Leo Mechelinin huomautuksia liittyen A. Hedinin teokseen ”Den östereuropeiska frågan. I”
Tukholma 1876, hinta: 1 kruunua
Ruotsalaisessa kirjallisuudessa käsitellään verrattain harvoin kansainvälisen politiikan alaan kuuluvia kysymyksiä päivälehtikirjoittelua syvällisemmällä tasolla. Juuri tästä syystä ansaitsee tulla huomioiduksi se kirjanen, jonka haluamme lukijoillemme seuraavaksi esitellä. Kirjasessa ei kuitenkaan ole kyse yksinomaan kansainvälisen politiikan kysymysten ylipäisestä käsittelemisestä, vaan ennen kaikkea siitä, että sen on kirjoittanut eräs Ruotsin johtavista journalisteista päivänpolttavasta ja kohtalokkaasta itämaisesta kysymyksestä.
Kirjasen johdannosta selviää, ettei kirjoittaja ole päätynyt kirjoittamaan aiheesta pelkästään sen yleisen kiinnostavuuden vuoksi, vaan taistellakseen Ruotsissa havainnoimaansa, itäisen Euroopan ongelmiin kohdistuvaa välinpitämättömyyttä vastaan. Hän luonnehtii tätä ruotsalaisten suhtautumistapaa muun muassa seuraavin, ankarin sanoin:
”Mielialassa on viitteitä – jos sallinette sanoa – joko jo täydellisestä tai sellaista nopeasti lähenevästä siveellisestä aseidenriisunnasta, tuosta maassamme jo suosiota niittävän tosiasiallisen aseidenriisunnan edellä kulkevasta tienraivaajasta.
Kansakunnan on kuitenkin turha tukahduttaa osanotto kaikkeen rajojensa ulkopuolella tapahtuvaan, kieltää itseltään oikeus omasta välittömästä asiayhteydestään ulkopuolisen pohdiskelemiseen ja siihen liittyvien toiveiden elättelemiseen, saatikka vaieta kädet ristissä toisten kohtalon ollessa vaakalaudalla. Maailmantapahtumien kytkeytyminen toisiinsa koituu vääjäämättä suloiseksi kostoksi moiselle itsekkäälle piittaamattomuudelle, sillä siinä ei minkään – varsinkaan varustautumattoman – maan puolueettomuuden perään kysellä, saatikka sen puolustamattomia rajoja kunnioiteta. Tähän vakaaseen käsitykseen perustuvat seuraavaksi esitellyt huomiot.”
Kirjoittajalla on kieltämättä hyvät perusteet käsitellä valitsemaansa aihetta erityisesti siitä näkökulmasta, miten se saattaa vaikuttaa hänen omaan isänmaahansa. Edellä mainitusta kannanotosta välittyy yhtä lailla yleismaailmallisesti merkittävä viesti: vaikka suurvalloilla on eurooppalaisessa politiikassa johtava asema, eikä toisen tai kolmannen kastin valtioista yksikään mahda yhdellekään näistä suurvalloista yksinään mitään, olisi silti turmiollista lyödä hanskat tiskiin ja antautua epätoivossa suurvaltojen vietäviksi. Ei ole syytä sivuuttaa esim. sitä, että kahden mahtivaltion sotiessa saattaa pienempi valtio jommankumman osapuolen kanssa liittoutumalla vaikuttaa ratkaisevalla tavalla konfliktin lopputulokseen. Tarkan harkinnan soveltaminen liittolaisia valitessa osoittautuukin erääksi pienempien valtioiden tärkeimmistä tehtävistä kansainvälisen toiminnan saralla ja onhan toki niinkin, ettei valtiollisen itsenäisyyden edellyttämää ja liittoutumiskysymyksissäkin väistämätöntä päättäväisyyttä ja järkähtämättömyyttä ole mahdollista harjoittaa ilman puolustusvoimien asianmukaista kehittämistä.
Kirjoittaja ei kirjasessaan käsittele Turkin kanssa parhaillaan käytäviä sotia, vaan Krimin sotaa, Pariisin kolmatta rauhaa sekä Ruotsi-Norjan, Britannian ja Ranskan välistä marraskuun sopimusta vuodelta 1855. Itämaista kysymystä, Turkin rappiota ja uudistuksia, suurvaltojen suhtautumista itämaiseen kysymykseen sekä Balkanin niemimaan maantiedettä ja väestöä on hänellä aikomus käsitellä erillisessä kirjasessa.
Ei luonnollisestikaan liene brosyyrimäisen kirjasen ahtaissa, noin kuudenkymmenen sivun raameissa helppoa tuottaa kokonaisvaltaista esitystä edellä mainitun kaltaisista laajoista aiheista. Kirjoittaja vaikuttaa kuitenkin ainakin meidän mielestämme selvinneen tehtävästä varsin tyydyttävästi. Tältä kirjoitukselta ei ole paikallaan edellyttää yksityiskohtaista tapahtumien ja henkilöiden erittelyjä, sillä kirjoittajan pyrkimyksenä on sodan syttymissyiden, johtavien aatteiden, pohjimmaisten tarkoitusperien ja ennen kaikkea maanosassamme sotien ja valtioiden sisäisten poliittisten pyrkimysten välisen yhteyden paljastaminen ja kuvaileminen. Kirjoittaja osoittaa Cavourin lausuntoon viitaten, kuinka liberaalit kautta läntisen Euroopan suhtautuivat Krimin sotaan myönteisesti ja kuinka taantumuksen synkät sadepilvet saatiin sen avulla väistymään. On niin ikään syytä huomioida, mitä Hedin sanoo sotatoimien vaikutuksista Suomen oloihin.
Niin kutsuttua marraskuun sopimusta – jonka synnystä ja tarkoituksesta ei perusteellista selvitystä liene vielä julkaistu – koskeva osio on kirjasessa erityisen mielenkiintoinen. Meillä ei kuitenkaan ole tässä yhteydessä mahdollisuutta käydä sitä läpi. Olemme halunneet saattaa kirjasen olemassaolon suomalaistenkin lukijoiden tietoisuuteen. Kirjasta voisi mainostaa myös siksi, että Hedinin kirjoitustyyli on voimallinen, raikas ja iskevä. Hänen kirjoituksensa varsinaista arviointia lienee kuitenkin syytä lykätä siihen saakka, kunnes sen toinen osio on julkaistu ja itämaisen kysymyksen palapelin uusimmat palaset ovat loksahtaneet kohdilleen.
L. M.
A. Hedin. Den östeuropeiska frågan. I.
Stockholm, 1876. Pris 1 krona.
Det är jämförelsevis sällan, man i den svenska literaturen finner frågor hörande till den internationela politikens område, behandlade på ett mera ingående sätt, än i den dagliga pressen är möjligt. Den broskyr, vi härmed önska presentera för våra läsare, förtjenar derför väl att uppmärksammas, dock icke endast derför, men framför allt emedan den berör den brännande och ödesdigra orientaliska frågan och emedan den är skrifven af en bland Sveriges mest framstående publicister.
Af företalet framgår, att det icke blott är ämnets allmänna intresse såsom sådant, som föranledt förf. att uttala sig deri. Han vill bekämpa den|264| likgiltighet, som han funnit i Sverige rådande gentemot de östeuropeiska förvecklingarna, och yttrar i sådant afseende bland annat följande stränga ord:
”Sinnesstämningen tyckes tyda på en, om vi så få uttrycka oss, moralisk afväpning, som redan för sig gått eller är på god väg att fullbordas, en förelöpare och vägbrytare för den faktiska afväpning, hvilken också redan funnit målsmän i vårt land.
Fåfängt qväfver dock ett folk allt deltagande för det som sker utom dess landamären, fåfängt afsäger det sig rätten att hysa en tanke, en önskan, en förhoppning om sådant, som ej omedelbart kommer det samma vid, fåfängt nedlägger det sin röst och korslägger sina händer, när andras väl och ve stå på spel. Verldshändelsernas sammanhang är en stark hämnare af den egoistiska likgiltigheten, det erkänner ej någon neutralitet, minst den som är obeväpnad, och aktar ej några gränser, minst dem som äro oförsvarade. Sådan är den öfvertygelse, som förestafvat efterföljande betraktelser.”
Förf. har utan tvifvel intagit en riktig ståndpunkt, då han vill behandla sitt ämne med särskild hänsigt till den betydelse, det samma kan ega för hans fädernesland. I det anförda yttrandet ingår jämväl en mening af allmän giltighet. Om ledningen af Europas mellanstatliga politik ligger i stormakternas händer, och om staterne af andra och tredje rangen hvar för sig icke kunna motstå någon af dessa stormakter, så vore det dock en förkastlig abdikation att hopplöst låta allt bero på dessas bestämmande. Det bör ej förbises att, när t. ex. tvenne af de mäktiga äro i strid med hvarandra, stridens utgång väsendtligen kan påverkas af en mindre stats anslutning till den ena eller andra af de stridande. Skarp urskilning i valet af allianser framstår derför såsom en bland de vigtigaste uppgifter för de mindre staterne i afseende å deras internationela hållning. Och visst är det så att den bestämdhet och fasthet, som för politisk sjelfständighet erfordras och som äfven i alliansfrågor är oumbärlig, icke kan göra sig gällande utan tillbörlig utveckling af försvarskrafterna.
Det är icke de nu varande konflikterna med Turkiet, som förf. i detta häfte behandlar. Dess innehåll är: Krimkriget, tredje freden i Paris och Novembertraktaten. I en andra afdelning vill han teckna: den östeuropeiska frågans historik, Turkiets förfall och de turkiska reformerna, Stormakternas ställning till frågan samt Land och folk på Balkanhalfön.
En lätt sak kan det naturligtvis icke vara, att inom den trånga ramen af en broskyr på några och sextio sidor gifva en fullt bevisande framställning af så omfattande ämnen som de ofvan nämnda. Dock synes det oss, att förf. på ett ganska tillfredsställande sätt löst sịn uppgift. Man bör ej af denna skrift begära en detaljerad skildring af händelser och personer. Det är krigsorsakerna, de ledande idéerna, de bestämmande planerna, och framför allt sambandet mellan detta krig och de inre politiska sträfvandena i vår verldsdel, förf. söker å daga lägga och karaktärisera. Åberopande Cavours yttrande, att det liberala partiet i hela det vestra Europa var gynsamt stämdt för kriget, visar förf. huru den reaktionära politikens tunga moln derigenom|265| skingrades. Hvad han yttrar om dessa krigshändelsers inverkan på förhållandena i Finland, förtjenar ock att beaktas.
Af särskildt intresse är den del af häftet, som handlar om den s. k. Novembertraktaten, om hvars uppkomst och syftemål fullständig utredning ännu icke torde hafva blifvit offentliggjord. Men vi kunna här icke företaga oss att referera arbetet. Vi hafva velat bringa det äfven i finska läsares åtanke, i sådant afseende tilläggande, att förf:s stil är kraftig, frisk och anslående. Det egentliga bedömandet af hans skrift bör helst uppskjutas, tills andra häftet utkommit och den östeuropeiska frågans nu varande skede varder framstäldt.
L. M.