Leo Mechelinin huomautuksia liittyen teokseen ”Die Staaten Europas – Vergleichende Statistik von Dr. Hugo Franz von Brachelli”
3. painos, Brünn (Brno) 1876, 672 sivua
Eri maiden tilastotoimien laajojen, mitä yksityiskohtaisimpien virallisten julkaisujen myötä kasvaa jatkuvasti myös yksittäisten kirjailijoiden kynistä syntyvän, tilastoihin pohjautuvan kirjallisuuden tarjonta. Edellä mainittujen virallisten julkaisujen kautta päivänvaloon tulevien tosiseikkojen työstäminen suurelle yleisölle helpommin ymmärrettävään muotoon on ensiarvoisen tärkeää ottaen huomioon tilastollisen tiedon suuren merkityksen niin valtiotieteessä kuin valtioelämän eri aloilla, kuin myös sen, että tavallisten ihmisten lienee usein vaikea erottaa metsää puilta lukuja vilisevän virallisen taulukon puoleen kääntyessään. Tämä on kuitenkin vain yksi kolikon puolikas. Toisella puolella kolikkoa on ymmärrys siitä, että kun kirjailijat kokoavat tilastolliset tiedot vertailun mahdollistavasti ja selventävästi yhteen mahdollistaakseen niiden hyödyntämisen yhteiskunnallisen kehityksen arvioinnissa, eivät he siinä yhteydessä ole mitään valtionvirastojen jatkeita.
Olemme vastikään tässä lehdessä (Finsk Tidskrift II, vihko 1, s. 65 eteenpäin) maininneet viime vuosina tilastotieteellisten kongressien aloitteen johdosta suoritetuista toimenpiteistä, joilla pyritään koostamaan tilastotieteen eri haaroille niin sanotusti yleismaailmalliset, toisin sanoen kaikkien sivistysmaiden erinäisiin tilastotieteen perusteisiin perustuvat käytännöt. Tämän hankkeen päässä siintää laaja-alaisen vertailevan tilastotieteen synty. Kirjoituksen aiheena olevien kaltaiset teokset olisivat kuitenkin tämänkin jälkeen suureksi hyödyksi edellä mainituista syistä.
Brachelli käsittelee teoksensa runsasta lähdeaineistoa jakamalla sen seuraaviin kymmeneen osa-alueeseen: maa-alue ja väestö, alkutuotanto, teollisuus, kauppa ja liikennöinti, opetuslaitos, kirkkolaitos, valtiosääntö, valtionhallinto, sotalaitos ja valtiontalous. Jokainen osa-alue jakautuu vielä tahoillaan useisiin pienempiin osa-alueisiin.
Kuten edellä luetelluista otsikoista käykin jo ilmi, ei kirjassa käsitellä vain tilastollista tietoa sen ahtaimmassa mahdollisessa merkityksessä, eli yksinomaan välitetä lukujen muodossa ilmaistavia tietoja. Teos astuu poliittisia järjestelmiä eritellessään niin ikään ns. valtio-opin alueelle.
Valtioiden välisten suhteiden vertailua helpottaa huomattavasti se, että kirjoittaja on asianmukaisesti koonnut toisiinsa kytköksissä olevat maat saman otsikon alle. Tämä ratkaisu on ilman muuta ollut vertailevan teoksen kohdalla enemmän paikallaan kuin jok’ikisen valtion käsitteleminen erikseen, sillä näin otetaan huomioon kaikki asianhaarat.
Kirjailija aloittaa teoksensa toteamalla Euroopan maanosan koostuvan yhteensä 76 valtiosta (45 monarkiasta ja 31 tasavallasta), joista 52 kuuluu kahteen liittovaltioon (Saksan keisarikuntaan ja Sveitsin valaliittoon), kaksi ovat keskenään personaali- ja reaaliunionissa (Itävalta ja Unkari), kahdeksan keskenään personaaliunionissa (Preussi ja Lauenburg, Alankomaat ja Luxemburg, Ruotsi ja Norja sekä Venäjä ja Suomi) sekä kaksi toisen valtion yliherruuden alaisina (Romania ja Serbia Turkin yliherruuden alaisina). Seuraavaksi käydään läpi kaikkien valtioiden hallinnolliset aluejaot, pinta-alat ja väestöt.
Suomalainen lukija kiinnittää moisessa erittelyssä luonnollisestikin huomiota lähinnä siihen, mitä omasta maastamme kerrotaan. Valtiosääntöosiosta löytyvät Suomen yleiset perustuslait asianmukaisesti lueteltuina lukuun ottamatta seuraavia erheellisyyksiä: hallitusmuoto on päivätty elokuun 17. eikä 21. päivälle ja yhdistys- ja vakuuskirjan kaksinkertainen nimike ja päiväys ovat johtaneet kirjoittajan pitämään kyseistä asiakirjakokoelmaa helmikuun 21. ja huhtikuun 3. 1789 ”perustuslakeina”. Kirjoittaja on niin ikään huomioinut, että säätyedustus on maassamme edelleen voimassa sekä sen koostumuksen. Valtionhallinnon organisaatio eritellään teoksessa virheettömästi, mutta kirjoittajalla ei ole ollut tuntemusta nykyisestä kunnallishallinnostamme. Euroopan voimassa olevista valtioiden välisistä yhteenliittymistä kertovassa lyhyessä esittelyssä todetaan muun muassa, että kahden tai useamman, valtiosäännön ja hallinnon osalta täysin toisistaan riippumattoman valtion yksinomaan hallitsijan henkilön tai hänen perheensä muodossa ilmenevä personaaliunionisuhde vallitsee Venäjän ja Suomen, Ruotsin ja Norjan sekä Alankomaiden ja Luxemburgin välillä.1Lauenburgin liittäminen Preussiin lienee ilmeisesti tullut kirjoittajan tietoon kesken raskaan teoksen painatuksen.
Valtiosääntöoikeudellisessa kirjallisuudessa ei tunnetusti vallitse laajaa yksimielisyyttä siitä, mitä nimitystä kustakin valtioiden välisestä yhteenliittymästä tulisi käyttää. ”Personaaliunionin” käsitteen käyttö tulisi kuitenkin mieluiten rajata yksinomaan sellaisiin tapauksiin, joissa kahdella valtiolla on tilapäisesti, eikä ikuisiksi ajoiksi määrätyn yhteisen kruununperimysjärjestyksen vuoksi sama hallitsija. Kolmea edellä mainittua yhteenliittymää olisi paikallaan kutsua pikemminkin dynastisiksi valtioliitoiksi. Olennaisinta on kuitenkin, että kirjoittaja on kuvaillut kyseisten yhteenliittymien oikeudellista luonnetta asianmukaisesti.
Suomi näyttäytyy teoksen kiinnostavissa väestötilastollisissa vertailuissa varsin epäedullisessa valossa, sillä niissä käytetyt suomalaiset tilastot ovat peräisin nälkävuosilta 1865–1870. Siinä missä kuolleisuus on kyseisenä aikana Euroopassa keskimäärin ollut 1:42, kuoli Suomessa yksi henkilö jokaista 26 kohden, eli kuolleisuusprosentti oli meillä suurempi kuin missään muussa maassa. Mikäli vertailun pohjana olisi voitu käyttää tilastollisen toimistomme viimeisintä julkaistua selvitystä väestömääränmuutoksista vuosilta 1869–1874, olisi Suomi näyttäytynyt paremmassa valossa. Kuolleisuus oli Suomessa nimittäin kyseisinä vuosina vain yksi henkilö 47 kohden. Iloinen yllätys ei ollut Brachellin vertailussa sekään, että maassamme syntyy erityisen paljon aviottomia lapsia: jokaisesta tuhannesta lapsesta syntyy maassa keskimäärin 75 avioliiton ulkopuolella. Suomea korkeampia lukuja on kuitenkin löydettävissä kuudesta muusta valtiosta, joihin lukeutuvat kolme Skandinavian maata sekä pahnanpohjimmaisena Portugali, jossa vastaava luku on peräti 158. Luku on kuitenkin suurimmassa osassa maita Suomea selvästi alhaisempi. Kreikka ja Serbia näyttävät sijoittuvan tällä mittapuulla parhaiten, sillä jokaisesta tuhannesta lapsesta syntyy niissä ainoastaan 12 ja 4 avioliiton ulkopuolella.
Otamme vapauden nostaa opetuslaitosta koskevasta luvusta esille seuraavan katsauksen kansakoulujen ja niiden oppilaiden määristä eri valtioissa:
Maa | Kansakoulujärjestelmän käyttöönottovuosi | Kansakoulujen määrä | Oppilasmäärä | Oppilasta 1 000 asukasta kohden |
---|---|---|---|---|
Sveitsi | 1871/1872 | 5 088 | 412 789 | 155 |
Saksan keisarikunta | 1872 | 56 000 | 6 000 000 | 152 |
Luxemburg | 1874 | 644 | 28 437 | 142 |
Norja | 1873 | 6 502 | 243 969 | 138 |
Ruotsi | 1875 | 8 123 | 606 876 | 138 |
Alankomaat | 1873 | 3 790 | 500 059 | 136 |
Tanska | 1867 | 3 064 | 226 679 | 135 |
Ranska | 1872 | 70 179 | 4 720 000 | 131 |
Belgia | 1872 | 5 678 | 618 937 | 123 |
Itävalta-Unkari | 1872 | 31 069 | 3 285 485 | 91 |
Iso-Britannia | 1874 | 22 578 | 2 848 295 | 88 |
Espanja | 1873 | 27 760 | 1 381 972 | 82 |
Italia | 1874 | 42 920 | 1 827 381 | 70 |
Kreikka | 1874 | 1 227 | 81 449 | 50 |
Suomi | 1873 | 1 382 | 76 477 | 42 |
Portugali | 1870 | 3 500 | 140 000 | 32 |
Romania | 1873 | 2 221 | 82 145 | 17 |
Serbia | 1874 | 517 | 23 278 | 17 |
Venäjä | 1873 | 23 183 | 1 000 037 | 14 |
On toki myönnettävä, etteivät luvut voi kertoa tästä aiheesta tyhjentävästi, sillä niistä ei voida päätellä mitään opetuksen luonteesta. Silmäys Suomen masentavan alhaiseen sijaan edellä olevassa vertailevassa katsauksessa lietsoo kuitenkin väkisin isänmaanystävien parissa vaatimuksia kansakoululaitoksemme entistä ripeämmästä kehittämisestä.
Maamme sijoittuu eräillä talouselämän osa-alueilla vertailussa kärkisijoille. Esim. ainoastaan kolmella maalla – Norjalla, Iso-Britannialla ja Kreikalla – on väkilukuunsa nähden suuremman lästimäärän edestä kauppalaivastoa kuin Suomella. Meillä on niin ikään useimpia muita maita enemmän kotieläimiä: ainoastaan Venäjällä ja Tanskassa omistetaan enemmän hevosia ja vain viidessä maassa omistetaan enemmän nautaeläimiä kuin Suomessa – väestömäärään suhteutettuna.
Kirjoitustilan rajallisuus ei kuitenkaan nyt salli enempien huomioiden tekemistä Brachellin kiinnostavasta teoksesta. Tämä kirja kannattaa hankkia hyllyynsä ja ottaa aktiiviseen käyttöön, sillä se sisältää runsaasti tietoa käytännössä kaikista nyky-yhteiskunnan aloista ja sen valtaisa lähdeaineisto on järjestetty selkeästi havainnollistettavalla tavalla. Tästä ja varmasti myös kaikista vastaavista teoksista on kuitenkin tehtävissä yksi kriittinen huomautus: vertailtavat luvut eivät ole kaikki peräisin samoilta vuosilta, minkä myötä vertaukset eivät ole aina kovin osuvia. Tässä yhteydessä on kuitenkin huomioitava, että yksittäisten vuosien väliset muutokset ovat harvoin merkittävän suuruisia tai epäsäännöllisiä, mikä mahdollistaa ilman mainittavaa harhaanjohtamisen uhkaa tukeutumisen esim. viiden vuoden ajalta kerättyyn tietoon. Lienee lisäksi turhaa odottaa saavansa tilastollisiin vertailuihin prikulleen saman ajanjakson kattavia ja yhdenmukaisia tietoja kaikista maista.
L. M.
Viitteet
1Lauenburgin liittäminen Preussiin lienee ilmeisesti tullut kirjoittajan tietoon kesken raskaan teoksen painatuksen.
Die Staaten Europa’s. Vergleichende Statistik von Dr Hugo Franz Brachelli.
3:dje upplagan, Brünn 1876. 672 sidor.
Vid sidan af de omfattande, i de minsta detaljer ingående, officiela arbeten, hvilka af de särskilda ländernas statistiska ämbetsverk publiceras, till|198|växer den statistiska literaturen allt mera genom enskilde författares verksamhet. I anseende till statistikens stora betydelse såväl för de politiska studierna, som för det offentliga lifvets olika riktningar, är det ock af synnerlig vigt att bearbetningar ega rum i syfte att göra de fakta, som genom först nämnda publikationer träda i dagen, lättare tillgängliga för den stora allmänheten, som vid anlitandet af det sifferrika officiela tabelltrycket måhända ofta funne svårt att se skogen för trädens skuld. Detta är en sida af saken; en annan är, att den jämförande och förklarande sammanställning af de statistiska data, som låter deras betydelse för bedömandet af samhällsutvecklingen tydligen göra sig gällande, måste vara en annan uppgift än den, hvilken åligger byråerna.
Vi hafva nyligen i denna tidskrift (T. II, H. 1 p. 65 f.) omnämnt de arbeten, som på de statistiska kongressernas initiativ under senaste år föranstaltats i ändamål att framställa statistikens olika grenar enligt ett, så att säga, universelt program, d. ä.det är på grundvalen af alla civiliserade länders särskilda statistik. Derest detta program varder fullt genomfördt, skall en komparativ statistik i storartad omfattning förefinnas. Men äfven då skola sådana arbeten, som det hvars titel vi här ofvan antecknat, af nyss antydda skäl erbjuda synnerligt gagn.
Brachelli behandlar det rika materialet för sitt arbete i följande tio afdelningar: territorium och befolkning, urproduktion, industri, handel och samfärdsel, undervisningsväsende, kyrkoväsende, statsförfattning, statsförvaltning, krigsväsende, statshushållning. Hvarje afdelning sönderfaller sedan i talrika underafdelningar.
På sätt redan af dessa rubriker framgår, inrymmer boken icke endast statistik i ordets strängaste mening eller såsom meddelande blott sådana fakta, som hafva sitt uttryck i siffror. Genom redogörandet för de politiska organisationerna står arbetet jämväl på den s. k. statskunskapens område.
Jämförelsen af de skilda staternes förhållanden underlättas väsendtligen genom den af förf. följda planen att under hvarje specialrubrik sammanställa dithörande fakta från alla länder. För ett komparativt arbete är denna plan utan tvifvel riktigare än att låta hvarje särskild stat bilda en afdelning för sig, omslutande totaliteten af de till den samma hörande notiser.
Med följande uppgift begynner förf. sin framställning: ”Verldsdelen Europa är sammansatt af 76 stater (45 monarkier och 31 republiker), af hvilka 52 äro förenade i två förbundsstater (det tyska riket och det schveiziska edsförbundet), 2 sammanhänga genom personal- och realunion (Österrike och Ungern), 8 stå till hvarandra i förhållandet af personalunion (Preussen och Lauenburg, Nederländerna och Luxemburg, Sverige och Norge, Ryssland och Finland) samt två befinna sig under annan stats öfverhöghet (Rumänien och Serbien under Turkiets öfverhöghet).” Derpå följer redogörelser för samtlige staters provinsindelning, areal och befolkning.
Det är naturligt att en finsk läsare vid granskningen af ett sådant arbete, som detta, närmast egnar uppmärksamhet deråt, huru vårt lands för|199|hållanden äro återgifna. I afdelningen om statsförfattningarna finner man då Finlands allmänna grundlagar behörigen omnämnda, utan annan oriktighet, än att Regeringsformens datum är uppgifvet såsom den 17 i st. f.stället för 21 Aug. och att Förenings- och Säkerhetsaktens dubbla titel och dubbla datering föranledt förf. att anföra denna akt såsom ”grundlagarne” af 21 Febr. och 3 April 1789. Att ståndsrepresentationen ännu hos oss gäller, och huru den är sammansatt, har förf. jämväl i akt tagit. Statsförvaltningens organisation är felfritt angifven, men den nuvarande kommunalförvaltningens har han icke känt. I en kort framställning af de i Europa bestående föreningarna af stater yttras bland annat: ”Förhållandet af personalunion, enligt hvilket två eller flere stater äro förenade endast genom suveränens person eller familj, men eljes i författning och förvaltning äro fullkomligt oberoende af hvarandra, består mellan Ryssland och Finland, mellan Sverige och Norge, mellan Nederländerna och Luxemburg.”*)Man torde få antaga att Lauenburgs inkorporation i Preussen blifvit för förf. bekant under förloppet af det digra arbetets tryckning.
Det råder, såsom bekant, ännu en stor ojämnhet inom den statsrättsliga literaturen i frågor om de rätta namnen för staters föreningar. Termen ”personalunion” borde väl helst användas blott i sådana fall, då tvenne stater tillfälligtvis eller temporärt, men icke till följd af en gång för alla gemensam tronföljdsordning hafva samma regent. De trenne anförda unionerna torde riktigare betecknas såsom dynastisk statsunion. Hufvudsak är emellertid att sagda unioners rättsliga natur blifvit af förf. riktigt återgifven.
De intressanta jämförelserna af fakta från befolkningsstatistikens område ställa sig tyvärr ganska ogynsamt för Finland, emedan åren 1865–1870 legat till grund derför. Medan mortaliteten för hela Europa i medeltal utgjort 1: 42, inträffade i Finland under sagda period 1 dödsfall på 26 invånare – en större dödlighetsprocent än för något annat land. Annorlunda skulle det stält sig, om vår statistiska byrås senast utgifna redogörelse för folkmängdsförändringarna 1869–1874 kunnat läggas till grund för komparationen. Ty under dessa år var mortaliteten i medeltal blott 1 på 47 invånare. – Glädjande är icke heller att finna, att vårt land har ett särdeles högt procenttal oäkta barn att uppvisa. Af 1 000 barn äro, i medeltal för hela landet, 75 födda utom äktenskapet. 6 stater stå dock häri högre, bland dem de tre skandinaviska, Portugal högst med 158; men i flertalet är denna siffra vida lägre. Bäst tyckes det i detta hänseende vara bestäldt med Grekland och Serbien, der på 1 000 födelser blott resp. 12 och 4 illegitima förekomma.
Ur kapitlet om undervisningsväsendet tillåta vi oss anföra följande öfversigt af folkskolornas antal och freqvens i de skilda staterne:
Det bör visserligen medgifvas, att siffrorna icke kunna lemna all upplysning i detta ämne: undervisningens beskaffenhet kan ej genom dem framställas. Men det oaktadt måste den nedslående anblicken af Finlands låga plats i denna jämförande öfversigt stegra fosterlandsvännens önskan, att vårt folkskoleväsende måtte raskare än härintills utvecklas.
På en del ekonomiska gebit har vårt land en framstående plats. Så t. ex. är det blott tre länder: Norge, Storbritannien och Grekland som hafva att uppvisa ett högre lästetal för handelsflottan i proportion till invånarnes antal, än Finland. Och på husdjur äro vi rikare än de flesta länder: endast Ryssland och Danmark ega mera hästar och endast fem länder mera nötkreatur än Finland, allt beräknadt i förhållande till folkmängden.
Men utrymmet medger ej att anföra flere notiser ur Brachellis intressanta arbete. Det är en bok som väl förtjenar att egas och ofta begagnas; ty den är rik på upplysningar rörande snart sagdt alla sidor af samtidens kulturståndpunkt, och det ofantliga materialet är ordnadt på ett klart och öfverskådligt sätt. En vigtig anmärkning kan visserligen göras emot detta verk liksom emot alla dylika: de siffror som jämföras äro icke alla af samma år, och jämförelsen blir derför icke alltid fullt exakt. Men härvid bör tagas i betraktande, att förändringarna från ett år till ett annat sällan äro synnerligen stora eller oregelbundna, och att derför en komparation, utan att vara i nämnvärd grad vilseledande, kan stöda sig på ett material uppsamladt inom en period af t. ex. fem år. Och omöjligt torde det städse visa sig att för den komparativa statistiken erhålla helt och hållet liktidiga och likformiga uppgifter från alla länder.
L. M.
Noter
*)Man torde få antaga att Lauenburgs inkorporation i Preussen blifvit för förf. bekant under förloppet af det digra arbetets tryckning.