Hvarje bref, som kommit från Montreux, har varit för oss en ökad anledning till glädje, då vi erfarit att det går så bra framåt med Ditt helsotillstånd. Det var en riktig njutning att se Alexandras anletsdrag medan hon igår morgse satt och läste de 20 sidor, i hvilka Du tecknat Er tillvaro derborta med dess olikartade intryck och iakttagelser. Och jag, för min del, känner ett lifligt behof att få tacka Dig för de vänliga ord, Du äfven denna gång yttrat|2| om mig! Säkert är att jag nog skulle vilja vara förtjent af den goda tanke som Du har om mig, – men tyvärr vet jag bäst sjelf att jag i mångt och mycket icke är sådan som jag ville och borde vara.
Emellertid käns det så godt i hjertat, detta medvetande att i vår familjekrets alla hålla så uppriktigt af hvarandra. Och när man är långt skilda, vet man ändå att tankarna ständigt möter och öfvervinner afståndet.
Jag erfor af Alexandra, att Du önskade ha några fotografier af Helsingfors, för att visa Dina utländska vänner hvilken vacker hufvudstad det|3| okända landet i högan Nord dock består sig. Derför sänder jag nu en liten samling sådana. De äro ej mycket att skryta med, men åtskilliga af dessa vyer äro ju dock temligen presentabla. Jag ber Dig betrakta samlingen såsom en liten julklapp, om den ock kommer för tidigt.
Vintern tyckes nu vilja göra sitt intåg. Det är 14 graders köld, och nu bör det bli käla i jorden ty vi ha åter fått bar mark.
Detta är något annat, än den milda atmosferen vid Genèversjön!
Oss emellan sagdt, skulle vi alla ha stor lust, att resa|4| af till Schweiz och fira julen med Er. Cely tycker att detta vore den naturligaste sak i verlden. Men det kan dock icke ske. Ty gamla Mamma skulle icke kunna komma med – och kostnaden vore för stor.
Ja, nog ären I saknade här! Allt emellanåt när jag hör steg på mitt tak, inbillar jag mig att det är Torsten, – och så tänker jag på huru mycket jag skulle hafva att tala om med honom, – men sedan återvänder tanken till verkligheten, och då framstår det klart för mig huru lyckligt det är att han nu så helt och hållet kan hängifva sig åt de sina. – Helsa honom hjertligt och säg att jag denna gång besöker honom blott med tryckta ord, men med det snaraste åter skall skrifva. Och nu godnatt!
Helsingfors 3 December 1880.
Goda Jenny!
Hvarje bref, som kommit från Montreux, har varit för oss en ökad anledning till glädje, då vi erfarit att det går så bra framåt med Ditt helsotillstånd. Det var en riktig njutning att se Alexandras anletsdrag medan hon igår morgse satt och läste de 20 sidor, i hvilka Du tecknat Er tillvaro derborta med dess olikartade intryck och iakttagelser. Och jag, för min del, känner ett lifligt behof att få tacka Dig för de vänliga ord, Du äfven denna gång yttrat|2| om mig! Säkert är att jag nog skulle vilja vara förtjent af den goda tanke som Du har om mig, – men tyvärr vet jag bäst sjelf att jag i mångt och mycket icke är sådan som jag ville och borde vara.
Emellertid käns det så godt i hjertat, detta medvetande att i vår familjekrets alla hålla så uppriktigt af hvarandra. Och när man är långt skilda, vet man ändå att tankarna ständigt möter och öfvervinner afståndet.
Jag erfor af Alexandra, att Du önskade ha några fotografier af Helsingfors, för att visa Dina utländska vänner hvilken vacker hufvudstad det|3| okända landet i högan Nord dock består sig. Derför sänder jag nu en liten samling sådana. De äro ej mycket att skryta med, men åtskilliga af dessa vyer äro ju dock temligen presentabla. Jag ber Dig betrakta samlingen såsom en liten julklapp, om den ock kommer för tidigt.
Vintern tyckes nu vilja göra sitt intåg. Det är 14 graders köld, och nu bör det bli käla i jorden ty vi ha åter fått bar mark.
Detta är något annat, än den milda atmosferen vid Genèversjön!
Oss emellan sagdt, skulle vi alla ha stor lust, att resa|4| af till Schweiz och fira julen med Er. Cely tycker att detta vore den naturligaste sak i verlden. Men det kan dock icke ske. Ty gamla Mamma skulle icke kunna komma med – och kostnaden vore för stor.
Ja, nog ären I saknade här! Allt emellanåt när jag hör steg på mitt tak, inbillar jag mig att det är Torsten, – och så tänker jag på huru mycket jag skulle hafva att tala om med honom, – men sedan återvänder tanken till verkligheten, och då framstår det klart för mig huru lyckligt det är att han nu så helt och hållet kan hängifva sig åt de sina. – Helsa honom hjertligt och säg att jag denna gång besöker honom blott med tryckta ord, men med det snaraste åter skall skrifva. Och nu godnatt!
Din tillgifne svåger
Leo M.