Maatalous ja verot
I
Vaikka omaisuuden tilastointi maassamme ei ole vielä ehtinyt kehittyä niin pitkälle, että eri omaisuustyyppejä kyettäisiin arvioimaan edes likiarvoin, voitaneen varmuudella väittää, että valtaosa Suomen kaikesta varallisuudesta on maaomaisuutta (eli maatalous- ja metsäomaisuutta) sekä sen yhteydessä käytettävää liikkuvaa pääomaa. Millaisia rahallisia pääomia nämä varat edustavat, – kuinka suuri osa maatalouden ja sen sivuelinkeinojen tuotosta on nykyisen maaverotuksen kohteena, – voisiko valtio laskea saavansa tästä lähteestä enemmän varoja valtion menojen kattamiseen, – nämä kysymykset ovat kiistatta erityisen tärkeitä Suomen valtiontaloudelle. Ja olisi kylläkin toivottavaa, että verotuskomitea, joka on saanut tehtäväkseen valmistella erityisiä, sotalaitoksen lisääntyneistä menoista johtuvia verotustoimia, voisi ryhtyä laatimaan selvitystä myös edellä mainituista kysymyksistä.
Silti voisi olla hyödyksi, jos tätä aihetta käsiteltäisiin lehdissä jo ennalta. Aiheesta onkin hiljattain ilmestynyt yksi puheenvuoro tunnetun nimimerkkiA. M:n Morgonbladetissa julkaistussa artikkelisarjassa. Pääkysymyksessä hän haluaa tuoda esiin seuraavaa:
että maaseudun suostuntaverojen alhainen tuotto vastasi varsin hyvin todellisuutta, koska maatalous tuottaa niin vähän ylijäämää; sekä
ettei pitäisi ajatellakaan voivansa hankkia maataviljelevältä luokalta enemmän varoja sotilasbudjetin kattamiseen korottamalla kyseistä veroa.
Omalta osaltamme pidämme näitä väitteitä liian pessimistisinä ja hra A. M:n laskelmia osaksi paikkansapitämättöminä. Perustelemme näkemyksemme, kunhan olemme aluksi tarkastelleet osia esityksestä, jolla hra A. M. kirjoituksensa aloittaa. Hra A. M. nimittäin syyttää siinä maamme viimeksi kokoontuneita säätyjä tuhlailusta. Ja vaikka tämä ei tarkkaan ottaen liitykään artikkelin pääaiheeseen, sellaista lausuntoa ei kuitenkaan voi jättää oikaisematta.
Hra A. M. sanoo artikkelinsa alussa ”että kansanedustuslaitoksemme koostuu ylivoimaisesti suurimmalta osin virkamiehistä ja kaupunkilaisista, joille uusien verojen hankkiminen merkitsee uusien veromuotojen kehittämistä”; – mistä seuraa, ”että moni luuli, että uuden armeijan kustannukset voidaan rahoittaa ainoastaan uusilla veroilla ja suostuntaveroilla.”
Sangen huomattava määrä henkilöitä, jotka toimivat valtion tai kaupungin viroissa tai tehtävissä, on kylläkin toiminut valtiopäiväedustajina. Mutta he eivät silti ole suinkaan muodostaneet ylivoimaisesti suurinta osaa edustuslaitoksesta. Viimeisimpien valtiopäivien päätöksen allekirjoituksen perusteella ritariston ja aatelin 92 edustajasta 48 toimi valtion palveluksessa, (jotkut tilanomistajat olivat poistuneet ennen päätöksen allekirjoittamista). Porvarissäädyn 43 jäsenestä 22 oli valtion tai kunnan virkamiehiä. Siis noin puolet kahden säädyn edustajista – ¼ % koko kansanedustuslaitoksesta. Vai laskeeko hra A. M. tähän myös pappissäädyn? Papit ovat kylläkin virkamiehiä, mutta heillä ei kuitenkaan ole sellaista virkamiehen asemaa, jota A. M. käyttää kirjoituksessaan ”maalitaulunaan”. Sitä paitsi useimmat heistä eivät ole kaupunkilaisia vaan maanviljelijöitä ja suuresti samalla kannalla talonpoikaissäädyn kanssa. – Jos heitä pidetään virkamiehinä, heidän myötään tämä valtiopäiväedustajien luokka käsittäisi puolet kaikista. Toista puolikasta ei kuitenkaan voi järkevästi nimittää sellaiseksi määräksi, että se olisi ylivoimaisesti toista puolikasta suurempi. – Luettelosta huomaa myös helposti, että alle puolet valtiopäiväedustajista oli kaupunkilaisia.
Tämän paikkansapitämättömän premissin varaan hra A. M. kuitenkin rakentaa edellä lainatun, varsin käsittämättömän päätelmänsä, että uudet verot merkitsevät uusia veromuotoja.
”Mutta mitä asiasta sitten ajattelivat ne, jotka eivät suhtautuneet tilanteeseen yhtä kevyesti?” – kuin se tavattoman suuri enemmistö, tällä tarkoitettaneen sanoa. Hra A. M. vastaa tähän kysymykseensä seuraavasti – (olemme numeroineet yksittäiset väittämät):
”1. Emme voi kuvitellakaan, että edes virkamiehistä monikaan uskoi, että uudet armeijan vuoksi tehtävät uhraukset voitaisiin toteuttaa ilman mitään vaikutusta nykyiseen valtiontalouteen. 2. Talonpoikaissäädyssä myös oletettiin, asevelvollisuuslakiin tehtyjen lukuisien ponsien joukossa, että maan yleinen varallisuus on noussut siinä määrin, että jonkinasteinen verojen lisääminen sotilastarpeisiin olisi mahdollista, mutta samalla myös ”valtion” tulot ovat yleisen hyvinvoinnin noustessa kasvaneet siinä määrin, että valtio lienee harkinnut sitäkin, että uusiin kustannuksiin voidaan olennaisesti varautua toimimalla mahdollisimman taloudellisesti. 3. Tämä tuntuu kuitenkin liian kauhistuttavalta muista säädyistä. Sillä virkamiehistä ei varmasti tunnu miellyttävältä ajatella, että, kun he tähän asti ovat yksin käyttäneet valtion tuloja, nyt odotettavissa onkin mahdollisesti rajoituksia. 4. Ei ole myöskään toimittu lainkaan sen näkemyksen mukaan, että armeijan perustamisen täytyy merkitä kokonaan uusia periaatteita taloudenpidossa. Taideakatemioita, uusia virastoja, uusia palatsirakennuksia, uusia rautateitä, uusia vankiloita, vaikka sitten maksaisivatkin miljoonia!
5. Millään taholla ei näköjään epäilty kansan kykyä kustantaa nykyiset ja tulevat verot; kysymys kuuluikin vain, mikä olisikaan Suomen kansan todellinen unum necessarium, kansallinen puolustus vai kaikki nämä kylläkin hyvät ja miellyttävät koristukset. Siinä kävi niin, että toinen puoli ajoi kansallista puolustusta, toinen koristuksia.”
Tämä eriskummallinen kuvaus antaa vääristyneen kuvan siitä, mitä viime valtiopäivillä todella tapahtui käsiteltäessä puheena olevia valtiontaloudellisia kysymyksiä.
Väite n:o 1 pitää pohjimmiltaan paikkansa, mutta sen hra A. M. on jo unohtanut tultuaan väitteisiin 3 ja 4; sillä ne kumoavat ensiksi mainitun.
Pitää paikkansa, että talonpoikaissääty päätti lausunnosta, johon hra A. M. viittasi väitteessään 2. Ei kuitenkaan pidä paikkaansa, että se hylättiin siitä syystä, että se olisi tuntunut ”liian kauhistuttavalta muista säädyistä.” (Ks. edellä n:o 3.) Asevelvollisuusvaliokunta lausui edellä mainitun ”ponnen” johdosta:
”Koska valiokunta katsoo tämän lausunnon olevan ristiriidassa kaikkien säätyjen pääosiltaan hyväksymän § 123:n tarkoituksen kanssa (pykälässä säädetään, että joukkojen ylläpitokustannukset katetaan yl. sotilasrahaston käytettävissä olevista varoista ja sen lisäksi vaadittavat menot katetaan säätyjen osoittamilla varoilla), sekä pohjautuvan käsitykseen, jota laki ei tue, nimittäin että ainoastaan Hallitsijalla on oikeus asettaa välillisiä veroja (tämän osan ponnesta hra A. M. jätti mainitsematta), valiokunta on katsonut, että tätä yhden säädyn vaatimaa lausuntoa ei tulisi sisällyttää säätyjen alamaiseen vastaukseen.”
Ja asia jäi siihen. Kyse ei ollut siitä, että ”virkamiehet” olisivat äänestäneet ehdotuksen kumoon. Ei liioin ole kovin vaikea ymmärtää, että ensi alkuun on tärkeintä järjestää valtion vakinaisten menojen hoito siten, että ne riittävät sellaisiin ei-sotilaallisiin menoihin, jotka on tähän saakka rahoitettu suostuntaveroin, jolloin säätyjen ei, ellei kulkulaitosrahaston erityisbudjettia oteta lukuun, vastedes tarvitse osoittaa varoja muihin valtion päämääriin kuin puolustuslaitokseen, jolloin ylimalkaan kovin suuret veronlisäykset eivät ole tarpeen. Ja jo tähän tulokseen pääsemiseksi vaaditaan tosin tiukempaa taloudenpitoa. – Muutoin hra A. M:lle ei pitäisi olla mikään salaisuus, että vielä yksi tärkeä poliittinen peruste puhui talonpoikaissäädyn ehdotusta vastaan, nimittäin se, ettei yleisen valtiorahaston kassaa, toisin kuin myös aiemmin on voitu havaita, avata sotilasbudjetin joustaville vaatimuksille, niin kauan kuin säädyille ei anneta oikeutta osallistua päätöksentekoon valtion vakinaisten tulojen käytöstä.
Väitteen n:o 3 kohdalla on pysähdyttävä miettimään, onko sillä todellisuudessa tarkoitus sanoa, että valtion tulot menevät yksinomaan virkamiesten käyttöön”. Valtio ei maksa palkkaa muille kuin sen palveluksessa toimiville henkilöille, mikä on kai yhtä luonnollista kuin se, että suurella osalla valtion on tarkoituskin maksaa palveluista, joita valtion toiminnassa vaaditaan. Hra A. M:n mielestä lienee tuskin ”kauhistuttavaa”, etteivät maanviljelijä ja muut kansalaiset saa palkkaa valtion tuloista? Eikä hra A. M. voi liioin olla täysin tietämätön siitä, etteivät kaikki valtion menot ole palkkakuluja, vaan rahaa käytetään monenlaisiin yleishyödyllisiin tarkoituksiin ja hankkeisiin. Jos hra A. M. viittaa taas virkamiehistä puhuessaan ainoastaan säätyjen oletettuun enemmistöön, siinäkään ei ole mitään perää, koska säädythän eivät päätä valtion vakituisten tulojen käytöstä. Näin ollen tämä hra A. M:n väite on pelkkää perusteetonta vihjailua siitä, että se osa säädyistä, jonka hän julistaa muodostavan ylivoimaisen enemmistön, olisi tärkeitä talouskysymyksiä ratkaistaessa toiminut itsekkäiden laskelmien pohjalta.
Väitteisiin n:o 4 ja 5 huomautettakoon, etteivät ainoastaan hra A. M:n virkamiehiksi luonnehtimat säädyt äänestäneet viime valtiopäivillä myös muihin tarkoituksiin kuin puolustuslaitokselle maksettavien määrärahojen puolesta. Hra A. M. katsoi talonpoikaissäädyn olevan ainoa, joka ei suhtautunut tilanteeseen liian kevytmielisesti, mutta sekin äänesti rautateille, kouluille, vankiloille y. m. maksettavien määrärahojen puolesta.
Mikään sääty tai mikään valtiopäivien puolue ei halua väittää, että kun päätetään tarvittavista uhrauksista armeijan vuoksi, valtion kaikki muut edut pitäisi jättää pulaan, – tai että päinvastoin pitäisi kustantaa ainoastaan ”koristeita” mutta ei maanpuolustusta. Sillä valtiolla ei voi itse asiassa koskaan olla vain yhtä tarpeellista päämäärää, ”unum necessarium”. Jos valtion toiminta oikeus- ja kulttuuriasioissa lakkautettaisiin tai estyisi puolustuslaitoksen vaatiessa lisämenoja, se tuntuisi kaksin verroin raskaammalta. Siitä, miten surkeita seurauksia saataisikaan koitua siitä, jos asetuttaisiin hra A. M:n nyt vaatiman unum necessariumin kannalle, hra A. M. voi lukea muun muassa omasta, Suomen kruununveroja käsittelevästä kirjoituksestaan, s. 3-8.
Kenties hra A. M. ei suhtaudu asiaan niin jyrkästi kuin hänen sanansa kyseisessä artikkelissa antavat ymmärtää. Mutta kun säätyjen enemmistöä syytetään harkinnan puutteesta ja vieläpä huiputushuumasta, pitäisi ainakin itse osoittaa harkintaa ennen kuin kirjoittaa ajatuksensa paperille.
Jos taas haluaa arvioida todenmukaisesti viime valtiopäivien suhtautumista talouskysymyksiin, täytyy päinvastoin kuin hra A. M. tunnustaa, että säästäväisyydestä on tullut sääntö ja säädyt ovat ensimmäistä kertaa noudattaneet tiukasti periaatetta, että suostuntaveroa määrätään ainoastaan silloin, kun valtion vakituiset varat eivät riitä; tästä nimenomaisesta asiasta on laadittu valtiovarainvaliokunnan kaikkien säätyjen hyväksymä mietintö n:o 12. – Edellä lainatun lausunnon yhteydessä hra A. M. ottaa puheeksi valtion virkamiehille annetun suuren palkankorotuksen. Muistutukseksi siitä, mitä valtiopäivät ajattelivat tästä kysymyksestä, lainattakoon seuraavaa kohtaa valtiovarainvaliokunnan edellä mainitusta mietinnöstä:
– ”Lienee tiedossa, että esiin on noussut kysymys virkamiesten palkkojen huomattavasta korotuksesta, ja asian valmistelemiseksi toimii jo komitea. Tulee kuitenkin ottaa huomioon:
että rahauudistus on asettanut joksikin aikaa eteenpäin rajan rahan arvon alenemiselle ja samalla palkansaajien taloudellisen tilanteen jatkuvalle heikkenemiselle;
ettei palkkojen parantaminen välttämättä tuo tullessaan vastaavaa lisäystä budjettiin, koska useissa tapauksissa tavoite saavutettaneen yksinkertaistamalla hallintoa eli vähentämällä virkamiesten määrää; sekä
ettei kyseenalaistettua palkkajärjestelyä kuitenkaan pystyttäne toteuttamaan niin nopeasti, että se rasittaisi mainittavassa määrin lähimpien viiden vuoden budjettimenoja.”
Valiokunta, joka toteaa edellä mainitun osoitettuaan, kuinka paljon useimmat menoluokat ovat kasvaneet edellisten vuosien aikana, lisää:
”Tilanteen huomion ottaen, ja kun lisääntyvien tulojen tarve, joka näkyy muutenkin sekä erityisesti puolustuslaitoksen perustamisen johdosta, kehottaa vakituisen budjetin laatimisessa mitä suurimpaan varovaisuuteen, voitaneen täysin perustellusti odottaa, että hallitus pyrkii maan ja veronmaksajien eduksi noudattamaan sellaista säästävyyttä, että budjetin kyseisissä pääosastoissa esiintyisi vastedes mahdollisimman vähän edellä mainitun kaltaista voimakasta kasvua”.
A. M. ei kylläkään syytä säätyjä vaan hallitusta sen aloittamista suurista palkankorotustoimista; ja siinä hän onkin oikeassa. Hän kuitenkin erehtyy väittäessään, että ne, jotka hyväksyivät asevelvollisuuslain, ”eivät mitenkään osanneet varautua siviilihallinnon kasvaviin kustannuksiin”.
Emme halua käsitellä tässä sen tarkemmin palkankorotuskysymystä, jossa yhdymme valtiovarainvaliokunnan esittämiin näkemyksiin. Ajautuisimme nimittäin liian kauas itse aiheesta, jos pyrkisimme osoittamaan, missä tapauksissa korotus oli todella tarpeen ja missä se olisi pitänyt jättää tekemättä. Edellä mainittu lausunto, joka oli lainattu säätyjen määrärahapäätösten perusteena olleesta mietinnöstä, riittänee kumoamaan hra A. M:n hyökkäyksen säätyjen taloudenhoidon periaatteita vastaan.
Hra A. M:n ei pitäisi liioin jättää huomiotta sitäkään, ettei säädyillä ole ollut mahdollisuutta tarkistaa ja rajoittaa yleisen valtionrahaston budjettimenoja. Sellainen edellyttäisi perustuslain uudistusta ja valtiopäivien koolle kutsumista nykyistä useammin. Hra A. M. ja talonpoikaissääty kuitenkin hylkäsivät esitykset, joissa ehdotettiin anomusten laatimista tähän tarkoitukseen.
Jordbruket och skatterna.
I.
Ehuru förmögenhetsstatistiken i vårt land ännu icke hunnit blifva så långt bearbetad, att man kunde ens i approximativa siffror uppskatta de olika slagen af förmögenhet, torde det dock med visshet kunna påstås att större delen af all förmögenhet i Finland ligger i jordegendomen (d. ä. jordbruks- och skogsegendomen) jemte det dervid använda rörelsekapital. Hvilket kapitalbelopp dessa tillgångar representera, – huru stor procent af jordbrukets och dess binäringars afkastning, den nuvarande jordbeskattningen tager i anspråk, – huruvida staten kan från denna källa påräkna några ytterligare bidrag till statsutgifternas bestridande, – dessa frågor äro utan tvifvel af synnerlig vigt för Finlands statshushållning. Och det är visserligen önskvärdt att den skattekomité, som har sig uppdraget att förbereda särskilda, af de stegrade utgifterna för härväsendet påkallade beskattningsåtgärder, måtte kunna framlägga utredning äfven i nyssnämnda frågor.
Emellertid torde det kunna lända till gagn, om detta ämne redan på förhand diskuterades i pressen. Ett inlägg deri har nyligen blifvit gjordt genom en artikelserie i Morgonbladet af den kända signatyren A. M. I hufvudfrågan synes han vilja göra gällande:
att de låga resultaten af inkomstbevillningen från landsbygden varit ganska riktiga, enär jordbruket ger så ringa behållning; samt
att man icke må tänka på att genom stegring af sagde skatt söka få högre bidrag från den jordbrukande klassen till militärbudgetens betäckande.
För vår del finna vi dessa påståenden alltför pessimistiska och hr A. M:s beräkningar delvis oriktiga. Vi skola anföra skälen derför sedan vi först granskat en del af den framställning hvarmed hr A. M. inleder sin uppsats. Hr A. M. har nämligen deri beskyllt landets senast församlade ständer för slöseri. Och om än detta icke stricte hör till artikelns hufvudämne, torde ett sådant uttalande dock icke kunna lemnas utan rättelse.
Hr A. M. säger i begynnelsen af sin artikel ”att vår representation till den omätligt öfvervägande delen består af tjenstemän och stadsbor, för hvilka uppbringandet af nya skatter är liktydigt med uttänkandet af nya skattetitlar”; – hvaraf följden är, ”att mången trodde, att kostnaderna för den nya militären kunde åstadkommas endast med nya skatter och bevillningsmedel.”
Visserligen har ett icke ringa antal personer, som innehafva embeten och tjenster i staten eller i stad, varit landtdagsmän. Men de hafva ingalunda utgjort den omätligt öfvervägande delen af representationen. Enligt underskrifterna under senaste landtdagsbeslut voro af ridderskapets och adelns 92 ledamöter 48 anstälde i statens tjenst, (åtskilliga godsegare hade afrest före beslutets undertecknande). Af borgareståndets 43 medlemmar voro 22 stats- eller kommunaltjenstemän. Alltså ungefär hälften af tvenne stånds medlemmar – ¼ % af hela representationen. Eller räknar hr A. M. äfven preteståndet dit? Presterna äro visserligen tjenstemän, men innehafva dock icke sådan tjenstemannaställning, som hr A. M. i sin uppsats vill ”pricka”. Dessutom äro de till det mesta icke stadsbor, utan jordbrukare och voro mycket eniga med bondeståndet. – Betraktade såsom tjenstemän, skulle de uppbringa denna kategori inom representationen till hälften af det hela. Men ena hälften kan icke med fog sägas utgöra ett antal som omätligt öfverväger den andra hälften. – Att mindre än halfva antalet landtdagsmän var stadsbor, finner man ock lätt af förteckningen.
På denna oriktiga premiss bygger hr A. M. emellertid den citerade temligen obegripliga slutsatsen beträffande nya skatters liktydighet med nya skattetitlar.
”Men huru tänkte då sig saken de, som icke togo förhållandena lika lätt?” – som den der ofantliga pluraliteten, är väl meningen. Hr A. M. besvarar denna sin fråga sålunda – (vi numrera de skilda påståendena):
”1. Vi kunna icke föreställa oss, att ens bland tjenstemännen många trodde, att de nya uppoffringarne för militären skulle kunna ske, utan något inflytande på den nuvarande statshushållningen. 2. I bondeståndet antogs också, bland de många klämmarna till värnepligtsförslaget, en af ungefär den lydelse, att landets allmänna förmögenhet väl stigit så, att någon förökning af skatterna för militära behof vore möjlig, men att också ”statens” inkomster tillföljd af det allmänna välståndets stigande ökats så, att staten äfven borde vara betänkt på att genom möjligaste hushållning kunna i väsendtlig mån bidraga till de nya kostnaderna. 3. Det kändes dock alltför kusligt för de andra stånden. För tjenstemännen kunde det ej vara en angenäm utsigt att, medan de hittills ensamt för sig disponerat statsinkomsterna, nu förutse en möjlig inskränkning. 4. Också handlade man ingalunda efter den åsigt, att militärens uppsättande måste medföra helt nya hushållsprinciper. Konstakademier, nya tjensteverk, nya palatsbyggnader, nya jernvägar, nya fängelser, hvilka miljoner de än må kosta!
5. Man tycktes således på intet håll tvifla på folkets förmåga att bära nuvarande och tillkommande skatter; frågan var blott, hvad för finska folket vore det egentliga unun necessarium, nationalförsvaret eller alla dessa visserligen goda och angenäma grannlåter. Det gick så, att den ena parten genomdref nationalförsvaret, den andra grannlåterna.”
Denna egendomliga framställning ger en förvänd bild af den faktiska tillgången vid senaste landtdag i de statshushållningsfrågor, som här beröras.
Påståendet n:o 1, som i grunden är riktigt, har hr A. M. redan glömt bort när han kommit till 3 och 4; ty dessa motsäga det förstnämnda.
Det är sannt att ett uttalande sådant, som det under n:o 2 af hr A. M. relaterade, beslöts af bondeståndet. Men det är icke sannt, att det förkastades emedan det skulle känts ”alltför kusligt för de andra stånden.” (Se ofvan n:o 3.) Värnepligtsutskottet yttrade med anledning af sagde ”klämm:”
”Enär detta uttalande synes utskottet stå i strid med syftemålet med den af samtliga stånd i hufvudsak godkända § 123 (som stadgar att kostnaderna för trupperna utgå af allm. militiefondens disponibla tillgångar, och hvad derutöfver erfordras betäckes med af ständerna anvisade medel), samt derjemte grundar sig på en uppfattning som ej eger stöd i lag, nämligen att påläggande af de indirekta skatterna skulle tillkomma Regenten ensam, (denna del af klämmen har hr A. M. icke refererat) har utskottet ansett förenämnda af ett stånd påyrkade uttalande icke böra i ständernas und. svar ingå.”
Och dervid blef det. Någon ikullvotering af förslaget genom ”tjenstemännen” kom icke i fråga. Det är ock ej så svårt att inse, att det till en början främst är af vigt att hushållningen med de ordinarie statsmedlen må ordnas så, att de förslå till sådana icke-militära utgifter, för hvilka härintills bevillning gifvits, så att, om man undantager kommunikationsfondens speciela budget, ständerna hädanefter icke må behöfva anvisa tillgångar till några andra statsändamål, än försvarsväsendet, i hvilket fall någon öfverhöfvan stor skatteökning ej blefve af nöden. Och redan för att komma till detta resultat erfordras visserligen en strängare hushållning. – För öfrigt borde det ej ha varit någon hemlighet för hr A. M. att jemväl ett vigtigt politiskt motiv talade emot bondeståndets förslag, det nämligen att icke, med afvikelse från hvad äfven härförinnan varit iakttaget, öppna allmänna statsfondens kassa för militärbudgetens elastiska anspråk, så länge ständerna äro uteslutna från rättigheen att medbesluta om de ordinarie statsinkomsternas disposition.
Med anledning af N:o 3 måste man stanna i tvekan om rätta meningen dermed ”att tjenstemännen ensamt för sig disponerat statsinkomsterna”. Att staten icke utbetalar aflöningar till andra personer än dessa, som äro i dess tjenst, är väl lika naturligt, som att en stor del af statsutgifterna just måste bestå i betalandet af de tjenster, som för statens verksamhet erfordras. Icke kan väl hr A. M. finna det ”kusligt”, att jordbrukaren och andra medborgare icke uppbära några aflöningar ur statsinkomsterna? Och obekant kan det väl ej heller vara för hr A. M. att icke alla statsutgifter bestå i aflöningar, utan ske för diverse allmännyttiga ändamål och företag. Om åter hr A. M. med tjenstemännen här endast syftat på ständernas förmenta pluralitet, så saknar äfven det all grund, enär ständerna ju icke disponera de ordinarie statsinkomsterna. Alltså är detta hr A. M:s påstående intet annat än en obefogad insinuation derom att den del af ständerna, hvilken af honom förklaras för deras ofantliga pluralitet, skulle vid afgörandet af vigtiga finansfrågor varit ledd af egoistiska beräkningar.
Till påståendena N:o 4 och 5 bör anmärkas att det icke endast var de af hr A. M. såsom tjenstemännen betecknade stånden, som vid senaste landtdag voterade anslag äfven till andra ändamål, än militärväsendet. Bondeståndet, hvilket hr A. M. tyckes anse för det enda som icke tog förhållandena alltför lätt, voterade, äfven det, anslag till jernvägar, skolor, fängelser m. m.
Och intet stånd och intet parti vid landtdagen ville göra gällande att man i och med beslutet att göra nödiga uppoffringar för härväsendet borde lemna alla andra statsintressen i sticket, – eller att man tvärtom borde endast bekosta ”grannlåter”, men icke försvaret. Ty det är i sjelfva verket så, att för en stat aldrig kan finnas ”unum necessarium,” blott ett enda nödvändigt ändamål. Om statens verksamhet för rätts- och kulturangelägenheterna blefve indragen eller hämmad derför att försvarsväsendet fordrar ökade utgifter, så skulle dessa kännas dubbelt betungande. Hvilka bedröfliga påföljder det skulle hafva om man stälde sig på ståndpunkten af det unum necessarium som hr A. M. nu förordar, kan hr A. M. bland annat inhemta ur sin egen skrift om kronoutskylderna i Finland, s. 3-8.
Måhända har hr A. M:s mening icke varit så radikal som hans ord uti ifrågavarande artikel. Men när man beskyller ständernas pluralitet för bristande eftertanke, ja t. o. m. svindelrus, borde man åtminstone sjelf visa att eftertanke föregått nedskrifvandet.
Vill man för öfrigt sanningsenligt bedöma senaste landtdags hållning i finansfrågorna, så bör man i motsats till hr A. M. erkänna att sparsamhet var tagen till regel och att ständerna för första gången med bestämdhet höllo på principen att bevillning skall gifvas endast när de ordinarie statsinkomsterna icke förslå; på sätt särskildt kan inhemtas ur statsutskottets af alla stånden godkända betänkande n:o 12. – I sammanhang med ofvan citerade yttrande berör hr A. M. den stora löneförhöjningen åt statens tjenstemän. Till en erinran om hvad vid landtdagen i denna fråga tänktes, må följande ställe i statsutskottets nyss nämnda betänkande anföras:
– ”Väl är det kändt, att fråga blifvit väckt om en omfattande förhöjning af tjenstemännens löner och att en komité redan är sysselsatt med förarbetena härtill. Men i betraktande bör tagas:
att myntreformen för en tid framåt satt en gräns för penningevärdets fallande och således för en fortgående försämring af löntagarnes ekonomiska ställning;
att en förbättring af lönerna icke nödvändigtvis måste leda till motsvarande ökning af budgeten, enär målet i åtskilliga fall torde kunna vinnas genom förenkling i förvaltningen, resp. minskning af tjenstemännens antal; samt
att den ifrågasatta löneregleringen i hvarje fall icke torde kunna så hastigt genomföras, att den i nämnvärd grad komme att belasta redan de närmaste fem årens utgiftsbudgeter.”
Utskottet, som uttalat det ofvanstående efter att ha visat hvilken stegring under de föregående åren egt rum i de flesta utgiftstitlar, tillägger:
”Med afseende å dessa omständigheter, och då det behof af ökade tillgångar, som i öfrigt gör sig känbart samt isynnerhet kan af härväsendets ordnande föranledas, manar till den största varsamhet i den ordinarie budgetens handhafvande, torde det med fullt berättigande kunna förväntas, att styrelsen skall söka i landets och de skattdragandes intresse iakttaga sådan sparsamhet, att merberörda starka progression under de ifrågavarande hufvudtitlarna hädanefter så vidt möjligt icke må i budgeten framträda”.
A. M. påbördar visserligen icke ständerna, utan styrelsen, den vidtagen stora löneförhöjningsåtgärden; och deri har han ju rätt. Men han misstager sig då han säger att de, som antogo värnepligtslagen ”omöjligen kunde förutsätta ökade utgifter för den civila förvaltningen”.
Vi vilja ej här närmare ingå på frågan om löneförhöjningen, i hvilken vi dela de af statsutskottet framhållna åsigter. Det skulle nämligen föra oss för långt på sidan om ämnet att söka visa i hvilka fall förhöjningen verkligen var behöflig, i hvilka den hade bort underlåtas. Genom det ofvan anförda yttrandet i det betänkande som låg till grund för ständernas beslut i anslagsfrågorna, torde hr A. M:s angrepp mot ständernas finansprinciper vara tillräckligt vederlagdt.
Hr A. M. borde slutligen icke förbise, att ständerna icke haft i sin hand att revidera och inskränka den allmänna stadsfondens utgiftsbudget. För att detta skall kunna ske, erfordras en grundlagsreform och tätare landtdagar. Men hr A. M. och bondeståndet förkastade förslagen om petitioner i sådant syfte.