14.1.1875 LM–Nicolas Björklund
Finsk text
Helsinki 14. tammikuuta 1875.
Korkeasti kunnioitettava herra kapteeni!
Jonkin aikaa sitten – jo viime syksynä – vaimoni ja minun korviin kantautui yllättäen mutkien kautta sellainen juttu, että hän tai minä tai me molemmat olisimme lähes vuosi sitten lausuneet sellaisia asioita ja arvioita herra kapteenista ja kunnioitetusta rouvastanne sekä yhteisestä ystävästämme Leonard Hellströmistä, että teidän herrojen ja perheittenne suhteet olisivat sen vuoksi jännittyneet ja menneet pilalle. Kun koko tarinassa ei ollut totuuden häivää, toivoin seurausten hälvenevän itsestään. Niin ei valitettavasti näytä käyneen. Päinvastoin, vielä äskettäin minulla on ollut syytä pelätä, että panettelun seuraukset vaikuttavat edelleen. Niinpä käännyn nyt herra kapteenin puoleen niin avoimesti kuin herrasmiesten kesken on tehtävä haihduttaakseni viimein näiden levitettyjen herjausten jäljet, sillä herjaamista ei ole koskaan tapahtunut, vaan se on levittäjänsä mielikuvitusta.
Vakuutan herra kapteenille ensiksikin, että olen kyllä joskus muinoin kuullut pahojen kielten esittävän teidät vähemmän myönteisessä valossa, jolloin on puhuttu pelihimosta ja vastaavasta, – mutta että minulla ei omasta puolestani ole ollut syytä uskoa näitä juoruja ja vielä vähemmän viedä niitä eteenpäin – mitä en koskaan muutenkaan tekisi – ja että tutustuttuani herra kapteeniin olen päinvastoin pitänyt rakastettavasta luonteestanne ja joissakin tilanteissa asettunut teidän puolellenne, kun jotkut ovat arvioineet teitä epäedullisesti. Muistan kiitollisena ystävällistä suhtautumista, joka on tullut osakseni herra kapteenin taholta; – ja tiedän ja voin vakuuttaa, että tässä asiassa vaimoni jatkaa näkemykseni ja tunteeni täysin.
On aina mahdotonta todistajien avulla tai myönteisin esimerkein yrittää kumota ja hillitä niin epämääräistä myrkkyä kuin huhut ovat. Rohkenen kuitenkin luottaa siihen, että herra kapteeni uskoo minua, kun tässä nimenomaan vakuutan, että sen paremmin vaimoni kuin minäkään emme ole lausuneet emmekä levittäneet teistä halventavia arvioita ja että päinvastoin olemme tilaisuuden tullen esittäneet aivan päinvastaisia mielipiteitä.
Yhtä outoa kuin minun korviini tullut osa tarinasta on se, että vaimoni olisi muka väittänyt, ettei Hellströmin perhe halua enää seurustella herra kapteenin ja teidän perheenne kanssa.
Tämä tarina on siinä määrin tuulesta temmattu, että on todella surullista, että juorutaan syyttä ja keksitään asioita, jotka eivät mitenkään edes voi pitää paikkaansa.
Vaimollani ei ole koskaan ollut tilaisuutta tutustua Hellströmin perheeseen. Hän ei ole koskaan tavannut Leonardia eikä tämän vaimoa. Vielä vähemmän hän on kuullut heidän sanovan mitään, sen paremmin yhdestä kuin toisestakaan asiasta. Se joka väittää hänen puhuneen Hellströmeillä kuvatun kaltaisesta suhtautumisesta teihin, on paitsi valehdellut, myös syyllistynyt syyttämään tai edellyttämään, että vaimollani olisi sellainen huono ominaisuus, että hän haluaisi keksiä halpamaisia tarinoita silkasta pahantahtoisuudesta. Olen tietysti jäävi puolustamaan vaimoani. Voin kuitenkin vedota jokaiseen, joka hänet tuntee: kaikki vakuuttaisivat, ettei hän koskaan käyttäytyisi näin huonosti.
Jos taas minun korviini tullut versio poikkeaa alkuperäisestä, niin ettei vaimoni, vaan minun itseni olisi sanottu puhuneen Hellströmien edellämainituista mielialoista,– niin sekään tarina ei pidä paikkaansa. Vakuutan kunniani kautta, että minäkään en ole koskaan kuullut Leonardin enkä hänen vaimonsa esittävän teistä kuin ystävällisiä mielipiteitä. Ja yhtä vähän minäkään olisin voinut keksiä tai sanoa päinvastaista. Tosiasiassa minulla on liikaa vakavaa työtä tehtävänä, jotta ehtisin – jos minulla ei olisi kunniantuntoa, mikä varmastikaan ei ole asianlaita – ryhtyä keksimään ja levittämään skandaaleja. – Ja kun muistelen, mitä olen eri tilanteissa kuullut ystäväni Hellströmin herra kapteenista sanovan, niin hänestä voi saada yksinomaan sen vaikutelman, että hän on herra kapteenin uskollinen ja luotettava ystävä.
Niin paljon tämä asia minua vaivaa, että mikäli se minusta riippuu, haluan hajottaa välillenne mahdollisesti kerääntyneet pilvet. Kiellän ehdottomasti huomanneeni Hellströmeissä minkäänlaista ynseyttä teitä kohtaan, – ja lisäksi olen varma, ettei kukaan muukaan ole.
En ole maininnut näiden tarinoiden säälittävää kertojaa, jonka voi kyllä nähdä eksyneen syvälle juorutaudin liukkaille poluille. Olen kirjoittanut tämän kirjeen itsepuolustukseksi ja hälventääkseni aiheettoman väärinkäsityksen sellaisten ihmisten väliltä, joilla voisivat olla jatkuvasti hyviä ystäviä; – mutta en tuottaakseni herra kapteenille kipua ja mielipahaa esittelemällä juorujen lähteitä. – Vakuutan lopuksi herra ja rouva kapteenille omaa ja vaimoni kunnioitusta ja kiintymystä, kohteliaimmin
L. Mechelin
Original (transkription)
|1|
Helsingfors 14 Januari 1875.
Högtärade Herr Kapten!
Björklundtillagt senare
Det hände sig för en
tid sedan – det var redan
förlidne höst – att min hustru
och jag öfverraskades af en på
många omvägar framburen
historia derom, att hon eller jag
eller möjligtvis vi båda skulle
hafva, för inemot ett år sedan,
fällt sådana yttranden och om-
dömen om Herr Kapten och
Eder ärade Fru samt om vår
gemensamma vän Leonard
|2|
Hellström, att tillföljd deraf
ett spändt och obehagligt för-
hållande emellan Herrarna båda
och Edra familjer uppkommit.
Då i hela denna historia icke
fanns ett ord sanning, hop-
pades jag, att dess följder skulle
af sig sjelfva försvinna. Så
tyckes emellertid tyvärr icke
hafva skett. Jag har tvärtom
ännu nyligen fått anledning
befara att förtalets verkningar
fortfarande göra sig gällande. Och
det är med anledning deraf,
jag nu, med den öppenhet, som
emellan gentlemen måste ega
rum, vänder mig till Herr
Kapten, för att definitivt söka
utplåna spåren af de kolporte-
|3|rade smädelser, hvilka aldrig före-
funnits utom i den kolporteran-
des egen fantasi.
Jag ber då att få försäkra
Herr Kapten, till en början, att
jag visserligen hört illvilliga tungor
för längre tider sedan framställa
Eder i en mindre fördelaktig
dager, i det de talat om spelsjuka
och dylikt, – men att jag för min
del hvarken haft berättigande att sättatillagt
tro till dylikt sqvaller eller än mindre
att föra det vidare – något som
jag dessutom aldrig tillåter mig –
samt att jag tvärtom alltsedan
jag lärde personligen känna Herr
Kapten fattat sympati för Eder
älskvärda karakter och vid sär-
skilda tillfällen tagit Edert parti
emot personer som tillåtit sig
|4|
fälla ogynsamma omdömen.
Jag bevarar i tacksamt minne
det vänliga tillmötesgående, som
från Herr Kaptens sida kommit
mig till del; – och jag vet, och
kan betyga, att min hustru i
detta hänseende fullkomligt delar
mina åsigter och känsla.
Det är alltid omöjligt att med
vittnen eller positiva bevis nedslå
och mota ett så flygtigt gift, som
sqvallret. Men jag vågar dock
påräkna att Herr Kapten tror
mig, då jag härmedelst på det be-
stämdaste försäkrar, att hvarken
min hustru eller jag uttalat eller
utspridt några förklenliga omdö-
men om Eder, samt att vi
tvärtom, i förekommande fall
uttalat oss i motsatt riktning.
Lika besynnerlig, som den
|5|
del af ifrågovarande dikt, hvil-
ken jag nu haft äran bemöta,
är den andra delen deraf, eller
att min hustru skulle hafva
påstått att familjen Hellström
numera icke vill umgås med
Herr Kapten och Eder familj.
Denna historia är till den
grad gripen ur luften, att det
verkligen är sorgligt att tänka,
det sysslolöst sqvaller skall
slå sig på slika inventioner,
hvilka icke ens kunna ha
sannolikheten för sig.
Min hustru har aldrig varit
i tillfälle att göra familjen Hell-
ströms bekantskap. Hon har
aldrig setttillagt vare sig Leonard eller hans
|6|
fru. Ännu mindre har hon
hört dem fälla något yttrande,
hvarken om ett eller annat.
Den, som påstår att hon skulle
ha omtalat förberörda sinnes-
stämning hos Hellströms gente-
mot Eder, har icke blott ljugit,
utan tillika gjort sig skyldig
till att påbörda eller förutsätta
hos min hustru den dåliga
egenskapen af att vilja utkasta
gemena historier blott för att
stifta ondt. Må man anse
mig partisk till hennes försvar.
Jag kan dock vädja till enhvar
som känner hennes karakter:
alla skola intyga att ett slikt då-
ligt beteende aldrig kan från
hennes sida ifrågakomma.
Derest åter i den form, hvari
historien omsider kom till mina
|7|
öron, skulle förefinnas en afvikelse
från den ursprungliga versionen
och att icke min hustru, utan
jag blifvit åberopad såsom sages-
man i fråga om Hellströms an-
tydda tänkesätt, – så är historien
lika stridande med sanningen
ändå. Äfven jag har, jag för-
klarar det härmed på min heder,
aldrig hört Leonard eller hans
fru yttra sig om Eder annor-
lunda än med vänskap. Och
lika litet har det kunnat falla
mig in att hopdikta och uttala
motsatsen deraf. Jag har i sanning
alltför mycket allvarsamma
saker att syssla med, än att jag
skulle, – äfven om jag vore utan
hederskänsla, hvilket jag dock vågar
tro att icke är fallet, – kunnatillagt egna mig
åt att utfundera och framsqvallra
|8|
skandalsqvaller. – Och då jag
drar mig till minnes hvad
jag vid olika tillfällen hört vän-
nen Hellström yttra om Herr
Kapten, så kan jag deraf icke
erhålla annat intryck, än att
Herr Kapten uti honom har
en tillgifven och pålitlig vän.
Så mycket mera måste det
ligga mig om hjertat, att så vidt
på mig kan bero, skingra de
mellan Eder möjligen uppkomna
moln. Jag icke blott förnekar
absolut att jag hos Hellströms skulle
förnummit den ringaste afvoghet mot
Eder, – jag är äfven öfvertygad att ingen
annan kunnat sådant förnimma.
Jag har icke nämnt den beklagans-
värda sagesmannen till dessa historier,
som vittna om nog långt gående förvillel-
ser på sqvallersjukans slippriga stråt. Jag
har skrifvit detta bref till eget försvar, och för
att skingra ogrundade missförstånd mellan
personer som kunna hafva godt af fortfa-
rande inbördes vänskap; – men icke för att
genom framhållande af sqvallrets källor bereda
Herr Kapten smärta och obehag. – Jag ber slutligen att
|7|
få betyga Herr Kapten och Fru Kaptenskan min och min hustrus
|6|
högaktning och tillgifvenhet, tecknande förbindligen
L. Mechelin
Helsingfors 14 Januari 1875.
Högtärade Herr Kapten!
Det hände sig för en tid sedan – det var redan förlidne höst – att min hustru och jag öfverraskades af en på många omvägar framburen historia derom, att hon eller jag eller möjligtvis vi båda skulle hafva, för inemot ett år sedan, fällt sådana yttranden och omdömen om Herr Kapten och Eder ärade Fru samt om vår gemensamma vän Leonard|2| Hellström, att tillföljd deraf ett spändt och obehagligt förhållande emellan Herrarna båda och Edra familjer uppkommit. Då i hela denna historia icke fanns ett ord sanning, hoppades jag, att dess följder skulle af sig sjelfva försvinna. Så tyckes emellertid tyvärr icke hafva skett. Jag har tvärtom ännu nyligen fått anledning befara att förtalets verkningar fortfarande göra sig gällande. Och det är med anledning deraf, jag nu, med den öppenhet, som emellan gentlemen måste ega rum, vänder mig till Herr Kapten, för att definitivt söka utplåna spåren af de kolporte|3|rade smädelser, hvilka aldrig förefunnits utom i den kolporterandes egen fantasi.
Jag ber då att få försäkra Herr Kapten, till en början, att jag visserligen hört illvilliga tungor för längre tider sedan framställa Eder i en mindre fördelaktig dager, i det de talat om spelsjuka och dylikt, – men att jag för min del hvarken haft berättigande att sätta tro till dylikt sqvaller eller än mindre att föra det vidare – något som jag dessutom aldrig tillåter mig – samt att jag tvärtom alltsedan jag lärde personligen känna Herr Kapten fattat sympati för Eder älskvärda karakter och vid särskilda tillfällen tagit Edert parti emot personer som tillåtit sig|4| fälla ogynsamma omdömen. Jag bevarar i tacksamt minne det vänliga tillmötesgående, som från Herr Kaptens sida kommit mig till del; – och jag vet, och kan betyga, att min hustru i detta hänseende fullkomligt delar mina åsigter och känsla.
Det är alltid omöjligt att med vittnen eller positiva bevis nedslå och mota ett så flygtigt gift, som sqvallret. Men jag vågar dock påräkna att Herr Kapten tror mig, då jag härmedelst på det bestämdaste försäkrar, att hvarken min hustru eller jag uttalat eller utspridt några förklenliga omdömen om Eder, samt att vi tvärtom, i förekommande fall uttalat oss i motsatt riktning.
Lika besynnerlig, som den|5| del af ifrågovarande dikt, hvilken jag nu haft äran bemöta, är den andra delen deraf, eller att min hustru skulle hafva påstått att familjen Hellström numera icke vill umgås med Herr Kapten och Eder familj.
Denna historia är till den grad gripen ur luften, att det verkligen är sorgligt att tänka, det sysslolöst sqvaller skall slå sig på slika inventioner, hvilka icke ens kunna ha sannolikheten för sig.
Min hustru har aldrig varit i tillfälle att göra familjen Hellströms bekantskap. Hon har aldrig sett vare sig Leonard eller hans|6| fru. Ännu mindre har hon hört dem fälla något yttrande, hvarken om ett eller annat. Den, som påstår att hon skulle ha omtalat förberörda sinnesstämning hos Hellströms gentemot Eder, har icke blott ljugit, utan tillika gjort sig skyldig till att påbörda eller förutsätta hos min hustru den dåliga egenskapen af att vilja utkasta gemena historier blott för att stifta ondt. Må man anse mig partisk till hennes försvar. Jag kan dock vädja till enhvar som känner hennes karakter: alla skola intyga att ett slikt dåligt beteende aldrig kan från hennes sida ifrågakomma.
Derest åter i den form, hvari historien omsider kom till mina|7| öron, skulle förefinnas en afvikelse från den ursprungliga versionen och att icke min hustru, utan jag blifvit åberopad såsom sagesman i fråga om Hellströms antydda tänkesätt, – så är historien lika stridande med sanningen ändå. Äfven jag har, jag förklarar det härmed på min heder, aldrig hört Leonard eller hans fru yttra sig om Eder annorlunda än med vänskap. Och lika litet har det kunnat falla mig in att hopdikta och uttala motsatsen deraf. Jag har i sanning alltför mycket allvarsamma saker att syssla med, än att jag skulle, – äfven om jag vore utan hederskänsla, hvilket jag dock vågar tro att icke är fallet, – kunna egna mig åt att utfundera och framsqvallra|8| skandalsqvaller. – Och då jag drar mig till minnes hvad jag vid olika tillfällen hört vännen Hellström yttra om Herr Kapten, så kan jag deraf icke erhålla annat intryck, än att Herr Kapten uti honom har en tillgifven och pålitlig vän.
Så mycket mera måste det ligga mig om hjertat, att så vidt på mig kan bero, skingra de mellan Eder möjligen uppkomna moln. Jag icke blott förnekar absolut att jag hos Hellströms skulle förnummit den ringaste afvoghet mot Eder, – jag är äfven öfvertygad att ingen annan kunnat sådant förnimma.
Jag har icke nämnt den beklagansvärda sagesmannen till dessa historier, som vittna om nog långt gående förvillelser på sqvallersjukans slippriga stråt. Jag har skrifvit detta bref till eget försvar, och för att skingra ogrundade missförstånd mellan personer som kunna hafva godt af fortfarande inbördes vänskap; – men icke för att genom framhållande af sqvallrets källor bereda Herr Kapten smärta och obehag. – Jag ber slutligen att|7| få betyga Herr Kapten och Fru Kaptenskan min och min hustrus|6| högaktning och tillgifvenhet, tecknande förbindligen
L. Mechelin