla? – Kun kerran poikkeustapauksessa voidaan tinkiä säännöstä, että ulkomaalaisen tulee asua maassa 3 vuotta, ennen kuin hänet otetaan Suomen kansalaiseksi, olisi epäilemättä parempi, että nämä poikkeustapaukset kirjattaisiin lakiin, kuin että asiassa olisi mahdollista menetellä täysin tapauskohtaisesti*)Asiaa koskeva Ruotsin laki, Kunink. asetus 27 Helmik. 1858, kuuluu: Jos ulkomaalainen mies – – – on palkattu valtakunnan palvelukseen, tai tullut tunnetuksi erinomaisesta etevyydestään tieteen tai taiteen, tai maatalouden, vuorityön tai muun elinkeinon palveluksessa, tai hänen ottamisensa Ruotsin kansalaiseksi tuottaisi muutoin valtakunnalle hyötyä, kansalaisoikeus voidaan myöntää hänelle valtakuntaan muuttamisen jälkeen myös aiemmin kuin edellä on mainittu (kolmen vuoden kuluttua).. – Eikä voi pitää täysin yhdentekevänä sitäkään, onko Suomen kansalaisuutta hakevalla henkilöllä varoja ja kykyjä elättää itsensä, ja siksi lakiin pitäisi kirjata yleinen määräys asiasta kuin myös siitä, onko tämä asia tarkoitus selvittää kyseisen kunnan lausunnolla vai muulla tavoin. – Lienee myös syytä harkita, onko edelleen aiheellista pitää kiinni siitä, että eri säätyihin ja ammattiryhmiin kuuluvia venäläisiä koskevat eri säädökset.
Myös maasta muuttanut entinen Suomen kansalainen voi haluta kansalaisuutensa takaisin. Sellaisessa tapauksessa koskevat seuraavat säädökset:
Elokuun 18. päivänä 1835 annettu K. kirje, jossa todetaan: Kuten armollisesti olemme katsoneet aiheelliseksi määrätä, kun syntyperäinen suomalainen on lakannut olemasta Meidän alamaisemme tai astunut ulkomaiden palvelukseen, häneltä ei oteta vastaan eikä ylhäisesti ratkaistavaksemme lähetetä hänen anomustaan tulla jälleen hyväksytyksi alamaiseksemme Suomessa; joten sellainen päätyy oikaistavaksi j. n. e.
Tätä kieltoa osittain muutettiin K. kirjeellä 14. Tammikuuta 1840, ja siinä todetaan, että on havaittu aiheelliseksi poiketa kyseisestä määräyksestä sellaisten syntyperäisten suomalaisten kohdalla, jotka ovat muuttaneet maasta mutta haluavat saada takaisin Suomen kansalaisuuden joko siitä syystä, että he ovat saaneet Suomesta perinnön, tai siksi, että poistuttuaan maasta hankkiakseen toimeentulonsa käsityöläisinä he katsovat Suomen palaamisen hyödyttävän elinkeinonsa harjoittamista.
Edellä mainittua, 18. Elokuuta 1835 annettua K. kirjettä ei voitane pitää oikeudellisesti pätevänä, koska se rikkoo vuoden 1734 lakia, perintökaaren kohtaa. 15: 7. Tässä lainkohdassa nimittäin säädetään, että jokaisella vieraan maan alamaiseksi tulleella on vapaus muuttaa takaisin maahan. Sekä siksi että asian yleisen luonteen vuoksi vuoden 1835 kirjeen täydellinen kumoaminen näyttää olevan tarpeen.
Rohkenen mainita ohimennen pari muuta säädöstä, joiden soveltamiskelpoisuus jää kyseenalaiseksi. 1. Maaliskuuta 1852 annetussa K. kirjeessä syntyperäisten venäläisten palkkaamisesta siviilivirkamiehiksi Suomeen määrätään sattuneesta syystä, että suomalaisiin siviilivirkoihin voidaan palkata vain sellaisia Venäjän kuvernementeissa kirjoilla olevia alamaisia, joilla on oikeus astua siviilivirkaan asiasta keisarikunnassa säädettyjen lakien nojalla. – On kuitenkin ilmeistä, että pätevyyttä toimia Suomen valtion palveluksessa voidaan arvioida ainoastaan asiaa koskevien Suomen lain säädösten perusteella. Sehän myös tunnustetaan 14. Elok. 1827 annetussa K. asetuksessa, jossa oikeus toimia valtion virassa Suomessa myönnetään vain sellaisille kreikkalais-venäläisille uskoville, joista on tullut Suomen kansalaisia ja jotka täyttävät laeissamme säädetyt pätevyysehdot.
Edellä lainatussa, vuonna 1858 annetussa K. asetuksessa, joka koskee venäläisten aatelisten ja säätyläisten kirjautumista Suomeen, mainitaan muun muassa, että siinä säädettyjä kirjautumisen ehtoja ei voi soveltaa henkilöihin, jotka ennen asetuksen antamista on nimitetty Suomessa sellaisiin virkoihin, joiden mukana voimassa olevan lain nojalla tulee Suomen kansalaisuus. – Sopii kysyä, mikä laki päättää, että joidenkin virkojen mukana seuraa kansalaisuus ja koskeeko tämä muita kuin kenraalikuvernöörin virkaa?
Mitä kansalaistamisen vaikutuksiin sitten tulee, edellä lainattujen säädösten havaitsee edustavan periaatetta, jonka mukaan Suomen kansalaiseksi vastaanotettu ja kirjattu henkilö saavuttaa maassamme samanlaisen oikeudellisen aseman kuin jos olisi saanut kansalaisuuden syntyessään. Hän tottelee kaikessa Suomen lakia, hänelle kuuluvat kaikki Suomen kansalaisen oikeudet ja velvollisuudet eikä hän kuulu enää valtioon, josta on muuttanut pois; kansalaisuuden näkökulmasta hän on kansalaistamisen kautta niin sanotusti vaihtanut luontoaan.
Yksi rajoitus on kuitenkin otettava huomioon. Valtiopäiväjärjestyksen § 14 määrää, että henkilöllä, ”joka ei ole ollut kolmen viimeksi kuluneen vuoden aikana kirjattuna maassamme veroluetteloihin” ei ole oikeutta osallistua valtiopäiväedustajan vaaleihin. Suomen kansalaiseksi otetuille kansalaisille tämä merkitsee sitä, että he saavat poliittisen vaalioikeuden vasta kolmen vuoden kuluttua kansalaistamisesta.– Kunnassa kansalaistettua henkilöä, jos hän muuten täyttää tarvittavat vaatimukset, pidetään sen sijaan heti äänioikeutettuna, ks. 6. helmikuuta 1865 annetun k. asetuksen § 9 ja 8. joulukuuta 1873 annetun asetuksen § 10.
Mitä taas valtion virkoihin pääsyyn tulee, on selvää, että Suomen kansalaisuuden lisäksi tulee täyttää myös muut tehtävästä säädetyt vaatimukset, eikä kansalaistaminen liioin poista mahdollisesti uskonnosta johtuvaa estettä valtion virkaan nimittämiselle.
Yhdistys- ja Vakuuskirjan 1 § kuitenkin määrää, että kaikkiin virkoihin tulee nimittää syntyperäisiä suomalaisia miehiä. Ankaran kirjaimellisen tulkinnan mukaisesti henkilöllä, joka on kansalaistamalla saanut Suomen kansalaisoikeudet, ei tulisi olla mahdollisuutta päästä mihinkään valtion virkoihin, kunnes perustuslain mukaisesti annetaan julistus, joka asettaa kansalaistetut kansalaiset joka suhteessa tasaveroiseen asemaan syntyperäisten kanssa.
Yleinen oikeuskäsitys lienee tosin aina hyväksynyt edellä mainitun kaltaisen tasaveroisuuden. Eikä edellä mainittua lainkohtaa tulkitessa pidä liioin unohtaa, että sillä on pääasiassa viitattu kuninkaanvallan laajentamiseen neuvostoon ja säätyihin nähden eikä niinkään Hallitusmuodon säädösten korvaamiseen niissä asioissa, joita Yhdistys- ja Vakuuskirjan 1. pykälässä lyhyesti käsitellään, puhumattakaan K. asetuksen 10. pykälän täydellisestä kumoamista. Tässä pykälässä säädetään muun muassa, että myös ulkomaalaisia voidaan käyttää valtion palveluksessa, jos siitä on odotettavissa merkittävää hyötyä.
Olisi kuitenkin toivottavaa, että kansalaistamista koskevaa lainsäädäntöä tarkistettaessa siitä poistettaisiin kaikkinainen kaksiselitteisyys.
Myös riippumatta epäilyistä, joita Yhdistys- ja Vakuuskirjan sana ”syntyperäinen” voi lain tulkitsijassa herättää, edellä mainittua asetuksen 10. pykälän momenttia olisi syytä tarkastella lähemmin. Tarkoittaako se, että Suomen valtion palveluksessa käytetään ulkomaalaista miestä, jos tästä ulkomaalaisesta tulee virkaan nimitettäessä samalla Suomen kansalainen? Ei kaiketi; sillä viimeksi mainitulla muutoksella hän lakkaa olemasta oikeudellisessa mielessä ulkomaalainen. Ja silti tällaisella menettelyllä voidaan joissakin tapauksissa todellisuudessa kiertää kielto ulkomaalaisen miehen käyttämisestä suomalaisessa siviili- ja sotilasvirassa; samoin ”loistavat ja suuret ominaisuudet”, jotka tuottavat maalle ”suurta kunniaa ja merkittävää hyötyä”, ovat toisaalta suhteellisia käsitteitä, jotka vaihtelevat jossain määrin subjektiivisen näkemyksen mukaan, eivätkä ne toisaalta pysty missä tahansa virassa korvaamaan viranhoitajalta vaadittavaa Suomen valtion etuihin kohdistuvaa solidaarisuutta, jota esiintyy syntyperäisellä miehellä ja maallemme jo pitemmän aikaa kuuluneella henkilöllä.
Monet tieteelliset, tekniset ja taloudelliset tehtävät ovat luonteeltaan sellaisia, että valtiota kiinnostaa ennen kaikkea saada niihin eteviä ammattimiehiä, olivat nämä sitten kotimaisia tai ulkomaalaisia. Lain pitäisi kuitenkin määrittää, mitä nämä tehtävät ovat ja tuleeko niihin nimitettävät ulkomaalaiset myös kansalaistaa vai saavatko he pysyä toisen maan alamaisina.
Valtion muiden virkojen laita on kuitenkin toisin. Lainsäädännössä, oikeustieteellistä koulutusta vaativissa hallintotehtävissä, poliittisissa viroissa sekä kaikissa, niin ylemmissä kuin alemmissakin sotilaallisissa tehtävissä on ehdottomasti noudatettava perustuslakiin kirjattua kieltoa käyttää ulkomaalaisia. Eikä nimityksen yhteydessä sovellettava kansalaistaminen ole näissä tapauksissa yhdistettävissä sellaisen kiellon kanssa. Näin ollen pitäisi, sen mukaisesti mitä valtiopäiväjärjestyksessä on säädetty ajasta, jonka kuluttua kansalaistettu kansalainen saa vaalioikeuden valtiopäiville, päättää, kuinka monta vuotta kansalaistamisen jälkeen edellä mainitut ryhmät saavat pääsyn valtion virkoihin; jolloin joihinkin virkoihin pitäisi kenties säätää pitempi aika kuin toisiin. Väärinkäsitysten välttämiseksi mainittakoon, että näissä huomautuksissa on yksinkertaisuuden vuoksi käytetty nimitystä ulkomaalainen kaikista ei-suomalaisista, Venäjän alamaiset mukaan lukien.
Edellä mainitun perusteella harkittavaksi annetun kysymyksen ensimmäiseen osaan on vaikea vastata muuten kuin kieltävästi; ja olisi myös toivottavaa, että Lainopillinen yhdistys pääsisi yksimielisyyteen lausunnosta koskien olennaisimpia säädöksiä, jotka edellä mainitussa aiheessa olisivat tarpeen.
Samaisen kysymyksen jälkimmäisestä osasta tyydyn nyt ainoastaan toteamaan:
että eräiden maiden perustuslaeissa julistetaan, ettei itse kansalaistamista voi toteuttaa in casu muutoin kuin lailla eli hallitsijan ja kansanedustuslaitoksen yhteisellä päätöksellä;
ettei kansalaistamisen perusteiden ja ehtojen ole katsottu minun tietääkseni kuuluvan missään muussa perustuslaillisessa valtiossa hallinnollisen asetusoikeuden piiriin;
ettei lainsäädäntövaltuuksien jakautumisesta Suomessa kohteiden luonteeseen nähden voi tehdä sitä johtopäätöstä, että olisi väärin siirtää kyseinen aihe yleisen lainsäädännön piiriin, varsinkin kun erinäisiä Suomessa oleskelevien ulkomaalaisten oikeuksia ja velvollisuuksia koskevia säädöksiä on annettu säätyjen myötävaikutuksella, vaikkei se ole lainkaan edellistä tärkeämpi kysymys; sekä
ettei kysymystä ulkomaalaisten kansalaistamisesta ja käyttämisestä yleisissä viroissa sekä kansalaistamisen vaikutuksesta pätevyyteen toimia ylimalkaan valtion tehtävissä ei missään tapauksessa voi ratkaista muulla tavoin kuin hallitsijan ja säätyjen yhteisin lainsäädäntötoimin.
L. Mechelin.
Viitteet
*)Tässä asetuksen 5. kohdassa puhutaan myös suomalaissyntyisistä sotilaista ja matruuseista, jotka on ennen astumistaan sotilaspalvelukseen Venäjälle kirjattu keisarikunnan asukkaiksi. Tässä näyttäisi tapahtuneen jokin erehdys, koska äskettäin lainatuissa kohdissa 2–4. oli jo säädetty suomalaissyntyisistä virasta eronneista.
*)Asiaa koskeva Ruotsin laki, Kunink. asetus 27 Helmik. 1858, kuuluu: Jos ulkomaalainen mies – – – on palkattu valtakunnan palvelukseen, tai tullut tunnetuksi erinomaisesta etevyydestään tieteen tai taiteen, tai maatalouden, vuorityön tai muun elinkeinon palveluksessa, tai hänen ottamisensa Ruotsin kansalaiseksi tuottaisi muutoin valtakunnalle hyötyä, kansalaisoikeus voidaan myöntää hänelle valtakuntaan muuttamisen jälkeen myös aiemmin kuin edellä on mainittu (kolmen vuoden kuluttua).
4:de frågan.
Innehålla gällande stadganden angående naturalisation alla för sådant ämne erforderliga bestämningar?
Och vore det icke af sakens beskaffenhet påkalladt, att vilkoren för förlänande af finsk medborgarerätt samt förfarandet vid pröfningen af ansökningar derom blefve faststälda genom lagstiftningsåtgärd af regent och ständer?
Det har enligt svensk-finsk rätt af gammalt tillhört regenten, att upptaga utländing i statsgemenskapen och att tillåta utträdande ur densamma.
Denna befogenhet är icke i våra nu gällande grundlagar särskildt angifven, men kan dock anses vara af dem förutsatt. Riddarhusordningen af den 21 April 1869, § 2, ger stöd åt den uppfattning, att regentens i 11 § af 1772 års Regeringsform omförmälda rätt att upphöja till adligt stånd jemväl innebär rätt att naturalisera utländsk adelsman. Och då 10 § R. F.Regeringsformen anför det undantagsförhållande då utländsk man får, i strid mot den allmänna regeln, af regenten i något statens embete brukas, ligger häri en antydning att beviljandet af medborgarerätt i allmänhet måste ankomma å regentens pröfning.
Häraf har varit en följd att regenten ensam förordnat angående vilkoren och sättet för vinnande af naturalisation. I sjelfva verket är det ej i allmän lag, men i administrativa påbud, stadgandena i detta ämne stå att finnas.
Jag skall lemna en kort öfversigt af de efter 1809 härom utfärdade föreskrifter.
I ett tillägg af 2 April 1810 till K.Kejserliga Manifestet d. 27 Mars s.samma år förklarades att de genom detta manifest de infödde finske officerarne beviljade förmåner skulle utsträckas äfven till officerare af finska arméen, ”som genom en långvarig|254| tjenstgöring blifvit i Finland likasom naturaliserade”; och i K. förkl.Kejserliga förklaringen d. 8 Juni 1810 bestämdes, att de som tjenat i fulla 10 år åtnjuta ”alla de rättigheter som åtfölja naturalisation” samt att de som tjenat under 10 men öfver 8 år skulle blott tills vidare erhålla de ifrågavarande förmånerna, hvaremot alla med kortare tjenstetid än 8 år skulle anses som utländingar. – För frågan om vilkoren för naturalisation i allmänhet hafva dessa stadganden, i anseende till sin blott tillfälliga och speciella tillämpning, ingen nämndvärd betydelse.
Genom K.Kejserliga brefvet d. 13 November 1819 förordnas, att alla ansökningar af ryska köpmän, borgare och bönder om burskap och borgarerätt i Finland borde genom landshöfdingarne insändas till generalguvernören för att sedan underställas Kejsaren, hvars nådiga förordnande skulle afvaktas, innan ansökningarne i vanlig ordning till afgörande upptoges.
I öfverenstämmelse härmed stadgades i K.Kejserliga brefvet d. 20 Sept. 1831, att emedan utländing icke tillåtes aflägga tro- och huldhetsed i Finland så framt Kejsaren icke särskildt dertill bifallit, så bör ansökan af utländing att blifva finsk undersåte hos H. M:tHans Majestät anmälas, jemte tillgängliga upplysningar i saken, samt H. M:tsHans Majestäts förordnande afvaktas; hvarförutom genom K.Kejserliga brefvet d. 21 Aug. 1832 tillägges, att utländingars ansökningar om burskap i stad eller rättighet att der idka näringsfång icke må till åtgärd upptagas innan de utverkat sig Kejsarens tillstånd att blifva finske undersåtar. – K.Kejserliga brefvet 13 Mars 1838 bestämmer den ordning som skall iakttagas, då polsk inföding vill i Finland sig bosätta.
Genom K.Kejserliga förordningen den 30 April 1838 förordnades, beträffande ryska undersåtar och i Ryssland vistande utländingar:
1) Enhvar, som vunnit inskrifning uti handelsståndet eller bland de näringsidkande och arbetande folkklasserna i Finland, skall der bosätta sig och må icke lemna landet förr än han åtminstone i sex års tid, räknadt från den dag han i Storfurstendömet blifvit inskrifven, varit oafbrutet derstädes bosatt;
|255|2) Derest slika personer blifva nödsakade att lemna Finland innan sex år förflutit, skall sådant dem icke förmenas, dock äro de i detta fall och såframt de vilja förblifva derstädes inskrifne, pligtige att godtgöra sex års vistelse inom landet medelst erläggande till dess Fattig- och arbetshusfond icke allenast af en viss summa en gång för alla, utan ock af en årlig afgift intill den sexåriga terminens förlopp;
3) Förutom närmare bestämningar angående förenämnda afgifters belopp stadgas vidare att om dylika personer, som öfverflyttat från Finland förr än de i sex år varit der bosatte, fullgjort alla de i förordn. omförmälda åligganden, skola de hafva förvärfvat alla rättigheter, som tillkomma finska undersåtar; och äro de sedermera icke underkastade andra afgifter och utskylder, än hvartill ursprungliga finnar äro förpligtade.
Slutligen förklaras denna förordning icke hafva retroaktiv verkan samt icke i något fall kunna tillämpas på adeln och ståndspersoner.
Genom K.Kejserliga brefvet d. 31 Januari 1842 blef dock åt minister-statssekreteraren öfverlemnadt att, när personer af ofvan sagda kategorier på särdeles bevekande skäl söka befrielse från de i 1838 års förordning stadgade afgifter, frikalla dem derifrån med vilkor att sökandene i och med detsamma upphöra att vara finske medborgare.
Med anslutning till förberörda K.Kejserliga bref af år 1819 föreskrifver K.Kejserliga brefvet d. 5 Sept. 1838 att, när personer från ryska guvernementen af hvad stånd det vara må, med undantag af adeln, söka tillåtelse att i Finland sig bosätta, eller blifva inskrifna eller ock i mantalslängderna upptagna, i stad eller på landet, skall stats-sekretariatet för Storfurstendömet med vederbörande rysk auktoritet på förhand ingå uti kommunikation rörande de sökandes hinderlöshet att till Finland afflytta och derefter öfverlemna ärendet till Kejsarens eget förordnande.
Genom K.Kejserliga förordningen d. 21 April 1846 stadgades åtskilliga tillägg till förordningen af 1838. De väsendtligaste af dessa stadganden voro:
|256|Såsom den inskrifnes verkliga bosättning inom landet anses: ett, efter inskrifningen, stadigt fortsatt vistande i Finland under minst 6 år, eller: en, efter inskrifningen, i 6 års tid fortgående oafbruten besittning i Finland af handelskontor eller bod, manufakturinrättning, fabrik, verkstad eller fast egendom, eller ock att under samma tid dels det första dels det andra af dessa vilkor uppfylts.
Intill utgången af nämnda 6 år åtnjuter den inskrifne alla de rättigheter, som tillkomma hans medborgerliga stånd inom Finland, derest han icke öfverträder de i afseende härå gällande föreskrifter; men sker detta, uteslutes han från handelsståndet, borgerskapet eller mantalslängderna i Finland samt afsändes, om han är utländing, öfver gränsen, men i fall han är rysk inföding, till sin födelseort.
För personer som redan stadigt vistas inom Finland då de ansöka om inskrifning, inberäknas denna deras vistelsetid inom landet uti förberörda tidrymd af 6 år.
Personer, hvilka bo utom Finland, men önska att såsom medborgare derstädes inskrifvas, böra, förr än de ansöka härom, hos finska passexpeditionen i S:t Petersburg deponera hälften af den afgift, som en gång för alla bör erläggas.
Sist anförda stadgande underlättade i hög grad ett förfarande, som äfven tidigare förekommit, nämligen att ryska och i Ryssland etablerade utländska affärsmän läto inskrifva sig i Finland utan att hit öfverflytta, – det blef ett förvärfvande af nominel finsk medborgarerätt mot betalning.
Med tiden befanns ett sådant system icke vara rätt i sin ordning. Så utfärdades K. förordningen den 1 Mars 1858, hvilken, ”med fästadt afseende å de missbruk hvartill förordningen 21 April 1846 gifvit anledning”, upphäfver sagda författning och stadgar: att rysk undersåte och i Ryssland bosatt utländing, som framdeles ansöker att varda till H. M:s undersåte i Finland antagen, skall skriftligen förbinda sig att till Storfurstendömet verkligen öfverflytta och sig der stadigt bosätta, och åligger honom, derest han är eller vill blifva handlande eller näringsidkare, att till Fattig- och arbetshusfonden erlägga 1 000 rubel; samt att, när sådane personer erhållit nådigt tillstånd att i Finland inskrifvas, Senaten derom eger|257| utfärda resolution. Enligt K.Kejserliga brefvet den 16 Maj 1858 skola dock ryske undersåtar, hvilka vid ansökandet om finsk medborgarerätt kunna genom bevis af länestyrelse styrka att de i åtminstone sex års tid verkligen varit i Finland bosatta, vara befriade från att afgifva ofvan berörda förbindelse och att erlägga de 1 000 rubel.
Derhos utfärdades tvenne K.Kejserliga förordningar den 29 Mars samma år, den ena angående hvad i afseende å afskedade ryska soldaters och matrosers samt dylika personers enkors och barns inskrifning i Finland iakttagas bör; den andra om hvad iakttagas bör vid ryska adelsmäns och ståndspersoners inskrifning i Finland; af hvilka den förstnämnda blifvit i vissa delar förklarad och tillökt genom K.Kejserliga kungörelsen den 26 November 1860. Det hufvudsakligaste af nästberörda författningars innehåll kan i korthet återgifvas sålunda:
Soldater och matroser af finsk härkomst, hvilka före inträde i rysk militärtjenst öfverflyttat till Kejsaredömet, ega frihet att efter afsked från tjensten åter bosätta sig i Finland och skola mantalsskrifvas i den stad eller socken de förut senast tillhört. Anmälan sker hos guvernören, som, ifall han befinner inflyttningsrätten behörigen utredd, förordnar till den inflyttandes emottagande utan att denne derför må med några afgifter betungas. Genom generalguvernören underrättas härom vederbörande auktoriteter i Ryssland. Enahanda inskrifningsrätt tillkommer enkor och barn efter dylika soldater och matroser. Guvernörens i saken meddelade tillstånd medför fullständiga finska medborgerliga rättigheter och skyldigheter.
Afskedade ryska soldater och matroser af annan, än finsk härkomst samt enkor och barn efter dylika krigsmän*)Förordningen talar i denna 5:te punkt äfven om soldater och matroser af finsk härkomst, hvilka före inträdet i rysk militärtjenst inskrifvits i kejsaredömet. Det vill synas såsom om något misstag här förelåge, då ju i nyss refererade 2:n–4:e punkter redan stadgats om de afskedade af finsk härkomst. skola, när de önska i Finland för alltid sig bosätta, iakttaga hvad angående ryska borgares och bönders inskrifning i Finland finnes stadgadt. Utlåtande öfver ansökningen bör in|258|fordras af den kommun, dit sökanden önskar öfverflytta. Det samma gäller angående barn till på obestämd tid permitterade eller ännu i tjenst varande ryska soldater och matroser; men förblifva de sistnämnda sjelfva ryska undersåtar, får ansökning icke göras innan barnet enligt rysk lag uppnått myndig ålder. Den för borgare och bönder stadgade afgift af 1 000 rubel behöfver dock ej på förhand erläggas, och eger guvernören att vid ansökningens insändande till generalguvernören jemväl yttra sig huruvida skäl förekommer att befria från afgiften.
För rysk adelsman eller ståndsperson, som vill erhålla medborgarerätt i Finland, gäller, att han skall ingifva sin ansökning derom till guvernören i det län der han vill blifva inskrifven, dervid genom vederbörlig rysk myndighets bevis styrkande ej mindre sin hinderlöshet att från kejsaredömet afflytta, än ock ålder och frejd. Ansökningen insändes till Senatens ekonomie departement, för att jemte dess underdåniga yttrande underställas Kejsarens eget afgörande. Resolutionen utfärdas af Senaten.
I händelse af bifall eger sökanden bosätta sig och blifva mantalsskrifven i Finland samt, från den dag detta skett, tillgodonjuta alla de medborgerliga rättigheter, hvilka tillkomma finsk undersåte samt är, lika med hvarje infödd finne, i allo underkastad landets lagar. Rysk adelsman erhåller dock icke genom denna inskrifning finskt adelskap.
Tillkännagifvande om inskrifningen göres hos vederbörande ryska auktoritet genom generalguvernörens försorg.
Vidare har genom K.Kejserliga brefvet den 30 Mars 1858 blifvit, såsom vilkor för utländingars antagande till finska undersåtar, stadgadt, att de böra derförinnan hafva minst i tre års tid inom landet sig uppehållit, derest ej i särskilda fall anledning förekommer att härifrån göra undantag.
Slutligen må erinras derom, att utländsk qvinna genom äktenskap med finsk man enligt allmänna lagen blir finsk undersåte, utan att någon särskild tillåtelse från statens sida erfordras. Om detta slag af naturalisation behöfver i denna öfversigt ej vidare blifva fråga.
|259|Beträffande naturalisation till finsk medborgare gälla alltså för närvarande hufvudsakligen följande bestämningar: Författningarne innehålla skilda föreskrifter angående
1) utländingar i allmänhet;
2) ryska undersåtar som äro köpmän, borgare eller bönder äfvensom i Ryssland bosatte utländingar;
3) afskedade ryske soldater och matroser samt enkor och barn efter afskedade eller ock i tjenst varande dylika personer:
4) ryska adelsmän och ståndspersoner.
Ett för alla dessa kategorier gemensamt vilkor är, att H. K. M:tsHans Kejserliga Majestäts eget bifall till naturalisationen skall afvaktas innan inskrifning såsom finsk medborgare kan ega rum. Undantag från denna regel förefinnes blott i fråga om afskedade ryska krigsmän af finsk härkomst.
Utländing skall vid inskrifning aflägga tro- och huldhetsed, hvilken deremot icke affordras hitflyttande rysk undersåte.
Utländing skall enligt regeln hafva uppehållit sig minst tre år inom landet, innan han kan till finsk medborgare antagas.
Detta gäller dock icke sådana utländingar som äro bosatta i Ryssland, utan böra desse i likhet med ryske borgare och bönder afgifva skriftlig förbindelse att verkligen till Finland öfverflytta och stadigt bosätta sig här; hvilken förbindelse dock icke behöfver afgifvas af nästberörda ryska undersåtar om de kunna styrka att de redan 6 år bott i Finland.
Någon sådan tidsbestämning finnes deremot ej för ryssar af 4:de kategorin, ej heller affordras dem nyss nämnda förbindelse.
Erläggandet af särskild afgift till fattig- och arbetshusfonden är åter obligatoriskt endast för personer af 2:a kategorin, som icke i 6 års tid redan vistats i Finland.
Att öfver ansökningen inhemta utlåtande af den kommun, der sökanden vill bosätta sig, är icke uttryckligen föreskrifvet beträffande andra personer än de af 3:dje kategorin.
Skyldighet att vid ansökning om finsk medborgarerätt prestera ålders- och frejdebevis är åter, såvidt jag kunnat|260| finna, stadgad blott för 4:de kategorin, ryska adelsmän och ståndspersoner.
Det torde svårligen kunna erkännas att denna lagstiftning vore i allo tillfredsställande. Visserligen bör man medgifva, dels att Finlands förening med Ryssland under samma dynasti föranleder i någon mon andra stadganden beträffande ryska undersåtars naturalisation, än i fråga om upptagandet af främmande makters undersåtar; – dels ock att praxis i vissa afseenden kan supplera och äfven har supplerat hvad i de positiva lagbuden brister, såsom t. ex. i hvad angår kommunens hörande, ålders- och frejdebevis m. m. Men det vill dock synas såsom vore något större följdriktighet och fullständighet af nöden. Hvarför fordrar man t. ex. i vissa fall 3 års, i andra fall 6 års förberedande vistelse i landet, tillika dock tillåtande att det senare tidsvilkoret, men icke det förra, får med penningar aflösas? – Då regeln, att utländing bör hafva i 3 år uppehållit sig i landet innan han till finsk medborgare antages, undantagsvis kan frångås, vore det utan tvifvel bättre, att lagen faststälde arten af dessa undantagsfall, än att den möjliggör ett rent kasuistiskt förfarande*)Svenska lagen i detta ämne, Kgl. förordn. 27 Febr. 1858, säger: Har utländsk man – – – blifvit i rikets tjenst anstäld, eller har han gjort sig känd för utmärkt skicklighet i vetenskap eller konst, eller i landtbruk, bergsbruk eller annan näring, eller finnes hans upptagande till svensk medborgare eljest för riket medföra gagn, då må medborgarerätt äfven tidigare efter inflyttningen i riket, än ofvan sagdt är (tre år), kunna honom beviljas.. – Huruvida den, som ansöker finsk medborgarerätt, har medel och förmåga att sig försörja, kan väl icke heller anses likgiltigt, och borde derför i lagen ingå allmän bestämning härom samt om det är genom utlåtande af vederbörande kommun eller på annat sätt, utredning i denna sak skall vinnas. – Äfven torde det förtjena öfvervägas, huruvida bibehållandet af alla de skilda stipulationerna för ryssar af olika stånd och yrken fortfarande må hafva skäl för sig.
Det kan ock inträffa att en f. d. finsk medborgare, som emigrerat, vill blifva åter upptagen såsom finsk medborgare. För sådant fall äro följande stadganden att märkas:
|261|K. brefvet den 18 Aug. 1835, lydande: Som Wi i Nåder funnit godt förordna att derest Finsk inföding upphört att vara Wår undersåte eller trädt i utländsk tjenst, må någon ansökning af honom att åter varda antagen till Wår undersåte i Finland icke emottagas och till Wårt höga afgörande insändas; så varder sådant till efterrättelse etc.
Detta förbud blef delvis ändradt genom K. brefvet den 14 Januari 1840, hvari säges att anledning befunnits förekomma att från berörda förordnande göra undantag i hänseende till sådana finska infödingar, som från landet utflyttat, men åter önska i Finland vinna medborgarerätt antingen af den orsak, att arf i Finland dem sedermera tillfallit, eller ock derför, att sedan de lemnat landet för att söka sin utkomst såsom handtverkare, de finna förmonligt att till Finland återvända i afseende å idkande af sin näring.
Förenämnda K. bref af 18 Aug. 1835 torde icke kunna tillerkännas rättslig giltighet enär det står i strid med 1734 års lag, Ä. B.Ärvdabalken 15: 7. Detta lagrum förutsätter nämligen att det står en hvar fritt att, efter att hafva blifvit främmande stats undersåte, åter till landet inflytta. Såväl derför, som ock med afseende å sakens beskaffenhet i öfrigt, synes ett fullständigt upphäfvande af 1835 års bref vara påkalladt.
Ett par andra stadganden af tvifvelaktig tillämplighet torde jag ock böra i förbigående beröra. I K.Kejserliga brefvet d. 1 Mars 1852 förordnas, af förekommen anledning, beträffande ryska infödingars anställande såsom civila tjenstemän i Finland, att till finsk civiltjenst skall lemnas tillträde endast åt sådana i de ryska guvernementen inskrifna undersåtar, hvilka ega rätt att inträda i civiltjenst på grund af de i slikt afseende inom kejsardömet gällande lagar. – Tydligt är väl dock att kompetensen för inträde i finsk statstjenst endast kan bedömas efter hvad finsk lag derom bestämmer. Detta är ju ock erkändt i K.Kejserliga förordn. den 14 Aug. 1827, som inrymmer rätt att vinna statstjenst i Finland endast åt sådana grekisk-ryska trosförvandter, hvilka blifvit finska medborgare och uppfylla de i våra författningar stadgade kompetensvilkor.
I den ofvan anförda K.Kejserliga förordn. af 1858 angående ry|262|ska adelsmäns och ståndspersoners inskrifning i Finland heter det, bland annat, att de dessmedelst stadgade vilkor för inskrifning icke ega tillämpning på personer, hvilka före förordningens utfärdande utnämnts till sådana embeten i Finland, som enligt gällande lag medföra naturalisation. – Det kan frågas, hvilken den lag är, som bestämmer att vissa embeten medföra naturalisation, och huruvida detta är fallet med något annat embete, än generalguvernörens?
Hvad sedan vidkommer verkningarna af naturalisation, finner man de i det föregående åberopade författningar uttala den princip, att den, som blifvit såsom finsk medborgare emottagen och inskrifven, derigenom inträdt i enahanda rättsliga ställning i vårt land som om han genom födelsen tillhörde detsamma. Han underlyder i allo finsk lag, han eger alla en finsk medborgares rättigheter och skyldigheter, han tillhör icke mera den stat från hvilken han afflyttat; han har i statsborgerligt hänseende genom naturalisationen så att säga ändrat natur.
Likväl är en inskränkning att beaktas. Landtdagsordningen stadgar i § 14 att rättighet att deltaga i val af landtdagsman icke tillkommer ”den som ej under de tre sistförflutna åren varit i landet skattskrifven”. Detta innebär, i fråga om naturaliserade finska medborgare, att de först sedan tre år från naturalisationen förflutit äro delaktige af den politiska valrätten. – Men i kommunen måste den naturaliserade, om han eljes har nödiga qvalifikationer, anses omedelbart röstberättigad; se k.kejserliga förordningen den 6 Febr. 1865 § 9 och d. 8 December 1873 § 10.
Vidkommande åter tillträde till statens embeten och tjenster, är det klart, att förutom finsk medborgarerätt äfven de öfriga qvalifikationer måste förvärfvas, som för sådant ändamål äro föreskrifna, liksom ock att naturalisationen icke undanrödjer det hinder för utnämning till statstjenst, hvilket kan af konfessionen härleda sig.
Men 1:a § i Förenings- och Säkerhetsakten ger vid handen att alla embeten böra besättas med infödde finske män. Enligt sträng bokstafstolkning borde den, som genom naturalisation erhållit finsk medborgarerätt, vara från alla stats|263|embeten utesluten, tilldess att, i grundlagsenlig väg, en förklaring emanerar, som i allo likställer naturaliserad medborgare med infödd man.
Visserligen torde det städse varit den allmänna rättsuppfattningen att sagda likställighet eger rum. Och det får vid tolkningen af nyssnämnda lagrum ej heller förbises, att detsamma hufvudsakligen åsyftat en utvidgning af konungens makt gentemot rådet och ständerna, men icke att ersätta Regeringsformens stadganden i alla de ämnen som 1 § F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten i korthet vidrör, allraminst att i allo upphäfva 10 § R. F.Regeringsformen enligt hvilken, bland annat, äfven utländingar kunna brukas i statens tjenst om märkeligt gagn deraf är att förvänta.
Emellertid vore det dock önskligt att, vid en revision lagstiftningen om naturalisation, all tvetydighet härutinnan blefve aflägsnad.
Äfven oberoende af de dubier, som hos lagtolkaren kunna framkallas af ordet ”infödde” i F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten, vore en närmare utveckling af omförmälda mom. i 10 § R. F.Regeringsformen önskvärd. Ar det att bruka utländsk man i finsk statstjenst, om denne utländing samtidigt med utnämningen till tjensten varder till finsk medborgare antagen? Visserligen icke; ty genom sistberörda transformation upphör han att vara utländing i rättslig mening. Och likväl kan ett sådant förfarande i vissa fall innebära ett verkligt kringgående af utländsk mans användning i finsk civil eller militärtjenst; liksom ock ”lysande och stora egenskaper” som kunna göra landet ”stor heder och märkeligt gagn” dels äro relativa begrepp, i någon mon beroende af subjektiv uppfattning, dels icke i afseende å hvilka embeten som helst kunna ersätta den för desammas skötande erforderliga känsla af solidaritet med den finska statens intressen, som förefinnes hos infödd man och hos den som redan en längre tid tillhört detta land.
Åtskilliga vetenskapliga, tekniska och ekonomiska befattningar äro af det slag, att staten framförallt har intresse af att för dem vinna skicklige fackmän, de må sedan vara inhemska eller utländska män. Men lag borde säga hvilka dessa befattningar äro samt huruvida utländing, som till dem|264| nämnes, tillika skall naturaliseras eller får förblifva annan stats undersåte.
Men med statens öfriga embeten och tjenster är förhållandet ett annat. I lagskipningen, i administrativa befattningar som förutsätta juridisk bildning, i politiska embeten, i alla militära befattningar, högre och lägre, är vidmakthållandet af grundlagens förbud mot utländingars användning oeftergifligt. Och en naturalisation i och med utnämningen kan i dessa fall icke sammanstå med sådant förbud. Det skulle således, i likhet med hvad L. O.Lantdagsordningen stadgat beträffande tiden när naturaliserad medborgare får valrätt till landtdag, böra bestämmas huru många år efter naturalisationen tillträde till statstjenster af nästberörda kategorier eger rum; hvarvid måhända för en del embeten en längre tid borde stipuleras, än för andra. Att ordet utländing blifvit för korthetens skuld i dessa antydningar begagnadt såsom omfattande alla ickefinnar, således äfven ryska undersåtar, torde till förekommande af missförstånd här få påpekas.
På grund af det anförda torde första delen af den till öfverläggning framstälda frågan svårligen kunna annat än nekande besvaras; och vore det önskligt att Juridiska föreningen kunde förena sig om ett uttalande rörande de väsendtligaste stadganden som i förevarande ämne vore af behofvet påkallade.
Beträffande samma frågas senare del tillåter jag mig nu endast framhålla:
att en del länders konstitutioner förklarat sjelfva naturalisationen in casu icke kunna ske annorlunda än genom lag, d. ä.det är genom regents och representations gemensamma beslut;
att fastställandet af grunderna och vilkoren för naturalisation mig veterligen icke i andra konstitutionella stater ansetts tillhöra den administrativa förordningsrätten;
att den lagstiftande befogenhetens fördelning i Finland med hänsigt till föremålens beskaffenhet icke kan leda till den slutsats, att det vore en oegentlighet om nu ifrågavarande ämne hänfördes till den allmänna lagstiftningen, helst|265| åtskilliga stadganden angående utländingars rättigheter och skyldigheter då de uppehålla sig i Finland, hvilket icke är en vigtigare fråga än den förra, på senare tid blifvit med ständernas medverkan utfärdade; samt
att frågan om utländings naturaliserande i och för hans användning i allmän befattning samt om påföljderna af naturalisation med afseende å kompetens till statstjenster öfverhufvud, i alla fall icke kan lösas på annan väg än genom lagstiftningsåtgärd af regent och ständer.
L. Mechelin.
Noter
*)Förordningen talar i denna 5:te punkt äfven om soldater och matroser af finsk härkomst, hvilka före inträdet i rysk militärtjenst inskrifvits i kejsaredömet. Det vill synas såsom om något misstag här förelåge, då ju i nyss refererade 2:n–4:e punkter redan stadgats om de afskedade af finsk härkomst.
*)Svenska lagen i detta ämne, Kgl. förordn. 27 Febr. 1858, säger: Har utländsk man – – – blifvit i rikets tjenst anstäld, eller har han gjort sig känd för utmärkt skicklighet i vetenskap eller konst, eller i landtbruk, bergsbruk eller annan näring, eller finnes hans upptagande till svensk medborgare eljest för riket medföra gagn, då må medborgarerätt äfven tidigare efter inflyttningen i riket, än ofvan sagdt är (tre år), kunna honom beviljas.