– Suomalaisten upserein kunniaksi pidetyissä illallisissa toisiltana piti professori L. Mechelin puheen, joka suomennettuna kuuluu näin:
”H. H. Erinomaisen tärkeä on isänmaalle se toimi, joka Teille, kunnioitetut vieraamme, on uskottu Suomen sotalaitoksen johtavina miehinä.
Asevelvollisuuslaki on säätänyt perusteet maamme puolustuksen järjestämiselle. Mutta nyt on asia panna toimeen la’in käskyt. Kuinka tämä tulee tapahtumaan, kuinka uuden lain käyttäminen muodostuu, tämä riippuu etupäässä Teistä, kaikista niistä miehistä, jotka ovat kutsutut sotaväessä ja siihen kuuluvissa muissa laitoksissa toimimaan ja määräämään, neuvomaan ja päättämään. – Vähäinen ei ollut niiden joukko, jotka vastustivat asevelvollisuuden säätämistä. Mutta nyt kun laki on toimeen tullut ei varmaankaan ole ketään, joka ei hartaasti toivoisi, että tätä lakia käytettäisiin niin hyvin kuin mahdollista, kansamme hyödyksi ja kunniaksi. Tämä toivo, kunnioitetut vieraat, käsittää samalla onnentoivotuksen Teille Teidän uudessa vaikeassa toimessanne.
Epäilemättä esiintyy Teille, sota-ammatin miehiä kun olette, väkenne saattaminen erinomaisen kelvollisiksi sotamiehiksi ponnistuksienne tärkeimpänä tarkoituksena. Että tämä tarkoitus saavutetaan, siitä on takeena se tietty kokemus, jonka jo olette kunnialla saaneet Teidän ammatissanne. Älkäämme muutkaan tätä tarkoitusta halvaksi katsoko. Toimiva armeijamme on vähälukuinen; sitä tärkeämpi siis, että se on taitavana kantaväkenä. Vaan toimivan sotaväen takana liikkuu varaväkemme suuri joukko. Olen varma siitä, että moni minun kanssani tahtoo laskea sydämmellenne, että väsymättä pidätte huolta tästäkin laitoksesta. Olkoonpa niin, että harjoitusajan lyhyys ei salli teidän siinä saada aikaan korkeampaa sotaista taitoa; voidaan kumminkin saada takeita siitä, että on mahdollista vaaran hetkenä lisätä kotimaan ja kodon puolustusvoimat monin kerroin. Ja ennen kaikkea: juuri varaväen järjestämisen kautta voi armeijamme olla ja tulee olemaan tosikansallinen laitos, yleinen asevelvollisuus todellakin ulottumaan jokaiseen kansalaiseen.
Kumminkin, – sellaisessa seurassa, kuin se, joka Täällä ympäröi Teidät, kääntyy ajatus välttämättömästi myöskin toiseen puoleen Teidän toimestanne, kuin pelkkään otaiseen. Nuoret miehemme eivät itse ole valinneet elämälleen sitä tointa, johon käyvät, kun kutsunta käskee heidät lippujen luo; he rupeevat sotamiehiksi, koska laki on heille tämän säätänyt velvolliuutena sitä maata kohtaan, joka heidät on synnyttänyt. Vaan täytettyänsä tämän velvollisuuden, ryhtyvät he jälleen rauhaisiin toimiinsa kirjan ääressä ja auran perässä, kaupan ja teollisuuden alalla.
Onko heidän palveluksensa sotaväessä oleva heille hyödyksi vaiko vahingoksi heidän varsinaiseen toimeensa katsoen? Tässä tärkeä kysymys, ei ainoastaan yksityisille henkilöille, vaan myöskin koko yhteiskunnalle, joka niin hyvin tarvitsee jokaisen lapsensa uutteraa työtä ja siveellistä voimaa.
Kasarmin ja leirin elämä ei ole juuri tunnettu siveellisyyden ja toimeliaisuuden kodiksi. Kumminkin voivat ne semmoisenakin olla. Jos nuoret miehemme harjoituksissaan ja toimissaan aina saavat ystävällistä ja todellista ohjausta, jos heidän päällikkönsä eivät ainoastaan|3| heiltä vaadi paljon, vaan myöskin kohtelevat heitä kunnioituksella ja luottamuksella, niin ovat ne vaarat, joita kasarmi- ja leiri-elämä voi synnyttää, varmaankin poistetut. Niin, tämä eri säätyluokkiin kuuluvien kansalaisten yhteiselämä voi heille tulla todelliseksi kehitys ajaksi. Yhteinen velvollisuuksien täyttäminen tekee luonteet lujemmiksi, synnyttää ja elähyttää tunnetta inhimillisen tasa-arvon korkeasta merkityksestä, laventaa sivistyneen säädyn vaikutuspiiriä. Myöskin alhaisimman töllin poikaan vaikuttavat jalot aatteet ja pyrinnöt.
Ettei tällaisia vaikutuksia puuttuisi, että päinvastoin palvelus-aika sotaväessä olisi kansallisen elämän arvokas koulu, on kaikkein toivo ja tahto. Suokoon Jumala, että voitte täyttää nämä vaatimukset! Niin, tahdon julki lausua sen lujan toivon, että nuoret asevelvollisemme päälliköissään aina tapaisivat jalojen aatteiden edustajia, miehevää vilpittömyyttä, suomalaista uskollisuutta ja pettämätöntä rakkautta keisariin ja isänmaahan.
Kun ne päivät ovat käsissä, jolloin väennosto tapahtuu, kuinka levottomasti silloin vanhempien sydämet sykähtelevät! Moni äiti silloin kyynel-silmin Teille lähettää tämän tervehdyksen: ole poikani isällinen ystävä! Varmaankin tämä pyyntö ei ole kaikuva turhaan. Jokainen ystävällinen sana, jokainen kehoittava silmäys on vastaus tähän. Näin päällikkö myöskin valloittaa nuorukaisten sydämet.
Ja näin lasketaan yhä vanhempi perustus isänmaalliselle veljeydelle, joka on elähyttävä meidän joukkojamme, joka on oleva heidän kunniansa, maamme ilon ja ylpeyden lähde. Arvoisat vieraat, vastaanottakin meidän vilpittömät ja uskolliset onnentoivotukset, huudahtaessamme: eläkööt Suomen sotaväen päälliköt.”
Från festen för de finska milltärcheferna
meddela vi här det tal, hvarmed en af värdarne, professor L. Mechelin, å deras vägnar helsade gästerna:
M. H.Mina Herrar
Af djupt ingripande betydelse för fosterlandet är den verksamhet, som blifvit Eder, våra ärade gäster, på de ledande platserna inom Finlands militärväsende ombetrodd.
Värnepligtslagen har faststält grunderna för ordnandet af landets försvar. Men det gäller nu att bringa lagens bud till verkställighet. Huru detta kommer att ske, huru tillämpningen af den nya lagen skall gestalta sig, detta beror väsentligen af Eder, af alla de män, hvilka äro kallade att vid trupperna och de till dem hörande öfriga institutioner, handla och bestämma, råda och afgöra. Ej så få voro de röster, som höjde sig emot värnepligtens införande. Men nu, sedan lagen kommit till stånd, finnes säkerligen ingen, som ej skulle lifligt önska, att denna lag måtte varda på bästa möjliga vis tillämpad, till gagn och heder för vårt folk. Denna önskan, ärade gäster, innebär tillika en välönskan för Eder i Edert nya ansvarsfulla värf.
Utan tvifvel skall för Eder, militäre fackmän som I ären, truppernas daning till utmärkt krigsduglighet framstå såsom det väsentligaste målet för Edra ansträngningar. Att detta mål skall ernås, om ej omedelbart i början, så dock med tiden, derför borgar den bepröfvade erfarenhet, I redan med ära förväfvat i Edert kall. Det målet bör ej heller af oss underskattas. Vår aktiva armé är fåtalig; så mycket vigtigare då, att den må vara en skicklig kärntrupp. Men bakom den aktiva truppen rör sig den stora fonden af våra reserver. Jag är viss att mången med mig skall vilja lägga Eder på hjertat att icke förtröttas i omsorgen äfven om denna institution. Låt vara att öfningstidens korthet ej medger att bibringa högre militärisk färdighet, – det kan dock vinnas garanti för möjligheten att i farans stund mångdubbla försvaret för hem och härd. Och framför allt: det är just reservens organisation, som utgör vilkoret för, att vår armé kan och skall blifva en sannt folkelig institution, att den allmänna värnepligten verkligen skall sträcka sig till alla.
Dock, – i en krets sådan som den, hvilken här omger Eder, vänder sig tanken nödvändigtvis äfven till en annan sida af Eder uppgift, än den rent militära. Det är ej ett sjelfvaldt yrke för lifvet, de unge männen omfatta när uppbådet kallar dem under fanan, nej de inträda i truppen emedan lagen ålagt dem detta såsom en pligt mot det land som dem fostrat. Men efter fullgörandet af denna pligt skola de åter vidtaga med sina fredliga värf vid boken och plogen, i handel och handtverk.
Skall deras militära tjenstetid vara till gagn eller till skada för deras egentliga lefnadskall? Se der en fråga, betydelsefull ej blott för de enskilda individerna, men ock för samhället i dess helhet, som så väl har behof af alla sina söners idoga arbete och sedliga kraft.
Kasernlif och lägerlif ha ej haft namn om sig att vara härdar för sedlighet och arbetsamhet. Dock kunna de det vara. Finna de unge männen i sina öfningar och sysselsättningar städse en human och allvarlig ledning, röna de från befälets sida ej blott stränga fordringar, men äfven aktning och förtroende, då skola de vådor, interneringen kan medföra, förvisso hållas aflägsnade. Ja, denna sammanlefnad af söner från alla samhällsklasser kan för dem blifva en verklig utveckingens tid. Den gemensamma pligtutöfningen stärker karakteren, väcker och lifvar känslan af den menskliga jemlikhetens höga betydelse, vidgar kretsen för det bildade elementets inflytande. Äfven den ringaste hyddans son är mottaglig för förädlande intryck.
Att sådana intryck icke må uteblifva, – att tvärtom den militära tjenstetiden må varda en värdig förskola för det medborgerliga lifvet, detta är allas önskan och förväntan. På de finska truppernas ledande män ställas i detta hänseende höga anspråk. Gifve Gud att det må lyckas Eder motsvara dessa anspråk! Ja, jag känner mig manad att högt uttala den fasta förhoppning att våra unga värnepligtige städse skola hos sitt befäl finna föredömet af upplysta tänkesätt, manlig rättrådighet, finsk pligttrohet och osviklig tillgifvenhet för monark och fädernesland.
När de dagar äro inne då uppbåden sammanträda, huru oroligt klappa ej då föräldrars hjertan! Huru mången moder sänder Eder ej då ur tårfyldt öga denna helsning: var en faderlig vän för min son! – Helt visst, denna helsning skall ej blifva utan gensvar. Hvarje vänligt ord, hvarje uppmuntrande blick är ett svar derpå. Så vinner ock chefen insteg i de ungas hjertan.
Och så lägges allt säkrare grund för den goda anda af patriotiskt kamratskap som skall lifva våra trupper, som för dem skall vara en utmärkelse, för vårt land en källa till glädje och stolthet.
Ärade gäster, emottagen våra uppriktiga och tillitsfulla välönskningar i det vi höja ett lefve för den finska arméns befäl!