31.1.1876 Finanslära

Finanslära.

V. T.Vårterminen 76
3^e Föreläsn.Föreläsningen
31 Jan.januari 76

II delen, skatter.

I^a AfdelnAvdelningen. Direkta skatter.

Då nu gäller framställa olika slagen af dem, frågar man sig hvilka de äldsta? Svaret angifves genom, hvilka de äldsta föremål för beskattning: jorden och menniskorna. Visserligen ännu fallet att jorden och dess alster, menniskan och deras förrättningar. Men mångfaldiga former. Men fordom detta evidentan. Skatt på jord och hufvudskatt höra till de tidigaste former. – Här nu närmast den förra.

Med jord eller grundskatt förstås den skatt hvars föremål jorden är. Beskattningskällan är här den inkomst som kan hämtas från detta fasta kapital. Beskattningen ordnas sålunda, att ett visst bestämdt yttre mått anses gifva en bestämd regelmässig inkomst och sålunda belägges med en bestämd skatt.

Innan granska det rationella, böra vi, rörande denna vigtiga skatteart, blicka tillbaka på det historiska.

Jordskatt mycket gammal. Förekom, såsnart skatt öfverhufvud. Redan i äldsta forntid. I Egypten frfrån all jord utom prestkastens, denna dock äfven under ptolemeernas tid. Temligen hög ⅕ af brutto, som dock förklarl.förklarlig då brukningskostnader ringa.

Hvarje år bestämdes hvilka jordsträckor skulle beskattas – beroende på huru långt Nilens öfversvämning sträckte sig. Egendomsrätt fanns ej, utan efter hvarje öfversvämgöversvämning bestämdes huru mycket enhvar fick bearbeta. – Likaså hos gamla Perserna, ordnade efter jordens areal. Fältmätningar omtalas. – Förekom ock i de grekiska republikerna. – I Athen icke skildt, men ss.såsom ingrediens i förmögenhetsskatten. – I Rom tidtals betydlig inkomstkälla för staten. Kallades dels capitalis, hvilket uttryck äfven begagnades för de personella skatterna, dels ”agri tributum”. Under republikens tid blef småningom hela Italien skattefritt, äfvensom vissa kommuner i provinserna, hvilka åtnjöto ”jus italicum”, men under Kejsarne upphäfdes denna skattefrihet, – åtminstone under Diocletianus. Närmare utredning af detaljena lemna ej den|2| tidens författare. Man känna endast att i jordeboken (katastern) fördelades jorden under 4 rubriker: 1^o) åker jemte äng, 2^o) vingården 3^o) olivplanteringen 4^o) skogen. – För de första togs antalet tunnland, plogland, – 2 vinstockarnes antal, – 3 trädens antal och arealen. – 4^o) Arealen efter bepröfning ”quot jugerum esse videanturlat. hur mycket areal det verkar vara (jugerum – romersk måttenhet för areal ca 0,25 hektar).” – Visst antal ”jugera” torde bildat ett ”caput” som man möjlmöjligen kunde öfversätta med mantal, derifrån bestämd skatt utgick dels i naturalier, dels i pengar.

Öfvergå man till germaniska staterna, så bör märkas att man i en del trott sig skönja spår af romerska katastern i Frankrike, men detta dock icke rätt sannolikt, enär föga reda deri utan snarare rådd häri germansk fhållandeförhållande.

– Man finner en tid bortåt intet afseende fästas å jordens beskaffenhet – personen och godset sammanblandades. – Enheten hemman, hejda(bygdemålsfärgat, i södra Sverige) inhägnad eller på annat sätt avgränsad åker eller betesmark. (SAOB), hufehuv – jordområde av viss (för olika tider o. trakter växlande) storlek; särskilt såsom enhet vid beskattning. (SAOB), – Utvecklingen blef dock olika i de rent germaniska och de skandinaviska.

Främst de förra. – Orsaken feodalförhållandet. Skilnad mellan fria och ofria jordegendom och personer. Ofria kunde ej göra krigstjenst, ej sitta i domstolar. I det stället fr.från början erlägga skatter. – Skarpa skilnader räckte dock ej så länge, emedan en mängd ofria emot skattebetalning fortfara att vara fria innehafvare af den jord de besuttit. Uppstod ock tidigt ett medelstadium. Sedermera skilja mellan adel och icke adel. Den förra afbördade sig ggenom personl.personlig tjenst sina skyldigheter mot samhället. Dess egendomar dföredärför skattefria, och de tillegnade sig en mängd rättigheter äfven dem som bebrukade delar af deras jord, hvilka egent.egentligen bort tillkomma staten. De blefvo Grundherrshaften (quasi suveränitet på grund af jordegandet). De icke adliga fria skattades dels g.genom onera och besvär, dels i vara och pengar.

I begynnelsen mer det förra. Hos Frankerna t. ex. synes halfva kungadömet sssåsom ett Grundherrshaft i fhdeförhållande till dessa icke adliga. D. ä.Det är blott ss.såsom jordegare fordrades skatt – Jordherrarna åter endast krigstjenst, samt stats- domstolstjenst. Sålunda uppstod 2 slags|3| Jordegendom, den fria och den skattskyldiga. Den senare erlade skatt ant.antigen till Regenten, ss.såsom herre till den jord de innehade eller till särskilda jordherrar. – I nästan alla Europas länder dessa föhållanden, om äfven mångskiftande, och verkningar deraf ännu ej öfverallt försvunna.

Härifrån utvecklade sig småningom en jordbeskattning äfven å förut fria jorden. Fursten, Regenten hade ingen beskattningsrätt till den fria jorden, men den fides, trohet, vasallerna åtog mot länsherren och som till en början utgjorde länspligtens egentliga innehåll, utvidgades småningom till sitt praktiska innehåll, och medlems pligt blef att ej blott med person utan ock med egendom biträda länsherren i krig. Detta dock snarare sssåsom frivillig gifven. – Sedan länsförhållandet brutits och de stora vasallerna försvunnit, utöfvades detta sålunda att landsherren, då han behöfde, bad de skattefria jordherrarna frivilligt ge honom skatt. Detta skedde på landtdagarne. Landtdagen beviljade skatter från den i och för sig skattefria jorden. På domänerna kunde RgntRegenten dessutom omedelbart beskatta. Således 2 slag af grundskatt i nyare tidens början i Europa.

Det ena – från jord öfver hvilken regenten ansågs vara herre, – han bestämde belopp och uppbörd – Och på mycket olika sätt, – Det andra den af jordegare, herrarne, beviljade skatt. Landtdagen ordnade den till belopp och annat. Regentens finansförvaltn.finansförvaltning hade blott att af Landtdagen emottaga. Landtdag fördelade och uppbar genom sina tjenstemän. – Dessa tidens grundskatter kunna ej klart och redigt uppfattas, – förvirrad bild – ingen rationel grund. – Det var ett tillfälligt tagande eller beviljande af den egendom som fanns.

I mån som statsförslagens behof tillväxte, blefvo bevillningar upprepade, ökade och beståndande. Der bredvid|4| sedan extra bevillningar. Jordskatten måste tagas med i beräkning, statens hushållning deraf beroende. Uppmärksamhet riktades derpå, – men först i slutet af sista och början af detta begynte alvarsama undersökningar i syfte att finna riktiga, säkra grunder.

Det fanns då att ej stodo i ordnadt fhållandeförhållande till produktionsförmåga. – Fördelning och uppbörd hade varit utan kontroll. Beskrif huru landtdagarna hade tillvägagått. – Derföre de rikaste nästan fria, de vid landtdagen ej representerade knappt förmådde bära tyngden derfdärför. Skatten borttog ofta icke blott netto – utan än mera. Jordbruket led, gick tillbaka etc.

Skatteregleringen. – Att märkas Censimento Milanese börjad 1718, införd 1760. Noggrann mätning. Klassificering af jorden.

Rena inkomstens bestämmande gegenom afdrag af kulturkostnaderna.

I Sverige annorlunda. Tionden.