29.3.1873 LM–Alexandra Mechelin

Svensk text

|1|

Älskade Alexandra!

På lämplig dag anlände ditt trefliga bref af den 24de, för hvilket jag hjertligt tackar dig.

Du minns väl ännu denna dag för 8 år sedan? – – huru du efter en svår inre strid, och under mycket tårar, slutligen gaf vika för hjertats mening? – Jag glömmer aldrig denna afgörande förmiddagsstund i det blåa kabinettet, då våra hjertan klappade så våldsamt, – der känslorna voro så upprörda... – men der vi knöto detta förbund, som dock varit för oss en källa till vida mera glädje och lycka, än sorg och oro.

Icke sannt, min egen vän, du erkänner det ju också, att det varit mera dagrar än skuggor? – – och att vårt föreningsband år för år blifvit fastare och bättre knutet? – Ja jag|2| önskar och tror att du med lika mycken glädje och tacksamhet, som jag, idag tänker tillbaka på vår förlofningsdag den 29 Mars 1865.

Åtta år är ej någon ringa del af en menniskolefnad. Också vi ha derunder erfarit mycket, – ja vi måste tillstå, att vi blifvit betydligt äldre på denna tid. Men så mycken ungdom hoppas jag vi alltid skola bevara i våra hjertan, att hvarken kall egoism eller liknöjdhet för lifvets högre och ädlare intressen någonsin skall vinna insteg i vårt hemlif, som förljufvas af att följa med vår snälla Celys utveckling.

En sak ber jag dig om! – Det kunde äfven framdeles stundom hända, att jag blefve mycket upptagen af verksamhet utåt, af arbeten utom hemmet, och att du då skulle finna mig trött och otreflig. Men, min egna vän, sådant bör du dock icke anse såsom bevis på att jag skulle svalna för hemlifvet!|3| Att hemlifvet är mig kärt det vet du ju redan, och att jag trifvas bäst under stilla arbete i hemmet. Men du vet också, att hos mig patriotismen är en religion, hvars mening jag anser för en pligt att följa. När det gäller verksamhet för det allmänna, så måste denna gå främst. En inre röst säger mig stundom att jag kan vara af gagn i vårt politiska lif, och att jag derföre icke bör draga mig tillbaka derifrån. Men då kunna sådana situationer inträffa, som taga hela ens tid och uppmärksamhet i anspråk... Det vore för mig så godt att veta, att du i dessa frågor fullt delar min uppfattning och icke blir nedslagen om åter någongång dylika oroliga tider skulle inträffa.

Om jag blir professor, – hvarpå vi icke böra räkna alltför säkert, – så blir det stilla hemarbetet hufvudsak, men om icke, – så vet jag ännu ej säkert, hvilken bransch jag då|3| skall förnämligast omfatta, – måhända publicistens!

Min lilla pia, det är så roligt när du skrifver litet barnsligt, hvad just faller dig in! – – Vet du, jag är illa rädd att om du voro här, så nog skulle du emellanåt råka i fara att qväfvas af mina armar.

Besinna emellertid, att du der hemma ha lilla Cely på hvilken du kan slösa dina känslor, – men jag måste qväfva alla utbrott af mina känslor, jag vågar icke ens alltför ofta kyssa era porträtter, af farhåga att de kunna bli fläckiga.

Jag skulle ha så god lust, att nu skrifva till dig i timtal, men klockan är ½ 3 och jag måste kl. ½ 4 vara hos professor Holtzendorff, som bor ute i Charlottenburg. Derförinnan måste jag ännu kläda mig i frack. Men jag tror bestämdt att jag fortsätter i afton. Då skrifver jag också till Cely ett svar på hennes snälla bref. Emellertid afsänder jag dessa hastiga rader sådana de äro!

Din egen

Leo.

Till Jernström skall jag också skrifva med morgondagens tåg.

Finsk text

Rakas Alexandra!

Ystävällinen kirjeesi 24. päivältä, mistä kiitän sinua sydämellisesti, ilmestyikin sopivana päivänä.

Kai muistatkin vielä tämän päivän 8 vuotta sitten? – – Kuinka sinä pitkän sisäisen kamppailun jälkeen, kyyneleiden virratessa, annoit lopulta periksi sydämen äänelle? – En milloinkaan unohda tuota ratkaisevaa aamupäivän hetkeä sinisessä kabinetissa, jossa sydämemme sykkivät niin vimmatusti, – jossa tunteemme kuohuivat niin kiivaina... – mutta jossa solmimme tämän liiton, joka on kuitenkin ollut meille paljon suurempi ilon ja onnen kuin surun ja huolen lähde.

Eikö totta, oma ystäväni, myönnäthän sinäkin, että siinä on ollut enemmän valoa kuin varjoja? – – Ja että yhdyssiteemme on vuosi vuodelta solmittu yhä lujemmin ja paremmin? – Minä vieläpä toivon ja uskon, että muistelet tänään yhtä iloisena ja kiitollisena kuin minäkin kihlajaispäiväämme 29. maaliskuuta 1865.

Kahdeksan vuotta ei ole vähäinen osa ihmiselämää. Mekin olemme sinä aikana kokeneet paljon, – meidän on peräti myönnettävä, että tässä ajassa meistä on tullut huomattavasti vanhempia. Mutta sen verran paljon nuoruutta toivon meidän aina säilyttävän sydämissämme, ettei kylmä itsekkyys tai välinpitämättömyys elämän korkeampia ja jalompia päämääriä kohtaan saa koskaan jalansijaa kotielämässämme, jota sulostuttaa se, että saamme seurata kiltin Celymme kehitystä.

Yhtä asiaa sinulta pyydän! – Jatkossakin voi toisinaan käydä niin, että ulkoinen toiminta, kodin ulkopuolinen työ, vaatii runsaasti aikaani ja silloin huomaat minun olevan väsynyt ja töykeä. Mutta, oma ystäväni, et kuitenkaan saa pitää sellaista osoituksena siitä, että kiinnostukseni kotielämään olisi haalistunut. Tiedät jo, että kotielämä on minulle rakasta ja että viihdyn parhaiten työskennellessäni rauhassa kotona. Mutta tiedät myös, että minulle isänmaallisuus on uskonto, jonka sanaa pidän velvollisuutenani seurata. Kun kyse on työstä yhteiseksi hyväksi, se täytyy asettaa etusijalle. Sisäinen ääni sanoo minulle aika ajoin, että voin olla hyödyksi poliittisessa elämässämme, enkä siksi saa vetäytyä siitä. Mutta silloin voi sattua tilanteita, jotka vaativat ihmisen kaiken ajan ja huomion... Minulle tekisi niin hyvää tietää, että jaat näissä asioissa täysin minun näkemykseni etkä lannistu, jos joskus taas koittaa sellaisia levottomia aikoja.

Jos minusta tulee professori, – mitä meidän ei tule pitää liian varmana, – hiljainen työskentely kotona nousee pääosaan, mutta jos ei, en tiedä vielä varmasti, mille alalle siinä tapauksessa ryhtyisin, – kenties lehtimieheksi!

Pikku tyttöseni, on niin hauskaa, kun kirjoitat hieman lapsekkaasti mitä mieleesi juuri juolahtaa! – – Tiedätkö, olen kamalan peloissani siitä, että jos olisit täällä, olisit välillä vaarassa tukehtua syleilyyni.

Muista kuitenkin, että kotona sinulla on pikku Cely, johon voit tuhlailla tunteitasi, – minun taas täytyy tukahduttaa kaikki tunteenpurkaukseni, en uskalla edes suudella kuvianne liian usein siinä pelossa, että niihin tulee läiskiä.

Minua huvittaisi nyt kovasti kirjoittaa sinulle tuntikausia, mutta kello on ½ 3, ja minun pitää kello ½ 4 tavata professori Holtzendorff, joka asuu Charlottenburgissa. Sitä ennen minun pitää vielä sonnustautua frakkiin. Mutta uskon lujasti, että jatkan tänä iltana. Silloin kirjoitan myös Celylle vastaukseksi hänen ystävälliseen kirjeeseensä. Nämä pikaiset rivit lähetän kuitenkin sellaisina kuin ne ovat!

Sinun oma

Leo.

Kirjoitan myös Jernströmille huomisen junan mukaan.

Original (transkription)

|1|

Patriotism
Verksamhet för det
allmänna
tillagt senare

Älskade Alexandra!

På lämplig dag anlände
ditt trefliga bref af den 24de, för hvil-
ket jag hjertligt tackar dig.

Du minns väl ännu denna
dag för 8 år sedan? – – huru du
efter en svår inre strid, och under
mycket tårar, slutligen gaf vika för
hjertats mening? – Jag glömmer
aldrig denna afgörande förmiddags-
stund i det blåa kabinettet, då våra
hjertan klappade så våldsamt, – der
känslorna voro så upprörda... – men
der vi knöto detta förbund, som dock
varit för oss en källa till vida mera
glädje och lycka, än sorg och oro.

Icke sannt, min egen vän, du
erkänner det ju också, att det varit
mera dagrar än skuggor? – – och att
vårt föreningsband år för år blifvit
fastare och bättre knutet? – Ja jag
|2| önskar och tror att du med lika
mycken glädje och tacksamhet, som
jag, idag tänker tillbaka på vår
förlofningsdag den 29 Mars 1865.

Åtta år är ej någon ringa del
af en menniskolefnad. Också vi ha
derunder erfarit mycket, – ja vi måste
tillstå, att vi blifvit betydligt äldre
på denna tid. Men så mycken ung-
dom hoppas jag vi alltid skola bevara
i våra hjertan, att hvarken kall egoism
eller liknöjdhet någonsinstruket för lifvets
högre och ädlare intressen någonsin
skall vinna insteg i vårt hemlif,
som förljufvas af att följa med vår
snälla Celys utveckling.

En sak ber jag dig om! – Det kunde
äfven framdeles stundom hända, att
jag blefve mycket upptagen af verk-
samhet utåt, af arbeten utom hemmet,
och att du då skulle finna mig trött
och otreflig. Men, min egna vän, sådant
bör du dock icke anse såsom bevis
på att jag skulle svalna för hemlifvet!
|3| Att hemlifvet är mig kärt det vet
du ju redan, och att jag trifvas bäst
under stilla arbete i hemmet. Men
du vet också, att hos mig patrio-
tismen är en religion, hvars me-
ning jag anser för en pligt att följa.
När det gäller verksamhet för det all-
männa, så måste denna gå främst.
En inre röst säger mig stundom
att jag kan vara af gagn i vårt po-
litiska lif, och att jag derföre icke bör
draga mig tillbaka derifrån. Men
då kunna sådana situationer in-
träffa, som taga hela ens tid och
uppmärksamhet i anspråk... Det vore
för mig så godt att veta, att du i dessa
frågor fullt delar min uppfattning
och icke blir nedslagen om åter någon-
gång dylika oroliga tider skulle inträffa.

Om jag blir professor, – hvarpå
vi icke böra räkna alltför säkert, –
så blir det stilla hemarbetet hufvudsak,
men om icke, – så vet jag ännu
ej säkert, hvilken bransch jag då
|3| skall förnämligast omfatta, – må-
hända publicistens!

Min lilla pia, det är så roligt
när du skrifver litet barnsligt, hvad
just faller dig in! – – Vet du, jag är
illa rädd att om du voro här, så
nog skulle du emellanåt råka i
fara att qväfvas af mina armar.

Besinna emellertid, att du der hem-
ma ha lilla Cely på hvilken du kan
slösa dina känslor, – men jag måste
qväfva alla utbrott af mina känslor,
jag vågar icke ens alltför ofta
kyssa era porträtter, af farhåga att
de kunna bli fläckiga.

Jag skulle ha så god lust, att nu
skrifva till dig i timtal, men klockan
är ½ 3 och jag måste kl. ½ 4 vara
hos professor Holtzendorff, som bor
ute i Charlottenburg. Derförinnan
måste jag ännu kläda mig i frack.
Men jag tror bestämdt att jag fort-
sätter i afton. Då skrifver jag också
till Cely ett svar på hennes snälla
bref. Emellertid afsänder jag dessa
hastiga rader sådana de äro!

Din egen

Leo.

Till Jernström skall jag också skrifva med morgondagens tåg.

Dokumentet i faksimil