19.7.1873 Selim Lemström–LM
Finsk text
19. heinäkuuta 1873
Rakas veljeni!
Miltei siitä päivästä lähtien, kun tulin omistamallesi tilalle, monien haaveilemaan Laitialaan, olen hellinyt ajatusta, että kirjoittaisin sinulle, mutta kun aika ei ole kulunut tavalliseen tapaansa, toisin sanoen siivillä, vaan kiireisesti kuin sähkösanoma, niin minulle ei ole jäänyt sitä niin paljoa että olisin päässyt ”sanoistatekoihin”, vaikka olisikin niin paljon sanottavaa. Kaiken todennäköisyyden mukaan sinä pohtiessasi syvällisesti pienten valtioiden valtio-oikeudellisia mahdollisuuksia olemassaolonsa säilyttämiseksi, olet unohtanut koko häätarinan, mutta minä en voi niin tehdä, joten haluan virkistää tuon hauskan tilaisuuden muistoa lähettämällä sinulle ja herttaiselle pikku rouvallesi sydämelliset kiitokset. Se oli todellakin jotain sellaista, joka säilyttää paikkansa parhaiden muistojeni joukossa. Miten jatkossa on mennyt, sen voit päätellä siitä miten ajalla on tapana kulkea ja sen voi tiivistää seuraavasti: me olemme ja tulemme olemaan onnellisia.
Oli pieni erehdys, ettet tullut Lahdesta tänne, sillä sinua olisi ilahduttanut nähdä, miten luonto on helpottanut kaikkia tilalla tehtyjä ponnisteluja niin että vainiot kantavat rikasta lupausta, joka heinän kohdalla on juuri näinä päivinä muuttumassa todellisuudeksi. Olen seurannut kehitystä ihastuneena ja odottanut vain, että voisit itse tulla ja iloita siitä, ja siinä onnellisessa tapauksessa seuraisin sinua maille ja metsiin. Kelpo Rönnbäckin ukko lienee, sikäli kun kainoudeltaan ja korkealta vaatimustasoltaan kykenee, kertonut sinulle asioista niin ettei minun tarvitse mennä kaikkiin yksityiskohtiin. Sääli, etteivät spekulantit ole nyt voineet nähdä tilaa. On päivänselvää, että siitä voisi tulla kaunis koti sellaiselle, joka haluaisi sen sellaiseksi tehdä, ja sen vähän perusteella mitä minä olen nähnyt ja pystyn ymmärtämään, on päivänselvää, että yhdessä Mansikiven kylän kanssa siitä tulisi myös tuottoisa liiketoimi. Olemme viihtyneet täällä niin hyvin kuin missään vain voisi ja olemme siitä kiitolliset isäntäväellemme, joka niin suopeasti antoi meidän asettua tänne.
Panimossa en ole käynyt niin usein kuin alkujaan oli tarkoitus, siis kellarissa, mutta en ole kuitenkaan täysin laiminlyönyt sen varsin hyviä tuotteita. Myös panimomestari on niin suosiollinen, että siellä käynti ei voi olla muuta kuin pelkkää huvia. En voi sanoa, että opinnot olisivat sujuneet voimallisesti, mutta jotain pientä on kuitenkin tehty ja lisää on vielä tulossa.
Ja nyt, veli Leo, olisi hauska kuulla miten sinulle menee: hyvin kuten aina, arvaan minä. Nyt ei sinulta ehkä voi paljoa odottaa, joten säästän uteliaisuuttani elokuun alkuun saakka. Niihin suurin etuihin, joita tällä taiteesta ja luonnosta rikkaalla paikalla on, kuuluu hedelmällisyys ja hyvä laatu. Jos aloitetaan alhaalta, niin silmää hivelee ensinnäkin sievä joukko hanhenpoikasia, joista Alma halussaan suojella ”tyranniaan” minua innokkasti varoittaa, koska niiden isä osoittaa vihamielistä käyttäytymistä.
Seuraavaksi tulee navetta ja sen pienet ”snutikat” (Puotilan terminologian mukaan), todella komeaa ainesta tuleviksi emolehmiksi. Ja unohdin aivan ”Svepnerit”, olen niistä valinnut oman suosikkini, joka on niin joviaalin näköinen <alkutekstissä aukko> että sen täytyy tuottaa iloisia porsaita. Talli on tuottanut pienen kiiltävän arabialaisen, joka viimeksi tänään näytti tulisen luontonsa heinäniityllä, jossa Almalla ja minulla oli ilo kylvää heinänsiementä. Merkillisintä hedelmällisyyttä osoittavat kuitenkin järjellä varustetut olennot, sillä ”joka mökissä keinuu pian pikkuinen”, kaksinkertaisenakin versiona, mutta tähän liittyen ilmenee erikoinen tilanne, jota Alma naiivisti kutsuu ”isien puuttumiseksi”. Rönnbäckin ukko totesi vain yksinkertaisesti, että niin se on Laitialassa aina ollut. Onpa enne!
Voi hyvin, rakas veli, sano terveiseni Alexandralle ja Milille äläkä unohda minua
Sinun
Selim Lemström
Original (transkription)
|1|
1873 14/7tillagt
Min käre broder!
Nästan ända ifrån den dag jag kom till
din egande egendom, det mångom drömda Lai-
tiala, har det hos mig varit ett kärt före-
mål för tanken, huru jag skulle skrifva
Dig till, men som tiden har icke gått på
det vanliga viset d. v. s. med vingar, utan med
samma fortskaffningsmedel, som en delegs-
depesch, så har det ej varit mig möjligt
att få fatt i den så mycket att jag
kunnat komma från ”sound to things” och
detta, ehuru jag skulle haft så mycket att
orda om. Enligt all sannolikhet har Du
redan, under djupsinnigt begrundande af
de små staternas statsrättliga möjlig-
|2|
het att bibehålla sig, i dessa den
dundrande upplysningens refflade krut tider,
förglömt hela bröllopshistorien, men ser
Du det har jag ännu icke, hvarföre
jag vid det friska minnet af detta glada
tillfälle länder Dig och din älskliga lilla
fru en hjertlig tacksägelse. Det var
verkl.verkligen af den beskaffenhet att det inta-
ger ett rum bland mina bästa minnen.
Hurudan fortsättningen deraf varit kan
Du sluta till tidens sätt att färdas
och den kan i korthet sammanfattas uti:
vi äro och skola blifva lyckliga.
Det var en liten missräkning att Du ej
kom hit från Lahtis, ty, i sanning, Du
skulle haft här något glädjande att se
ty naturen har verkligen i den grad un-
derlättat de bemödanden, som blifvit gjorda
på egendomen, att fälten bära de rikligaste
löften, som, hvad höet beträffar, just i da-
garne blifva en lysande verklighet.
|3|
Med enstruket förtjusning har jag följt utvecklingen
och blott väntat på att Du skulle komma
för att sjelf se och fröjda Dig, i hvilket
lyckliga fall jag skulle följt Dig i mark
och skog. Den heders gubben Rönnbäck
har väl, så vidt hans blygsamhet och
höga anspråk tillåtit, berättat Dig [...]oläslig/saknad text
så att jag ej anser nödigt att ingå i
detaljer. Det är synd att ej Spekulan-
ten ens fått se egendomen. Att den
kan blifva ett vackert hem för den, som
i någon mn intresserar sig för att
göra den dertill, ligger för öppen dag, äfven
som att den kan blifva en god affär
med Manskivi by inkorporerad, är
lika tydligt af det lilla jag sett och
kunnat uppfatta. Wår trefnad har här
varit så stor den någonstädes kunnat
vara och attstruket vi ärotillagt derföre ärostruket vårt värd-
folk tackskyldiga, som så förekomman-
de tillät oss här slå oss ned.
Bryggeriet har jag ej så ofta besökt, som
det i början var min afsigt, nb.nota bene källaren,
men likväl har jag ej alldeles försummat
dess ganska goda produkter. Bryggmästaren
är äfven så förekommande att man ej an-
nat än finner nöje dervidtillagt.– Jag kan ej
säga att studierna gått med kraft, men
dock har litet blifvit gjordt och mera blifva
det ännu.
Och nu broder Leo vore det roligt att
höra huru det går för Dig; bra som alltid
gissar jag! Föga lär Du vår musa vara
att hitförvänta, hvarföre jag får spara min
nyfikenhet till början af Augusti. –
Ibland de stora fördelar, som detta af konst
och natur rikt begåfvade ställe har att er-
bjuda är entillagt märkelig fruktsamhet och af god
beskaffenhet. Om jag börjar nedifrån, så för-
nöjes ögat först af ett trefligt sällskap gåsun-
gar, för hvilka Alma, i sin ifver att bevara
sinsvårtytt ”tyrann”, ideligen varnat mig, emedan
deras fäder visa fiendtliga afsigter. –
Dernäst kommer ladugården med sina snutikorsvårtytt
(enl.enligt terminologin på Botby) verkligen ståt-
liga ämnen till blifvande madammer.
För all del jag glömde ”Svepsensvårtytt”, i bland
hvilka jag utvalt mig en sprittnaken
favorit, med ett mäkta jovialiskt utseende
så att han ovilkorligen måste hänföra [...]oläslig/saknad text
de glada grisarne. Stallet har frambragt
en liten glänsande arab, som jag senast i
dag såg visa sin eldiga natur på torr-
hösängen, der Alma och jag hade det nöjet
att tillplatta ett hösåtar. Den märk-
ligaste fruktsamhet visar sig dock ibland
de med förstånd begåfvade varelserna, ty
”snart liten pilt i hvar backstuga gungar”
i mångdubbel upplaga, men här vid visar
sig en besynnerlig egenhet, som af Alma naivt
betraktades som ”brist på pappor”. Gubben
Rönnbäck förklarade helt kategoriskt att det
alltid ”varit så” på Laitiala. Arcise
omen! Må väl käre broder, framför
min förbindligaste helsning till Alexandra
|6|
och Mili, samt glöm ej
Din af hjertat
Selim Lemström
d 19 Juli 1873.
1873 14/7
Min käre broder!
Nästan ända ifrån den dag jag kom till din egande egendom, det mångom drömda Laitiala, har det hos mig varit ett kärt föremål för tanken, huru jag skulle skrifva Dig till, men som tiden har icke gått på det vanliga viset d. v. s. med vingar, utan med samma fortskaffningsmedel, som en delegsdepesch, så har det ej varit mig möjligt att få fatt i den så mycket att jag kunnat komma från ”sound to things”
eng. från tal till gärning och detta, ehuru jag skulle haft så mycket att orda om. Enligt all sannolikhet har Du redan, under djupsinnigt begrundande af de små staternas statsrättliga möjlig|2|het att bibehålla sig, i dessa den dundrande upplysningens refflade krut tider, förglömt hela bröllopshistorien, men ser Du det har jag ännu icke, hvarföre jag vid det friska minnet af detta glada tillfälle länder Dig och din älskliga lilla fru en hjertlig tacksägelse. Det var verkl.verkligen af den beskaffenhet att det intager ett rum bland mina bästa minnen. Hurudan fortsättningen deraf varit kan Du sluta till tidens sätt att färdas och den kan i korthet sammanfattas uti: vi äro och skola blifva lyckliga.
Det var en liten missräkning att Du ej kom hit från Lahtis, ty, i sanning, Du skulle haft här något glädjande att se ty naturen har verkligen i den grad underlättat de bemödanden, som blifvit gjorda på egendomen, att fälten bära de rikligaste löften, som, hvad höet beträffar, just i dagarne blifva en lysande verklighet.|3| Med förtjusning har jag följt utvecklingen och blott väntat på att Du skulle komma för att sjelf se och fröjda Dig, i hvilket lyckliga fall jag skulle följt Dig i mark och skog. Den heders gubben Rönnbäck har väl, så vidt hans blygsamhet och höga anspråk tillåtit, berättat Dig [...]oläslig/saknad text så att jag ej anser nödigt att ingå i detaljer. Det är synd att ej Spekulanten ens fått se egendomen. Att den kan blifva ett vackert hem för den, som i någon måtillagt av utgivarenn intresserar sig för att göra den dertill, ligger för öppen dag, äfven som att den kan blifva en god affär med Manskivi by inkorporerad, är lika tydligt af det lilla jag sett och kunnat uppfatta. Wår trefnad har här varit så stor den någonstädes kunnat vara och vi äro derföre vårt värdfolk tackskyldiga, som så förekommande tillät oss här slå oss ned.
|4|Bryggeriet har jag ej så ofta besökt, som det i början var min afsigt, nb.nota bene
lat. notera källaren, men likväl har jag ej alldeles försummat dess ganska goda produkter. Bryggmästaren är äfven så förekommande att man ej annat än finner nöje dervid.– Jag kan ej säga att studierna gått med kraft, men dock har litet blifvit gjordt och mera blifva det ännu.
Och nu broder Leo vore det roligt att höra huru det går för Dig; bra som alltid gissar jag! Föga lär Du vår musa vara att hitförvänta, hvarföre jag får spara min nyfikenhet till början af Augusti. –
Ibland de stora fördelar, som detta af konst och natur rikt begåfvade ställe har att erbjuda är en märkelig fruktsamhet och af god beskaffenhet. Om jag börjar nedifrån, så förnöjes ögat först af ett trefligt sällskap gåsungar, för hvilka Alma, i sin ifver att bevara sinsvårtytt ”tyrann”, ideligen varnat mig, emedan deras fäder visa fiendtliga afsigter. –
|5|Dernäst kommer ladugården med sina snutikorsvårtytt (enl.enligt terminologin på Botby) verkligen ståtliga ämnen till blifvande madammer. För all del jag glömde ”Svepsensvårtytt”, i bland hvilka jag utvalt mig en sprittnaken favorit, med ett mäkta jovialiskt utseende så att han ovilkorligen måste hänföra [...]oläslig/saknad text de glada grisarne. Stallet har frambragt en liten glänsande arab, som jag senast i dag såg visa sin eldiga natur på torrhösängen, der Alma och jag hade det nöjet att tillplatta ett hösåtar. Den märkligaste fruktsamhet visar sig dock ibland de med förstånd begåfvade varelserna, ty ”snart liten pilt i hvar backstuga gungar” i mångdubbel upplaga, men här vid visar sig en besynnerlig egenhet, som af Alma naivt betraktades som ”brist på pappor”. Gubben Rönnbäck förklarade helt kategoriskt att det alltid ”varit så” på Laitiala. Arcise omen! Må väl käre broder, framför min förbindligaste helsning till Alexandra|6| och Mili, samt glöm ej
Din af hjertat
Selim Lemström
d 19 Juli 1873.