20.3.1874 Städernas i Finland Brandstodsbolag för lösegendom

28.3.1874 Installationsföreläsning om budgetväsendet

4.4.1874 LM–Alexandra Mechelin

28.3.1874 Installationsföreläsning om budgetväsendet

Svensk text

|1|

Mitt herrskap!

När man tager i betraktande, att den politiska grundsats, som innebäres i uttrycket folkets sjelfbeskattningsrätt, längesedan erhållit giltigheten af ett axiom inom den konstitutionella statsrätten, vore man böjd att tro, att denna grundsats såväl inom den positiva rätten som i teorin allaredan vunnit sin defi- nitiva utbildning. Så är emellertid icke fallet. Principen såsom sådan bestrides visserligen icke. Men i hvilket omfång, under hvilka vilkor och bestämningar beskattningsrätten skall utöfvas för att stå i full harmoni med den konstitutionella monarkiens öfriga organisation, derom hafva i synnerhet på de senaste åren divergerande uppfattningar framträdt. Väl torde det synas naturligt, att fullständig likformighet i detta ämne icke kunnat ernås eller ens åsyftas inom de skilda representativa statsförfattningarna; ty under den gemensamma kategorin representativ statsform innefattas ju en serie författningsarter, börjande med ett ringare mått af inskränkning i monarkens makt och slutande med det fullt utbildade parlamentariska systemet. Och vanskligt vore ju jemväl att påyrka, det alla representativa författningar böra vara tillskurna efter en och samma modell, då ju den konstitutionella statsidén i sitt förverkligande nödvändigtvis måste röna inflytande af olika historiska traditioner, olika nationalitetsförhållanden m. m.

|2|

Men vissa hufvudprinciper måste dock för alla de representativt monarkiska författningarna vara gemensamma, annars vore de icke att hänföras under samma kategori. Beträffande t. ex. den lagstiftande makten gälla, i allt väsendtligt, likartade grunder inom alla konstitutioner. Och om detta ännu icke är fallet i fråga om budgeträtten, så utgör den dock, äfven den, en så vigtig del af systemet, att både teori och praktik efterhand måste äfven i detta ämne komma till allmängiltiga maximer.

Den fråga, som utgjort den förnämsta tvistepunkten, är den huruvida representationer, tillföljd af sin kompetens att fastställa budgeten skall vara berättigad, att, när hon så finner skäligt, förvägra regeringen alla skatter.

Såväl inom vetenskapen, som under politiska konflikter i statslifvet har denna fråga ganska allmänt blifvit jakande besvarad. Den radikala ståndpunkt, som dikterat sådant svar, kan i korthet sammanfattas i följande satser:

Det är erkändt att regeringen icke är berättigad påbjuda och upptaga några skatter utan folkrepresentationens bifall och samtycke. Då nu hvarje skatt beror på bevillning, följer deraf med logisk nödvändighet, att representationen jemväl kan förvägra alla skatter: Skattebevillningsrätten innebär nödvändigtvis äfven skatteförvägringsrätten. Och utom det logiskt riktiga i denna slutledning talar derför äfven ett annat motiv. Representationen behöfver skatteförvägringsrätten såsom ett politiskt maktmedel, såsom en kraftig utväg att, i förekommande fall, tvinga regeringen till eftergifter. Men för att representationens kompetens i beskattningsfrågor må erhålla denna|3| betydelse, är det nödvändigt, att alla statsutgifter och alla statsinkomster hvarje år eller vid hvarje parlamentssession förelägges representationen till afgörande.

Fröet till denna doktrin såddes under den stora franska revolutionens tider och har bland franska politici haft utmärkta förkämpar. Enkel, klar och följdriktig, såsom den är eller åtminstone synes vara, måste denna uppfattning lätt vinna insteg, isynnerhet der, hvarest det gällde att grundlägga nya statsrättsliga förhållanden, eller att från en okontrollerad absolution med ens öfvergå till den konstitutionella frihetens system. Jag vill ej påstå att det bi-motiv, jag anförde, nämligen att skatteförvägringsrätten vore ett behöfligt maktmedel i representationens hand, alltid var förknippadt med ifrågavarande uppfattning. Men ett slags konstitutionel trosartikel blef det emellertid, att det parlamentariska styrelsesättet just berodde derpå, att parlamentet egde att årligen bevilja (eller förvägra) alla statens inkomster och utgifter.

I enlighet härmed äro de hithörande bestämningarna i rätt många af samtidens konstitutioner affattade.

I Belgiens konstitution af 1831 heter det: Ingen skatt till förmon för staten kan etableras annorlunda än genom en lag (det är: med representationens samtycke). Skatterna till staten, voteras hvarje år. De lagar, som etablera dem, hafva icke giltighet mer än ett år derest de icke förnyas. – Ingen pension, ingen gratifikation af statsmedel kan beviljas utom i kraft af en lag. Hvarje år fastställa kamrarna lagen rörande statsafräkningen och votera budgeten. Alla statens inkomster|4| och utgifter skola uppföras i budgeten och i afräkningarna.

Preussens konstitution af 1850 stadgar: Statens utgifter och inkomster skola beräknas för hvarje år på förhand och uppföras i statsbudgeten. Den sistnämnda fastställes hvarje år genom en lag. – Inga skatter och kontributioner må uppbäras för statskassan derest de icke äro upptagna i budgeten eller fixerade genom speciel lag.

I Danmarks grundlag af 1866 föreskrifves i detta ämne: Ingen beskattning kan införas, ändras eller upphäfvas utom genom en lag. Vid hvarje ordinarie riksdagssession skall ett förslag till finanslag för det följande året framläggas med en beräkning öfver statens inkomster och utgifter. Skatterna få icke uppbäras förrän finanslagen blifvit voterad. Ingen utgift får göras, som icke är auktoriserad genom nämnda lag eller en supplementär kredit.

|5|

Det blefve säkerligen för tröttsamt för mina ärade åhörare om jag reciterade ännu flera lagbud, såsom bevis på den vidsträckta tillämpningen af nyssanförda budget-doktrin. Jag vill derföre blott nämna, att konungariket Nederländernas konstitution af 1815, modifierad 1840 och 1848 och Österrikes författning af 1867, innehålla analoga bestämningar rörande budgeten, samt att specielt Greklands konstitution af 1864 och Rumäniens författning af 1866 i fråga om beskattningsrätten äfven i formelt hänseende noga anslutit sig till Belgiens konstitution, som i ock åtskilliga öfriga delar tjenat dem till föredöme.

Jag anförde nyss, att den gestaltning af budgeträtten, som söker dess kärna deri, att hela statshushållningen göras beroende af årligen emanerande ny lag, isynnerhet blifvit af franska politici förordad. Detta var blott en half sanning. Forskar man närmare efter denna teoris uppkomst, finner man att den redan före franska revolutionen blifvit inspirerad från England. Icke så som skulle man genom positiva stadganden från Englands författning hafva bevisat, att budget systemet der var bygdt på den ifrågavarande principen: den engelska konstitutionen är ju, som hvar man vet, icke något sådant enhetligt, lätt studerbart aktstycke, som de moderna konstitutionerna på kontinenten. Men man bildade sig en viss generel uppfattning af den engelska parlamentarismens natur. Det kraftiga, friska politiska lifvet på den brittiska ön intog och måste ju intaga|6| alla tänkande andar i de gamla samhällen på kontinenten, der man suckade under absolutismens tyngd, der det politiska lifvet qvarhölls i en dof försoffning. Englands parlamentariska styrelseform uppställdes såsom det mönster, alla stater borde sträfva att efterbilda. Och särskildt förklarades det engelska budgetsystemet vara baseradt på sådana riktiga konstitutionella principer, som öfverallt borde tillämpas. Om detta budgetsystem hade man nu den uppfattning, att det bestod i parlamentets befogenhet att årligen fastställa alla statens inkomster och utgifter.

Men denna uppfattning var icke riktig. Vid dess förverkligande i de konstitutioner jag hade äran anföra och andra flera, har man icke efterbildat det engelska budgetsystemet utan blott en åtminstone delvis oriktig och ofullständig idé om detsamma. Man har tillämpat principer, hvilka, ursprungligen inspirerade genom beundran för de engelska förhållandena, utbildat sig på ett sätt, som icke oväsendtligt afviker från dessa.

Det kan synas förunderligt nog, att kännedomen om de engelska institutionerna icke varit säker och exakt enär det dock gällde att taga dessa institutioner till förebild. Förklarligt är detta missförhållande likväl. Det finnes säkerligen intet annat land, om hvars såväl offentliga som privata rätt det är så svårt för en fremling|7| att förvärfva sig noggranna och fullständiga kunskaper, som England. Traditioner och sedvänjor hafva der en vida större betydelse än annorstädes. Författning och lagar äro icke kodifierade. Den engelska juridiska litteraturen är i allmänhet icke beräknad för fremlingen. Engelsmännen sjelfva hafva äfven i det hänseende iakttagit non-interventions principen, att de icke vinlagt sig om att korrigera villfarande meningar i annat land rörande deras förhållande. Och dessutom – huru lätt händer det icke att skefva begrepp sprida sig och slå rot om de icke i tid grundligen bekämpas. – Ännu under den treåriga budgetkonflikten i Preussen, som begynte 1862, argumenterade framstående politici med hänvisning till det brittiska budgetsystemet, med hvilket det belgiska påstods vara identiskt.

Småningom har dock en närmare bekantskap med Englands offentliga rätt vunnit insteg på kontinenten – och jag ber att i förbigående få bemärka, att mer än någon annan den celebra tyska juristen Gneist bidragit dertill.

Den engelska budgeträtten har småningen under seklernas lopp och efter många konflikter mellan kronan och öfverhuset på ena sidan och underhuset på den andra utvecklat sig till den ståndpunkt på hvilken den numera befinner sig och som sedan ett århundrade i princip föga förändrats. Då äfven en|8| kort framställning af denna utvecklings historiska förlopp skulle upptaga mera tid, än vid detta tillfälle lämpligt vore, och då en sådan historik dessutom här icke är alldeles oumbärlig, inskränker jag mig till att angifva hvad för närvarande uti denna sak är gällande i England.

Först och främst bör bemärkas att då lagen är erkänd såsom den högsta auktoriteten stående öfver såväl de båda parlamentshusens beslut i penningefrågor som öfver de kungliga ordonnanserna, så kunna sådana statsinkomster och statsutgifter, hvilka engång äro fastställda genom lag, icke heller ändras eller upphäfvas annorlunda än genom skild lag och kunna således icke vara beroende på årligen skeende bevillning genom parlamentet.

Hvad statsutgifterna vidkommer, så är inemot hälften af deras belop af permanent karakter, d. ä.det är bestämd genom skilda lagar och derföre icke föremål för de årliga budgetdebatterna. Det erfordras icke en årlig bekräftelse af parlamentet genom budget beslutet för att verkställa dessa utgifter. Dessa permanenta utgifter äro: kostnaderna för statsskulden, civillistan, domarenas aflöningar, ambassadörernas löner och ett antal andra genom lag fixerade pensioner, statsbelöningar och understöd, hvilka engång för alla äro anvisade på den konsoliderade fonden, såsom den permanenta statsinkomsten benämnes. Möjliga förändringar i dessa utgiftsposter, vare sig att det gäller ökning, minskning eller upphäfvande af desamma, måste passera de för alla lagstiftningsåtgärder gällande omgången.

|9|

De öfriga statsutgifterna äro deremot föremål för budgetförhandlingarna och beroende på årligt godkännande. De föreläggas underhuset under tre hufvudrubriker: kostnaderna för armén, för flottan och för den öfriga statsförvaltningen. Sedan förhandlingarna öfver dessa utgifter blifvit afslutade, öfverlägges angående utvägarna för deras bestridande. Dessa utvägar kunna vara af tre slag. Det största beloppet anhålles vanligen genom det öfverskott som den s. k. konsoliderade fonden – lemnar utöfver de permanenta statsutgifterna. Denna fond, under hvilken alla beständiga inträden och skatter hänföras, representerar vanligen ungefär 4/5 af hela statsinkomsten, och äro de hithörande skatterna icke underkastade det årliga beviljandet utan utgöras enligt fixa lagar, som endast i vanlig lagstiftningsväg kunna ändras. Hvad derutöfver erfordras, betäckes då genom att förnya förut beviljade temporära skatter, såsom inkomstskatten, eller genom att godkänna lagförslag till höjande af någon permanent skatt eller till införande af nya afgifter. Eller ock meddelas bemyndigande att emittera skattkammarföreskrifningen att inlösas genom nästskeende bevillning. Alla dessa bevillningsbeslut behandlas hvart för sig såsom vanliga lagförslag, erfordrande jemväl öfverhusets samtycke. – Slutligen sammanfattas alla inkomster och utgifter till en totalurkund, för det löpande årets tjenst, under namn af appropriationsakten.

Söker man göra för sig redo hvilken den ledande tanke varit, under hvars inflytande den engelska budgeträtten gestaltat sig så som jag nu haft äran anföra, så framstå följande tvenne|10| principer.

  • 1o) att statsinkomsterna, till det belopp som enligt vunnen erfarenhet äro oumbärligt för den löpande statsförvaltningens upprätthållande, icke böra lemnas beroende af årlig bevillning utan bör fixeras genom permanenta lagar. Parlamentspraktiken har till fullo realiserat denna princip och torde dervid äfven den ekonomiska synpunkt gjort sig gällande, att grundskatten, närings- och förbruknings afgiften samt tullar icke gerna kunna vara till beskaffenhet och belopp underkastade ständiga vexlingar, utan att bringa förvirring i den produktiva näringsverksamheten.
  • 2o) att statens utgifter, försåvidt de äro rättsligt nödvändiga böra fixeras genom lag och anvisas engång för alla.

Det är således blott den såsom rörligt ansedda af budgeten, eller något mer än hälften af statsutgifterna och en bråkdel af statsinkomsterna, som är underkastad årlig pröfning och bevillning. Att parlamentet, rättare underhuset, hos hvilket den finansiella kompetensen de facto är koncentrerad, kan vägra lika väl som samtycka till sådan bevillning, är obestridligt. Underhuset har otvifvelaktig befogenhet, att förvägra hvarje ny skatt, hvarje förnyelse af periodisk eller ändring af permanent skatt: äfvensom att nedsätta eller förkasta de anslagsbelopp som inom den rörliga delen af utgiftsbudgeten äskas. Och häri ligger uppenbarligen en makt, af den betydenhet|11| att ministären städse är nödsakad att i sina finansplaner taga hänsyn till åsigterna hos underhusets majoritet.

Det förekom i äldre tider, isynnerhet under 17de seklet, att underhuset vid beviljandet af anslag fästade vilkor af icke finansiel natur, såsom t. ex. att den ena eller andra regeringsåtgärden, som med sjelfva bevillningsfrågan hade ingen gemenskap, måste vidtagas för att anslaget skulle få utgå. Öfverhuset och regeringen protesterade ständigt mot dessa vilkor eller klausuler och redan i början af 18de seklet blef det inom parlamentspraktiken erkändt att slika ”tacked billsen. klämda räkningar” måste anses såsom författningsvidriga. Och med det öfvervägande inflytande, som det engelska parlamentets folkvalda Kammare längesedan erhållit på alla statsangelägenheter vore det ock för densamma alldeles obehöfligt att tillgripa dylika utvägar för att göra sin vilja gällande. – Det är i det konstitutionella lifvets barndom och om regeringen alltför enständigt vill motsätta sig representationens yrkanden, som uppställandet af dylika extra vilkor måhända någongång kunde försvaras såsom en nödfallsutväg. Oegentligt, oformligt blir dock alltid ett sådant förfarande.

I förbigående må nämnas att en del nyare konstitutioner, t. ex. Badens och Würtembergs uttryckligen statuera att vid bevillning icke få fästas vilkor, som ej angå sjelfva bevillningens användande.

|12|

Jag vågar hoppas, att skilnaden emellan det engelska budgetsystemet och den affattning budgeträtten erhållit i den belgiska och dermed öfverensstämmande konstitutioner blifvit tydlig genom hvad jag derom nu i korthet anfört. Men deraf, att det sistnämnda systemet icke är lika med det engelska följer ännu icke, hvilketdera systemet ur principiel synpunkt bör tillerkännas företrädet framför det andra. Måhända bör den budgeträtt, som en stor del kontinentala stater infört, betraktas såsom den principenligare. Senare tillkommen kan den ju möjligen innebära ett framsteg, en förbättring af den engelska.

Det torde derföre tillåtas mig, att nu litet närmare skärskåda de olika stadgandena och teorierna i detta ämne.

Nekas kan väl icke, att skattebevillningsrätten nödvändigtvis äfven innebär rättigheter att icke bevilja, att afslå begärda skatter. Derförutan låge det intet förnuft i begreppet skattebevillningsrätt eller sjelfbeskattningsrätt. Finge representationen icke vägra, endast samtycka till bevillning, så kunde man ju icke tala om rättighet, utan endast om skyldighet att bevilja de anslag som äskas, hela budgetvoteringen blefve då en tom formalitet.

Också öfverensstämmer i denna punkt alla eljest oskiljaktiga åsigter rörande budgeträtten.

Vidare äro alla ense derom, att budgeten bör föreläggas och voteras hvarje år eller åtminstone vid hvarje riksdag der sådan ej årligen sammanträder, äfvensom att i budgeten alla statens utgifter och inkomster böra uppföras.

|13|

Men är icke den logiska följden häraf ohjelpligen den, att representationens skattebevillningsrätt måste innebära att hon årligen, eller vid hvarje parlamentssession är försatt i tillfälle att vägra regeringen rätt att göra den minsta utgift, att upptaga en enda penni i skatt?

Sådan slutsats har i sjelfva verket gjorts. På denna logik äro det belgiska och andra budgetsystem byggda, denna bevisningsföljd har framställts inom vetenskapen, mer än en representativ församling har antingen tillämpat eller åtminstone försökt tillämpa det på sådant sätt ur bevillningsrättens princip deducerade absoluta veto.

Låtom oss för ett ögonblick antaga att den angifna slutledningen är den riktiga, att representationen bör ega absolut och total skatteförvägringsrätt och låtom oss fixera hvad ett sådant system innebär.

Det innebär ej mindre än att representationen vore berättigad att, när hon så för godt finner, icke blott omöjliggöra för staten att uppfylla sina förbindelser, utan rentaf upphäfva tillvaron af den stat hvars väl denna representation har till uppgift att befrämja.

Ingen stat kan ju existera utan utgifter, utan att bestrida kostnaden för de funktioner, för den organisation, hvari dess tillvaro såsom stat manifestera sig. Må de anspråk som på staten ställas vara än så låga, må selfgovernment-systemet vara utbildadt ända derhän, att blott ett minimum af uppgifter ankommer å de egentliga statsorganernas verksamhet – detta|14| minimum och utgifterna derför kunna dock aldrig reduceras till noll, utan att det blir slut med all statsverksamhet.

Men huru skulle ett budgetsystem, som innefattar sådana konseqvenser, vara det principielt riktiga? Representationens uppgift är ju den, att på folkets vägnar deltaga i lagstiftningen, att på dess vägnar bestämma anslag och skatter, att normera riktningen af regeringens politik, att kontrollera statsförvaltningen, att gifva denna fasthet och lagbundenhet, att medverkan till det inre statslifvets lyftning och kraftfullhet och till dess anseende och aktning hos utlandet. Men ingenstädes är det ännu påstådt eller stadgadt, att folkrepresentationens mandat skulle innebära befogenhet för densamma att, liksom man upplöser ett affärsbolag, göra slut på statens existens.

En kraftig invändning ligger visserligen nära tillhands emot betydelsen af de afskräckande konseqvenser jag här andragit, den nämligen, att man knappast kan tänka sig att en representativ församling, eliten af landets intelligens och således utan tvifvel varmt intresserad för statens väl, någonsin skulle kunna fatta ett beslut, innebärande upphörandet af statens tillvaro. Om någongång ett parlament vidtager beslutet att förvägra alla skatter, så sker detta uppenbarligen ej i ändamål att derigenom afskära statens fortbestånd, utan blott för att genom denna yttersta grad af opposition tvinga en matklysten regering att antingen abdikera eller ock antaga den hållning, följa dess politik, som representationen anser vara den rigtiga. Och påföljden af beslutet blefve säkerliga, så förunnar man, icke statens upplösning utan antingen den att rege|15|ringen fogar sig efter parlamentets vilja och att budgeten derpå voteras, eller ock att hon sätter hårdt mot hårdt, derest hon tror sig kunna påräkna medhåll hos nationen emot parlamentet, – att hon kanske spränger parlamentet med våld, suspenderar författningen och på revolutionär väg bereder staten de existensmedel representationen förvägrat.

Denna argumentation till förmon för den obegränsade skatteförvägringsrätten är dock haltande. Väl hyser äfven jag den öfvertygelse, att inom hvarje representantförsamlig städse ock öfverallt måste förefinnas det mått af patriotism, att hon icke, såvidt på henne beror, skall vilja drifva sakerna till en sådan ytterlighet, som statens upplösning. Och föga skall det väl någonsin blifva en möjlighet att genom rättsbud bringa statsmakternas funktioner och inbördes ställning till den jemvigt, den tydliga begränsning, att ingen diskretionär makt vore qvarlemnad. Men deraf följer ännu icke att det vore rättsligen motiveradt att åt den ena eller andra statsmakten inrymma en huru vidsträckt diskretionär makt som helst, blott man kan hoppas att den icke skall missbrukas.

Den befogenhet som tillkommer representationen i finansielt hänseende har till ändamål statshushållningens betryggande derhän, att regeringen icke får göra några andra utgifter och icke upptaga andra skatter än dem, till hvilka representationen lemnat sitt bifall och samtycke. Att af denna befogenhet vilja göra ett hotande fantôme, ett slags|16| reserveradt osynligt straffmedel för helt andra ändamål än de finansiella, detta är mer än en oegentlighet, det är rentaf oförenligt med den rättsordning, som i den konstitutionella staten bör vara förverkligad. Dessutom: äfven betraktad såsom ett tvångsmedel mot regeringen är den obegränsade skatteförvägringsrätten förfelad: man vill genom densamma träffa regeringen, men man träffar staten. Upphöra alla utbetalningar från statskassan, så kränkas tusende sinom tusende i sina lagliga rättigheter, – lagligen tillkomna inrättningar, dyrbara för nationen, gifvas till spillo, domstolarna stängas, fängelserna öppnas – med ett ord det är icke blott en måhända straffbar regeringspersonal som drabbas af ett sådant bevillningsveto, det är hela landet.

Och derföre än engång: en sådan uppfattning af skattebevillningsrätten, att den innebure rättighet för representationen att ensidigt hindra alla statsutgifter och vägra alla skatter, står i strid med rättsstatens väsende redan derföre att den kan medföra upphäfvandet af lagar på annan väg än den för lagstiftningsåtgärder fastställda. Man må vara än så öfvertygad derom, att sådan maktfullkomlighet aldrig blefve missbrukad, – det låter sig dock ej ur rättslig synpunkt försvaras att i ett statsskick, som skall var lagbundet lemna porten öppen för sådant missbruk, ja att etablera en laglig befogenhet att kullstörta lagarna.

På annat sätt må det i författningarna sörjas derför, att en regering ej må kunna på längden hänsynslöst motsätta sig eller gäcka den genom representationen uttalade nationalviljan. För sådana fall finnes ju t. ex. ministeransvarigheten. Och blir sist och slutligen en konflikt mellan statsmakterna så djupgående att revolutionens väg måste beträdas; så må sådant ske med öppet visir, men icke så, att ett revolutionärt element ligger maskeradt inom statshushållningens i och för sig grannlaga och vigtiga sfer.

|17|

Men – jag bör återgå till frågan om riktigheten eller oriktigheten af den slutledning, som stannar vid uppställandet af den obegränsade skatteförvägringsrätten. Jag har sökt visa att denna är principvidrig. Om nu slutledningen varit riktig, så skulle detta innebära att sjelfva premisserna voro oriktiga. Dessa premisser voro: skattebevillningsrätten innefattar äfven skatteförvägringsrätt. Budgeten bör voteras hvarje år eller vid hvarje riksdag. I budgeten böra alla statens utgifter och inkomster uppföras. – Det måtte dock ej af min framställning tyckas, såsom ernade jag gensäga sjelfva skattevillningsrätten. Så är för ingen del fallet.

Lösningen af förevarande rättsliga och politiska problem ligger främst i bestämmandet af budgetens begrepp.

Om oftanämnda slutledning vore riktig, så borde budgeten utgöra inbegreppet och sammanfattningen af statens hela finanslagstiftning, det borde utom densamma icke finnas och icke behöfva finnas några skilda lagar rörande skatter och anslag.

Men en sådan allmän och uttömmande finanslag är budgeten icke. Den är icke en lag, i egentlig mening. Lagarna uppställa rättsbud och normer, negativa eller affirmativa. Men budgeten uppställer för det mesta blott kalkylationer. Den upptager i fråga om statsutgifterna dels fixa anslagsbelopp dels förslagsvis beviljade maximer. Och hvad statsinkomsterna|18| angår utvisar den voterade budgeten hvilka belopp representationen ansett de skilda skattetitlarna böra under det vidkommande året inbringa. Det kan ej genom budgeten dekreteras att t. ex tullen skall inbringa en viss fixerad siffra, detta kan blott approximativt beräknas till ledning för bedömandet med hvilken anpart tullen bidrager till totala statsutgiftens bestridande. En lag är deremot det statsmakternas beslut som fixerar tullsatserna. Dessa äro fasta normer icke blotta kalkylationer. Men ingenstädes torde det förekomma att tulltaxan hvarje år emanera i och genom budgeten. Tulltaxan är och måste vara en skild finansiel lag, vare sig att den årligen förnyas eller ej. Och likaså är förhållandet med besluten om partiella ändringar deri. Äfven de utgöra sådana fixa normer som måste såsom lagar emanera, oberoende deraf att deras inverkan på tullinkomsten jemväl kalkylationsvis observeras i budgeten.

Budgeten är statshushållningsplanen för det år eller den längre finansperiod, som den omfattar. Den upptager alla statsinkomster, såväl sådana för hvilka tidigare skattelagar ligger till grund, som ock de bevillningar eller krediter hvilka under budgetdebatter blifvit voterade till fyllande af nya eller tillfälliga statsbehof. Men den belamrar sig icke med de detaljerade förskrifterna rörande dessa vare sig gamla eller nya skatters påläggning, fördelning och uppbörd. För dessa detaljer uppställas de fixa normerna genom skilda skattelagar och bevillningsstadgar. Budgeten upptaga vidare alla|19| statsutgifter utan undantag, hvilka under den ifrågavarande perioden skola bestridas; och den gör detta med större eller mindre utförlighet, under flera eller färre rubriker, allt efter hvarje stats usance eller stadgande.

Men detta upptagande i budgeten af alla utgifts- och inkomstposter sker icke derföre att de alla böra vara till sin gällande kraft beroende af budgetvoteringar eller derföre att inga andra bestämningar rörande dessa ämnen skulle förefinnas. Det sker af den orsak, att det utan en sådan uppställning af samtliga utgifter och inkomster emot hvarandra, icke blefve utredt om debet och kredit gå ihop.

Den årliga budgetbestämningsrätten kan således mycket väl vara införd och gällande utan att alla statens utgifter och inkomster derför äro beroende af hvarje budgetvotering. Skulle t. ex. det engelska parlamentet af ett eller annat skäl icke godkänna appropriationsakten, det är icke votera budgeten i sin helhet, hvilket för öfrigt genom åtskilliga anordningar är temligen förebygdt – så vore regeringen likväl oförhindrad att låta uppbära alla de konsoliderade skatterna och bestrida alla de permanenta utgifterna.

Men der den oftanämnda radikala budgetteorien gjort sig gällande, – der såsom t. ex. i Preussen inga utgifter få göras utan att budgetlagen blifvit voterad, eller såsom i Danmark inga skatter få uppbäras innan budgeten, den kallade finanslagen blifvit godkänd – der har man missuppfattat budgetens karakter att vara en för året bindande statshushållningsplan, man har förklarat den för en lag och|20| gjort den till ett slags fullmakt, utan hvars erhållande regeringen ej är berättigad att taga ett steg i finanssaker. Och detta är att öppna porten för den totala skatteförvägringen äfven om den icke, såsom i Belgiens dessutom vore uttryckligen statueradt, att inga skattelagar gälla mer än ett år derest de icke förnyas.

|21|

Den långvariga budgetkonflikten i Preussen på 60 talet, om hvilka tiden nu ej medger att anföra något närmare, bidrog i ej ringa grad till att inom vetenskapen framhålla en revision af teorierna angående budgeten. Gneist och andra med honom synas hålla på den åsigt, att den engelska budgeträtten återger det i detta ämne principielt riktiga. Och utan tvifvel står här den samma ur rättslig synpunkt tillerkännes väsendtligt företräden framför det i Belgiens och andra konstitutioner uttryckta system. Men det har deremot med skäl anmärkts, att det blefve nog vanskligt att söka principenligt klyfva budgeten i permanent och rörlig, der en sådan tredelning icke liksom af sig sjelf, på historisk grund uppkommit. Att vare sig vetenskapligt eller politiskt bestämma hvilka utgiftstitlar äro så oumbärliga att de definitivt måste förklaras i permanens, vore särdeles svårt, liksom ock att dekretera hvilka utgifter alltid böra framläggas i den rörliga eller extraordinära budgetafdelningen.

Äfven om denna delning väl läte sig göra, är den dock obehöflig. Man kan tillgodogöra sig det riktiga i det engelska systemet utan att derför imitera det för detsamma egendomliga|22| form, hvilka under andra förhållanden än de engelska kan vara mindre väl tillämplig.

De principer, om hvilka den allmänna statsrätten mer och mer synes vara på väg att förena sig, äro enkelt följande:

Lag, tillkommen genom samverkan af regering och representation, kan icke upphäfvas genom något, på representationens ensidiga bevillningsrätt grundadt beslut.

Således: alla de statsutgifter, som äro fastställda genom sådan lag, kunna icke annorlunda än genom skild lag ändras och ökas, minskas eller upphäfvas. De ingå i budgeten till sina gifna belopp, men deras bestridande bör vara garanteradt utan afseende derå om budgeten blir voterad eller icke.

Det samma är fallet med alla på fördrag eller kontrakt beroende utgifter, såsom t. ex. annuiteterna på statslån. Förpligtelser, som fördragsmesigt åligga staten, få icke af ett utaf statsorganerna ensidigt brytas.

Och vidare: de skattetitlar, som etablerats genom lag kunna icke genom budgetvoteringen såsom sådan upphäfvas. De ingå kalkylationsvis i budgeten, men regeringens rätt att låta uppbära dem beror ej på budgetens antagande. Lemna de öfverskott öfver de genom lagar och fördrag fastställda utgifterna, så är representationen berättigad att främst anvisa detta öfverskott |23| till nya och tillfälliga utgifters betäckande. Understiger deremot de fixerade skatternas belopp summan af de nyssberörda utgifterna, får bevillning för differensen icke vägras.

I allt öfrigt måste representationens bevillningsrätt förblifva obegränsad. Ty annan gräns kan och bör ej derför uppdragas än bestående lag. Äfven så kunna väl budgetkonflikter uppkomma och alla nya anslag eller förnyelse af temporära anslag vägras. Men denna vägran kan då icke hafva till påföljd statsmaskineriets afstannande. Och äfven om temporära skador deraf förorsakades – så vore detta dock ett mindre ondt, än om representationen alldeles icke egde rättigheter att bevilja eller förvägra skatter och utgifter samt votera statsbudgeten.

Denna rättigheten skall väl i alla tider, sålänge den konstitutionella statsformen lefver, betraktas såsom en af hörnstenarna deri. Men just derföre är det af så mycket större vigt att från budgeträtten aflägsnas detta sväfvande, obegränsade och derföre skrämmande drag, som mångenstädes ännu vidlåder densamma. Ställd i harmoni med den lagbundna rättsordningen, skall budgeträtten icke blott vinna i effektiv kraft och betydelse utan flerstädes med mindre motvilja upptagas bland statsinstitutionerna.

|24|

L. Ms inträdesföredrag till professuren.tillagt i marginalen

Solenn. salenSolennitetssalen våren 1874.tillagt i marginalen

Finsk text

Ingen text, se faksimil eller transkription.

Original (transkription)

|1|

Mitt herrskap!

När man tager i betraktande, att
den politiska grundsats, som innebäres
i uttrycket folkets sjelfbeskattningsrätt,
längesedan erhållit giltigheten af ett axiom
inom den konstitutionella statsrätten, vore
man fögastruket böjd att tro, att denna grundsats
icke blott blifvitstruket såvältillagt inom den positiva rätten
som inomstruket i teorin allaredan erhållitstruket vunnittillagt sin defi-tillagt
nitiva utbildning.tillagt
[...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text
bekämpade meningar.struket Så är emellertid
icketillagt fallet. Principen såsom sådan bestrides
visserligen icke. Men i hvilket omfång,
under hvilka vilkor och bestämningar be-
skattningsrätten skall utöfvas för att stå
i full harmoni med den konstitutionella
monarkiens öfriga organisation, derom hafvatillagt är
det somstruket i synnerhet på de senaste årentillagt divergerande uppfattningar fram-
trädt. Väl ärstruket tordetillagt det synastillagt naturligt, att fullständigtillagt lik-
formighet i detta ämne icke kunnat ernås
eller ens åsyftas inom de skilda representativatillagt statsför-
fattningarna; ty ehuru denstruket under den gemensamma kategorintillagt representativastruket
statsformerstruket bildar en general kategori.struket
innefattas ju en serie författningsarter, bör-
jande med ett ringare mått af inskränkning
i monarkens makt och slutande med det fullt
utbildade parlamentariska systemet. Och vanskligt
vore ju jemväl att påyrka, det alla represen-
tativa författningar böra vara tillskurna
efter en och samma modell, då ju olika
historiska traditioner, olika nationalitets förhållandenstruket
m. m. betingar nödvändigt förestruket[...]oläslig/saknad text
attstruket den konstitutionella statsidén i sitt för-
verkligande nödvändigtvis måste röna infly-
tande af olika historiska traditioner, olika natio-
nalitetsförhållanden m. m.

|2|

Men vissa hufvudsakerstruketprincipertillagt måste dock förtillagt alla
de representativt monarkiskatillagt författningarna vara gemen-
samma, annars ickestruket vore de icke att hän-
föras under samma kategori. Beträffande
t. ex. den lagstiftande makten gälla, i allt
väsendtligt, likartade grunder inom alla
konstitutionertillagtlla staterstruket. Och om detta ännu
icke är fallet inomstruket i fråga omtillagt budgeträtten, så utgör
den dock, äfven den, en så vigtig del af
systemet, att både teori och praktik efterhand
måste äfven i detta ämnetillagt komma till allmängiltiga maximer.

Den fråga, som utgjort den förnämsta
tvistepunkten, är den huruvida represen-
tationer, tillföljd af sin kompetens att fastställa budgetentillagt skall vara berättigad, att, när hon
så finner skäligt, förvägra regeringentillagt alla skatter.

Såväl inom vetenskapen, som under politiska konfliktertillagt i statslifvet
har denna fråga ganska allmänt blifvit
jakande besvarad. Den radikala stånd-
punkt, som dikterat sådant svar, kan i korthettillagt
sammanfattas i följande satser:

Det är erkändt att regeringen icke är berätti-
gad attstruket påbjuda och upptaga några skatter
utan folkrepresentationens bifall och sam-
tycke. Då såledesstruket nutillagt hvarje skatt beror på
bevillning, följer deraf med logisk nöd-
vändighet, att representationen jemväl kan
förvägra alla skatter: Skattebevillningsrätten
innebär nödvändigtvis äfven skatteförväg-
ringsrätten. Och utom det logiskt riktiga
i denna slutledning talar derför äfven ett
annat motiv. Representationen behöfver
skatteförvägringsrätten såsom ett politiskt
maktmedel, såsom en kraftig utväg att, i
förekommande fall, tvinga regeringen till efter-
gifter. Men för att representationens kompetens
i beskattningsfrågor må erhålla denna
|3| betydelse, är det nödvändigt, att alla stats-
utgifter och alla statsinkomster hvarje år
eller vid hvarje parlamentssession förelägges
representationentillagt till afgörande.

Fröet till denna doktrin såddes under
den stora franska revolutionens tider och har
bland franska politici haft utmärkta för-
kämpar. Enkel, klar och följdriktig, såsom
den är,struket eller åtminstone synes vara, måste
denna uppfattning lätt vinna insteg, isyn-
nerhet der, hvarest det gällde att grundlägga
nya statsrättsliga förhållanden, ellertillagt att från en
okontrollerad absolution med enstillagt öfvergå till den kon-
stitutionella frihetens system. Jag vill ej påstå
att det bi-motiv, jag anförde, nämligen att skatte-
förvägringsrätten vore ett behöfligt maktme-
del i representationens hand, alltid var för-
knippadt med ifrågavarande uppfattning.
Men ett slags konstitutio[...]oläslig/saknad textneltillagt trosartikel blef
det emellertid, att det parlamentariska styrelse-
sättet just berodde derpå, att parlamentet
egde att årligen bevilja (eller förvägra) alla statens
inkomster och utgifter.

I enlighet härmed äro hosstruket de hithörande
bestämningarna i rätt många af sam-
tidens konstitutioner affattade.

I Belgiens konstitution af 1831 heter det:
Ingen skatt till förmon för staten kan etableras
annorlunda än genom en lag (det är: med represen-
tationens samtycke)
parlament gemensamtstrukettillagt. Skatterna till staten,
voteras hvarje år. De lagar, som etablera
dem, hafva icke giltighet mer än ett år derest
de icke förnyas. – Ingen pension, ingen
gratifikation af statsmedel kan beviljas utom
i kraft af en lag. Hvarje år fastställa kam-
rarna lagen rörande statsafräkningen och
votera budgeten. Alla statens inkomster
|4| och utgifter skola uppföras i budgeten
och i afräkningarna.

Preussens konstitution af 1850 stadgar:
Statens utgifter och inkomster skola beräk-
nas för hvarje år på förhand och uppföras
i statsbudgeten. Den sistnämnda fastställes
hvarje år genom en lag. – Inga skatter
och kontributioner må uppbäras för stats-
kassan derest de icke äro upptagna i budgeten
eller fixerade genom speciel lag.

I Danmarks grundlag af 1866 före-
skrifves i detta ämne: Ingen beskattning
kan införas, ändras eller upphäfvas utom
genom en lag med parlamentets
medverkanstrukettillagt i marginalen. Vid hvarje ordinarie riks-
dagssession skall ett förslag till finanslag
för det följande året framläggas med
en beräkning öfver statens inkomster och
utgifter. Skatterna få icke uppbäras
förrän finanslagen blifvit voterad. Ingen
utgift får göras, som icke är auktoriserad
genom nämnda lag eller en supplementär
kredit.

Den österrikiska författningen af 1867
öfverlemnar till riksrådets kompetens
fastställandet af statsförvaltningens bud-
geter och specielt den årliga voteringen
af skatter, taxor och afgifter, samt i all-
mänhet alla finansaffärer som äro gemen-
samma för de i riksrådet representerade
länder.struket

Då jagtillagt Jag har anfört stadgandena i dessa fyra staters för-
fattningar har jag tillika har det skedt sär-
skildt med afseende derå, att desamma
ehuru i grunden af lika innehåll, till formen
icke litet skilja sig från hvarandra. Jag Dettillagtstruket

|5|

Dettillagt blefve säkerligen för tröttsamt för mina
ärade åhörare om jag reciterade ännu
flera lagbud, såsom bevis på den vidsträcktatillagt tillämp-
ningen af nyssanförda budget-doktrin.
Jag vill derföre blott nämna, att konunga-
riket Nederländernas konstitution af
1815, modifierad 1840 och 1848 och Österrikes författning af 1867tillagt, innehållatillagt
analoga bestämningar rörande budgeten,
ochstruket samttillagt att specielt Greklands konstitution
af 1864 och Rumäniens författning af
1866 i fråga om beskattnings-
rättentillagt äfven i formelt hänseendetillagt noga anslutit sig till Belgiens kon-
stitution, som äfvenstruket i ock åtskilligatillagt öfriga delar tjenat dem
till föredöme.

Jag anförde nyss, att den gestaltning
af budgeträtten, som söker dess kärna
deriden årligastruket, att allastruket helatillagt statshushållning[...]oläslig/saknad textentillagt
göras beroende af årligen emanerande ny
lag, blifvit inspireradstruket isynnerhet blifvit
af franska politici förordad. Detta var
blott en half sanning. Forskar man när-
mare efter denna teoris uppkomst, skallstruket
finner man att den redan före franska
revolutionen blifvit inspirerad från England.
Icke så som skulle man genom positiva
stadganden fstrukettillagt utistruket fråntillagt Englands för-
fattning stadgande kunnat extrerasstruket hafva bevisattillagt, deri
byggtsstruket att budget systemet der var bygdttillagt på den ifrågavarande principen:
den engelskatillagt konstitutionen är ju, som hvar man vet,
icke något sådant enhetligt, för hvar manstruket
lätt studerbart aktstycke, som de moderna
konstitutionerna på kontinenten. Men man
bildade sig en viss generel uppfattning af
den engelska brittiskatillagtstruket parlamentarismens natur.
Det kraftiga, friska politiska lifvet på
den brittiska ön intog och måste ju intaga
|6| alla tänkande andar i de gamla samhällen
på kontinenten, der man suckade under
absolutismens tyngd, der det politiska lifvet
qvarhölls i en dof försoffning. Englands
parlamentariska styrelseform uppställdes
såsom det mönster, alla stater borde sträfva
att efterbilda. Och särskildt förklarades det
engelska budgetsystemet vara baseradt
på sådana riktiga konstitutionella princi-
per, som öfverallt borde tillämpas. Omtillagt Dstruketdtillagtetta
budgetsystem hade man nu den uppfattning,
att det bestod i parlamentets befogenhet
att årligen beviljastruket fastställatillagt alla statens inkomster
och utgifter.

Men denna uppfattning var icke
riktig. Vid dess forfstruket förverkligande i
de konstitutioner jag hade äran anföra,struket och
andra flera, har man icke efterbildat det
engelska budgetsystemet utan blott en
åtminstone delvis oriktig och ofullständig
idé om detsamma. Man har tillämpat
principer, somstruket hvilkatillagt, ursprungligen inspirerade
genom beundran för de engelska förhållan-
dena, utbildat sig på ett sätt, som icke
oväsendtligt afviker från dessa.

Det kan synas förunderligt nog, att
kännedomen om de engelska institutionerna
icke varit säker och exakt enär det dock gällde
att taga dessa institutioner till förebild. För-
klarligt är detta missförhållande likväl. Det
engelska juridiska litteraturenstruket finnes säkerligen
intet annat land, om hvars såväl offentliga
som privata rätt det är såtillagt svårt för en fremling
|7| att förvärfva sig noggranna och fullständiga
kunskaper, omstruket somtillagt England. Traditioner och sedvänjor
spelastruket hafvatillagt der en vida större betydelse än annorstädes.
Författningenstruket och lagarnastruket äro icke kodifierade.
Den engelska juridiska litteraturen är i allmänhet
icke beräknad för fremlingen. Engelsmännen sjelfva
hafva icke vinlagt sig om
attstruket äfven i det hänseende
iakttagit non-interven-
tions principen, att de
icke vinlagt sig om
att bemötastruket korrigeratillagt villfarande
meningar i annat landtillagt rörande deras
förhållande.tillagt Och dessutom –
huru lätt händer det icke att skefva begrepp
sprida sig och slå rot om de icke i tid grundligen
bekämpas. – Ännu under den [...]oläslig/saknad text treåriga
budgetkonflikten i Preussen, som begynte
1862, argumenterade framstående politici med
hänvisning till det brittiska budgetsystemet,
som forstruket med hvilket det belgiska påstods
vara identiskt.

Småningom har dock en närmare bekantskap
med Englands offentliga
rätt vunnit insteg på
kontinenten – och jag ber
att i förbigående få
bemärka, att mertillagt
Manstruket än någon annan harstruket den
celebra tyska juristen Gneist bidragit dertill.tillagt möjliggjort förstruket
[...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text

Den engelska budgeträtten har småningen
under seklernas lopptillagt och efter många konflikter
mellan kronan och öfverhuset på ena sidan och
underhuset på den andra utvecklat sig till den
ståndpunkt [...]oläslig/saknad text på hvilken den
numera befinner sig och som sedan ett år-
hundrade i principtillagt föga förändrats. Då äfven en
|8| kort framställning af denna utvecklings-
gångstruket historiska förlopptillagt skulle [...]oläslig/saknad text upptaga mera
tid, än vid detta tillfälle lämpligt vore, och
då en sådan historik dessutom ickestruket här icke
är alldeles oumbärlig, inskränker jag mig
till att angifva hvad för närvarande uti
denna sak är gällande i England.

Först och främst bör bemärkas att
då lagen ärtillagt erkänd såsom den högsta
auktoriteten stående öfver såväl de båda
parlamentshusens beslut i penningefrågor
som öfver de kungliga ordonnanserna,
så kunna sådana statsinkomster och
statsutgifter, hvilka engång äro fastställda
genom lag, icke heller ändras eller upphäf-
vas annorlunda än genom skild lag och
kunna således icke vara beroende på årligen
skeende bevillning genom parlamentet.

Hvad [...]oläslig/saknad text statsutgifterna vidkom-
mer, så är ungefärstruket inemottillagt hälften af deras beloptillagt [...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text af permanent karakter,
d. ä.det är bestämd genom skilda lagar och derföre
icke föremål för de årligatillagt budgetdebatterna. Det er-
fordras icke en årlig bekräftelse af parlamentettillagt genom budget
beslutet för att verkställa dessa utgifter. Dessa
permanenta utgifter äro: kostnaderna
för statsskulden, civillistan, domarenas
aflöningar, ambassadörernas aflöningarstruket lönertillagt
och ett antal andra genom lag fixerade
pensioner, statsbelöningar och understöd,
hvilka engång för alla äro anvisade på
den konsoliderade fonden, såsom den perma-
nenta statsinkomsten benämnes. Möjliga
förändringar i dessa utgiftsposter, vare sig
att det gäller förstruket ökning, minskning eller upp-
häfvande af desamma, måste passera de för alla
lagstiftningsåtgärder gällande omgången.

|9|

De öfriga statsutgifterna äro deremot
föremål för budgetförhandlingarna och beroende
af årligt bevillstruket på årligt godkännande. De
föreläggas parlamentetstruket underhusettillagt under tre hufvud-
rubriker: kostnaderna för armén, för
flottan och för den öfriga statsförvaltningen.
Sedan förhandlingarna öfver dessa utgifter
blifvit afslutade, öfverlägges angående utvä-
garna för deras bestridande. Dessa utvägar
ärostruket kunna varatillagt af tre slag. Det största beloppet an-
hålles vanligen genom det öfverskott som
den s. k. konsoliderade fonden – lemnar utöfver
de permanenta statsutgifterna. Denna
fond, under hvilken alla beständiga inträden
och skatter hänföras, representerar vanligen
ungefär 4/5 af hela [...]oläslig/saknad text statsinkom-
sten, och äro de hithörande skat-
terna icke underkastade
det årliga beviljandet utan
utgöras enligt fixa lagar,
tilldess dessa lagarstruket som endast
i vanlig lagstiftningsväg
kunna ändras.tillagt Hvad derutöfver erfordras, betäckes
då genom att förnya förut beviljade tem-
porära skatter, såsom inkomstskatten, eller
genom att godkänna lagförslag till höjande
af någon permanent skatt eller till införande
af nya afgifter,struket.tillagt Eller ock meddelas bemyn-
digande att emittera skattkammarföre-
skrifningen att bestruket inlösas genom näst-
skeende bevillning. Alla dessa bevillnings-
beslut behandlas hvart för sig såsom
vanliga lagförslag, erfordrande jemväl
öfverhusets samtycke. – Slutligen samman-
fattas alla statsstruket inkomster och utgifter
till en totalurkund, för det löpande årets
tjenst, under namn af appropriations-
akten.

Söker man göra för sig redo hvilken
den ledande tanke varit, somstruket under
hvars inflytande den engelska budgeträtten
antagitstruket gestaltat sig så som jag nu haft
äran anföra, så framstå följande tvenne
|10| principer.

  • 1o) att statsinkomsterna, till det belopp
    som enligt vunnentillagt erfarenhetenstruket äro oumbärligt för
    den löpande statsförvaltningens upprätt-
    hållande, icke böra lemnas beroende
    af årlig bevillning ochstruket utantillagt bör fixeras genom
    permanenta lagar. Parlamentspraktiken
    har till fullo realiserat denna princip
    och torde dervid äfven den ekonomiska
    synpunkt gjort sig gällande, att grund-
    skatten, närings- och förbruknings afgiften
    samt tullar icke gerna kunna vara till
    sittstruket beskaffenhet och belopp underkastade
    ständiga vexlingar, utan att bringa
    förvirring i [...]oläslig/saknad text den produktiva
    näringsverksamheten.
  • 2o) att statens utgifter, försåvidt de äro
    rättsligt nödvändiga böra fixeras genom
    lag och anvisas engång för alla.

Det är således blott den såsom rörligt an-
seddatillagt delenstruket af inkomststruket budgeten, eller något
mer än hälften af statsutgifterna och en bråk-
del af statsinkomsterna, som är underkastad
årlig pröfning och bevillning. Att parlamentet,
rättare underhuset, hos hvilket den finan-
siella kompetensen de facto är koncentrerad,
kan sätta sitt veto emotstruket vägra lika
väl som gifvastruket samtycka till sådan bevill-
ning, är obestridligt. Underhuset har
otvifvelaktig befogenhet, att förvägra hvarje
ny skatt, hvarje förnyelse af periodisk
eller ändring af permanent skatt: äfvensom
att nedsätta eller förkasta detillagt anslagsbelopp som
inom den rörliga delen af utgiftsbudgeten äskas.
Och häri ligger uppenbarligen en makt,
af den betydenhet
|11| som nödgarstruket atttillagt ministären städse är nödsakadtillagt att i sina finans-
planer ständigtstruket taga hänsyn till åsigterna
hos underhusets majoritet.

Det förekom i äldre tider, isynnerhet
under 17de seklet, att underhuset vid be-
viljandet af anslag fästade vilkor af icke
finansiel natur, såsom t. ex. att den ena
eller andra regeringsåtgärden, som med sjelfva
bevillningsfrågan hade ingen gemenskap, måste
vidtagas för att anslaget skulle få utgå. Öfver-
huset och regeringen protesterade ständigt mot
dessa vilkor eller klausuler och redan i bör-
jan af 18de seklet blef det inom parlaments-
praktiken erkändt att slika ”tacked bills”
måste anses såsom författningsvidriga.
Och med det öfvervägande
inflytande, som det engelska
parlamentets folkvalda
Kammare längesedan erhållit
på alla statsangelägenheter
vore det ock för densamma
alldeles obehöfligt att tillgripa
dylika utvägar för att göra sin
vilja gällande. – Det är i det
konstitutionella lifvets barndom
och om regeringen alltför enständigt
vill [...]oläslig/saknad text motsätta sig
representationens yrkanden,
som uppställandet af dylika
extra vilkor måhända kanstruket
någongång kunde försvaras
såsom entillagt nödfallsutväg. Oegent-
ligt, oformligt blir dock alltid
ett sådant förfarande.

I förbigående må nämnas att en del
nyare konstitutioner, t. ex. Badens,struket ochtillagt Wür-
tembergs och Portugalsstruket uttryckligen statuera
att [...]oläslig/saknad text vid bevillning icke få fästas vilkor,
som ej angå sjelfva bevillningens användande.

|12|

Jag vågar hoppas, att skilnaden emellan
det engelska budgetsystemet och den affattning
budgeträtten erhållit i den belgiska och dermed
öfverensstämmande konstitutioner blifvit tydlig
genom hvad jag derom nu i korthet anfört.
Men dermedstruket deraf, att det sistnämnda systemettillagt icke
öfverensstämmastruket är likatillagt med det förrastruket engelska,struket följer
ännu icke, attstruket hvilketdera systemet ur principiel
synpunkt bör tillerkännas företrädet framför
det andra. Måhända bör den budgeträtt, som
en stor del kontinentala stater infört, betraktas
såsom den principenligare. Senare tillkommen
kan den jutillagt möjligen varastruket innebäratillagt ett framsteg frånstruket, en
förbättring af den engelska.

Det derförstruket torde derföre tillåtas mig, att
nu litet närmare skärskåda denstruket olika stadgandenatillagt radikalastruket
och teorierna i detta ämne.tillagt
teorin, jag i början refererade.struket

Nekas kan väl icke, att rättigheten att
beviljastruket skattebevillningsrätten nödvändigtvis
äfven innebär rättigheter att icke bevilja, att
afslå begärda skatter. Derförutan låge det in-
tet förnuft i begreppet skattebevillningsrätt
eller sjelfbeskattningsrätt. Finge representa-
tionen icke beviljastruket vägra, endast samtycka
till bevillning, så kunde man ju icke tala om
rättighet, utantillagt endast om skyldighet att bevilja de
anslag som äskas, hela budgetvoteringen blefve
då en tom formalitet.

Också öfverensstämmer i denna punkt
alla eljest olikastruket oskiljaktigatillagt åsigter rörande budgeträtten.

Vidare äro alla ense derom, att budgeten
bör föreläggas och voteras förstruket hvarje år
eller åtminstone vid hvarje riksdag der
sådan ej årligen sammanträder, äfvensom
att i budgeten alla statens utgifter och in-
komster böra uppföras.

|13|

Men är icke den logiska följden
häraf ohjelpligen den, att i sjelfva verketstruket representa-
tionens skattebevillningsrätt måste innebära
att hon årligen, eller vid hvarje parlaments-
session är försatt i tillfälle att i utöfvandetstruket
af nämnda rättighetstruket vägra regeringen rätt
att göra den minsta utgift, att upptaga en
enda penni i skatt?

Sådan slutsats har i sjelfva verket
gjorts. På denna logik äro det belgiska
och andra budgetsätterstruketsystem byggda, denna be-
visningsföljd har framställts inom vetenskapen,
försök attstruket mer än ett parstruket en representativ
församling har antingen tillämpat eller åt-
minstone försökt tillämpa det på sådant sätttillagt sålundastruket
ur budgetprincipensstruket bevillningsrättens princip
deducerade absoluta veto.

Låtom oss för ett ögonblick antaga
att den angifna slutledningen är den riktiga,
att representationen bör ega absolut och
total skatteförvägringsrätt och låtom oss fixera
hvad ett sådant system innebär.

Det innebär ej mindre äntillagt att representationen vore berätti-
gad att, när denstruket hontillagt så för godt finner, icke blott
omöjliggöra för staten att uppfylla sina för-
bindelser, utan rentaf upphäfva tillvaron af
dennastruket den stat hvars vältillagt denna representation är sattstruket
har till uppgift att befrämja.

Ingen stat kan ju existera utan attstruket utgifter,
utan att bestrida kostnaden för de funktioner,
för den organisation, hvari dess tillvaro såsom
stat manifestera sig. Må de anspråk som
på staten ställas vara än så låga, må self-
government-systemet vara utbildadt ända derhän,
att blott ett minimum af uppgifter ankommer
å de egentliga statsorganernas verksamhet – detta
|14| minimum och utgifterna derför kunnatillagt kunstruket dock aldrig reduceras till
noll, utan att det blir slut med all statsverk-
samhet.

Det budgetsstruket Men huru skulle ett sådantstruket
budgetsystem, som innefattar sådana konseqven-
ser, vara dettillagt principielt riktiga? Representationens
uppgift är ju den, att på folkets vägnar deltaga
i lagstiftningen, att på dess vägnar bestämma
anslag och skatter, att normera riktningen af rege-
ringens politik, att kontrollera statsförvaltningen,
att gifva denna fasthet och lagbundenhet, att
gifvastruket medverkan tilltillagt det inre statslifvets lyftning och kraftfull-
het och göra staten respekterad utanstruket till dess an-
seende och aktning hos utlandet. Men ingenstädes
är det ännu påstådt eller stadgadt, att reprstruket folk-
representationens mandat skulle innebära befogen-
het för densamma att, liksom man upplöser ett
affärsbolag, göra slut på statens existens.

En kraftig invändning ligger visserligen
nära tillhands emot [...]oläslig/saknad text betydelsen af de
afskräckande konseqvenser jag här andragit,
den nämligen, att detstruket mantillagt knappast kan tänka
sig att en representativ församling, eliten af
landets intelligens skullestruket och således utan tvifvel
varmt intresserad för statens väl, någonsin
skulle kunna fatta ett beslut, innebärande såsomstruket
konseqvens statensstruket upphörandet af statens till-
varo. Om någongång ett parlament fattarstruket vidtagertillagt
beslutet att förvägra alla skatter, så sker
detta uppenbarligen ej förstruket i ändamål att derigenom afskära
statens fortbestånd, utan blott för att genom denna
yttersta grad af opposition tvinga en matklystentillagt regeringenstruket
att antingen abdikera eller ocktillagt antaga den hållning, följa dess politik, som
representationen anser vara den rigtiga. Och
konseqvensenstruket påföljdentillagt af beslutet blefve säkerliga, så förunnar
man, icke statens upplösning utan antingen dentillagt att rege-
|15| ringen fogar sig efter parlamentets vilja
och att budgeten derpå voteras, eller ock att
hon sätter hårdt mot hårdt, derest hon
tror sig kunna påräkna medhåll manstruket hostillagt natio-
nen utomstruket emottillagt parlamentet, – att hon kansketillagt spränger parlamentet
med våld, suspenderar författningen och på
revolutionär väg bereder staten fortbeståndstruket de
existensmedel representationen förvägrat.

Mig förefallerstruket Denna argumentation
till förmon för den absolutastruket obegränsadetillagt skatteförvägrings-
rätten ärtillagt dock minst sagdtstruket haltande. Väl
hyser äfven jag den öfvertygelse, att inom hvarje
representantförsamlig städse ock öfverallt måste
förefinnas det mått af patriotism, att hon
icke, såvidt på henne beror, skall vilja bringastruket drifva
sakerna till dess spetsstruket en sådan ytterlighet, som
statens upplösning. Och föga skall det väl
någonsin blifva en möjlighet att såstruket genom
rättsbud så bestämdt definiera och begränsastruket
bringa statsmakternas funktioner och inbördes
ställning i en sstruket till den jemvigt, den tydliga
begränsning, att ingen diskretionär makt
vore qvarlemnad. Men deraf följer ännu icke
att det vore rättsligentillagt motiveradt att åt den ena
skestruket eller andra statsmakten inrymma en huru
vidsträckt diskretionär makt som helst,
blott man kantillagt hoppas att den icke skall missbrukas.

Den befogenhet som tillkommer represen-
tationen i finansielt hänseende åsyftastruket
har till ändamål statshushållningens betryg-
gande derhän, att regeringen icke får göra
några andra utgifter än den till hvilken represen-
tationen bifallitstruket och icke upptaga andra skatter
än dem, till hvilka representationen lemnat
sitt bifall och samtycke. Att af denna befogenhet
vilja göra ett hotande fantôme, ett slags
|16| hotandestruket reserveradt osynligttillagt straffmedel för helt andra ändamål
än de finansiella, detta är mer än en
oegentlighet, det är rentaf oförenligt med den
rättsordning, som i den konstitutionella staten
bör vara förverkligad. Dessutom: äfven be-
traktad såsom ett tvångsmedel mot regeringen
är den obegränsade skatteförvägringsrätten
förfelad: man vill genom densamma nedslåstruket träffatillagt
regeringen, men man träffar staten. Upphöra
alla utbetalningar från statskassan, så kränkas
tusende sinom tusende i sina lagliga rättig-
heter, – lagligen tillkomna inrättningar, dyrbara
för nationen, gifvas till spillo, tillämpning af
lagar som båda stats-
makten utgifvit, omöj-
liggöres, –struket
domstolarna stängas,
fängelserna öppnastillagt – med ett ord
det är icke blott en måhända straffbar regerings-
personal som drabbas af ett sådant bevillnings-
veto, det är hela landet.

Och derföre än engång: en sådan uppfattning aftillagt skattebevillningsrätten
så uppfattadstruket, att den innebure rättighet för re-
presentationen att ensidigt hindra alla statsutgifter
och vägra alla skatter, står i strid med
rättsstatens väsende redan derföre att den
kan medföra upphäfvandet
af lagar på annan väg
än den för lagstiftnings-
åtgärder fastställdatillagt. Man må vara än så
öfvertygad derom, att sådan maktfullkomlighet
aldrig blefve missbrukad, – det låter sig dock
ej ur rättslig synpunkt försvaras att i ett statsskick, som skall var lagbundettillagt lemna
porten öppen för sådant missbruk, ja att etablera
en laglig befogenhet att kullstörta lagarna.

På annat sätt må det i författningarna
sörjas derför, att en regering ej må hänsstruket kunna
på längden hänsynslöst gäcker allastruket motsätta
sig eller gäcka den genom representationen
uttalade nationalviljan. Och blir slutligenstruket
För sådana fall finnes ju t. ex. ministeransvarigheten.
Och blir sist och slutligen en konflikt så djup-
gåenstruket mellan statsmakterna så djupgående att
revolutionens väg måste beträdas; så må
sådant ske öppetstruket med öppet visir, men ejstruket icke
så, att ett revolutionärt element ligger maskeradt
inom statshushållningens i och för sig grannlaga
och vigtiga sfer.

|17|

Men – jag bör återgå till frågan om
riktigheten eller oriktigheten af den slutledning,
som stannar vid uppställandet af den obegrän-
sade skatteförvägringsrätten. Jag har sökt
visa att denna är principvidrig. Om nu
slutledningen varit riktig, så skulle detta
innebära att sjelfva premisserna voro oriktiga.
Dessa premisser voro: skattebevillningsrätten
innefattar äfven skatteförvägringsrätt. Budgeten
bör voteras hvarje år eller vid hvarje riksdag.
I budgeten böra alla statens utgifter och
inkomster uppföras. – Dettastruket Det måtte
dock ej af min framställning tyckas, såsom
ernade jag gensäga sjelfva skattevillningsrätten.
Så är för ingen del fallet.

Lösningen af förevarande rättsliga och
politiska problem ligger främst i bestämmandet af
budgetens begrepp.

Om merberördastruket oftanämndatillagt slutledning vore
riktig, så borde budgeten icke blottstruket utgöra
inbegreppet och sammanfattningen af statens
hela finanslagstiftning, den borde i sig
upptaga jemväl alla de lagarstruket det borde
utom densamma icke finnas och icke be-
höfva finnas några skilda lagar rörande
skatter och anslag.

Med.struket Men en sådan allmän och ut-
tömmande finanslag är budgeten icke.
Den är 1o)struket icke en lag, i egentlig mening.
Lagarna uppställa rättsbud och normer,
negativa eller affirmativa. Men budgeten
uppställer för det mesta blott kalkylationer.
Den upptager i fråga om statsutgifterna
dels fixa anslagsbelopp dels förslagsvis beviljadetillagt approximationstruket
maximer. Och hvad statsinkomsterna
|18| vidkommastruket angårtillagt utvisar den voterade budgeten
hvilka belopp representationen ansett de
skilda skattetitlarna böra under det
vidkommande året inbringa. Det kan
ej genom budgeten dekreteras att t. ex tullen
skall inbringa dennastruket en visstillagt fixerad siffra,
detta kan blott approximativt beräknas
till ledning för bedömandet afstruket med hvilken
anpart tullen deltastruket bidrager till totala stats-
utgiftens bestridande. En lag är deremot
det statsmakternas beslut som fixerar
tullsatserna. Dessa äro fasta normer icke
blotta kalkylationer. Men ingenstädes
torde det förekomma att tulltaxan hvarje
år emanera i och genom budgeten. Tulltaxan
är och måste vara en skild finansiel lag,
Ändringar deri kunna vissstruket vare sig att
den årligen förnyas eller ej. Och likaså är
förhållandet med besluten om partiella ändringar
deri. Äfven de utgöra sådana fixa normer
som måste såsom lagar emanera, oberoende
deraf att deras inverkan på tullinkomsten
jemväl kalkylationsvis uppstruket observeras i
budgeten.

Budgeten är statshushållningsplanen
för det år eller den längre finansperiod, somtillagt den gällerstruket
omfattar. Den upptager alla statsinkomster,
bådestruket såvältillagt sådana förtillagt frånstruket hvilka [...]oläslig/saknad text tidigare
skattelagar ligger till grund, som ocktillagt de bevillningar eller kreditertillagt hvilka
under budgetdebatter blifvit voterade till fyl-
lande af nya eller tillfälliga statsbehof. Men
den belamrar sig icke med de detaljerade
förskrifterna rörande dessa vare sig gamla
eller nya skatters påläggning, fördelning
och uppbörd. För dessa detaljer uppställas de fixa
normerna genom skilda skattelagar och bevillnings-
stadgar. Budgeten upptaga vidare alla
|19| statsutgifter utan undantag, hvilka under
den ifrågavarande perioden skola [...]oläslig/saknad text
bestridas; och den gör detta med större eller
mindre utförlighet, under flera eller färre
rubriker, allt efter hvarje stats usance
eller stadgande.

Men detta upptagande afstruket i budgeten
af alla utgifts- och inkomstposter sker icke
derföre att de alla skullestruket böratillagt vara till sin gäl-
lande kraft beroende af budgetvoteringar
eller derföre att inga andra bestämningar
rörande dessa ämnen skulle förefinnas.
Det sker derförestruket af den orsaktillagt, att dettillagt utan en sådan upp-
ställning af samtligatillagt utgifter och inkomster emot
hvarandra, icke blir tydligtstruket blefve utredt
om [...]oläslig/saknad text debet och kredit gå ihop.

Den årliga budgetbestämningsrätten förutsättastruket kantillagt
således ickestruket mycket väl vara införd och gällande utan atttillagt attstruket alla statens utgifter och
inkomster derförtillagt äro beroende af hvarje budget-
votering. Skulle t. ex. det engelska parlamen-
tet af ett eller annat skäl icke godkänna
appropriationsakten, det är icke votera budgeten
i sin helhet, så vorestruket hvilket för öfrigt genom
åtskilliga anordningar är temligen förebygdt –
så vore regeringen likväl oförhindrad
att låta uppbära alla de konsoliderade skat-
terna och bestrida alla de permanenta
utgifterna.

Men der den oftanämnda radikala
budgetteorien gjort sig gällande, – der
såsom t. ex. i Preussen inga utgifter få
göras utan att budgetenstruketlagentillagt blifvit voterad,
eller såsom i Danmark inga skatter [...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text få uppbäras innan budgeten, den kallade finanslagen blifvit godkänd – der har man miss-
uppfattat budgetens karakter att förstruket vara
en för året bindande statshushållningsplan,
man har förklarat den för en lag och
|20| gjort den till ett slagstillagt fullmakt, utan hvars erhållandetillagt hvilkenstruket
regeringen ej är berättigad att taga ett steg
i finanssaker. Och detta är att öppna
porten för den totala skatteförvägringen
äfven om dentillagt icke, såsom i Belgiens dessutom enstruket voretillagt
uttryckligen statueradt, att inga skattelagar
gälla mer än ett år derest de icke för-
nyas.

Undersöker man statsutgifternas
olika föremål, så finner man lätt att
en stor, ja en öfvervägande af del af dessatillagt utgif-
ter äro sådana, att de ovilkorligen nödvändigtvis
måste i årligen och en bestridas om ej fördrag
och lagar skola kränkas. Detta har ock
in praxi, jag tror i alla stater, [...]oläslig/saknad text
blifvit erkändt, utan afseende å de olika
budgetstadganden i de respektive konsti-
tutionerna. Så t. ex. har man väl icke
kunnat på allom debattera huruvida
räntorna på statslön skola utbetalas. Intet
parlament har – derest ej som i Spanien alla
tillgångar försinat – kunnat underlåta
att betrakta denna utgift såsom absolut
förbindande för hvarje årtillagt sålänge tills lånet är
amorteradt. Lika bindande karakter har
t. ex. aflöningarna till alla inamovibla
statsembetsmän. Eller om t. ex. för ett stort
allmänt byggnadsarbeten anslag anvisats för-
deladt i fleråriga rater, så har det väl
föga låtit sig göra att de senare raterna
blifvit inhiberade.struket

En likartad beständighet visar sig i alla vigtigare skattetitlar vidtillagt om
man jemförelsen af de flesta statens inkomst-
budgeter för en serie af år.struket

Men hvarförestruket
|21| af den förnämligaste ämne blott kritiska och polemiska littera-
Såvidt jag kunnat bedöma torde
denstruket

Det synes hafva varitstruket

Den långvariga budgetkonflikten
i Preussen i börjanstruket på 60 talet, om hvilka
tiden nu ej medger att anföra något när-
mare, bidrog i ej ringa grad till atttillagt [...]oläslig/saknad text
inom vetenskapen framhålla en revision
af teorierna angående budgeten. Gneist
och andra med honom synas hålla på
den åsigt, att den engelska budgeträtten
återger det i detta ämne principielt rik-
tiga. Och utan tvifvel står härtillagt den sammatillagt ur rättsligt
hänseende vidastruket synpunkt tillerkännestillagt väsendtligt företräden fram-
för det i Belgiens och andra konstitutioner
uttryckta system. Men det har deremot
med skäl anmärkts, att det blefve nog
vanskligt att söka principenligt klyfva
budgeten i permanent och rörlig, der denstruket entillagt
sådan tredelning icke liksom af sig sjelf,
på historisk grund uppkommit. Att vare
sig vetenskapligt eller politiskt bestämma
hvilka utgiftstitlar äro så oumbärliga
att de definitivt måste förklaras i perma-
nens, vore särdeles svårt, liksom ock
att dekretera hvilka utgifter alltid böra
framläggas i den rörliga eller extraordinära
budgetafdelningen.

Såvidt af meningsutbytena i fråga
kan bedömas, torde snarare den åsigt
blifva den gällande, som anserstruket

Äfven [...]oläslig/saknad text om denna delning väl
läte sig göra, är den dock obehöflig.
Man kan tillgodogöra sig det riktiga
i det engelska systemet utan att derför
imitera det för detsamma egendomliga
|22| form, hvilka under andra förhållanden
än de engelska kan vara mindre väl
tillämplig.

De principer, om hvilka den allmänna statsrättentillagt
Principen är enkelt den:struket
mer och mer synes vara på väg att förena sig, äro enkelt följande:tillagt

Lag, tillkommen genom båda statsmak-
ternastruket samverkan af regering och representationtillagt, kan icke upphäfvas
genom något, på representationens ensidiga
bevillningsrätt grundadt beslut.

Således: alla de statsutgifter, som
äro fastställda genom sådan lag, kunnatillagt [...]oläslig/saknad text
icke annorlunda än genom skild lag
ändras och ökas, minskas eller upphäfvas.
De ingå i budgeten till sina gifna
belopp, men deras bestridande bör vara
garanteradt utan afseende derå omtillagt [...]oläslig/saknad text
budgeten blir voterad eller icke.

Det samma är fallet med alla
på fördrag eller kontrakttillagt beroende utgifter, såsom
t. ex. annuiteterna på statslån. För-
pligtelser, som fördragsmesigt åligga
staten, få icke af enstrukettttillagt utaf statsmakternastruket statsorganerna
ensidigt brytas.

Och vidare: de skattetitlar, som
[...]oläslig/saknad text etablerats genom lag af bådastruket
statsmakternastruket kunna icke genom bevill-
ningsbeslut upphäfvasstruket budgetvoteringen
såsom sådan upphäfvas. De ingå kalky-
lationsvis i budgeten, men regeringens
rätt att låta uppbära dem beror ej på
budgetens antagande. Lemna de öfverskott
öfver de genom lagar och fördrag fast-
ställda utgifterna, så är representationen
berättigad att främst
anvisa detta öfverskotttillagt skalltillagt komma detta öfver-
skott främst komma till struket[...]oläslig/saknad text
|23| förstruket tilltillagt nya och tillfälliga utgifters betäckande.
Understiger deremot de fixerade skatter-
nas belopp summan af de nyssberörda
utgifterna, får tillskottstruket bevillning för
differensen icke vägras.

I allt öfrigt måste representationens
bevillningsrätt förblifva obegränsad.
Istruket Ty annan gräns kan och börtillagt ej derför upp-
dragas än bestående lag. Äfven så
kunna väl budgetkonflikter uppkomma
och alla nya skatt ellerstruket anslag eller för-
nyelse af temporära anslagstruket anslagtillagt vägras. Men
denna vägran kan då icke hafva
till påföljd statsmaskineriets afstan-
nande. Och äfven om temporära skador
deraf förorsakades – [...]oläslig/saknad text
attstruket så vore detta dock ett mindre
ondt, än om representationen alldeles icke
egde rättigheter att bestämda varkenstruket
att bevilja eller förvägra skatter och
utgifter samt fattastruket votera statsbudgeten.

Denna rättigheten skall väl i alla
tider, sålänge den konstitutionella
statsformen lefver, betraktas såsom
en af hörnstenarna deritillagt i denna sammatillagtstruket. Men
just derföre är det af så mycket
större vigt att från budgeträttentillagt beskattningsrätten icke
enhåller en gestaltning, somstruket aflägsnas
detta sväfvande, obegränsade och derföre
skrämmande drag, som mångenstädes ännu
vidlåder densamma. Ställd i harmoni
med den lagbundna rättsordningen, skall
budgeträtten icke blott vinna i effektiv
kraft och betydelse utan ockstruket flerstädes
med mindre motvilja upptagas bland
statsinstitutionernastruket statsinstitutionerna.

|24|

L. Ms inträdesföredrag till
professuren.tillagt i marginalen

Solenn. salenSolennitetssalen våren 1874.tillagt i marginalen

Dokumentet i faksimil