2.7.1873 T. M. Fries–LM
Finsk text
Uppsala 2. heinäkuuta 1873
Rakkain veli Leo!
Tuhat ja yksi kiitosta ystävällisestä kirjeestäsi, joka minussa synnytti vaihtelevien tunteiden potpurrin. Ilo on vaihdellut surun kanssa, kaipuu varovaisuuden kanssa, esteet murtava päättäväisyys esteet ymmärtävän järkevän pohdinnan kanssa. Kontrapunktina tässä erilaisten toisiinsa sekoittuvien äänten kirjavassa sekamelskassa on ollut velvollisuudentunto ja se huutaa yhtä äänekkäästi kuin virheettömästikin: ei ole mahdollista. Ja siksi minun täytyy taipua, halusin tai en, vaikka ottaakin koville tällä kertaa esittää tällaisia kohteliaisuuksia itse ja muita kohtaan!
Kuten muistanet, meidän uppsalalaisen tasankopannukakkumme vuorten keskellä on pieni nurkkaus, jota kutsutaann nimellä kasvitieteellinen puutarha. Toisin kuin kaiki muut Uppsalan
instituutiot, se ei pärjää edes paria päivää ilman profeettaa, sillä hänen täytyy hyväksyä kaikki menot, pienimmätkin. Nyt on sattunut se raivostuttava tilanne, että mnä olen tilapäisesti Aadamina kyseisessä paratiisissa, professori Areshaug on Bohuslänissä, dosentit Gotlannissa tai Huippuvuorilla. Ei siis mitään mahdollisuutta päästä tästä! Minun täytyi kävellä täällä, ”yksin ja hylättynä kuin vanha yksisarvinen”, lähtökohtana se iankaikkinen perkeleen,” ei ole ihmisen hyvä olla”, mihin minulla onkin nyt kaksinkertainen syy. Jos en olisi ollut botanistina yksin Uppsalassa, voisin virittää laulun ”till Österland vill jag fara”, olisin saanut taas pyöriä Puotilan puistoissa ja puutarhoissa, minun ei varmasti olisi tarvinnut olla yksin ja päivä olisi – ”ilman taskunaurista” –ollut iioinen, sillä hyvän ystävän häät ovat ihmiselle suurin ilonaihe, ehkä hänen omiaan lukuunottamattta.
Mutta jos nyt olenkin persoonakohtaisesti poissa, niin voit olla varma, että ystävämme Selim ja hänen tuleva morsiamensa samoin kuin sinä sekä rouva Alexandra saavat osakseen 6. päivänä ainakin 95 % ajatuksistani. Tervehdi voimallisesti tulevaa sulhasta ja kerro hänelle, että tuona päivänä minä käyn läpi kokonaisen sarjan kauneimpia yhteisiä muistoja: hänen tieteellinen innostuksensa ja epäilyttävän merkiliset laitteet Listerin majakoiden luona, hänen aamutoimensa Sofian kannella kansimiehet hovimestarina, hänen ruokaurheilunsa Aalesundissa, hänen seikkailunsa ”Friesenin puistossa”, hänen sankarillinen Kaarle XII:n puolustuksensa, hänen maailmankuulu ”kissansa”, hänen omiin Nimrodin töihini verrattuna kadehdittavat metsästyshuvinsa, hänen iloinen mielialansa Kobbelagin vieraanvaraisella rannalla, hänet ainaiset kiemuransa ”pysyvyyden” kanssaynnä muuta ynnä muuta,jota ei niin tarkoin voi yksilöidäkään, mutta kaikkien näiden tarkastelujen loppulauseeksi jää kuitenkin ilo siitä onnesta, jota hänen nyt täytyy tuntea, sydämellinen onnentoivotus ja toive, että tuo sama onnentunne aina vastedes säilyisi hänen viihtyisässä kodissaan rikkumattomana jajärkkymättömänä. Nämä onnittelut ovat niin lämpimät ja vilpittömät kuin mitä ystävä koskaan voi suoda toiselle, jonka kanssa hän on yhdessä liittynyt siihen virtaan, joka kaikkein tehokkaimmin lämmittää kaukaisen pohjolan alueita.Enkä pyydä kertomaan näitä terveisiäni pelkästään hänelle. Minulla ei ole iloa tuntea ystävämme Selimin morsianta, mutta ehkäpä hän – ehkäpä – on joskus kuullut kerrottavan eräästä maankiertäjästä (”peripateettinen filosofi”), jolla on allekirjoittaneen nimi. Siinä tapauksessa hän ehkä sallii, että tuo tuntematon henkilö lähettää hänelle sydämelliset terveiset ja onnentoivotukset hänen elämänsä tärkeimpänä ja olettaakseni myös iloisimpana päivänä.
Kuinka paljon terveisiä haluaisinkaan vielä tähän kirjeeseen sisällyttää! Niistä manitsen nimeltä erityisesti vain yhden ja muut voivat sitten mennä yhdessä nipussa. Ymmärrät kyllä hyvin, että tarkoitan vaimoasi, jota erityisesti haluan kiittää siitä, että hän jälleen kerran halusi nähdä kotonaan tällä kertaa kutsumattoman vieraan. Jos vielä joskus tulen Suomeen, toivon voivani kokea samaa ystävällisyyttä kuin ennenkin, vaikka viipyisinkin niin kauan että kaikki hääkonvehdit ovat lopussa.
Ei – nyt on paras että lopetan,sillä muuten tulen melankoliseksi tai alan raivota (enkä usko että kumpikaan oikein pukee minua), ajatellessani, mitä kaikkea iloa jään vaille. Kuulen jo hengessäni sinun pateettisen paradoksaalis-nerokkaan-iloisen puheesi, näen kauniiden neitojen veitikkamaiset katseet ja viekottelet ilmeet, näen Kirjallisuuspäällikön arvokkaan asennon ja vilpittömän liehakoinnin (ja välillä kaksin verroin hymyä silkkipeittoja ajatellessa), minä kuulen – ei kun stop. En ole tottunut istumaan Pegasuksen selkään enkä halua että se pillastuu ja viskaa minut pois, sillä se olisi huimapäistä, sanoisivat göteborgilaiset.
Johtopäätös: monet lämpimät terveiset ja kiitokset
Hengessä Puotilan kartanolla kulkeva ystäväsi
Th. Fries
Original (transkription)
|1|
Upsala d. 2 Juli 1873.
Käraste broder Leo!
Tusen och en tacksägelser för ditt vänskapsfulla bref,
hvilket hos mig uppväckt ett potpourri af blandade känslor.
Glädje har stridt med bedröfvelse, längtan med betänklig-
het, hinderbrytade beslutsamhet med hinderinseende förnufts-
reflekterande. Kontrapunkten i detta brokiga virr varr af
i hvarandra inflätade tonarter har varit pligtkänslan, och
denna ropar lika högljudt som obevekligt ett ofelbart: non
possumus! Och härför måste jag nolens volens buga mig, ehuru
det kostar högeligen på att denna gång visa dylik artigheter.
Hör sjelf och döm!
Det finnes, såsom du torde erinra dig, en liten vrå bland
bergen på vår Upländska slättpannkaka, som tituleras botaniska
trädgården. I olikhet med alla andra institutioner här i Upsala,
kan denna icke ens på ett par dagar undvara sin profet,
ty hvarje – äfven minsta utgift måste af denna godkännas.
Nu har det förargliga inträffat, att jag är tillf.tillförordnande dylik öfver
Adam i nämnda paradis, Prof.professor Areschoug är i Bohuslän,
|2|
docenterna äro på Gotland eller Spetsbergen. Ingen möjlig-
het således att slippa lös! Jag måste gå här, ”ensam
och öfverdrifven som en gammal enhörning”, begrundan-
de den urgamla saten, att ”det är ej godt för mannen
att etc. etc.”, hvartill jag nu har mångdubbel anledning.
Hade jag ej varit såsom botanist allena i Upsala, hade
jag kunnat uppstämma ”Till Österland vill jag fara”; hade
jag fått åter svärma i Botby parker och trädgårdar, hade
jag säkert ej behöft vara allena, och dagen skulle – ”ohne
Zwiebel” – varit glad, ty en god väns bröllop är den största
glädje-anledning, kanske med undantag af ens eget.
Men om jag nu ock personligen är frånvarande, kan
du vara förvissad derom, att vännen Selim med blifvan-
de brud samt du och Fru Alexandra skola d. 6 upptaga
minst 95 % af mina tankar. Helsa på det intensivaste
den lyckliga brudgummen och säg honom, att jag den
dagen skall troget genomgå hela raden af glada gemen-
samma minnen: hans vetenskapliga nit med misstänkt besyn-
nerliga apparater utanför Listers fyrar, hans morgontoilett på
Sofias däck med gastar till hofmästare, hans matidrotter i Aalesund,
hans äfventyr i ”Friesens park”, hans hjeltemodiga försvar för Carl XII,
|3|
hans verldsberömda ”Kissa”, hans jagt-idrotter af illa cache-
rade afvundsjuka vid mina Nimrods-bedrifter, hans glada
humör (jemte Fengissvårtytt) på Kobbbays gästfria strand, hans stän-
diga krångel med ”constanterna” m. m. – m. m. – som ej så
noga kan specificeras. Men slut-strofen vid alla dessa be-
traktelser blir säkerligen dock alltid den i glädje öfver
den lycka, han då måste känna, och en hjertlig lystruket ön-
skan och förhoppning, att samma känsla af lycka måtte
i hans trefliga hem allt framgent fortlefva ogrumlad
och oförminskad. Dessa lyckönskningar äro så varma
och upprigtiga, som någonsin en vän kan egna en annan,
med hvilken har blifvit sammanlödd vid den elf, som
värmes kanske intensivast i de hyperboreiska regionerna.
Och ej blott till honom beder jag dig framföra dessa
helsningar. Jag har visserligen ej haft nöjet att lära
känna vännen Selims brud, men kanske har hon någon
gång – perhaps – hört omtalas en viss landstrykare (”peri-
patetisk filosof”) med namnet undertecknad. Hon förlåter då
nog, att sagde person äfven till henne sänder sin obekan-
ta, men hjertliga helsning och varma välönskan på den
vigtigaste och, såsom jag förmodar, gladaste dagen i hennes lif.
Ännu hvilken massa af helsningar skulle jag ej
vilja i detta bref innesluta! Bland föremålen för de-
samma utväljer jag blott ett att särskildt nämnas, och
sedan får den helsa i högen. Den jag menar, inser du
nog vara din Fru, hvilken jag särskildt tackar för att
hon velat åter se i sitt hus den sista gången objudne
gästen. Skulle jag ännu någongång återkomma till Finland,
hoppas jag att då få åtnjuta samma vänlighet som förr,
äfven om jag så länge skulle dröja, att alla börllops-kon
fecten tagit slut.
Nej – nu är det bäst, att jag slutar, ty annars blir
jag melankolisk eller topprasande (och jag tror ej någondera
kläder mig) vid tanken på all den munterhet, hvarom jag
går miste. Jag hör redan i andanom dina pathetiskt-para-
doxt-genialiskt-glada tal, jag ser de vackra tärnornas strå-
lande blickar och skälmska leenden, jag varsnar Literaturkapte-
nens värdiga hållning och smilande (i dansksvårtytt mening!) trohjertade fjæs (så
och då med flygtigt dubbellöje vid tanken på sidentäcket), jag hörer – –
dock stopp! Jag är ej van att sitta på Pegasen och vill ej äfven-
tyra, att han skenar bort med mig, ty detta vore ”skenangt” (skulle
Göteborgarna säga).
Cordlarium: många varma tacksägelser och helsningar.
Den i andanom Botbygårdande vän
Th. M. Fries
Upsala d. 2 Juli 1873.
Käraste broder Leo!
Tusen och en tacksägelser för ditt vänskapsfulla bref, hvilket hos mig uppväckt ett potpourri af blandade känslor. Glädje har stridt med bedröfvelse, längtan med betänklighet, hinderbrytade beslutsamhet med hinderinseende förnuftsreflekterande. Kontrapunkten i detta brokiga virr varr af i hvarandra inflätade tonarter har varit pligtkänslan, och denna ropar lika högljudt som obevekligt ett ofelbart: non possumus!
lat. Vi kan det inte! Och härför måste jag nolens volens
lat. vare sig jag vill eller inte buga mig, ehuru det kostar högeligen på att denna gång visa dylik artigheter. Hör sjelf och döm!
Det finnes, såsom du torde erinra dig, en liten vrå bland bergen på vår Upländska slättpannkaka, som tituleras botaniska trädgården. I olikhet med alla andra institutioner här i Upsala, kan denna icke ens på ett par dagar undvara sin profet, ty hvarje – äfven minsta utgift måste af denna godkännas. Nu har det förargliga inträffat, att jag är tillf.tillförordnande dylik öfver Adam i nämnda paradis, Prof.professor Areschoug är i Bohuslän,|2| docenterna äro på Gotland eller Spetsbergen. Ingen möjlighet således att slippa lös! Jag måste gå här, ”ensam och öfverdrifven som en gammal enhörning”, begrundande den urgamla saten, att ”det är ej godt för mannen att etc. etc.”, hvartill jag nu har mångdubbel anledning. Hade jag ej varit såsom botanist allena i Upsala, hade jag kunnat uppstämma ”Till Österland vill jag fara”; hade jag fått åter svärma i Botby parker och trädgårdar, hade jag säkert ej behöft vara allena, och dagen skulle – ”ohne Zwiebel”
ty. ordagrant ”utan lök”, här sannolikt som skämtsam förvrängning av ”utan tvivel” – varit glad, ty en god väns bröllop är den största glädje-anledning, kanske med undantag af ens eget.
Men om jag nu ock personligen är frånvarande, kan du vara förvissad derom, att vännen Selim med blifvande brud samt du och Fru Alexandra skola d. 6 upptaga minst 95 % af mina tankar. Helsa på det intensivaste den lyckliga brudgummen och säg honom, att jag den dagen skall troget genomgå hela raden af glada gemensamma minnen: hans vetenskapliga nit med misstänkt besynnerliga apparater utanför Listers fyrar, hans morgontoilett på Sofias däck med gastar till hofmästare, hans matidrotter i Aalesund, hans äfventyr i ”Friesens park”, hans hjeltemodiga försvar för Carl XII,|3| hans verldsberömda ”Kissa”, hans jagt-idrotter af illa cacherade afvundsjuka vid mina Nimrods-bedrifter, hans glada humör (jemte Fengissvårtytt) på Kobbbays gästfria strand, hans ständiga krångel med ”constanterna” m. m. – m. m. – som ej så noga kan specificeras. Men slut-strofen vid alla dessa betraktelser blir säkerligen dock alltid den i glädje öfver den lycka, han då måste känna, och en hjertlig önskan och förhoppning, att samma känsla af lycka måtte i hans trefliga hem allt framgent fortlefva ogrumlad och oförminskad. Dessa lyckönskningar äro så varma och upprigtiga, som någonsin en vän kan egna en annan, med hvilken har blifvit sammanlödd vid den elf, som värmes kanske intensivast i de hyperboreiska regionerna.
Och ej blott till honom beder jag dig framföra dessa helsningar. Jag har visserligen ej haft nöjet att lära känna vännen Selims brud, men kanske har hon någon gång – perhaps – hört omtalas en viss landstrykare (”peripatetisk filosof”) med namnet undertecknad. Hon förlåter då nog, att sagde person äfven till henne sänder sin obekanta, men hjertliga helsning och varma välönskan på den vigtigaste och, såsom jag förmodar, gladaste dagen i hennes lif.
|4|Ännu hvilken massa af helsningar skulle jag ej vilja i detta bref innesluta! Bland föremålen för desamma utväljer jag blott ett att särskildt nämnas, och sedan får den helsa i högen. Den jag menar, inser du nog vara din Fru, hvilken jag särskildt tackar för att hon velat åter se i sitt hus den sista gången objudne gästen. Skulle jag ännu någongång återkomma till Finland, hoppas jag att då få åtnjuta samma vänlighet som förr, äfven om jag så länge skulle dröja, att alla börllops-kon fecten tagit slut.
Nej – nu är det bäst, att jag slutar, ty annars blir jag melankolisk eller topprasande (och jag tror ej någondera kläder mig) vid tanken på all den munterhet, hvarom jag går miste. Jag hör redan i andanom dina pathetiskt-paradoxt-genialiskt-glada tal, jag ser de vackra tärnornas strålande blickar och skälmska leenden, jag varsnar Literaturkaptenens värdiga hållning och smilande (i dansksvårtytt mening!) trohjertade fjæs (så och då med flygtigt dubbellöje vid tanken på sidentäcket), jag hörer – – dock stopp! Jag är ej van att sitta på Pegasen och vill ej äfventyra, att han skenar bort med mig, ty detta vore ”skenangt” (skulle Göteborgarna säga).
Cordlarium: många varma tacksägelser och helsningar.
Den i andanom Botbygårdande vän
Th. M. Fries