4.10.1879 Johan Hagströmer–LM

I förra veckan träffade jag omsider
Ludv. Annerstedt och fick af honom erfara
ett och annat från Helsingfors besöket.
Två saker mana mig nu att fatta pennan
och tillskrifva Dig. Först vill jag frambära
mitt hjertliga tack för den vänliga tanke,
som vid ett tillfälle under Edert juristmöte
inom en trängre krets egnades mig och min
granskning af strafflagsförslaget. Vidare vill
jag besvara den förfrågan, som Annerstedt
från Dig framförde, huruvida jag skulle vara
hågad att öfversätta samma granskning på tyska,
i sammanhang hvarmed sjelfva förslaget skulle
bli föremål för en liknande öfversättning.

På samma gång jag är glad deröfver, att
|2| Du ansett mitt arbete värdt att sålunda
framläggas för hela den vetenskapliga
verlden, måste jag dock af åtskilliga
skäl besvara denna Din förfrågan
nekande; och jag tror nästan, att
Du efter att ha erfarit mina skäl skall
bli af samma tanke som jag.

Vare sig jag betraktar denna fråga
från min egen personliga synpunkt eller
från synpunkten af det gagn, jag skulle
kunna göra genom en sådan öfversättning,
kommer jag till samma resultat. Visserligen
skulle jag måhända ej hafva något emot att med
ett och annat, som jag framlagt i detta mitt arbete,
debutera på den allmänt europeiska vetenskapliga
arenan. Men att göra detta genom en
öfversättning en bloc af min kritik vore
näppeligen rådligt. Min kritik är ju ej någon
serie af uppsatser endast med anledning af
det finska förslaget; tvärt om förlorar sig der
hvad som är af allmännare betydelse i en
mängd undersökningar och deduktioner, som
|3| ensamt och allena vidkomma detta förslag.
Att vid sådant förhållande öfversätta arbetet skulle
för utlandet förefalla som en oförklarlig öfver-
skattning af arbetets allmänna intresse
och som ett verkligt fattigdomsbevis, då man
med skäl skulle kunna undra deröfver, att
jag ej för en sådan debut kunnat prestera
något särskildt, utan måst sålunda trycka om
hvad som redan en gång vore publiceradt för
alla dem, som egentligen hade intresse häraf.
En tillfällighet har gjort, att jag på förhand erfarit,
hvad intryck en sådan öfversättning skulle göra
inom den vetenskapliga verlden i utlandet
å dem, som öfverhufvud skulle fästa någon
uppmärksamhet vid densamma. Jag genom-
gick nämligen i Leipzig med Binding af-
handlingens innehåll. Sedan detta var slut,
uppmanade han mig att snart taga itu med
något arbete på tyska, förnyadt ock ett
förut framstäldt förslag att öfversätta ”Om frihets-
straffen”, men tillade, att ”af detta arbete kunde
|4| han veterligen ej påyrka någon öfversättning”.

Härtill kommer ytterligare en annan omständig-
het, nämligen att arbetetstruket, äfven under förutsättning
att detsammastruket arbetettillagt med afseende å ämnets beskaffenhet
egnade sig för en publikation i utlandet,
tillstruket sjelfva behandlingen af detta ämne icke alldeles
är sådan, som jag skulle vilja ha den vid en
sådan publikation. Så som kritiken nu är
skrifven, är den skrifven för ett finskt eller
i alla fall skandinaviskt publikum. Alla
de å destruket omdömen, som der förekomma, så väl
det beröm, som det klander, somstruket hvilkettillagt der uttalas,
äro uttalade från synpunkten af hvad som
skäligen kunnat fordras här i Norden, der
vi ej besitta de stora landens rika legis-
lativa krafter, deras uppöfvade och utbildadt
lagstiftnings-teknik och den oerhördt stora
hjelp, som vid alla lagstiftningsföretag finnes
i en rik litteratur öfver den hittillsvarande lag-
stiftningen. Till en god del medverkade ock
till hela tonen i mitt arbete en önskan
|5| att – i beräkning att sålunda lättare vinna fram-
gång åt mina ändringsförslag – undvika till
och med det minsta sken af klandersjuk
polemik samt, icke minst, den omständighetentillagt att arbetet skrefs i
den förhoppning, att det skulle blifva tillegnadt Dig
och Montgomery. Inför ett utländskt, särskildt tyskt,
publikum skulle utan all fråga åtskilliga berömmande
uttryck förefalla mycket opåkallade eller i hvarje fall
öfverdrifna, åtskilligt klander altför lindrigt hållet.
Arbetet skulle derför vid en öfverflyttning till ett
främmande språk ovilkorligen behöfva underkastas
vissa jemkningar i nu antydda afseende. Att
dessa både skulle vara svåra att företaga och
i någonstruket visstillagt mån innebära något odiöst, ligger
i öppen dag.

Detta allt nu för så vidt jag betraktar
frågan från synpunkten af mitt eget intresse
i densamma. Hvad åter det gagn beträffar,
som jag skulle kunna göra genom en sådan
öfversättning, torde detta bli ringa eller
intet. Vore min kritik väsentligen ett referat
|6| af förslaget eller återfunnes åtminstone i densamma
ett sådant referat, så kunde öfversättningen
tjena att fästa uppmärksamheten å förslaget
samt orientera det juridiska publikum
deri, men nu har ju min kritik en helt
annan karakter. Enda nyttan blefve nu
den, att man kunde få den utländska
kritikens vitsord öfver det befogade eller
obefogade i mina anmärkningar, men
detta vitsord erhålles ändock indirekt, i fall
förslaget öfverlemnas åt en sådan utländsk
kritik. Man får då se, i hvad mån denna
har detsamma att anmärka vid förslaget,
som jag, eller icke.

Hvad slutligen en öfversättning af
sjelfva förslaget beträffar, så är detta något,
som för visso i sakens intresse är att till-
styrka. Att den kritik, som förslaget möter,
i fall den blir grundlig,tillagt blir skarp nog, anser jag antagligt, men
detta skadar ju ej. Det svåraste blefve
blott att kunna förmå några verkligt
|7| betydande män att taga itu med detsamma. Från
Holtzendorff, Wahlberg och andra mångskrifvare kunde
man nog få några (antagligen öfvervägande beröm-
mande) essays öfver förslaget, från sådana per-
soner, som Mayer i Wien en lång, skenbart
grundlig granskning. Men detta vore visserligen
ej tillfyllest. Detta låte dock möjligen arrangera
sig. Något borde man i hvarje händelse kunna
vinna på denna väg. Den tanken att öfversätta
förslaget vill jag således för min del
på det kraftigaste understödja och dess
förverkligande är ju på intet sätt beroende
af öfversättandet af mitt arbete.

Och härmed, käre vän, har Du nu min
tanke i ämnet. Jag har varit något om-
ständlig, men jag ville ej utan vidare tillbaka-
visa Ditt på en gång hedrande och vänskaps-
fulla förslag. Oaktadt jag ej ansett mig
böra antaga detsamma, tackar jag Dig hjert-
ligen för [...]oläslig/saknad text dess framställande. Jag tror ej
|8| jag misstager mig, då jag deri ser ej blott ett ut-
tryck af Din åsigt om mitt arbetes värde, utan ock
ett uttryck af en vänligtillagt önskan hos Dig,tillagt att jag af mitt arbete måtte
få – så att säga – all den valuta, som möjligt är.
Denna afhandling är nu emellertid en gång skrifven
såsom en ringa gåfva till min moders land. Då
den författades, visste jag mycket väl, att, om också
många af de tankar, som jagstruket dettillagt derunder kunde lyckas
mig atttillagt finna och precisera, framdeles kunde användas
af mig vid andra tillfällen, dock det mesta af det
arbete, som nedlades å samma afhandling, uteslutande
tjenade det syftet att lemna ett bidrag till den
blifvande finska strafflagen. Duger afhandlingen
något härtill, är allt godt och bra. Duger
den ej, så hjelpes ej saken, derigenom att
mitt opus förevigas på ännu ett språk.
Och nu farväl för denna gång! Helsa hjertligen
vänner och bekanta, främst Montgomery. Jag hoppas denne
fått några ord, som jag skref till tack på hans
porträtt. À propos detta, så har jag med förundran
funnit, att Du aldrig begåfvat mig i den vägen.
Antagligen har jag ej häller lemnat Dig
mitt. Jag måste snart göra ett försök att foto-
grafera mig igen. Jag sänder Dig då ett exemplar och räknar med visshet på att
få Din bild i utbyte.