1.4.1875 Finlands statsrätt

2.4.1875 Finlands statsrätt

5.4.1875 Finlands statsrätt

2.4.1875 Finlands statsrätt

Svensk text

|1|

Finlands statsrätttillagt av utgivaren

V. T.Vårterminen 1875.
26te Föreläsn.Föreläsningen
2 April.

Frågan om utländingars rätt i Finland föranledde till en utflygt på internationella rättens gebit, eller rättare att från detta gebit anföra några sådana grundsatser som af statsmakten, särskildt domstolen böra tillämpas i afseende å utländing, eller rättsväsende som bero på i utlandet eller mellan finne och utländingar träffade aftal. De höra till statsrätten, dessa principer, enär gäller att genom dem få klart den utsträckning i hvilka statens lagar och statsmyndigheters tillgörande ega sin tillämpning; och till denna afdelning af statsrätten emedan specielt utländingars rättsförhållanden derigenom preciseras. – Innan som öfvergår till allm.allmänna medborgerliga rättigheter vill beröra en punkt med anledning af att igår vid bortgåendet blef interpellerad om mitt påstående att, enl.enligt folkr.folkrättslig praxis, finne som begått brott utrikes, kan af finsk domstol dömas om han kommit undan hit, och att då finsk lag bör tillämpas. Ansett stå i strid med vår i R B.Rättegångsbalken 10 kapkapitlet 21 §, som stadgar att brott och missgerningar ransakas och dömas der gerningen gjord är, ehvad Rätt han eljest hörer till som brutit.

Då möjlighet äfven andra än interpellanten finna svårt att förena den af mig anförda satsen härmed och särskilt hvad formen angår, vill förklara. Främst påminna om 22 § i samma kap.kapitel och B. ”Gör svensk man dråp, eller annan svår gerning å svensk man utrikes och varder han der ej gripen utan komma hit i riket in, dömes der han fångas efter svensk rätt, om gerningen är uppenbar, ändå att ej någon målsegande åkärer.” – Således ett undantag. Analogin härmed ligger nära tillhands äfven för sådana fall då finne i utlandet begått brott utan att föremålet derför finne.

|2|
De allmänna medborgerliga rättigheterna.

Medborgarerätten innefattar 1o) Privaträttigheter, som tillkomma den berättigade i förhållande till andra personer och 2o) offentliga rättigheter, som tillkommer medborgare i förhållande till staten. – Dessa sistnämnda äro a) allmänna medborgerliga, hvilka tillkommer hvarje statsmedlem ss.såsom person betraktas, således utan särskildt afseende på stånd, yrke, m. m., samt b) sådana politiska rättigheter, för hvilkas åtnjutande erfordras vissa qvalifikationer, ss.såsom t. ex. rättigheten att välja och väljas till landtdagsman. – Här sysselsätta oss med de under a).

Liksom man ur den principiela uppfattningen af den konst.konstitutionella monarkiska staten kan deducera Regentens väsentliga Majestätsrättigheter eller prerogativer, äfven der de icke alla i förf.författning uttryckligt anförda, likaså ifråga om de allm.allmänna medborgerliga rättigheter. – Det är hufvudsakligen gengenom Franska revol.revolutionen som de brutit sig väg g.genom Europa, om ock långt förut i England och Sverige erkända, ju aldrig förbisedda. De har blifvit kallade ”Folkets öfvergripliga rättigheter” gentemot Regenter, ”oförytterliga, absoluta, ursprungliga, medfödda” och vissa af dem är det som företrädesvis benämnas menniskans rättigheter, droit de lʼhomme.

Uppehållit mig om dem närmare i inledande föreläsningen i höstas.

Jag kan här behandla dem efter en temligen vanlig indelning i tvenne större grupper, medborgerliga friheter och medborgerliga jemlikheter och hoppas jag att dessa termer icke för H Hherrarna hafva alltför dålig klang derför att de ofta begagnats ss.såsom täckmantel för revolutionära tilltag af det slag som föga befrämja rätt och frihet.

|3|

2 kap.kapitlet –
De rättigheter, som hafva sin grund i erkännandet af individens frihet!tillagt i marginalen

Den medborgerliga friheten

§ 1.

1o) Skydd och säkerhet till person fler [...]oläslig/saknad text. Denna rättighet erkänd genom grundlagsbud, 2 § R FRegeringsformen. Uppläs. I allmänhet inbegriper nu under denna rättighet skydd mot våld och förfördelande, vare sig från enskilda personer eller statens sida, ehvadsvårtytt våldet riktadt mot medborgares personliga existens eller hans frihet. – Särskilda phaser häraf äro 1) att Slafveri och lifegenskap ej kunna finnas i Finland. Detta af gammalt gällande. Våra lagar, våra rättsbestämningar tillåta ej att behandla menniskan ss.såsom ett rättslöst ting. De äldre Sv.svenska lagarna visa visserligen att trälar funnos, men eget nog förbjuda samma lagar att sälja trälar, att göra en friboren till träl samt att gifva sig sjelf i träldom, och redan i förra hälften af 14 seklet – 1335 – afskaffades träldomen heltochhållet. Sedan dess Sv.svenska lagar ej afvetat eller erkänt sådant förhållande. Tider väl funnits, då en maktegande jordegareklass velat förvandla de verkl.verkliga jordbrukarna till lifegna. Så t. ex. under Unionstiden, – försöka, att fästa landboen vid torfvan och med våld qvarhålla honom. Förut påmindt om att folkliga rörelser bröto lös emot slika importerade anspråk. En reminiscens af sträfvande att binda vid torfvan finns dock i 7 § 16 kapkapitlet J B.Jordabalken som inrymmasvårtytt jordegare makt att med våld hemta åter landbo som rymt bort inom stemmotid. Något mer än en reminiscens är detta dock ej. – Våra lagar erkänna ej heller något lifegenskapsförhållande, det ligger i hela syftningen och andan af vår lag att förkasta sådan afsikt, ngtnågot särskildt bud har derför ej behöfts. – Af praktisk vigt blef detta efter landets förening med Ryssland, hvarest lifegna då funnos. I detta afseende vår Rätts grundsatser erkända af våra Regenter. Klart att lifegna kommo att vistas här med sina ryska herrar,|4| men de skulle här betraktas ss.såsom fria ryska undersåtar, hvilka stodo i förhållande af legohjon till husbönder. – All handel om sådan ogiltig, och den lifegna som utgjort föremål derför skulle förklaras fri. Före Wiborgs läns återförening hade donationsgodsens innehafvare dit förflyttat lifegna, hvilka upptagits i länets revisionslängder. Efter föreningen uppstod frågan huru dessa behandlas. Herrarne läto skrifva dem i andra, ryska guvernement. Det hjelpte ej. De förklarades för fria finska medborgare, alla som i revisionslängder varit införda. Detta stöder sig på kejs.kejserliga kungörelserna af 17 Juli 1826 och 22 April 1827. Dermed kan jemföras en kungörelse af 8 Maj 1818.

2) Rättighet att välja vistelseort inom landet. Enhvar som sig ärligen försörjer berättigas välja vistelseort hvar han behagar inom statens gränser och får icke från till annan ort förvisas utom för begånget brott, enligt domstolsbeslut i de fall då lag så stadgar.

Är åter en person icke känd ss.såsom dendersvårtytt iakttager ordning och sedlighet i sitt lefverne samt söker efter förmåga sig ärligen försörja, utan han hänföres till klassen af försvarslösa enl.enligt 1 § förordning af 23 Jan.januari 1865, så får ej lemna sin kommun utan tillstånd på sätt sagda förf.författning närmare upptar.

Detta senare bevisar det förra.tillagt i marginalen

3o) Ingen får i häkte inmanas eller der qvarhållas utom i de fall lag uttryckl.uttryckligen bestämma. Våra ännu gällande lagar om häktning dock ofullständiga och bristfälliga. – Å bar gerning eller flyende fot genast häktas, men eljest endast efter domstols utslag. – Och det för urbota brott. Eljest fri medborgare. Denna princip, innehålla i S. B.Straffbalken 1 kapkapitlet 2 § vidare utförd i ståndsprivilegierna. Det förra ett positivt bud om häktning, de senare bekräfta att det ej må ske för annat än grafva brott: Adl. priv.Adelsprivilegierna § 5, Prest. priv.Prestprivilegierna § 24. Försäkran till Allm.Allmogen 1789, § 1. De till Riksstånden hörande och bofasta.tillagt i marginalen Den lösa deremot kan gripas på misstanke. Detta gammalt i den svenska rättan.

|5|

Rättigheten att häkta för brott är för hvarje stat oumbärlig. Men häktningen bör ej räcka längre än nödvändigheten fordrar. I detta afseende våra lagar och institutioner högst bristfälliga. S. B.Straffbalken 1: 2 säga visstsvårtytt att dräpare och andra grafva missgerningsmän skola – utan uppskof för rätta ställas. – I 15 § R F.Regeringsformen heter det: skolandes ingen, eho han vara må, länge hållas i arrest utan att ställas under ransakning och dom. Detta är dock nog vagt och sväfvande. Dergenom har mycket missbruk egt rum. T. ex. insättandet på bekännelse. Äfven här är reform behöflig och icke blott af straffrättslig betydelse, äfven af statsrättslig på det den personliga friheten må varda fullständigen skyddad gentemot polismakten och domstolar.

4o) Rättigheten till statens rättsskydd i öfrigt och att endast af laga domstol och i laga ordning dömas. Härvid främst att erinra om 2 § R F.Regeringsformen att ingen får förderfvas etcetcetera till lif, ära, lem och välfärd, utan laga dom och ransakning, likaså i 2 mom.momentet F. o S. A.Förenings- och säkerhetsaktentillagt i marginalen – och vida derisvårtytt 16 § R F.Regeringsformen som tillförsäkrar laga forum; hvarom åter i allmallmänna lagens processuella del skiljer. Deri ligger ock att loriginal: Laga rättegångsformen måste iakttagas, liksom ingen kan bli dömd utom för sådant brott, som lag eller laga stadgar med straff belägger.

Vid tillämpningen af dessa allm.allmänna reglor måste man iakttaga, dels att hos oss poliskammaren tillerkänts domsrätt i vissa s. k. polisförseelser, – här icke den rena rättssferen utan ordnings öfverträdande, – dels att lagstiftningen undantagsvis bemyndigat personer som stå i ngtnågot öfverordnadt förhållande till andra, att på egen hand använda tvångsmedel, för upprätthållande af nödig ordning, t. ex. föräldrars rätt att aga sina barn, lärarens att straffa sina lärjungar, husbonde minderåriga tjenstehjon, skepparens rätt inom skeppsbord, militärbefälhafvare förut öfver sina underlydande,|6| styresman för straffanstalt inom sitt område. Således disciplinär makt. Bilda visserl.visserligen undantag fr.från R F.Regeringsformens allmallmänna bud, men ifrågavarande tvångsmedel kunna heller aldrig lagligen komma till tillämpning utom i de speciela fall och i sådan ordning, som derom gällande särskilda förordning tydligt utstaka. Allt öfverskridande af slik myndighet blefve brottsligt. Hurudetsvårtytt lagstiftningen alltmer inskränkt sådan disciplinär makt, specielt husbondes mot tjenstehjon, förtjena här påpekas.

För jemförelses skuld vill påminna huru ifrågavarande ämne afhandlats i Belgiens konstitution:

”Den individuella friheten är garanterad. – Ingen kan blifva dragen för rätta utom i de fall lag stadga och i den form lagen föreskrifva. – Utom då det sker på bar gerning, kan ingen häktas annorlunda än på grund af domares motiverade order, som bör uppvisas vid arresterings tillfället eller sist inom ett dygn.”

Ingen kan emot sin vilja dragasvårtytt från sitt lagliga forum.

”Intet straff kan införas eller tillämpas utom på grund af lag.”

Vi ha sett att dessa grundsatser ligga dels implicit dels uttryckligen äfven i vår författning. Hvad däri brista i noggranhet och fullständighet måste vi hoppas att i en ny R. F.Regeringsform observeras. Emellertid har dock rättsmedvetandet blifvit alltmer bestämdt i dessa hänseenden. Och äfven utan G L.sreformGrundlagsreform måste vi få den personliga frihetsskyddet starkare, när omsider ny strafflag, nytt fängelsesystemsvårtytt blir genomförda och måhända äfven en förbättrad domstols organisation bereda fullständiga garantier.

Finsk text

Suomen valtio-oikeus

Kevätlukukausi 1875

26. luento 2. huhtikuuta

Kysymys ulkomaalaisten oikeuksista Suomessa johti käymään kansainvälisen oikeuden alueella eli oikeammin hakemaan tältä alueelta joitakin sellaisia periaatteita, joita valtiovallan, erityisesti tuomioistuinten tulisi soveltaa ulkomaalasiin, tai oikeuslaitokseen, kun on kyse ulkomailla tai suomalaisen ja ulkomaalaisten kesken tehdyistä sopimuksista. Ne kuuluvat valtio-oikeuteen, eli nimenomaan ne periaatteet, joiden kautta on saatava selvyys siitä, miten laajalti valtion lakeja ja valtion viranomaisten toimia on sovellettava; ja juuri tähän valtio-oikeuden osa-alueeseen, koska juuri niiden avulla erityisesti ulkomaalaisten oikeussuhteet täsmennetään. – Ennen kuin siirrymme yleisiin kansalaisoikeuksiin, haluan vielä käsitellä yhtä kohtaa siitä syystä, että eilen pois lähtiessä minulle esitettiin kysymys väitteestäni, että kansainvälisen oikeuden käytännön mukaisesti suomalainen, joka on tehnyt rikoksen ulkomailla, voidaan tuomita suomalaisessa tuomioistuimessa, jos hän on päässyt livahtamaan tänne, ja että tällöin on sovellettava Suomen lakia. Katsottiin, että se on ristiriidassa meidän Oikeuskaaremme luvun 10 §:n 21 kanssa, jossa säädetään, että rikokset ja väärinteot tutkitaan ja tuomitaan siellä, missä ne on tehty, eli sen oikeuden mukaan, jossa hän on lähinnä lakia rikkonut.

Koska on mahdollista, että kysyjän lisäksi muillakin on vaikeuksia yhdistää esittämääni lausetta tähän ja erityisesti sitä, mitä muotoon tulee, niin haluan selittää. Ensiksikin muistutan §:stä 22 samasta luvusta ja kaaresta. ”Jos ruotsalainen mies tappaa jonkun ruotsalaisen miehen tai tekee jonkin muun raskaan rikoksen ulkomailla ruotsalaista miestä kohtaan, ja jos häntä ei saada siellä kiinni, vaan hän pääsee tulemaan tänne Ruotsiin, hänet tuomitaan Ruotsin lakien mukaan siellä, missä hänet saadaan kiinni, jos teko on ilmeinen, kuitenkin niin, ettei kukaan asianomistaja vedä häntä oikeuteen.” – Tämä on siis poikkeus. Analogia on tässä siinä myös sellaisiin tapauksiin, joissa suomalainen on tehnyt ulkomailla rikoksen, eikä sen kohde ole suomalainen.

Yleiset kansalaisoikeudet

Kansalaisoikeudet sisältävät 1) Yksityisoikeudelliset asiat, jotka koskevat asianomaiset oikeudet omaavaa suhteessa muihin henkilöihin ja 2) julkiset oikeudet, jotka koskevat kansalaista suhteessa valtioon. – Nämä jälkimmäiset ovat a) yleisiä kansalaisoikeuksia, jotka kuuluvat jokaiselle valtion jäsenelle henkilökohtaisesti, siten ottamatta erityisesti huomioon säätyä, ammattia ym. sekä b) sellaisia poliittisia oikeuksia, joiden nauttimiseen vaaditaan tiettyjä edellytyksiä, esim. oikeus valita valtiopäivämies ja tulla itse valituksi. – Tässä käsittelemme oikeuksia kohdasta a).

Samoin kuin voidaan käsityksestä perustuslaillisesta monarkiasta periaatteessa johtaa Hallitsijan oleelliset Majesteetilliset oikeudet tai etuoikeudet, vaikkei niitä kaikkia ole perustuslaissa nimenomaisesti lueteltu, niin samalla tavoin voidaan johtaa siitä vastaus, kun on kyse yleisistä kansalaisoikeuksista. – Ne ovat raivanneet tiensä Euroopan halki pääasiassa Ranskan vallankumouksen kautta, vaikkakin ne olivat olleet tunnustettuja Englannissa ja Ruotsissa jo paljon sitä ennen, eikä niitä ollut siellä koskaan unohdettu. Niitä on kutsuttu ”Kansan kaikenkattaviksi oikeuksiksi” Hallitsijaan nähden, ”horjumattomiksi, absoluuttisiksi, alkuperäisiksi, myötäsyntyisiksi”, ja joitakin niistä nimitetään ennen muuta ihmisoikeuksiksi, droits de l’homme.

Käsittelin niitä lähemmin viime syksyn valmistelevassa luennossa.

Voin tässä käsitellä niitä sen suhteellisen tavallisen jaon mukaan, jossa ne jaetaan kahteen suureen ryhmään, kansalaisten vapauksiin ja kansalaisten yhdenvertasuuksiin ja toivon, ettei näillä termeillä ole teille, hyvät herrat, aivan liian huono kaiku siksi, että niitä on usein käytetty sellaisten vallankumouksellisten temppujen peittelemiseen, jotka tuskin edistävät oikeutta ja vapautta.

Luku 2 – Ne oikeudet, joiden perusteena on yksilönvapauden tunnustaminen!tillagt i marginalen

Kansalaisen vapaus

§ 1.

1) Yksilön henkilökohtainen suoja ja turvallisuus. Lisää […]. Tämä oikeus on tunnustettu perustuslain säädöksessä, Hallitusmuodon § 2. Lue ääneen. Yleensä tällä oikeudella käsitetään nykyään suojaa väkivaltaa ja erottelua vastaan, tapahtui se sitten yksityisen henkilön tai valtion puolelta, kun väkivalta on suunnattu kansalaisen henkilökohtaista olemassaoloa tai hänen vapauttaan vastaan. Erityisilmaukset tästä ovat 1) että Suomessa ei voi olla orjuutta eikä maaorjuutta. Tämä on voimassa jo vanhastaan. Meidän lakimme, meidän oikeusmääräyksemme eivät salli, että ihmistä kohdellaan oikeudettomana esineenä. Vanhemmat Ruotsin lait osoittavat tosin, että orjia on ollut, mutta kumma kyllä samat lait kieltävät orjien myymisen, vapaan ihmisen ottamisen orjaksi tai hänen itsensä alistumisen orjuuteen, ja jo 1300-luvun ensimmäisellä puoliskolla – 1335 – poistettiin orjuus aivan kokonaan. Siitä lähtien Ruotsin lait eivät ole tunteneet eivätkä tunnustaneet sellaista asiaintilaa. On kyllä ollut aikoja, jolloin vallassa ollut maanomistajaluokka on halunnut muuttaa todelliset maanviljelijät maaorjiksi. Näin esimerkiksi Unionin aikana, - yritettiin kiinnittää maalaiset turpeeseen ja pitää heistä kiinni väkivalloin. Olen jo aikaisemmin maininnut, että puhkesi esiin kansanliikkeitä tällaista muualta tuotua vaatimusta vastaan. Muisto pyrkimyksestä turpeeseen sitomiseksi on kuitenkin Maanviljelyskaaren luvussa 16 §:ssä 7, johon sisältyy maanomistajien valta hakea väkivalloin takaisin maalainen, joka on karannut kesken kontrahtiajan. Tämä ei kuitenkaan ole sen enempää kuin pelkkä muisto. – Meidän lakimme eivät myöskään tunnusta mitään maaorjuussuhdetta, meidän lakimme koko tarkoitus ja henki on, että sellainen ajatuskin on hylättävä, eikä mitään erityistä määräystä sen vuoksi ole asiassa tarvittu. – Käytännön merkitystä tälle tuli sen jälkeen, kun maa liitettiin Venäjään, jossa maaorjia silloin oli. Tässä mielessä meidän Hallitsijamme tunnustavat meidän Oikeutemme periaatteet. Oli selvää, että maaorjia tulisi tänne oleskelemaan venäläisten herrojensa kanssa, mutta täällä heitä pidettiin vapaina Venäjän alamaisina, mikä oli verrattavissa talonpoikien palkollisiin. – Kaikki tähän liittyvä kaupanteko oli laitonta, ja maaorjat, jotka olivat joutuneet sellaisen kohteiksi, oli sen vuoksi julistettava vapaiksi. Ennen Viipurin läänin liittämistä takaisin Suomeen olivat lahjoitusmaatilojen haltijat siirtäneet sinne maaorjia, jotka oli otettu läänin revisioluetteloihin. Yhdistämisen jälkeen nousi esiin kysymys, miten tässä asiassa oli toimittava. Herrat kirjauttivat heidät muihin, venäläisiin kuvernementteihin. Se ei auttanut. Heidät julistettiin vapaiksi Suomen kansalaisiksi, siis kaikki, jotka oli merkitty revisioluetteloihin. Tämä tukeutui Keisarin kuulutuksiin 17. heinäkuuta 1826 ja 22. huhtikuuta 1827. Sitä voidaan verrata 8. toukokuuta 1818 päivättyyn kuulutukseen.

2) Oikeus valita asuinpaikkansa maan rajojen sisäpuolella. Jokainen, joka ansaitsee elantonsa rehellisellä tavalla, on oikeutettu valitsemaan olinpaikkansa oman mieltymyksensä mukaan valtion rajojen sisältä, eikä häntä saa sieltä häätää toiselle paikkakunnalle, ellei hän ole tehnyt rikosta, ja tuomioistuimen päätöksen mukaan siinä tapauksessa, että laki niin säätää.

Ellei henkilöä taas tunneta sellaisena, joka noudattaa järjestystä ja siveellisyyttä elämässään sekä yrittää kykynsä mukaan elättää itsensä rehellisellä tavalla, vaan hänet luokitellaan vastuuttomaksi 23. tammikuuta 1865 päivätyn asetuksen §:n 1 mukaan, hän ei saa lähteä paikkakunnaltaan ilman lupaa tavalla, josta mainittu asetus tarkemmin määrää.

Tämä jälkimmäinen osoittaa edellisen oikeaksi.tillagt i marginalen

3) Ketään ei saa sulkea vankilaan tai pitää häntä siellä muutoin kuin niissä tapauksissa, joissa laki sen nimenomaan määrää. Meidän vielä voimassa olevat, vangitsemista koskevat lakimme ovat kuitenkin epätäydellisiä ja puutteellisia. – Itse teosta tavattu tai pakomatkalla kiinni otettu vangitaan heti, mutta muutoin vain tuomioistuimen päätöksellä. – Ja se vain vankeusrangaistusta vaativissa rikoksissa. Muutoin vapaita kansalaisia. Tämä periaate sisältyy Rikoskaaren lukuun 1, § 2 ja se on kirjattu myös säätyjen etuoikeuksiin. Edellinen on positiivinen määräys vangitsemisesta, jälkimmäinen vahvistaa, ettei se saa tapahtua muuten kuin raskaiden rikosten osalta. Aateliston etuoikeuksien § 5, Papiston etuoikeuksien § 4. Vakuutus kansalle 1789, § 1. Valtakunnan säätyihin kuuluvat ja maassa vakituisesti asuvat.tillagt i marginalen Irtolaiset sen sijaan voi pidättää, jos heitä epäillään. Tämä on vanhastaan Ruotsin oikeudessa.

Oikeus vangita rikoksentekijä on jokaisessa valtiossa välttämätön. Mutta vangitseminen ei saa kestää kauemmin kuin välttämättömyys sitä vaatii. Tässä suhteessa lakimme ja instituutiomme ovat erittäin puutteellisia. Rikoskaaren 1: 2 sanoo kyllä, että tappajat ja muut raskaiden rikosten tekijät on – viipymättä asetettava oikeuden eteen. – Hallitusmuodon §:ssä 15 sanotaan: Älköön ketään pidettäkö arestissa pidempään kuin on tarpeen, vaan asetettakoon tutkittavaksi ja tuomittavaksi. Tämä on kuitenkin varsin epämääräistä ja horjuvaa. Sen vuosi on tapahtunut paljon väärinkäyttöä. Esim. sulkeminen vankeuteen tunnustuksen perusteella. Myös tässä tarvitaan uudistamista eikä pelkästään rikosoikeudellisen merkityksen kannalta, vaan myös valtio-oikeudellisen, siten että henkilökohtainen vapaus säilyy täysin suojattuna poliisivaltaa ja tuomioistuimia vastaan.

4) Oikeus valtion oikeussuojeluun yleensä ja siihen, että tuomion antaa vain laillinen tuomioistuin ja se antaa sen laillisessa järjestyksessä. Tässä on lähinnä muistutettava Hallitusmuodon §:stä 2, siis ettei kenenkään elämää, kunniaa, ruumiinjäsentä tai terveyttä ei saa tärvellä jne. ilman laillista tuomiota ja tutkintaa, samoin Yhdistys- ja Vakuuskirjan momentissa 2tillagt i marginalen – ja edelleen Hallitusmuodon §:ssä 16. Siinä taataan lainmukainen oikeusistunto, josta taas yleisen lain prosessiosa eroaa. Siinä sanotaan myös, että laillista oikeudenkäyntimuotoa on noudatettava, eikä ketään voi tuomita muuta kuin sellaisesta rikoksesta, josta laki tai lait säätävät rangaistusseuraamuksia.

Kun näitä yleisiä sääntöjä sovelletaan, on otettava huomioon osittain se, että meillä poliisikamareille tunnustetaan tuomio-oikeus tietyissä nk. poliisirikkeissä, - tässä ei ole kyse puhtaista oikeusasioista, vaan järjestysrikkeistä, - osittain taas se, että lainsäädäntö on poikkeuksellisesti valtuuttanut henkilöt, jotka ovat jollain tavoin ylemmässä asemassa muihin nähden, käyttämään omin päin pakkokeinoja tarpeellisen järjestyksen ylläpitämiseksi, esim. vanhempien oikeus lastensa kurittamiseen, opettajien oikeus rangaista oppipoikiaan, talonpoika alaikäisiä palkollisiaan, kapteenin oikeus laivan kannella, sotilaskomentaja aikaisemmin alaisiaan, rangaistuslaitoksen johtaja laitoksensa sisällä. Se on siten kurinpitovaltaa. Hallitusmuodon yleiset määräykset muodostavat tosin poikkeuksen, mutta kyseiset pakkokeinot eivät voi koskaan tulla laillisesti sovellettaviksi muutoin kuin erikoistapauksissa ja sellaisessa järjestyksessä, jonka reitin sitä koskeva erityisasetus selvästi viitoittaa. Kaikki tällaisen viranomaisen harjoittama lain ylittäminen olisi rangaistavaa. Miten lainsäädäntö yhä enemmän rajoittaa sellaista kurinpitovaltaa, erityisesti talonpojan palkollisiin kohdistamaa, on syytä tässä korostaa.

Vertailun vuoksi haluan muistuttaa, miten kyseistä aihetta käsitellään Belgian valtiosäännössä: ” Yksilön vapaus on taattu. – Ketään ei voi viedä oikeuden eteen kuin niissä tapauksissa, joissa laki sen säätää, ja siinä muodossa kuin laki määrää. – Ketään ei voi vangita muutoin kuin tuomarin perustellusta käskystä, paitsi silloin, kun hänet saadaan kiinni itse teosta, ja tuomarin käsky on osoitettava pidätystilanteessa tai viimeistään yhden vuorokauden kuluttua pidätyksestä.”

Ketään ei voi vastoin tahtoaan vetää pois lailliselta foorumiltaan.

”Mitään rangaistusta ei voi määrätä tai soveltaa muutoin kuin lain perusteella.”

Olemme nähneet, että nämä periaatteet ovat, osin implisiittisesti, osin selväsanaisesti, läsnä myös meidän perustuslaissamme. Sen sijaan siitä puuttuu tarkkuus ja täydellisyys, ja siksi meidän täytyy toivoa, että ne otetaan huomioon uudessa Hallitusmuodossa. Oikeustietoisuus on kuitenkin kehittynyt yhä paremmaksi tässä suhteessa. Ja myös ilman perustuslain uudistusta meidän on saatava henkilökohtaisen vapauden suoja vahvemmaksi, kun myös uusi rikoslaki, uusi vankilajärjestelmä saadaan viedyksi läpi, ja kenties myös parannettu tuomioistuinorganisaatio takaa nämä asiat entistä täydellisemmin.

Original (transkription)

|1|

Finlands statsrätttillagt av utgivaren

V. T.Vårterminen 1875.
26te Föreläsn.Föreläsningen
2 April.

Frågan om utländingars rätt i Finland föranledde till
en utflygt på internationella rättens gebit, eller rättare
att från detta gebit anföra några sådanatillagt grundsatser som af
statsmakten, särskildt domstolen böra tillämpas i afseende
å utländing, eller rättsväsende som tillkommitstruket bero på enstrukettillagt i utlandet
eller mellan finne och utländingar träffade aftal. De höra
till statsrätten, dessa principer, enär gäller att genom dem
få klart den utsträckning i hvilka statens lagar och stats-
myndigheters tillgörande ega sin tillämpning; och till denna
afdelning af statsrätten emedan specielt utländingars rättsför-
hållanden derigenom preciseras. – Innan som öfvergår
till allm.allmänna medborgerliga rättigheter vill beröra en punkt
med anledning af att igår vid bortgåendet blef interpellerad
förstruket omtillagt mitt påstående att, enl.enligt folkr.folkrättslig praxis, finne som
begått brott utrikes, kan af finsk domstol dömas om han
kommit undan hit, och att då finsk lag bör tillämpas. Ansett
stå i strid med vår i R B.Rättegångsbalken 10 kapkapitlet 21 §, som stadgar att
brott och missgerningar ransakas och dömas der gerningen
gjord är, ehvad Rätt han eljest hörer till som brutit.

Då möjlighet äfven andra än interpellanten finna svårt att förena
den af mig anförda satsen härmed och särskilt hvad formen angårtillagt, vill förklara. Främst påminna
om 22 § i samma kap.kapitel och B. ”Gör svensk man dråp, eller
annan svår gerning å svensk man utrikes och varder han
der ej gripen utan komma hit i riket in, dömes der
han fångas efter svensk rätt, om gerningen är uppenbar,
ändå att ej någon målsegande åkärer.” – Således ett undantag.tillagt Analogin här-
med ligger nära tillhands äfven för sådana afstruket fall då finne i utlan-
det begått brott utan att föremålet derför finne.

|2|
De allmänna medborgerliga rättigheterna.

Medborgarerätten innefattar 1o) Privaträttigheter,
som tillkomma den berättigade i förhållande till andra
personer och 2o) offentliga rättigheter, som tillkommer
medborgare i förhållande till staten. – Dessa sistnämnda
äro a) allmänna medborgerliga, hvilka tillkommer hvarje
statsmedlem ss.såsom person betraktas, således utan särskildt
afseende på stånd, yrke, m. m., samt b) sådana
politiska rättigheter, för hvilkas åtnjutande erfordras vissa
qvalifikationer, ss.såsom t. ex. rättigheten att välja och väljas till landt-
dagsman. – Här sysselsätta oss med de under a).

Liksom man ur den principiela uppfattningen af den konst.konstitutionella
monarkiska staten kan deducera Regentens väsentliga
Mstruket Majestätsrättigheter eller prerogativer, äfven der de icke alla
i förf.författning uttryckligt anförda, likaså ifråga om de allm.allmänna med-
borgerliga rättigheter. – Det är hufvudsakligen gengenom Franska
revol.revolutionen som de brutit sig väg g.genom Europa, om ock långt
förut i England och Sverige erkända, ju aldrig förbisedda.
De har blifvit kallade ”Folkets öfvergripliga rättigheter” gentemot
Regenter, ”oförytterliga, absoluta, ursprungliga, medfödda” och
vissa af dem är det som företrädesvis benämnas menniskans
rättigheter, droit de lʼhomme.

Uppehållit mig om dem närmare i inledande före-
läsningen i höstas.

Jag kan här behandla dem efter en temligen vanlig
indelning i tvenne större grupper, medborgerliga frihetertillagt och med-
borgerliga jemlikheter och hoppas jag att dessa termer icke
för H Hherrarna hafva alltför dålig klang derför att de ofta begagnats
ss.såsom täckmantel för revolutionära tilltag af det slag som föga
befrämja rätt och frihet.

|3|

2 kap.kapitlet –
De rättigheter, som
hafva sin grund i
erkännandet af
individens frihet!tillagt i marginalen

Den medborgerliga friheten

§ 1.tillagt

1o) Skydd och säkerhet till person fler [...]oläslig/saknad texttillagt. Denna rättighet erkänd
genom grundlagsbud, 2 § R FRegeringsformen. Uppläs. I allmänhet
inbegriper nu under denna rättighet skydd mot våld och
förfördelande, vare sig från enskilda personer eller statens
sida, ehvadsvårtytt våldet riktadt mot medborgares personliga
existens eller hans frihet. – Särskilda phaser häraf
äro 1) att Slafveri och lifegenskap ej kunna finnas i
Finland. Detta af gammalt gällande.tillagt Våra lagar, våra rättsbestämningar tillåta ej att behandla
menniskan ss.såsom ett rättslöst ting. De äldre Sv.svenska lagarna visa vis-
serligen att trälar funnos, men eget nog förbjuda samma lagar
att sälja trälar, att göra en friboren till träl samt att gifva sig sjelf
i träldom, och redan i förra hälften af 14 seklet – 1335 – af-
skaffades träldomen heltochhållet. Sedan dess Sv.svenska lagar ej af-
vetat eller erkänt sådant förhållande. Tider väl funnits, då en
maktegande jordegareklass velat förvandla de verkl.verkliga jordbrukarna
till lifegna. Så t. ex. under Unionstiden, – försöka, att fästa
landboen vid torfvan och med våld qvarhålla honom. Förut på-
mindt om att folkliga rörelser bröto lös emot slika importerade anspråk.
En reminiscens af sträfvande att binda vid torfvan finns dock i
7 § 16 kapkapitlet J B.Jordabalken som inrymmasvårtytt jordegare makt att med våld
hemta åter landbo som rymt bort inom stemmotid. Något
mer än en reminiscens är detta dock ej. – Våra lagar erkän-
na ej heller något lifegenskapsförhållande, det ligger i hela
syftningen och andan af vår lag att förkasta sådan afsikt, ngtnågot sär-
skildt bud har derför ej behöfts. – Af praktisk vigt blef detta
efter landets förening med Ryssland, hvarest lifegna då funnos.
I detta afseende vår Rätts grundsatser erkända af våra Regenter.
Klart att lifegna kommo att vistas här med sina ryska herrar,
|4| men de skulle här betraktas ss.såsom fria ryska undersåtar, hvilka
stodo i förhållande af legohjon till husbönder. – All handel
om sådan ogiltig, och den lifegna som utgjort föremål derför skulle
förklaras fri. Före Wiborgs läns återförening hade donationsgodsens
innehafvare dit förflyttat lifegna, hvilka upptagits i länets revisions-
längder. Efter föreningen uppstod frågan huru dessa behandlas. Herrarne
läto skrifva dem i andra, ryska guvernement. Det hjelpte ej. De
förklarades för fria finska medborgare, alla som i revisionslängder
varit införda. Detta stöder sig på kejs.kejserliga kungörelserna
af 17 Juli 1826 och 22 April 1827. Dermed kan
jemföras en kungörelse af 8 Maj 1818.

2) Rättighet att välja vistelseort inom landet. Enhvar
som sig ärligen försörjer berättigas välja vistelseort hvar
han behagar inom statens gränser och får icke från till an-
nan ort förvisas utom för begånget brott, enligt domstols-
beslut i de fall då lag så stadgar.

Är åter en person icke känd ss.såsom dendersvårtytt iakttager ordning och
sedlighet i sitt lefverne samt söker efter förmåga sig ärligen försörja,
utan han hänföres till klassen af försvarslösa enl.enligt 1 § förordning
af 23 Jan.januari 1865, så får ej lemna sin kommun utan
tillstånd på sätt sagda förf.författning närmare upptar.

Detta senare be-
visar det förra.tillagt i marginalen

3o) Ingen får i häkte inmanas eller der qvarhållas
utom i de fall lag uttryckl.uttryckligen bestämma. Våra ännu
gällande lagar om häktning docktillagt ofullständiga och bristfälliga. – Å
bar gerning eller flyende fot genast häktas, men eljest endast
efter domstols utslag. – Och det för urbota brott. Eljest fri med-
borgare. Denna princip, innehålla i S. B.Straffbalken 1 kapkapitlet 2 § vidare
utförd i ståndsprivilegierna. Det förra ett positivt bud om
häktning, de senare bekräfta att det ej må ske för annat än grafva
brott: Adl. priv.Adelsprivilegierna § 5, Prest. priv.Prestprivilegierna § 24. Försäkran till Allm.Allmogen 1789, § 1.
De till
Riksstånden hörande
och bofasta.tillagt i marginalen Den lösa deremot kan gripas på misstanke. Detta gammalt i den
svenska rättan.

|5|

Rättigheten att häkta för brott är för hvarje stat oumbärlig. Men
häktningen bör ej räcka längre än nödvändigheten fordrar. I detta
afseende våra lagar och institutioner högst bristfälliga. S. B.Straffbalken 1: 2
säga visstsvårtytt att dräpare och andra grafva missgerningsmän skola – utan
uppskof för rätta ställas. – I 15 § R F.Regeringsformen heter det: skolandes
ingen, eho han vara må, länge hållas i arrest utan att ställas
under ransakning och dom. Detta är dock nog vagt och
sväfvande. Dergenom har mycket missbruk egt rum. T. ex.
insättandet på bekännelse. Äfven här är reform behöflig
och icke blott af straffrättslig betydelse, äfven af statsrättslig
på det den personliga friheten må varda fullständigen skyddad
gentemot polismakten och domstolar.

4o) Rättigheten till statens rättsskydd i öfrigt ochtillagt att endast af laga domstol och i laga ordning
dömas. Härvid främst att erinra om 2 § R F.strukettillagt 2 § R F.Regeringsformen att ingen
får förderfvas etcetcetera till lif, ära, lem och
välfärd eller struket[...]oläslig/saknad text
händer egendomstruket,tillagt utan laga dom och ransakning, likaså i 2 mom.momentet
F. o S. A.Förenings- och säkerhetsaktentillagt i marginalen – och vida
derisvårtytt 16 § R F.Regeringsformen som tillförsäkrar laga forum; hvarom åter
i allmallmänna lagens processuella del skiljer. Deri ligger ock att Laga rättegångs-
formen måste iakttagas, liksom ingen kan bli dömd utom
för sådant brott, som lag eller laga stadgar med straff
belägger.

Vid tillämpningen af dessa allm.allmänna reglor måste man
iakttaga, dels att hos oss poliskammaren tillerkänts domsrätt
i vissa s. k. polisförseelser, – här icke den rena rättssferen
utan ordnings öfverträdande, – dels att lagstiftningen undantagsvis
bemyndigat personer som stå i ngtnågot öfverordnadt förhållande
till andra, att på egen hand använda tvångsmedel, för upprätthållande
af nödig ordning, t. ex. föräldrars rätt att aga sina barn, lärarens att straffatillagt
sina lärjungar, husbonde minderåriga tjenstehjon, skepparens rätt
inom skeppsbord, militärbefälhafvare föruttillagt öfver sina underlydande,
|6| styresman för straffanstalt inom sitt område. Således disci-
plinär makt. Bilda visserl.visserligen undantag fr.från R F.Regeringsformens allmallmänna
bud, men ifrågavarande tvångsmedel kunna heller aldrig lagligen
komma till tillämpning utom i de särskildastruket specielatillagt fall och i sådan
ordning, som derom gällande särskilda förordning tydligt utstaka.
Allt öfverskridande af slik myndighet blefve brottsligt. Hurudetsvårtytt
lagstiftningen alltmer inskränkt sådan disciplinär makt, specielt
husbondes mot tjenstehjon, förtjena här påpekas.

För jemförelses skuld vill påminna huru ifråga-
varande ämne afhandlats i Belgiens konstitution:

”Den individuella friheten är garanterad. – Ingen
kan blifva dragen för rätta utom i de fall lag fstruket stadga
och i den form lagen föreskrifva. – Utom då det sker
på bar gerning, kan ingen häktas annorlunda än på
grund af domares motiverade order, som bör uppvisas
vid arresterings tillfället eller sist inom ett dygn.”

Ingen kan emot sin vilja dragasvårtytt från sitt lagliga
forum.

”Intet straff kan införas eller tillämpas utom på grund
af lag.”

Vi ha sett att dessa grundsatser ligga dels implicit
dels uttryckligen äfven i vår författning. Hvad däri brista
i noggranhet och fullständighet måste vi hoppas att
närstruket i en ny R. F.Regeringsform observeras. Emellertid har dock
rättsmedvetandet blifvit alltmer bestämdt i dessa hänseenden.
Och äfven utan G L.sreformGrundlagsreform måste vi få den individuelastruket personligatillagt
frihetsskyddet starkare, när omsider ny strafflag, nytt
fängelsesystemsvårtytt blir genomförda och måhända äfven en förbättrad
domstols organisation bereda fullständiga garantier.

Dokumentet i faksimil