Det finnes två slags åskådningar, som påverka den finska allmänhetens sinnen: de liberala idéerna och de språkliga. De senare äro till sitt uppträdande i de yttre betydligt äldre hos oss, än de förre. Namnet fennoman skapades redan på 1840-talet, då ännu ingen skulle kunnat tänka på att tala om liberala sträfvanden härstädes med afseende å egna samhälls- och politiska förhållanden. Eller kanske rättare, största delen af hvad af liberala idéer fanns i Finland såg sig under förhållandenas tvång hänvisadt att gifva sig luft endast i afseende å hvad som kunde röra språkliga frågor. Att tänka på ett offentligt lif, sådant som fanns i vestra Europas länder, låg utom ögonblickets möjlighet; men att ställa för sig uppgiften att arbeta på kunskaps spridande bland den stora massan af folket samt söka verka till dess höjande i bildning och sjelfmedvetande, deråt kunde man jemförelsevis lättare få hängifva sig. Vilkoret samt medlet derför såg man i utbildandet och begagnandet af det språk, som användes af den öfvervägande massan af det finska folket. De liberala tendenserna, så långt de funnos, hade inga andra yrkanden, hvari de kunde offentligen uppenbara sig, än dessa språkliga sträfvanden. De voro också begge i början broderligen förenade. De delade jemväl gemensamt de onda dagar, som tidens tryck förde med sig. Förbudet mot finska språkets användande i annat slags litteratur, än den af ekonomisk art och i uppbyggelseskrifter, hvilket utfärdades under reaktionsperioden efter de europeiska händelserna i fyratiotalets slutår, var riktadt mot den liberala anda, som ansågs för drifkraften i det påbegynta finska språksträfvandet.
Emellertid upphörde detta tryck; det blef möjligt att äfven här i Finland ställa för sig andra mål än blott språkliga. Och de liberala idéerna trädde fram i dagen uti sträfvanden för politiskt lif och frisinnad samhällsutveckling. De hördes först med förvåning; och det icke blott från det håll, hvarifrån man förut vändt sig mot dem och finska språket gemensamt, utan äfven från många, hvilka småningom vant sig att se finska språket såsom slutmål för allt framåtskridande i detta land. De hade, desse sistnämnde, under tidernas lopp kallat till sin hjelp en teori om en nationalitet, som skulle hafva sitt uttryck i språket. Medan de under inflytande af denna begynte ställa fosterlandskärlekens ideal i en språklig ombildning, med mindre hänsyn till de praktiska samhällssyften, som genom språken borde uppnås, lyssnade de mindre varmt på de liberala idéernas upprop till patriotismen, att såsom sitt mål ställa häfdandet af vårt lands politiska ställning, utvecklingen af frihet, rättvisa, bildning och välständ inom detsamma. – De visade sig, att under den enhet, som ännu ända inpå senare hälften af femtiotalet tycktes genomgå alla framåtblickande sträfvanden i vårt land och som sammanhållits af det gemensamma trycket, grodde olikhet i betraktelser och syften, hvilka, i början skiljande sig obetydligt, likasom radierna vid en cirkels medelpunkt, aflägsna sig från hvarandra, ju längre de fortgå i sina riktningar. Medan å den ena sidan de liberala idéerna växte ut i allt mera bestämda sträfvanden att realisera de uppslag till vesterländsk frihet och samhällsutveckling, som funnos nedlagda i Finlands historiskt vunna institutioner, gingo de språkliga idéerna under inflytande af den filosofi, hvarur de sökte hemta sitt stöd, alltmera i en afvikande riktning, hvilken slutligen gått derhän, att man på dess håll begynt att i sin terminologi införa orden ”liberalism” och ”liberala idéer” såsom uttryck för ringaktning.
Det är icke vår afsigt att för denna gång vilja debattera den inre halten af dessa olika idéer, hvilka dela vårt folk. De ha visat sig hafva en så stor inverkan på detsamma, att högst få äro helt och hållet oberörda af hvardera, ehuru de ingå i högst olika blandning hos olika personer. Vi vilja i stället kasta en blick på, hvilka frukter hvardera lemnat landet sedan den tid, då det begynte blifva fråga om, hvilkendera som skulle hafva företrädet.
Den språkliga idén har tvifvelsutan lemnat betydande spår efter sig uti det arbete för finska språkets utveckling och uti den litteratur på finska, som sett dagen under dess speciela inflytande. Det är en värdefull källa till kunskap och insigt, som derigenom öppnats för den stora massa af vårt folk, hvilken till följd af bristande skrifter på dess eget språk förut varit i afsaknad deraf. Den har äfven, denna idé, bidragit att hålla på dagordningen och medverka till utförandet af den reform i embetsverken och domstolarne, som, huru ännu icke slutförd, dock icke kan undgå att med det snaraste varda det, och genom hvilken det skall bringas derhän, att hvarje part och rättssökande skall kunna få meddela sig med dem på sitt eget språk. Den har vidare haft sin dryga och omfattande andel i att skolor på finska språket kommit till stånd, så att den stora menighet, som talar det finska språket, icke behöfver afhållas från inträde i skolan af att der mötas af ett språk, hvilket han ännu icke förstår. – Men den har jemte detta skapat tvedrägt, split och inre fiendskap i vårt land. Fiendtlig till sitt innersta väsende, såsom all nationalitetsteori, har den infört en ondska i sinnena, som måste smärta. Begynnande med tillämpning af sina synpunkter på finska språket, har den genom en regelrätt användning af desamma på svenska språket aflat af sig ett motstycke, och har sålunda skapat tvenne grupper inom vårt land, hvilkas förhållande kan förliknas endast vid de onda bröderna, som omtalas i Runeberg dikt ”Grafven i Perho”. Den har skapat en anda, som vid fullföljandet af sin språkhängifvelse uti sina ytterligheter visat sig icke sky att träda för nära fosterlandets heligaste minnen.
De liberala idéerna åter ha funnit ett Finland, hvars berättigande att vara annat än en provins med något slags administrativ autonomi sattes i fråga, och ha genom den inneboende kraften af sina principer vunnit för detsamma den ställning, att det icke mera kommer i fråga att bestrida landet sin rätt att vara en egen stat. De ha funnit ett Finland som glömt sina grundlagar, och har fört det fram till att vara ett land, hvars folk räknar sitt konstitutionela statsskick till sina oförytterliga rättigheter. De ha funnit en bristfällig statsförfattning och ha drifvit fram åtminstone några väsendtliga förbättringar deri, såsom landtdagarnes periodicitet. De ha funnit ett folk, underkastadt skråtvångets och andra den ekonomiska ofrihetens bojor, och ha bragt det näringsfrihet med deraf uppspirande välstånd. De ha gjort qvinnan myndig i detta land ock infört den lika arfsrätten. De ha ställt landets myntväsende på en frisinnad och välsignelsebringande fot. De ha infört folkskolor i ett land, der dylika ännu, innan de höjde sin röst, voro en närapå okänd sak. De ha infört sjelfstyrelse i det kommunala lifvet, som förut låg i ett tillstånd, förlamande medborgarenes förmåga att taga vård om sina egna intressen. – De ha slutligen äfven för sin del medverkat till åvägabringandet af just de reformer, hvartill den rent språkliga idén arbetat, nemligen alla parters rätt att få kommunicera med embetsverken på sitt eget språk samt skolornas organisation så, att ingen skull ehindras från inträde i dem för sitt språks skull. Och ur dessa liberala principer behöfver icke framgå ett enda frö till fiendtlighet mot något annat än hätskheten och ofördragsamheten sjelf; tvertom inrymma de tillgifvenhet och kärlek till ett gemensamt fosterland och dess minnen, i stället för grodden till en utrotningsstrid mellan tvenne raser.
Men vida mera än detta, som genom deras inflytande bragts till stånd, är att de genom sin inneboende rättvisa tillkämpat sig aktning och erkännande äfven för de många yrkanden, de ännu icke lyckats få genomförda i verkligheten och införda i institutionerna. Den förvåning och misstro, som visade sig när de först begynte höras och söka göra sig gällande här i landet, har nu gifvit vika för insigten, att uti deras satser och åstundanden icke ligger något annat, än hvad som väl kan förtjena erkännande. Om de än icke fått igenomförd sin princip om pressfrihet för landet, så djerfves dock ingen finna en absurditet deri. Om förkortandet af perioden mellan landtdagarne ännu icke blifvit lag eller ens erkändt af alla stånd, sä har yrkandet derpå dock blifvit en fråga som icke kan förfalla. Och så är det äfven med frågan om religionsfriheten, om budgetsbevillningsrätten för ständerna, om styrelseverkens ombildning, en klarare begränsning af landets unionela ställning, jemte alla dessa andra satser och konseqvenser, hvilka under tidernas lopp redan utvecklat sig och framdeles för hvarje steg ytterligare skola göra det ur de liberala idéerna. – De hafva vunnit äfven det, att ehuru de icke ännu kunnat göra sig gällande så misstros de dock icke heller af dem som makten hafva, medan de inom landet funnit en talrik krets, som med allt större bestämdhet erkänna dem som sina. – Tillochmed bland dem, som älskat att använda ordet ”liberala idéer” såsom ett förkättringsord, skall man icke kunna undgå att dock erkänna, att det finnes godt och riktigt i dessa idéer – ehuru man vill underordna dem språkidén.
Vi hafva sagt, att dessa begge slags åskådningar: de liberala idéerna och språkidéerna, äro de hvilka tyckas hafva inverkan på allmänheten i detta land. Vi hafva också framhållit, hurusom de tyckas i olika blandningar ingå i medvetandet och opinionerna hos de fleste. Vi vilja icke undersöka, huru konseqvent en sådan sammanblandning är. Den finnes i alla händelser. Vi hafva endast sökt uppvisa, hvad de hvardera hittills åstadkommit i vårt land.
Helsingfors den 1 December.
Det finnes två slags åskådningar, som påverka den finska allmänhetens sinnen: de liberala idéerna och de språkliga. De senare äro till sitt uppträdande i de yttre betydligt äldre hos oss, än de förre. Namnet fennoman skapades redan på 1840-talet, då ännu ingen skulle kunnat tänka på att tala om liberala sträfvanden härstädes med afseende å egna samhälls- och politiska förhållanden. Eller kanske rättare, största delen af hvad af liberala idéer fanns i Finland såg sig under förhållandenas tvång hänvisadt att gifva sig luft endast i afseende å hvad som kunde röra språkliga frågor. Att tänka på ett offentligt lif, sådant som fanns i vestra Europas länder, låg utom ögonblickets möjlighet; men att ställa för sig uppgiften att arbeta på kunskaps spridande bland den stora massan af folket samt söka verka till dess höjande i bildning och sjelfmedvetande, deråt kunde man jemförelsevis lättare få hängifva sig. Vilkoret samt medlet derför såg man i utbildandet och begagnandet af det språk, som användes af den öfvervägande massan af det finska folket. De liberala tendenserna, så långt de funnos, hade inga andra yrkanden, hvari de kunde offentligen uppenbara sig, än dessa språkliga sträfvanden. De voro också begge i början broderligen förenade. De delade jemväl gemensamt de onda dagar, som tidens tryck förde med sig. Förbudet mot finska språkets användande i annat slags litteratur, än den af ekonomisk art och i uppbyggelseskrifter, hvilket utfärdades under reaktionsperioden efter de europeiska händelserna i fyratiotalets slutår, var riktadt mot den liberala anda, som ansågs för drifkraften i det påbegynta finska språksträfvandet.
Emellertid upphörde detta tryck; det blef möjligt att äfven här i Finland ställa för sig andra mål än blott språkliga. Och de liberala idéerna trädde fram i dagen uti sträfvanden för politiskt lif och frisinnad samhällsutveckling. De hördes först med förvåning; och det icke blott från det håll, hvarifrån man förut vändt sig mot dem och finska språket gemensamt, utan äfven från många, hvilka småningom vant sig att se finska språket såsom slutmål för allt framåtskridande i detta land. De hade, desse sistnämnde, under tidernas lopp kallat till sin hjelp en teori om en nationalitet, som skulle hafva sitt uttryck i språket. Medan de under inflytande af denna begynte ställa fosterlandskärlekens ideal i en språklig ombildning, med mindre hänsyn till de praktiska samhällssyften, som genom språken borde uppnås, lyssnade de mindre varmt på de liberala idéernas upprop till patriotismen, att såsom sitt mål ställa häfdandet af vårt lands politiska ställning, utvecklingen af frihet, rättvisa, bildning och välständ inom detsamma. – De visade sig, att under den enhet, som ännu ända inpå senare hälften af femtiotalet tycktes genomgå alla framåtblickande sträfvanden i vårt land och som sammanhållits af det gemensamma trycket, grodde olikhet i betraktelser och syften, hvilka, i början skiljande sig obetydligt, likasom radierna vid en cirkels medelpunkt, aflägsna sig från hvarandra, ju längre de fortgå i sina riktningar. Medan å den ena sidan de liberala idéerna växte ut i allt mera bestämda sträfvanden att realisera de uppslag till vesterländsk frihet och samhällsutveckling, som funnos nedlagda i Finlands historiskt vunna institutioner, gingo de språkliga idéerna under inflytande af den filosofi, hvarur de sökte hemta sitt stöd, alltmera i en afvikande riktning, hvilken slutligen gått derhän, att man på dess håll begynt att i sin terminologi införa orden ”liberalism” och ”liberala idéer” såsom uttryck för ringaktning.
Det är icke vår afsigt att för denna gång vilja debattera den inre halten af dessa olika idéer, hvilka dela vårt folk. De ha visat sig hafva en så stor inverkan på detsamma, att högst få äro helt och hållet oberörda af hvardera, ehuru de ingå i högst olika blandning hos olika personer. Vi vilja i stället kasta en blick på, hvilka frukter hvardera lemnat landet sedan den tid, då det begynte blifva fråga om, hvilkendera som skulle hafva företrädet.
Den språkliga idén har tvifvelsutan lemnat betydande spår efter sig uti det arbete för finska språkets utveckling och uti den litteratur på finska, som sett dagen under dess speciela inflytande. Det är en värdefull källa till kunskap och insigt, som derigenom öppnats för den stora massa af vårt folk, hvilken till följd af bristande skrifter på dess eget språk förut varit i afsaknad deraf. Den har äfven, denna idé, bidragit att hålla på dagordningen och medverka till utförandet af den reform i embetsverken och domstolarne, som, huru ännu icke slutförd, dock icke kan undgå att med det snaraste varda det, och genom hvilken det skall bringas derhän, att hvarje part och rättssökande skall kunna få meddela sig med dem på sitt eget språk. Den har vidare haft sin dryga och omfattande andel i att skolor på finska språket kommit till stånd, så att den stora menighet, som talar det finska språket, icke behöfver afhållas från inträde i skolan af att der mötas af ett språk, hvilket han ännu icke förstår. – Men den har jemte detta skapat tvedrägt, split och inre fiendskap i vårt land. Fiendtlig till sitt innersta väsende, såsom all nationalitetsteori, har den infört en ondska i sinnena, som måste smärta. Begynnande med tillämpning af sina synpunkter på finska språket, har den genom en regelrätt användning af desamma på svenska språket aflat af sig ett motstycke, och har sålunda skapat tvenne grupper inom vårt land, hvilkas förhållande kan förliknas endast vid de onda bröderna, som omtalas i Runeberg dikt ”Grafven i Perho”. Den har skapat en anda, som vid fullföljandet af sin språkhängifvelse uti sina ytterligheter visat sig icke sky att träda för nära fosterlandets heligaste minnen.
De liberala idéerna åter ha funnit ett Finland, hvars berättigande att vara annat än en provins med något slags administrativ autonomi sattes i fråga, och ha genom den inneboende kraften af sina principer vunnit för detsamma den ställning, att det icke mera kommer i fråga att bestrida landet sin rätt att vara en egen stat. De ha funnit ett Finland som glömt sina grundlagar, och har fört det fram till att vara ett land, hvars folk räknar sitt konstitutionela statsskick till sina oförytterliga rättigheter. De ha funnit en bristfällig statsförfattning och ha drifvit fram åtminstone några väsendtliga förbättringar deri, såsom landtdagarnes periodicitet. De ha funnit ett folk, underkastadt skråtvångets och andra den ekonomiska ofrihetens bojor, och ha bragt det näringsfrihet med deraf uppspirande välstånd. De ha gjort qvinnan myndig i detta land ock infört den lika arfsrätten. De ha ställt landets myntväsende på en frisinnad och välsignelsebringande fot. De ha infört folkskolor i ett land, der dylika ännu, innan de höjde sin röst, voro en närapå okänd sak. De ha infört sjelfstyrelse i det kommunala lifvet, som förut låg i ett tillstånd, förlamande medborgarenes förmåga att taga vård om sina egna intressen. – De ha slutligen äfven för sin del medverkat till åvägabringandet af just de reformer, hvartill den rent språkliga idén arbetat, nemligen alla parters rätt att få kommunicera med embetsverken på sitt eget språk samt skolornas organisation så, att ingen skull ehindras från inträde i dem för sitt språks skull. Och ur dessa liberala principer behöfver icke framgå ett enda frö till fiendtlighet mot något annat än hätskheten och ofördragsamheten sjelf; tvertom inrymma de tillgifvenhet och kärlek till ett gemensamt fosterland och dess minnen, i stället för grodden till en utrotningsstrid mellan tvenne raser.
Men vida mera än detta, som genom deras inflytande bragts till stånd, är att de genom sin inneboende rättvisa tillkämpat sig aktning och erkännande äfven för de många yrkanden, de ännu icke lyckats få genomförda i verkligheten och införda i institutionerna. Den förvåning och misstro, som visade sig när de först begynte höras och söka göra sig gällande här i landet, har nu gifvit vika för insigten, att uti deras satser och åstundanden icke ligger något annat, än hvad som väl kan förtjena erkännande. Om de än icke fått igenomförd sin princip om pressfrihet för landet, så djerfves dock ingen finna en absurditet deri. Om förkortandet af perioden mellan landtdagarne ännu icke blifvit lag eller ens erkändt af alla stånd, sä har yrkandet derpå dock blifvit en fråga som icke kan förfalla. Och så är det äfven med frågan om religionsfriheten, om budgetsbevillningsrätten för ständerna, om styrelseverkens ombildning, en klarare begränsning af landets unionela ställning, jemte alla dessa andra satser och konseqvenser, hvilka under tidernas lopp redan utvecklat sig och framdeles för hvarje steg ytterligare skola göra det ur de liberala idéerna. – De hafva vunnit äfven det, att ehuru de icke ännu kunnat göra sig gällande så misstros de dock icke heller af dem som makten hafva, medan de inom landet funnit en talrik krets, som med allt större bestämdhet erkänna dem som sina. – Tillochmed bland dem, som älskat att använda ordet ”liberala idéer” såsom ett förkättringsord, skall man icke kunna undgå att dock erkänna, att det finnes godt och riktigt i dessa idéer – ehuru man vill underordna dem språkidén.
Vi hafva sagt, att dessa begge slags åskådningar: de liberala idéerna och språkidéerna, äro de hvilka tyckas hafva inverkan på allmänheten i detta land. Vi hafva också framhållit, hurusom de tyckas i olika blandningar ingå i medvetandet och opinionerna hos de fleste. Vi vilja icke undersöka, huru konseqvent en sådan sammanblandning är. Den finnes i alla händelser. Vi hafva endast sökt uppvisa, hvad de hvardera hittills åstadkommit i vårt land.