10.3.1875 Karl Fogelholm–LM

För en längre tid sedan tillsände jag Dig ny skuldsedel till Fru Salzmann att utbytas mot den gamla, 10 åriga. Huru saken aflupit, känner jag ännu icke, och finner ganska wäl, att Dina hundra tusen olikartade förtroenden och uppdrag icke tilllåtit Dig att derom skrifva. Möjligen har Du icke ansett skäl att utföra utbytet, innan den nu innevarande räntebetalningsterminen skulle infalla. Skulle jag icke misstänka detta, så skulle jag sannerligen icke ha hjerta att åter falla Dig till besvär med att tillsända Dig räntan för lånet, hvilken nu här medfölja stor 420 Mark. Å den ena skuldsedeln är jag skyldig ett helt års ränta, stor 360 Mark. Hwad jag deremot har att betala för den andra skuldsedeln, vet jag ej säkert. Jag har icke upptecknat dess datum, som borde vara någon af de sista dagarna af Oktober, emedan jag städse inbetalt räntan inom September af mitt då utfallande qvartal. Jag antager|2| att räntan deri icke bör öfverstiga 60 Mark. War nu god, bäste broder! och inlefverera dessa medel, så skall jag framdeles, om Fru Salzmann sådant tillåter, sända hela räntesumman, 480 Mark, per poste rekommenderad till henne, så behöfver jag ej med dentillagt av utgivarenna kommission ens besvära min goda outtröttlige kommissionär, Emil Holm. Fru S. kunde ju vara så nobel och i portobref sända till mig qvitto på pengarna sedermera. War god och då du skrifver, underrätta mig, om den förnäma Frun går in härpå gerna. I annat fall skall hon nog få sin ränta likasom härtills genom kommissionär i handen. Hufvudsaken är ju här i verlden, att alla blir nöjda.

Med samma post som detta bref sänder jag till Dig ”Unsere Zeit”, med hvars tillhjelp jag lyckades skaffa en liten julgåfva åt stadens pauvres honteuxlat. blygsamma fattiga, ståndspersoner som hamnat på obestånd i slutet af förra året. Tusen tack för lånet. Boken är så intressant, att jag ej förr nännts skil|3|jas vid den.

Ännu en sak, som sannolikt är alldeles onödig, men hwars framträdande motiveras af mitt kända oroliga sinne i affärsväg. För bra länge sedan skref jag till Jätten och bad honom inbetala min ränta till Universitetet af mina, hos honom händelsevis innestående medel. Vid den tiden togs räntan ännu icke emot och ej ens snart derefter. Jag tänker mig nu möjligheten, att han, upptagen af sina stora affärer, kunnat glömma denna sak och skulle derföre be Dig härom påminna honom, om det, N BNota Bene! behöfves.

Hwad allmänna affärer här å orten beträffar, kan jag ej undgå att med halft vemod omtala, hurusom verkställande maktens lokala chef alltmera förlorar sitt anseende bland länets inbyggare. Detta hufvudsakligen för sin intresselöshet för allmänt väl. Han synes verkligen ej vara rätte mannen på den plats han hinnehar. Dock skulle man önska, att han för platsens skull skulle betraktas|4| med mera öfverseende ögon, men jag fruktar att det allt fortfarande kommer att gå nedåt. Här å orten fordrar man framförallt kraft. Man vill att bakom hvarje statens högre funktion skall stå åtminstone en man. Sker ej detta, blir man sträng och hård, åtminstone resonnemangsvis. Wi skulle ge mycket emellan, om Ni ville byta med von A.

Stadsfullmäktigsaken går här långsamt och fasligt owant. ProfProfessor(!) Nylander har bland annat, sannolikt af harm öfver sina misskända förtjenster, tillika med några få obscena personer, besvärat sig öfver valet. Hwad han månde vinna på saken, aktningsvärda personers erkännande vinner han dock icke.

Nu farwäl för denna gång! Många vänliga helsningar till Din Fru och dotter ifrån min Gumma och familj. Helsa Jätten och de öfriga vännerna ifrån