11.10.1874 Karl Fogelholm–LM
Finsk text
Oulu 11. lokakuuta 1874
Veli Leo!
Sydämelliset kiitokset ystävällisestä kirjeestäsi 30. syyskuuta ja ”Unsere Weltin” lähettämisestä. Jos vain mahdollista, niin vielä suuremmat kiitokset kauniista panoksestasi Salzmannin asiassa ja siitä, ettet sinun maljasi ole minun suhteeni vielä täyttynyt, vaikka oletkin saanut monia kitkeriä kokemuksia ystäviesi auttamisesta. Minun täytyy valitettavasi vieläkin uudistaa koko laina, koska olen tänä vuonna jo maksanut enemmän velkoja kuin mitä oikeastaan olisi pitänyt niin etten joutuisi vaikeuksiin jokapäiväisissä asioissani. Olisin todellakin harkinnut myös Salzmanneja, ellei Fedo olisi kesällä vakuuttanut minulle heidän olevan niin tyytyväisiä minun koronmaksuuni, että lainaa ei irtisanottaisi niin kauan kuin hänen äitinsä tai joku sisaruksista elää. Niin sitten toiminkin, enkä ole edes ajatellut lainan maksamista vaikka tuntui kyllä oudolta olla niin paljon velkaa yhteen paikkaan. Ajattelin myös, että Salzmannit eivät ehkä olisi tyytyväisiä pieniin lyhennyksiin, joiden sijoittaminen ehkä olisi heille hankalaa. Jos sinä kuitenkin olet toista mieltä ja ajattelet, että minun pitäisi maksaa tuota suurta velkaa ennen joitakin pienempiä jäljelläolevia, niin sano siitä jokunen sana sopivassa tilaisuudessa, ja minä panen ne mieleeni. Muussa tapauksessa annan tuon lainan vielä olla kunnes olen maksanut joitakin pienempiä ja sen jälkeen voi jossakin ajassa koota suuremman summan sen maksamiseen. Tässä uusi velkakirja koko summalle, jonka (velkakirjan siis) voinet vaihtaa niihin kahteen vanhaan joita odottelen aikanaan takaisin. Olen päivännyt tämän 13. huhtikuulle 1874, vaikka tietenkin 2 000 markan korot, jotka määräykseni mukaan menevät Emil Holmille, olisi pitänyt maksaa syyskulta (en muista koska, velkakirjan päivämäärää) jonain päivänä tässä kuussa. Tästä koronmaksusta voit muistuttaa maaliskuussa, koska minun pitää maksaa jäljellä olevat korot 13. huhtikuuta 1875, minkä jälkeen se sujuu selkeämmin. Tässä yhteydessä voin mainita asian, jonka tiedän kiinnostavan sinua, nimittäin että velkojeni kokonaissumma ylittää vain niukasti omaisuuteni arvon. Jos saan tänä aikana realisoitua kaiken, myös henkivakuutuksen täydestä arvostaan, niin voisin ymmärtääkseni tavoitella, että maksaisin velkaa 5 000 markalla. 10 vuotta sitten vajaus, tai miksi sitä sanoisikaan, oli kuitenkin 30 000 markkaa. Perintö on tietenkin tehnyt suurimman muutoksen, samoin pienemmät lyhennykset vuosien varrella sekä viimeksi talon kauppa, kun minulle on jo puolen vuoden kuluttua tarjottu 2 000 markkaa enemmän kuin mitä itse maksoin, ja minun huolellisessa hoidossani talon arvo tulee nousemaan vuosi vuodelta. Olen vuokrannut yhden erillisen asunnon, joka on kokonaan erillään omastamme, ja vuokra kattaa sen kulut. Kauppahinnan korot ja ne kulut, jotka ovat menneet nyt kolme kuukautta jatkuneisiin korjauksiin, eivät ole yhtä paljoa kuin vuokrani aiemmin oli. Mutta nyt johonkin hauskempaan. Kysyit, minkälaisen vaikutelman esiintymisesi täällä kansanvalistuskokouksessa teki. Minä en ole kuullut siitä minkäänlaista pahaa sanaa. Ylipäänsä siellä ei ollut kovin monia, jotka sitä asiaa kykenisivät jotenkin arvioimaan. Sikäli kuin ymmärrän, sinun esiintymisesi siinä asiassa perustui joihinkin paikallisiin olosuhteisiin, joita täällä ei niin tunneta. Me suhtaudumme tällä seudulla fennomaaneihin noin yleisesti jokseenkin tyynesti. Harvemmin muistetaan, että sellaisia on olemassa, ja jos joskus muistetaankin, niin ei aivan ilman pilailua. Täkäläiset fennomaanit ovat, sikäli kuin heitä tunnen, erittäin ikävää, vähäoppista, yksinkertaista ja itserakasta sakkia, joka harvoin näyttää toisten ihmisten seurassa oikeaa väriään, ja jos näin tapahtuu, se tavallisesti epäonnistuu, ehkä siksi että he tietävät heidän luulotellun viisautensa jäävän vaille tunnustusta.
Mellä on täällä sangen hauska laitos, niin sanottu ”Klubben”, jossa kaupungin merkittävät herrat kokoontuvat kerran, kaksi tai enintään kolme kertaa viikossa. Siellä svårtytt luetaan lehtiä, myös saksalaisia ja englantilaisia, pelataan biljardia ja korttia, eletään mukavasti, viihtyisästi, mutta kohtuullisesti ja edullisesti. Siellä ei yleensä viivytä yli 11:n. Voi olla sellaisiakin, joihin tämä kuvaus ei sovi, se on sekä mahdollista että uskottavaa, mutta sitä puolta Oulun elämästä en tunne. Maaherra on hyvin seurallinen, hän on harvoin poissa klubi-illoista ja viihtyy silloin, kuten melkein kaikkina muinakin iltoina, pelipöydän ääressä. Hän on niin sydämellinen ja harmiton, että on vaikea sanoa hänestä mitään muuta kuin hyvää. Huono merkki tosin on se, että hänestä puhutaan melkeinpä aina ruoan ja keittiöjuttujen yhteydessä. Ehkä hän on läänissä vielä niin uusi, että hänen hallinnolliset kykynsä eivät vielä ole tulleet oikein esille. Klubin lisäksi huvittelua täällä edustaa metsästysseura, joka on liikkeellä tietysti vain syysaikaan. Minullakin oli onni päästä sen jäseneksi, vaikka joskus on olut vähän vaikea päästä lähtemään mukaan. Kalm on niiden joukossa, joita on evätty pääsy. Vuokraamme silloin tällöin höyrylaivan, ajamme saareen, juomme kahvia, otamme liköörit, syömme, ja ammumme jäniksiä ja lintuja – tai svårtytt mikä, yhtä hauskaa kaikki tyynni. – Mutta miten sinä hoidat nykyään ruumiisi terveyttä? Kysymys tulee ehkä kursailematta, etten sanoisi liigamaiseen tyyliin mutta ei pahassa tarkoituksessa. Tiedän kyllä, että elät hyvin etkä lyö laimin ruumiillisia nautintoja, mutta mahtaako sellainen epäsäännöllinen ruumiillinen liikunta antaa riittävästi vastapainoa sille ankaralle henkiselle ponnistelulle, jota nykyään harjoitat? Älä pane pahaksesi jos minä, kurja maaseutulääkäri, aivan vakavasti neuvon sinua, että käytä joka päivä hetki sairasvoimisteluun tai vietä samanmoinen aika biljardin ääressä. Usko minua, tai muuten tulen katuvaisesti tulevaisuudessa valittamaan, että olet niin huolettomasti haaskannut tervettäsi. Meidän täytyy, rakas veli, muistaa että olemme tulossa vanhoiksi. Olen tätä kirjoittaessani useaan otteeseen hiukan hymyillyt ajatellessani, kuinka hätäisesti ja hutiloiden minä kirjoitan ja samalla muistellut kuinka erilaiset sinun ja Idestamin kirjeiden käsialat ovat nykyään verrattuna siihen, mitä ne olivat meidän varhaisina vuosinamme.
18. lokakuuta. Äskeisen kirjoitin, niin kuin luulin, vapaana hetkenä, tietenkin siinä tarkoituksessa, että se lähetetään heti. Ajattelemani vapaahetki oli kuitenkin lopulta niin varattu, että sen aikana oveani avattiin ja suljettiin 50 kertaa. Tulin lopulta niin kärsimättömäksi että lopetin koko kirjeenkirjoittamisen. Tässä välissä minulla sitten oli ilo saada sinun kirjeesi ja obligaatio. Kiitos kumpaisestakin. Maksoin velkasi rouva Hackzellille vaikka laskelmaa ei ensimmäisen kirjeen mukana ollutkaan, ja tässä on saamani kuitti. Pidä hyvänäsi se mitä olet saanut minua varten Idestamilta, jolla tällä hetkellä on hieman minun varojani. Ole hyvä ja sano hänelle myös, että olen pyytänyt saada takaisin pakkohuutokauppaa varten maaherranvirastoon toimittamani arvion ja se tullee ensi viikolla, jolloin lähetän sen heti hänelle. Monet sydämelliset terveiset meiltä kaikilta kaikille teille. Äläkä ole hölmö ja rasita itseäsi hengiltä, vaikka oletkin professori. Täytyy antaa itselleen aikaa, jotta aivot voivat rauhassa ravita itseään, muuten voisi käydä niin hullusti, että tulee tyhmäksi, Ajattele, mikä skandaali!
Tervehdi rajusti Jättiä, Axelia ja Petitiä
ystävä maaseudulta
Karl Fogelholm
Original (transkription)
|1|
UborgUleåborg den 11 Oktob.oktober 74.
Broder Leo! Haf hjertlig tack för din
vänliga skrifvelse af den 30 Sept.september och för-
sändningen af ”Unsere Welt”. Haf – om möj-
ligt – ännu mera tack för ditt vackra an-
bud i den Salzmannska affären och för att
du, oaktadt troligen mången bitter erfarenhet
till följd af hjelpsamhet mot vänner, ej dra-
git dig uti ditt skal hvad mig beträffar.
Jag nödgas, tyvärr, ännu omsätta hela lånet,
emedan jag på detta är redan afbetalt nä-
stan mera skulder än jag rätteligen bordt
för att ej för de dagliga utgifterna råka
i trångmål. Sannolikt skulle jag dock tänkt
öfver på Salzmanns, om ej Fedo sednaste som-
mar försäkrat mig, att de vore så nöjda med
min räntebetalning, det skulden ej skulle blif-
va uppsagd, så länge hans mor eller någon
af syskonen lefva. Detta har gjort, att jag
ej tillsvidare tänkt på någon afbetalning,
ehuru det nog förefallit mig litet främ-
mande att vara skyldig en så stor summa
|2|
på en enda hand. Jag har också haft i sin-
net, att Salzmanns möjligen ej skulle finna
sig belåtna med små afbetalningar, hvilkas
placering kanske kunde göra dem omak.
Skulle du dock anse saken annorlunda eller
att jag småningom borde förminska denna
stora skuldsbörda framför andra ännu åter-
stående mindre, så nämn derom vid till-
fälle några ord, hvilka jag sedan skall
sätta på minnet. Annars låter jag detta
lån stå tillsvidare, eller tills jag honorerat
andra mindre och sedan kan under någon
tid insamla en större summa för detta be-
täckande. Här medsändes sålunda ny revers
å hela summan, hvilken (reversen förstås) du
ville ha godheten utbyta mot de tvenne gam-
la, som jag vid tillfälle återförväntar.
Jag har daterat denna den 13 April 1874,
ehuru visserligen räntan å 2 000 Mark, enligt
af mig gifven ordres till Emil Holm, borde
i September ha blifvit betald till någon
dag (jag minnes ej hvilken eller reversens datum)
af innevarande månad. Denna räntebetalning
|3|
kan ju ihågkommas till Mars månad, då jag
skall betala räntanstruket återstoden af räntan till den
13 April 1875, hvarefter det åter kommer
att gå klarare. I sammanhang härmed vill
jag omnämna hvad som jag vet att skall
fägna dig, att mina skulders belopp numera
ganska litet öfverstiger värdet af min egendom.
Skulle jag denna tid få realisera alltsam-
mans, äfven lifförsäkringen till fullt värde, så
skulle för så vidt jag förstår att beräkna
summan betäcka skulderna på omkring 5 000
Mark när. För 10 år sedan utgjorde dock
bristen eller hvad jag skulle kalla det omkring
30 000 Mark. Arfvet har naturligtvis gjort
störste förändringen, dernäst små afbetalningar
under årens lopp och slutligen köpet af går-
den, för hvilken redan inom ½ år erbjudits
mig 2 000 Mark mera än jag betalte och hvil-
ken år för år under en omsorgsfull vård,
som den får af mig, stiger i värde. Jag
har uthyrt en liten sjelfständig lokal, alldeles
skiljd från vår egen och med hyran derför
betäckes utskylderna. Räntan å köpeskillingen
|4|
och kostnaden för hittills under 3 månader förträtta
reparationer gör ej så mycket som min förra
hyra. Men nu till något trefligare. Du frågar,
hvad intryck ditt uppträdande vid folkupplysnings-
mötet här gjort. Jag har ej hört något illa
derom här sägas. För resten finnes här ej så
alltför många, som någotsånär kunde bedömma
denna sak. Enligt hvad jag kan förstå, berodde
ditt uppträdande i denna sak mer eller mindre
på lokala förhållanden, som här ej äro i de-
talj kända. Wi behandla i allmänhet fenno-
manerna med en viss nonchalance här å
orten. Man kommer mera sällan ihåg att några
sådana finnas, och ger man någongång till
känna, att man kommer ihåg det, så sker
sådant helst ej utan spe. Härvarande fenno-
maner äro, såvidt jag känner dem, ett ytterst
tråkigt, smålärdt, fnoskigt och egenkärt slägte,
som sällan visar sin rätta färg i andra men-
niskors sällskap, och då de visa den, så sker
det vanligen misslyckadt, möjligen emedan de
veta med sig, att deras förmenta visdom
är mycket misskänd.
Wi ha här en ganska treflig inrättning, be-
nämnd ”Klubben”, der stadens förnämsta herrar
sammanträda 1, 2 eller högst 3 gånger i veckan.
Der postas, kannstöpes, läses tidningar, äfven
tyska och engelska, spelas billard och kort samt
lefs ganska förnöjsamt, men måttligt och
billigt. Men dröjer der ej gerna öfver 11.
Att sådana kunna finnas, å hvilka denna be-
skrifning ej passar in, är både möjligt och
troligt, men jag känner ej denna sida af
Uborgslifvet. Guvernören är mycket sällskaplig,
saknas sällan under klubbaftnarna och vistas
då, liksom nästan alla aftnar, vid spelborden.
Han är så förbindlig och oförarglig, att man
har helt svårt att säga något annat är godt
om honom. Ett dåligt tecken är dock, att man
mest talar om honom i sammanhang med mat,
och köksaffärer: Kanske är han ännu alltför
obekant med lånet, för att ha vågat kom-
ma fram med sin administrativa förmåga.
Utom Klubben, finnes för nöjet skull, ännu ett jagt-
sällskap, som naturligtvis blott höstetid är till
vägs. Äfven jag hade turen bli medlem der,
|6|
ehuru det stundom visat sig ganska svårt
att slippa dit in. Kalm är bland andra
en, hvilken vägrats inträde. Wi hyra nu och
då en ångbåt, resa ut till holmar, dricka
kaffe, taga likören, äta mat samt skjuta
haror och fuglar eller – bommar, allt med
samma nöje. – Men huru är det med
vården om din fysiska helsa nuförtiden?
Frågan kommer kanske litet ogeneradt, för
att ej säga ligistiskt fram, men den är
ej illa menad. Att du lefver väl och
ej försummar lekamliga njutningar, wet
jag nog, likasom att du stundom gör
utflykter till dina egendomar, men månne
denna oreglerade kroppsrörelse skall vara
nog för att uppväga den ansträngda ande-
liga verksamhet du nuförtiden utvecklar?
Tag ej illa upp, om jag, den bortkomne
landsortspraktikern, riktigt alfvarsamt till-
råder dig, att hvar enda dag taga en
timmes sjukgymnastik eller tillbringa lika
lång tid vid billarden. Tro mig, du skall
annars med ruelse i framtiden begråta,
|7|
att du så vårdslösat din helsa. Wi
måste, kära bror, komma ihåg, att vi be-
gynna bli gamla. Detta synes bland an-
nat af våra förändrade handstilar. Jag
har under skrifvandet af detta bref flere
gånger smålett uti mitt sinne öfver huru
slarfvigt och hafsigt jag skrifver och
dervid tillika ihågkommit, huru olika
handstilar uti din och Idestams sednaste
bref äro emot det, hvad den var uti
våra fänriksår.
D. 18 Oktober. Föregående skref jag på en,
såsom jag antog, ledig stund, i akt och me-
ning förstås, att få det omedelbart afsändt.
Emellertid blef den förmenta lediga stun-
den så upptagen, att jag tror dörren
till mina rum derunder öppades och
slöts femtio gångar. Jag blef slutligen
så otålig, att jag helt och hållet uppskjöt
hela brefskrifningen. Under mellantiden
har jag haft nöjet emottaga Ditt sed-
|8|
nare bref med Premieobligationer. Tack för
hvardera. Din skuld till Fru Hackzell betal-
de jag, oaktadt räkningens utevaro vid för-
sta brefvets ankomst och inneslutes häri den
erhållna qvittensen. Godtgör dig för hvad
du uttagt för mig af Idestam, som för
tillfället innehar litet af mina medel.
War god och säg honom tillika, att den
redan till exekutivmyndighet utfärdade
utmätningsordern är af mig å Guvernörs-
Embetet reklamerad och torde återfås i
nästa vecka, då den omedelbarligen skall
till honom öfverstyras. Många hjertliga
helsningar ifrån alla de mina till
alla de Dina. Var nu ej galen
och arbeta ihjäl dig, fast du är pro-
fessor. Man måste nu ge sig tid att
låta hjernan nutriera sig i lugn, annars
kunde ju den oturen hända, att man
skulle bli dum. Tänk, hvilken skandal!
Helsa Jätten, Axel och Petit svårligen ifrån landsvännen
Ch. Fogelholm
UborgUleåborg den 11 Oktob.oktober 74.
Broder Leo! Haf hjertlig tack för din vänliga skrifvelse af den 30 Sept.september och försändningen af ”Unsere Welt”. Haf – om möjligt – ännu mera tack för ditt vackra anbud i den Salzmannska affären och för att du, oaktadt troligen mången bitter erfarenhet till följd af hjelpsamhet mot vänner, ej dragit dig uti ditt skal hvad mig beträffar. Jag nödgas, tyvärr, ännu omsätta hela lånet, emedan jag på detta är redan afbetalt nästan mera skulder än jag rätteligen bordt för att ej för de dagliga utgifterna råka i trångmål. Sannolikt skulle jag dock tänkt öfver på Salzmanns, om ej Fedo sednaste sommar försäkrat mig, att de vore så nöjda med min räntebetalning, det skulden ej skulle blifva uppsagd, så länge hans mor eller någon af syskonen lefva. Detta har gjort, att jag ej tillsvidare tänkt på någon afbetalning, ehuru det nog förefallit mig litet främmande att vara skyldig en så stor summa|2| på en enda hand. Jag har också haft i sinnet, att Salzmanns möjligen ej skulle finna sig belåtna med små afbetalningar, hvilkas placering kanske kunde göra dem omak. Skulle du dock anse saken annorlunda eller att jag småningom borde förminska denna stora skuldsbörda framför andra ännu återstående mindre, så nämn derom vid tillfälle några ord, hvilka jag sedan skall sätta på minnet. Annars låter jag detta lån stå tillsvidare, eller tills jag honorerat andra mindre och sedan kan under någon tid insamla en större summa för detta betäckande. Här medsändes sålunda ny revers å hela summan, hvilken (reversen förstås) du ville ha godheten utbyta mot de tvenne gamla, som jag vid tillfälle återförväntar. Jag har daterat denna den 13 April 1874, ehuru visserligen räntan å 2 000 Mark, enligt af mig gifven ordres till Emil Holm, borde i September ha blifvit betald till någon dag (jag minnes ej hvilken eller reversens datum) af innevarande månad. Denna räntebetalning|3| kan ju ihågkommas till Mars månad, då jag skall betala återstoden af räntan till den 13 April 1875, hvarefter det åter kommer att gå klarare. I sammanhang härmed vill jag omnämna hvad som jag vet att skall fägna dig, att mina skulders belopp numera ganska litet öfverstiger värdet af min egendom. Skulle jag denna tid få realisera alltsammans, äfven lifförsäkringen till fullt värde, så skulle för så vidt jag förstår att beräkna summan betäcka skulderna på omkring 5 000 Mark när. För 10 år sedan utgjorde dock bristen eller hvad jag skulle kalla det omkring 30 000 Mark. Arfvet har naturligtvis gjort störste förändringen, dernäst små afbetalningar under årens lopp och slutligen köpet af gården, för hvilken redan inom ½ år erbjudits mig 2 000 Mark mera än jag betalte och hvilken år för år under en omsorgsfull vård, som den får af mig, stiger i värde. Jag har uthyrt en liten sjelfständig lokal, alldeles skiljd från vår egen och med hyran derför betäckes utskylderna. Räntan å köpeskillingen|4| och kostnaden för hittills under 3 månader förträtta reparationer gör ej så mycket som min förra hyra. Men nu till något trefligare. Du frågar, hvad intryck ditt uppträdande vid folkupplysningsmötet här gjort. Jag har ej hört något illa derom här sägas. För resten finnes här ej så alltför många, som någotsånär kunde bedömma denna sak. Enligt hvad jag kan förstå, berodde ditt uppträdande i denna sak mer eller mindre på lokala förhållanden, som här ej äro i detalj kända. Wi behandla i allmänhet fennomanerna med en viss nonchalance här å orten. Man kommer mera sällan ihåg att några sådana finnas, och ger man någongång till känna, att man kommer ihåg det, så sker sådant helst ej utan spe. Härvarande fennomaner äro, såvidt jag känner dem, ett ytterst tråkigt, smålärdt, fnoskigt och egenkärt slägte, som sällan visar sin rätta färg i andra menniskors sällskap, och då de visa den, så sker det vanligen misslyckadt, möjligen emedan de veta med sig, att deras förmenta visdom är mycket misskänd.
|5|Wi ha här en ganska treflig inrättning, benämnd ”Klubben”, der stadens förnämsta herrar sammanträda 1, 2 eller högst 3 gånger i veckan. Der postas, kannstöpes, läses tidningar, äfven tyska och engelska, spelas billard och kort samt lefs ganska förnöjsamt, men måttligt och billigt. Men dröjer der ej gerna öfver 11. Att sådana kunna finnas, å hvilka denna beskrifning ej passar in, är både möjligt och troligt, men jag känner ej denna sida af Uborgslifvet. Guvernören är mycket sällskaplig, saknas sällan under klubbaftnarna och vistas då, liksom nästan alla aftnar, vid spelborden. Han är så förbindlig och oförarglig, att man har helt svårt att säga något annat är godt om honom. Ett dåligt tecken är dock, att man mest talar om honom i sammanhang med mat, och köksaffärer: Kanske är han ännu alltför obekant med lånet, för att ha vågat komma fram med sin administrativa förmåga.
Utom Klubben, finnes för nöjet skull, ännu ett jagtsällskap, som naturligtvis blott höstetid är till vägs. Äfven jag hade turen bli medlem der,|6| ehuru det stundom visat sig ganska svårt att slippa dit in. Kalm är bland andra en, hvilken vägrats inträde. Wi hyra nu och då en ångbåt, resa ut till holmar, dricka kaffe, taga likören, äta mat samt skjuta haror och fuglar eller – bommar, allt med samma nöje. – Men huru är det med vården om din fysiska helsa nuförtiden? Frågan kommer kanske litet ogeneradt, för att ej säga ligistiskt fram, men den är ej illa menad. Att du lefver väl och ej försummar lekamliga njutningar, wet jag nog, likasom att du stundom gör utflykter till dina egendomar, men månne denna oreglerade kroppsrörelse skall vara nog för att uppväga den ansträngda andeliga verksamhet du nuförtiden utvecklar? Tag ej illa upp, om jag, den bortkomne landsortspraktikern, riktigt alfvarsamt tillråder dig, att hvar enda dag taga en timmes sjukgymnastik eller tillbringa lika lång tid vid billarden. Tro mig, du skall annars med ruelse i framtiden begråta,|7| att du så vårdslösat din helsa. Wi måste, kära bror, komma ihåg, att vi begynna bli gamla. Detta synes bland annat af våra förändrade handstilar. Jag har under skrifvandet af detta bref flere gånger smålett uti mitt sinne öfver huru slarfvigt och hafsigt jag skrifver och dervid tillika ihågkommit, huru olika handstilar uti din och Idestams sednaste bref äro emot det, hvad den var uti våra fänriksår.
D. 18 Oktober. Föregående skref jag på en, såsom jag antog, ledig stund, i akt och mening förstås, att få det omedelbart afsändt. Emellertid blef den förmenta lediga stunden så upptagen, att jag tror dörren till mina rum derunder öppades och slöts femtio gångar. Jag blef slutligen så otålig, att jag helt och hållet uppskjöt hela brefskrifningen. Under mellantiden har jag haft nöjet emottaga Ditt sed|8|nare bref med Premieobligationer. Tack för hvardera. Din skuld till Fru Hackzell betalde jag, oaktadt räkningens utevaro vid första brefvets ankomst och inneslutes häri den erhållna qvittensen. Godtgör dig för hvad du uttagt för mig af Idestam, som för tillfället innehar litet af mina medel. War god och säg honom tillika, att den redan till exekutivmyndighet utfärdade utmätningsordern är af mig å GuvernörsEmbetet reklamerad och torde återfås i nästa vecka, då den omedelbarligen skall till honom öfverstyras. Många hjertliga helsningar ifrån alla de mina till alla de Dina. Var nu ej galen och arbeta ihjäl dig, fast du är professor. Man måste nu ge sig tid att låta hjernan nutriera sig i lugn, annars kunde ju den oturen hända, att man skulle bli dum. Tänk, hvilken skandal!
Helsa Jätten, Axel och Petit svårligen ifrån landsvännen
Ch. Fogelholm