18.10.1875 Finanslära
Finsk text
Ingen text, se faksimil eller transkription.
Original (transkription)
|1|
H. T. 1875
Finanslära
H. T. 1875
9de Förelsn.Föreläsningen
18 Okt.oktober
B) Skogar. I alla stater, t. o. m. dem hvilka föryttrat
öfriga slag af domäner, finnes ännu statsskogar. – Väl har
äfven i afs.afseende å skogarna påståtts, att staten icke borde befatta sig
med dem, helst det här icke kan bli fråga om utarrendering, utan
eget borifvande, – men allmännast torde dock den åsigt vara
att ett skogarnas quarhållande ss.såsom statsegendom påbjudes af om-
tanke om det helas väl. Och jemte yrkandet härpå ha, åtminstone
i Tyskland den åsigt framträdt, influerad af regalrätten, att staten
jemväl rätt att reglementera enskilda skogar.
Vinnandet af riktig öfvertygelse i detta ämne kan icke vara utan
intresse för alla, då Finland eger så betydliga statsskogar, att de icke
stå efter någon annan europeisk stats än Rysslands, i omfång.
Jemte det dessa skogar i fhållandeförhållande till landets hela areal så
betydliga, att de utgöra nära 40 % af dess totala areal.
Referera de i denna fråga uppställda olik synpunkter och teorier:
1o) Från rent ekonomisk synpunkt. Är staten mera, lika, eller
mindre lämplig än enskilda, att bedrifva skogshushållning.
I skogskulturens egendomligheter ligger visserl.visserligen mycket, som
mer än i andra näringsgrenar, talar till statens fördel. – Tids-
längden, för att få nedlagdt kapital åter jemte räntatillagt, betvingad af återväxtens
långsamhet, äfvenom det i allmhetallmänhet ringa arbete och nödvändigtvis
regelrätta i behandlingen, erbjuder den enskilde föga tillfälle till spekula-
tiv drift – här näml.nämligen icke fråga om spekltnspekulation att köpa och sälja hela
skogar. – De privata vilja snart se frukter af sitt arbete – inom
kort tid kunna beräkna sin näringsvinst. Skogsodlingen, ratio-
nell, lemna ej alltid ens ränta på sitt kapital, och resultaten fram-
träda ofta först efterstruket till kommande generationers gagn. – Och
derjemte synes det, att skogskulturens enkla och regelbundna karakter
jemte de sent inträdande resultaten, gör den lämpligare än andra
näringar för staten, hvars lifstråd icke afklippes med individernas.
Också kan det hända, att enskilda, vanl.vanligtvis jordegaren, som framförallt måste
agronomiska studier, sakna nödig fackkunskap medan staten åter
blott skulle engagera fackman till ledare af skogsförvaltningen. Och staten
kan ha mera i sin hand än privata att buda sina skogar det polisskydd
|2|
mot åverkan, som nogsamt behöfligt. – En viss giltighet kan
väl icke frånkännas dessa grunder – men absolut är den
dock icke utan relation, d. ä.det är hänförlig till vissa tider. – Framförallt
giltig så långe skogen billig och icke af alla uppskattas. Medan enskilda
ännu sköfla, så hålla staten sin skog för att bevara ett kommande
dyrbart värde. Sedan dels sköfling, dels annan kultur så minskat
enskilda skogar att man begynt vårda dem med ömhet, högkultur, medelkultur, lågkultur,tillagt i marginalendå
ingen risk mera för det hela om staten åt enskilde eller asso-
ciationer föryttrar efterhand. Ty då kommer der ännu bättre
vård deråt. Statens embetsmän forstemäntillagt skola näml.nämligen icke kunna i vård
täfla med de enskilda sedan dessa förvärfvat lika insigt och dertill lägga
det egna intressets stimulus. – Äfven har en redan mångenstädes
en ambitionssak att bibehålla och ansa sin skog jemte det göres vinstgifvande.
2o) En annan synpunkt är den, att staten bör vara skogsegare
derföre att enskilda skogar förstöres, och landet sålunda blefve
utan, medan dock både omtanke om invånares behof af byggnads-
virke och bränsle samt klimatiska skäl nödvändiggöra skogs-
bestånd. Detta således icke statens ekonomi utan ett annat
intresse som bjudes. – Medgifvas måste att det ännu är ganska
vanligt att den enskilde förestår sina skogar – icke blott hos oss
utan äfven annorstädes der lagstiftningen ej hindrat. Konjunktur
uppstå, då för enskilde är eller synes fördelaktigare att afverka
all sin säljbara skog, än att afverka den blott så att äfven
framtids behof tillgodosedt. Han är i sin fulla rätt ur privat
synpunkt, om t. ex. derigenom räddas från konkurs och binder
möjlighet till högre uppodling af sitt gods. – Men alldels likgiltigt
är detta ick för det allmänna. Den qualité då nakna platser
utan värde – sker detta i stor utsträckning, kan det verka på
omgifvande trakters klimat, – det åtgår mansåldrar
innan ny vextlighet. – Under tiden skarpa vindar – öfversvämningar,
flysand. – Sådant sker naturligtvis ej i statens skogar.
Men om ock under en tid då privattillagt skogsegares bildning
bristande och vållar skogsköfling – eller då odlingens utsträckning
nödvändigtvis sker i form af att utrotningskrig neutneutraliserar skog – mer
|3|
eller mindre motiveradt, – staten helst bör hålla och bevara,
ja t. o. m. öka sina skogar, – så behöfver detta dock
icke vara en regime för alla tider. Endast sålänge ödeläggande
att befara i händelse af föryttrandet. När den tidpunkt in-
trädt att enskildes skogskultur förbigått statens, så att
reglerad afverkning, säkert skydd, frösådd och planteringen anses
lika sjelffallen som att jorden skall brukas i omlopp och
hålles i växtkraft, – då är tiden inne att anse detta
synpunkt statsstruketändamål icke mera blott bero på statens
vård. För klimatet kan sörjas genom förbud att utöda
vissa skogar, på höjderna t. ex. (kunna säljas med
sådant vilkor).
Denna fråga varit och är ännu på dagordningen hos oss.
Konjunkturen uppdref. Raska försäljningar. Strax panique.
Och tillochmed repressiv åtgärder genom exportafgifter på rundvirke.
Vid jemförelse med andra länder vore man dock böjd att tro
det öfvedrift här egt rum.
Ss. nämntsstruket Finlands skogsareal 46 milj.miljoner på 71 miljmiljoner tlandtunnland > 64 %
af landets hela areal. Danmark 4,1 – England 4,2. Grek-
land 5.– Italien 5. – Frankrike 15. – Hannover 15, Preussen
18 – Schweiz 18, Belgien 18,9. Böhmen 25, Österrike 28
Bayern 29. Europ.Europeiska Ryssland 30, Sverige 37 (egentl.egentlig skog, – efter
annan beräkngberäkning 68.) – Finland 64. –
Sydliga länder behöfva mindre. Men Sveriges fhållandeförhållande ganska
lika. Konsumtion, behofvet der teml.tämligen lika som här. Om
mindre vedåtgång i hushållen, så mycket mera kolved.
Dess export i långa tider varit flerfaldt större än
Finlands.
Visserligen sant att 12 milj.miljoner tlandtunnland i Lappland, 5 i
Uleåborgs öfriga delar, orefvade skogsegor, – + 8 300 000 refvad
skogsmark. – Statsskog i Uleåborgs län 26 159 000.
Finanslära
H. T. 1875
9de Förelsn.Föreläsningen
18 Okt.oktober
B) Skogar. I alla stater, t. o. m. dem hvilka föryttrat öfriga slag af domäner, finnes ännu statsskogar. – Väl har äfven i afs.afseende å skogarna påståtts, att staten icke borde befatta sig med dem, helst det här icke kan bli fråga om utarrendering, utan eget borifvande, – men allmännast torde dock den åsigt vara att ett skogarnas quarhållande ss.såsom statsegendom påbjudes af omtanke om det helas väl. Och jemte yrkandet härpå ha, åtminstone i Tyskland den åsigt framträdt, influerad af regalrätten, att staten jemväl rätt att reglementera enskilda skogar.
Vinnandet af riktig öfvertygelse i detta ämne kan icke vara utan intresse för alla, då Finland eger så betydliga statsskogar, att de icke stå efter någon annan europeisk stats än Rysslands, i omfång. Jemte det dessa skogar i fhållandeförhållande till landets hela areal så betydliga, att de utgöra nära 40 % af dess totala areal.
Referera de i denna fråga uppställda olik synpunkter och teorier:
1o) Från rent ekonomisk synpunkt. Är staten mera, lika, eller mindre lämplig än enskilda, att bedrifva skogshushållning.
I skogskulturens egendomligheter ligger visserl.visserligen mycket, som mer än i andra näringsgrenar, talar till statens fördel. – Tidslängden, för att få nedlagdt kapital åter jemte ränta, betvingad af återväxtens långsamhet, äfvenom det i allmhetallmänhet ringa arbete och nödvändigtvis regelrätta i behandlingen, erbjuder den enskilde föga tillfälle till spekulativ drift – här näml.nämligen icke fråga om spekltnspekulation att köpa och sälja hela skogar. – De privata vilja snart se frukter af sitt arbete – inom kort tid kunna beräkna sin näringsvinst. Skogsodlingen, rationell, lemna ej alltid ens ränta på sitt kapital, och resultaten framträda ofta först till kommande generationers gagn. – Och derjemte synes det, att skogskulturens enkla och regelbundna karakter jemte de sent inträdande resultaten, gör den lämpligare än andra näringar för staten, hvars lifstråd icke afklippes med individernas. Också kan det hända, att enskilda, vanl.vanligtvis jordegaren, som framförallt måste agronomiska studier, sakna nödig fackkunskap medan staten åter blott skulle engagera fackman till ledare af skogsförvaltningen. Och staten kan ha mera i sin hand än privata att buda sina skogar det polisskydd|2| mot åverkan, som nogsamt behöfligt. – En viss giltighet kan väl icke frånkännas dessa grunder – men absolut är den dock icke utan relation, d. ä.det är hänförlig till vissa tider. – Framförallt giltig så långe skogen billig och icke af alla uppskattas. Medan enskilda ännu sköfla, så hålla staten sin skog för att bevara ett kommande dyrbart värde. Sedan dels sköfling, dels annan kultur så minskat enskilda skogar att man begynt vårda dem med ömhet, högkultur, medelkultur, lågkultur,tillagt i marginalendå ingen risk mera för det hela om staten åt enskilde eller associationer föryttrar efterhand. Ty då kommer der ännu bättre vård deråt. Statens embetsmän forstemän skola näml.nämligen icke kunna i vård täfla med de enskilda sedan dessa förvärfvat lika insigt och dertill lägga det egna intressets stimulus. – Äfven har en redan mångenstädes en ambitionssak att bibehålla och ansa sin skog jemte det göres vinstgifvande.
2o) En annan synpunkt är den, att staten bör vara skogsegare derföre att enskilda skogar förstöres, och landet sålunda blefve utan, medan dock både omtanke om invånares behof af byggnadsvirke och bränsle samt klimatiska skäl nödvändiggöra skogsbestånd. Detta således icke statens ekonomi utan ett annat intresse som bjudes. – Medgifvas måste att det ännu är ganska vanligt att den enskilde förestår sina skogar – icke blott hos oss utan äfven annorstädes der lagstiftningen ej hindrat. Konjunktur uppstå, då för enskilde är eller synes fördelaktigare att afverka all sin säljbara skog, än att afverka den blott så att äfven framtids behof tillgodosedt. Han är i sin fulla rätt ur privat synpunkt, om t. ex. derigenom räddas från konkurs och binder möjlighet till högre uppodling af sitt gods. – Men alldels likgiltigt är detta ick för det allmänna. Den qualité då nakna platser utan värde – sker detta i stor utsträckning, kan det verka på omgifvande trakters klimat, – det åtgår mansåldrar innan ny vextlighet. – Under tiden skarpa vindar – öfversvämningar, flysand. – Sådant sker naturligtvis ej i statens skogar.
Men om ock under en tid då privat skogsegares bildning bristande och vållar skogsköfling – eller då odlingens utsträckning nödvändigtvis sker i form af att utrotningskrig neutneutraliserar skog – mer|3| eller mindre motiveradt, – staten helst bör hålla och bevara, ja t. o. m. öka sina skogar, – så behöfver detta dock icke vara en regime för alla tider. Endast sålänge ödeläggande att befara i händelse af föryttrandet. När den tidpunkt inträdt att enskildes skogskultur förbigått statens, så att reglerad afverkning, säkert skydd, frösådd och planteringen anses lika sjelffallen som att jorden skall brukas i omlopp och hålles i växtkraft, – då är tiden inne att anse detta ändamål icke mera blott bero på statens vård. För klimatet kan sörjas genom förbud att utöda vissa skogar, på höjderna t. ex. (kunna säljas med sådant vilkor).
Denna fråga varit och är ännu på dagordningen hos oss. Konjunkturen uppdref. Raska försäljningar. Strax panique. Och tillochmed repressiv åtgärder genom exportafgifter på rundvirke. Vid jemförelse med andra länder vore man dock böjd att tro det öfvedrift här egt rum.
Finlands skogsareal 46 milj.miljoner på 71 miljmiljoner tlandtunnland > 64 % af landets hela areal. Danmark 4,1 – England 4,2. Grekland 5.– Italien 5. – Frankrike 15. – Hannover 15, Preussen 18 – Schweiz 18, Belgien 18,9. Böhmen 25, Österrike 28 Bayern 29. Europ.Europeiska Ryssland 30, Sverige 37 (egentl.egentlig skog, – efter annan beräkngberäkning 68.) – Finland 64. –
Sydliga länder behöfva mindre. Men Sveriges fhållandeförhållande ganska lika. Konsumtion, behofvet der teml.tämligen lika som här. Om mindre vedåtgång i hushållen, så mycket mera kolved. Dess export i långa tider varit flerfaldt större än Finlands.
Visserligen sant att 12 milj.miljoner tlandtunnland i Lappland, 5 i Uleåborgs öfriga delar, orefvade skogsegor, – + 8 300 000 refvad skogsmark. – Statsskog i Uleåborgs län 26 159 000.