15.11.1875 Finanslära
Finsk text
Original (transkription)
Finansläratillagt av utgivaren
H. T.Höstterminen 1875
17de Föreläsn.Föreläsningen
15 Nov.november
Myntet slites g.genom cirkulation, följden deraf värdeförlust.
Flera undersöknigar härom gjorda. Ex.Exempelvis franska vetenskapsmän
Dumas och Calmont försökt med 400 000 st.stycken 5 franc.
Resultat: 1/6 250 årlig förslitning. – Skiljemynt vida mer,
ända till 20 ggrgånger mera. I England samma erfarenhet, men
större för guld: 1/1 000 årlårligen. När således myntet en längre tid
cirkulerat, kan en betydlbetydlig skilnad mellan nominella och verkl.verkliga
värdet uppstå. Om nu enskilda personer satt myntstycke
i omlopp, hvem skall ersätta skilnaden? Orättvist äfven
om innehafvaren skall lida under hvars tillfälliga besittningstid
skilnaden upptäckts. – Omöjligt ock att få ersättning af alla
de många gmgenom hvilkas händer gått och som bidragit till slitningen.
Man måste få vända sig till dem som först satt i omlopp.
Vore det enskilda, så vore de hädangångna. Men staten bör äfven dföredärför
utöfva myntning ochtillagt ikläda sig förlusten, uppsamla de förslitna och omgjuta dem.
Detta dock endast för att åter sätta dem i omlopp – och endast
statens eget mynt.
Äfven af dessa skäl bör det vara staten som omhänderha
myntning. (Utesluter icke entreprenad, hvarpå exempel finns
och hvarvid staten blott förordna kontrollen.)
Staten tillkomma och bära den skuld som uppkomma
g.genom myntets förslitning under omloppstiden. Det är, en med
afseende å myntväsendets genomgripande betydelse, gjord om-
kostnad för allmänt väl. – Staten kan visserl.visserligen uppbära
en viss preglingskostnad hos oss kallad ”slagskatt” och
det är dföredärför man hänfört myntning till regalerna, men
nästan ingenstädes betäckes dess kostnader, om ock
för myntningen, dock icke för förslitningens täckande. Man
kunde i sjelfva verket utesluta hela läran om myntningen
från inkomsten – och behandla den dels bland statsutgifter,
dels i förvaltnings läran. Men myntets betydelse för stats-
hushållningen och det gamla regale föranledt bibehål-
landet ej blott i finansläran utan och bland inkomsterna.
I alla fall inkomst, om ej netto, om ock det verkliga
statsintresset här icke reveny.
1a afdeln.avdelningen inkomster gällde: Från staten tillhöring egendom
ss.såsom domäner, jernvägar, hopitaler eller från statsanstalter som
mot afgift begagnas, – inkomster som staten erhåller på enahanda
sätt som enskilda.
Hör till 17de Föreläsn.föreläsningentillagt i marginalen
Posten. Af gammalt ansedd ss.såsom regale. – Men lika riktigt att säga: ärtillagt en
oumbärlig Kommunikations anstalt, som lämpligast upprätthålles af
staten, och som staten nödvändigt bör vidmakthålla, icke
låta bero på enskild företagsamhet.
Historik. Herodotus några upplysningar om den första post-
inrättning. I Cyrus’ vida rike skulle ha funnits regelbundna
kurirer och stationer, en dagsresa fr.från hvarandra. – Undersök-
ningar visat att äfven i Kina, Egypten, Peru, Mexiko, Japan
i uråldriga tider. – I Grekland de små afstånden att icke
ngnnågon regelbunden post. – Romarna hade post; dock synes
icke regelbunden förrän under Augustus. Cicero och Suetonius
skildrar inrättningar. Der finnes mansiones, posthoteller,
som förestodos af mancipes, postmästare, mutationes,
hästombyten – cursores regii förde officiella depecher och
begagnade equi singulares, o. s. v.och så vidare Carl den store inrättade
post mellan Tyskland, Gallien och Spanien. Feodaltiden synes
deremot icke haft sådan. Kring 1300 inrättades i Paris
privata messagerier, kanske främst för universiteters
skuld, som drog så mycket folk till sig. – På 15 hundra
talet begynte staten ändra postväsendet i Frankrike. Men
först i 17de seklet mera utvecklad organisorganisation. Man begagnade
mångenstädes utarrendering. – I Tyskland familjen
Thurn und Taxis på 15 hundra talet postmonopoletstruket,
efterhand betydligt inskränkt. Bekräftades 1815, men
exproprierades vid nya rikets bildande. – I allmänhet
är det kring 1600 som europ.europeiska stater begynte.
Förr befordrades äfven resande. Större utveckling
betingades af jernvägens anläggning.
Statens civilisition bedöms efter komm.kommunikations medlen.
Posten ss.såsom sagdt absolut nödvändigt.
Dess absoluta nödvändighet tillåter ej att derpå be-
räknad institution bero af enskildas villkorliga förfa-
ringssätt; ell.eller att enskilda spekulanter skulle få i sådant
hänseende beskatta den som behöfver anlita. Det ligger i
samtliga medborgares intresse, att staten undehåller slikt
institut. Detta gör att man allmänt ense att tillerkänna
staten rättigheten och skyldigheten att omhänderha denna reveny.
|3|
Och det kan så mycket mer tillerkännas staten, som
det ändå ligga i förvaltnings intresse att snabbt ha
underrättelser från alla statens delar, och lätt förbindes
mellan skilda myndigheter. Staten behöfver för egen
del post, och då ligga i dess intresse att ock
upplåta till enskild begagnad. (Sådan ock historiska
gången). Derigenom blir posten en inkomstkälla,
enär enskilda rättvisligen får ersätta tjensten.
Ju mera man insett postens vigt för samfärdselns
och näringarnes höjande, desto mer dess finan-
siella betydelse i och för sig trädt i bakgrunden
och framförallt erkänts ss.såsom en anstalt för all-
mänt väl.
Men bör staten taga monopol? – Nästan öfverallt
brefposten ss.såsom monopol ställd. Den gamla åsigten om
postregale. Enskilda förbjudna framföra bref.
I en del stater äfven personbefordringar (som hos oss
rent och stort onus). Men är monopolet nöd-
vändigt? Derom har föga undersökts. Allmänheten
så vana dervid, att man ej tänka sig ss.såsom industri,
med undantag af vissa orter ss.såsom staden. Nog tänkbart
att enskilda kunde öfvertaga. Menstruket för billigare än en del
stater.
Men att märkas, att allmän sänkning. Förut ville
man framförallt ha stora öfverskott. Nu är man
nöjd om ickestruket den bär sig.
Reformen i billig riktning utgång frfrån England. –
Rowland Hill initiativet. Der vore 14
zoner, 40 penni à 1 m.mark 70 för enkelt bref. Postens in-
komst 1838, 55 millmiljoner. Då stadgades 10 penni
för alla distanser. – System djerft och mötte motstånd.
Men resultatet: 76 mill.miljoner bref före reformen, 1a året
derefter 169 millioner 1851, 360 mill.miljoner 1854, 440 mill.miljoner
1872, 907 millmiljoner. Inkomsten först ner till 34, men 1851
|4|
redan åter 58 millmiljoner. – 1874 år den beräknad till
130 millioner. Allt brutto.
Frankrike följde efter, men först 1849.
Brefvens antal förut 126 millmiljoner. 1855 – 233 milmiljoner.
Efterhand öfverallt 1 och lågt porto.
Internationell betydelse.
Finansielt således försvinna och regalen
träda i bakgrund.
Finansläratillagt av utgivaren
H. T.Höstterminen 1875
17de Föreläsn.Föreläsningen
15 Nov.november Myntet slites g.genom cirkulation, följden deraf värdeförlust. Flera undersöknigar härom gjorda. Ex.Exempelvis franska vetenskapsmän Dumas och Calmont försökt med 400 000 st.stycken 5 franc. Resultat: 1/6 250 årlig förslitning. – Skiljemynt vida mer, ända till 20 ggrgånger mera. I England samma erfarenhet, men större för guld: 1/1 000 årlårligen. När således myntet en längre tid cirkulerat, kan en betydlbetydlig skilnad mellan nominella och verkl.verkliga värdet uppstå. Om nu enskilda personer satt myntstycke i omlopp, hvem skall ersätta skilnaden? Orättvist äfven om innehafvaren skall lida under hvars tillfälliga besittningstid skilnaden upptäckts. – Omöjligt ock att få ersättning af alla de många gmgenom hvilkas händer gått och som bidragit till slitningen. Man måste få vända sig till dem som först satt i omlopp. Vore det enskilda, så vore de hädangångna. Men staten bör äfven dföredärför utöfva myntning och ikläda sig förlusten, uppsamla de förslitna och omgjuta dem. Detta dock endast för att åter sätta dem i omlopp – och endast statens eget mynt.
Äfven af dessa skäl bör det vara staten som omhänderha myntning. (Utesluter icke entreprenad, hvarpå exempel finns och hvarvid staten blott förordna kontrollen.)
Staten tillkomma och bära den skuld som uppkomma g.genom myntets förslitning under omloppstiden. Det är, en med afseende å myntväsendets genomgripande betydelse, gjord omkostnad för allmänt väl. – Staten kan visserl.visserligen uppbära en viss preglingskostnad hos oss kallad ”slagskatt” och det är dföredärför man hänfört myntning till regalerna, men nästan ingenstädes betäckes dess kostnader, om ock för myntningen, dock icke för förslitningens täckande. Man kunde i sjelfva verket utesluta hela läran om myntningen från inkomsten – och behandla den dels bland statsutgifter, dels i förvaltnings läran. Men myntets betydelse för statshushållningen och det gamla regale föranledt bibehållandet ej blott i finansläran utan och bland inkomsterna. I alla fall inkomst, om ej netto, om ock det verkliga statsintresset här icke reveny.
1a afdeln.avdelningen inkomster gällde: Från staten tillhöring egendom ss.såsom domäner, jernvägar, hopitaler eller från statsanstalter som mot afgift begagnas, – inkomster som staten erhåller på enahanda sätt som enskilda.
|2|Hör till 17de Föreläsn.föreläsningentillagt i marginalen
Posten. Af gammalt ansedd ss.såsom regale. – Men lika riktigt att säga: är en oumbärlig Kommunikations anstalt, som lämpligast upprätthålles af staten, och som staten nödvändigt bör vidmakthålla, icke låta bero på enskild företagsamhet.
Historik. Herodotus några upplysningar om den första postinrättning. I Cyrus’ vida rike skulle ha funnits regelbundna kurirer och stationer, en dagsresa fr.från hvarandra. – Undersökningar visat att äfven i Kina, Egypten, Peru, Mexiko, Japan i uråldriga tider. – I Grekland de små afstånden att icke ngnnågon regelbunden post. – Romarna hade post; dock synes icke regelbunden förrän under Augustus. Cicero och Suetonius skildrar inrättningar. Der finnes mansiones, posthoteller, som förestodos af mancipes, postmästare, mutationes, hästombyten – cursores regii förde officiella depecher och begagnade equi singulares, o. s. v.och så vidare Carl den store inrättade post mellan Tyskland, Gallien och Spanien. Feodaltiden synes deremot icke haft sådan. Kring 1300 inrättades i Paris privata messagerier, kanske främst för universiteters skuld, som drog så mycket folk till sig. – På 15 hundra talet begynte staten ändra postväsendet i Frankrike. Men först i 17de seklet mera utvecklad organisorganisation. Man begagnade mångenstädes utarrendering. – I Tyskland familjen Thurn und Taxis på 15 hundra talet postmonopol, efterhand betydligt inskränkt. Bekräftades 1815, men exproprierades vid nya rikets bildande. – I allmänhet är det kring 1600 som europ.europeiska stater begynte.
Förr befordrades äfven resande. Större utveckling betingades af jernvägens anläggning.
Statens civilisition bedöms efter komm.kommunikations medlen. Posten ss.såsom sagdt absolut nödvändigt. Dess absoluta nödvändighet tillåter ej att derpå beräknad institution bero af enskildas villkorliga förfaringssätt; ell.eller att enskilda spekulanter skulle få i sådant hänseende beskatta den som behöfver anlita. Det ligger i samtliga medborgares intresse, att staten undehåller slikt institut. Detta gör att man allmänt ense att tillerkänna staten rättigheten och skyldigheten att omhänderha denna reveny.|3| Och det kan så mycket mer tillerkännas staten, som det ändå ligga i förvaltnings intresse att snabbt ha underrättelser från alla statens delar, och lätt förbindes mellan skilda myndigheter. Staten behöfver för egen del post, och då ligga i dess intresse att ock upplåta till enskild begagnad. (Sådan ock historiska gången). Derigenom blir posten en inkomstkälla, enär enskilda rättvisligen får ersätta tjensten.
Ju mera man insett postens vigt för samfärdselns och näringarnes höjande, desto mer dess finansiella betydelse i och för sig trädt i bakgrunden och framförallt erkänts ss.såsom en anstalt för allmänt väl.
Men bör staten taga monopol? – Nästan öfverallt brefposten ss.såsom monopol ställd. Den gamla åsigten om postregale. Enskilda förbjudna framföra bref. I en del stater äfven personbefordringar (som hos oss rent och stort onus). Men är monopolet nödvändigt? Derom har föga undersökts. Allmänheten så vana dervid, att man ej tänka sig ss.såsom industri, med undantag af vissa orter ss.såsom staden. Nog tänkbart att enskilda kunde öfvertaga för billigare än en del stater.
Men att märkas, att allmän sänkning. Förut ville man framförallt ha stora öfverskott. Nu är man nöjd om den bär sig.
Reformen i billig riktning utgång frfrån England. –
Rowland Hill initiativet. Der vore 14 zoner, 40 penni à 1 m.mark 70 för enkelt bref. Postens inkomst 1838, 55 millmiljoner. Då stadgades 10 penni för alla distanser. – System djerft och mötte motstånd. Men resultatet: 76 mill.miljoner bref före reformen, 1a året derefter 169 millioner 1851, 360 mill.miljoner 1854, 440 mill.miljoner 1872, 907 millmiljoner. Inkomsten först ner till 34, men 1851|4| redan åter 58 millmiljoner. – 1874 år den beräknad till 130 millioner. Allt brutto.
Frankrike följde efter, men först 1849. Brefvens antal förut 126 millmiljoner. 1855 – 233 milmiljoner. Efterhand öfverallt 1 och lågt porto.
Internationell betydelse.
Finansielt således försvinna och regalen träda i bakgrund.